Jag och världen

I senaste numret av Leva (12/09) läser jag om 23-årige Sven Heijbel som genast blir en ny idol. Han bröt en tung släkttradition och tog en paus i sin läkarutbildning för att jobba med att engagera ungdomar i miljö- och klimatfrågor. Idag är han vid sidan av arbetet med sitt företag Wake Up Call klimatambassadör för Världsnaturfonden och just nu förstås på plats på klimatmötet i Köpenhamn.

"Jag vill att alla coacher där ute [...] inser att vi lever i en tid då det inte längre räcker att förverkliga sina egna drömmar. Vi lever i en tid då hela mänsklighetens projekt står på spel", skriver Sven i sin krönika och ger mig först dåligt samvete. Här håller jag på och bloggar om personlig utveckling och privat välbefinnande när jag kanske borde jobba med helt andra och mycket viktigare frågor.

Men så tänker jag ett steg till och funderar på hur många av alla som springer runt i sina ekorrhjul och kämpar med att lägga bitarna till det "omöjliga" livspusslet som överhuvudtaget hinner tänka på någonting annat än just detta. Aldrig någonsin har jag funderat så mycket över miljön som det senaste året, och säkert har det delvis att göra med den ökade uppmärksamheten i media. Samtidigt tror jag att det är just för att jag har satsat på att komma till ro med mig själv och min tillvaro som jag också lite oftare lyckas lyfta blicken bortom min egen lilla sfär och fundera på vad jag kan bidra med för världen och klimatet.

Och även om det finns så oändligt mycket mer att göra så har jag faktiskt kommit en bra bit på väg på ganska kort tid.

Mental miljövård

För att vår planet ska överleva behöver vi förändra vår västerländska livsstil ganska radikalt, det är nog de flesta miljöforskare och vanliga dödliga överens om. Jag försöker så gått jag kan dra mitt stå till stacken. Men vid sidan av "yttre miljövård", såsom att handla ekologiskt och undvika att ta flyget kan man också tänka sig en sorts "inre" eller "mental" miljövård. Om detta skriver en av mina husgudar (och före detta kolllega) Stefan Edman i sin bok Förundran.

Som Edman uttrycker det behöver vi bedriva "mental miljövård" och "kalka i sura hjärtan - egna och andras". Det handlar om att få fler att utvecklas från att vara missnöjda "nappsugare" som tröstar sig med materiell konsumtion till att sätta "sociala och andliga världen i fokus för välfärden". Att i stället för att handla prylar ägna oss mer åt sådant som musik, litteratur, naturupplevelser och nära gemenskap för att bearbeta sorg, besvikelser och rädsla.

Stefan Edmans ord går rakt in i mitt hjärta och jag upplever att jag nog blivit lite bättre på min mentala miljövård de senaste åren. Ett uttryck för detta är bokcirkeln, Målajords litterära salong, som ger såväl mig som övriga salongsdamer så mycket - ensamma när vi läser och tillsammans när vi träffas och diskuterar våra böcker. Efter senaste träffen häromdagen skriver t.ex. vännen A på Facebook att vårt möte "väckte livsandarna som vanligt".

En annan form av mental miljövård är bloggandet. För mig har det blivit en av de absoluta höjdpunkterna i mitt liv att få skriva ner mina tankar här på Livstid, inte minst när det jag skriver utvecklas till en dialog med min omgivning. Samma sak skriver Sara om i ett tidigare inlägg, där hon beskriver "bloggandet i sig som konsumtionshämmande företeelse". Det är helt enkelt roligare att blogga, läsa böcker och umgås än att shoppa! Och då känns ju inte det här med mental miljövård särskilt betungande...