Som Sam...

... vill jag vara när jag är 81 år! Baka chokladmuffins, åka slalom och bubbla av livsglädje trots törnarna genom åren. "Jag tar en dag i taget - hur ska man annars göra? Och så är jag väldigt nyfiken. Det driver mig framåt", berättar Sam i senaste numret av Landstinget Kronobergs fina tidning Det goda livet. Sam är min nya vardagshjälte och förebild!

Livsglädje på Livstid

... heter det fina reportage som Birgitta Stribe gjort med oss för tidningen Hälsa, där vi också vänsterprasslar som gästbloggare ett tag framöver. I intervjun berättar vi om resan från livskriser via fyrtioårsfest till blogg, böcker, samtalscirklar, och om vad vi gör för att hitta vår livsglädje mitt i vardagen.

Back to work

Så har en epok gått i graven. Fyra föräldraledigheter, varav den sista betydligt längre än de tidigare. Med tanke på de jobbtvivel som envisats med att sticka upp nosen med jämna mellanrum de senaste åren var jag inställd på åtminstone en nypa ångest inför mitt återinträde på yrkesdansbanan häromdagen. Och så infann sig ingen sådan överhuvudtaget. Det kändes bara alldeles förunderligt roligt och bra att kliva in på kontoret, leta reda på hålslagsapparaten som min vikarie uppenbarligen aldrig använt eftersom det tog en bra stund att hitta den (har alla utom jag slutat sätta in riktiga papper i riktiga pärmar?), och att prata ikapp mig med kollegorna över lunchen. Hur i all världen gick detta till?

1. Jag har äntligen gjort allvar av det där som jag har läst om, tänkt på och velat, men inte kommit till skott med: downshifting! Tackade först nej till heltid när jag äntligen blev fast anställd efter tolv år, till förmån för 75% (och tänkte med is i magen att jobb har det då aldrig varit brist på där jag håller till, så skulle det bli för knapert så får jag väl komma krypande och be om en kurs till...). Det här året har jag dessutom 15% tjänstledigt, så det blir inalles 60% på jobbet: bara 24 timmar i veckan! Det innebär att jag både kan hinna träffa min familj en rejäl stund varje dag och ägna en heldag i veckan åt bokskriveriet.

2. Jag unnade mig en riktigt lugn start eftersom jag vet att det kommer en rejäl topp i april månad, då jag garanterat kommer att jobba minst heltid med fyrtio studenter som skriver uppsatser på löpande band och som jag väntas ge ursnabb feedback på - samtidigt som allt annat rullar på som vanligt. Jag är så lyckligt lottad att jag har ett arbete där jag själv till stora delar kan styra min tid och avverka många timmar ena veckan och färre den andra. Med så få procent blir det förstås ännu lättare att ta herraväldet över tiden.

3. Våren innehåller gott om det som Bodil Jönsson kallar förändringsskyddade zoner, arbetsuppgifter som inte kräver en massa nytankande och utveckling, utan där jag kan få vila i igenkänning och trygghet, och ägna mig åt sådant som jag vet att jag redan gör tillräckligt bra.

4. De senaste årens strategiska satsningar på att dels lägga ut krokar lite här och var, dels satsa med fullt fokus på att göra ett riktigt bra jobb inom områden som jag tycker är särskilt spännande och intressanta (inget "good enough" här inte), bär frukt gång på gång. Under våren ska jag efter ett par års bortavaro kliva tillbaks in i ett projekt jag verkligen älskat att syssla med. Mindre stress, mer glädje och mening och framförallt: här kan jag låta tiden styra vad jag hinner göra i stället för tvärtom (som det lätt blir när jag exempelvis har mycket undervisning och många som är beroende av min arbetsinsats).

5. Härliga, roliga, smarta kollegor gör stunderna då jag inte sitter vid datorn på kontoret till sociala energikickar. Och när jag sedan kommer hem möts jag av en överlycklig baby som haft det hur bra som helst med pappa och syskonen utan mig, men som ändå tycker att jag är bäst i hela världen. Eftersom min man är föräldraledig hela året behöver jag heller aldrig stressa för att hinna hämta barn på dagis och skola.

Och så var det ju det där med alla roliga, spännande kreativa projekt vid sidan av jobbet: bloggandet, bokcirkeln, pysslet med det nystartade företaget, träningen. Allt det där som ger mer energi än det förbrukar och som gör att jag känner mig oerhört rik vid sidan av ett (ofta) stimulerande (om än stundtals frustrerande) jobb och en stor kaosartad men härlig familj. 2011 kan helt enkelt inte bli annat än bästa året nånsin!

En helt ny drog

Den vanligtvis ganska oförargliga utvilad-efter-sommaren-energin brukar visa sig som präktig skolstart-feeling. Främsta symptomet är en odelat positiv upplevelse av att göra nya anteckningar i almanackan (det går över senast i september). Nu har jag upplevt något helt nytt: att den energipeaken sammanfaller med en sen extra semestervecka. En blandning av kraftfulla substanser: Don’t try this at home, folks!

Plötsligt tror jag (eller vet kanske?) att allt är möjligt: tidigare oförenliga önskningar i familjen strålar samman i en genomförbar lösning, en viss liten låda gläntar på locket, personliga utvecklingsmöjligheter landar framför mig som stekta sparvar, och jobberiet blir nog bra det med. Den där inre kompassen som jag brukar anklaga för att gömma sig i buskagen pekar nu så bestämt att det borde synas som en utbuktning på kroppen.

O ja, en annan dag – kanske redan på måndag – kommer bleka eftertanken och hälsar på. Det här är som när astrologens alla planeter och stjärnor står i rätt väderstreck för ett ögonblick, eller när den gamla V4:an frihjular i nerförsbacken med vinden i ryggen och solen högt på himlen. Soundtrack: vad som helst med Goran Bregovic. Vi fryser läget här en stund, okej?

En rasande tur

I morse avslutades morgonbestyren med att jag och barnen sjöng Så länge skutan kan gå så det ekade i badrumskaklet. Utmärkt låtval för kommunala musikskolans flakturné, glad träning för tacksamhetsmuskeln, utan snedbelastande skuldinslag:

...
Ja, vem har sagt att just du skall ha hörsel och syn,
höra böljornas brus och kunna sjunga!
...
Det är en rasande tur att du lever, min vän
och kan valsa omkring uti Havanna!
...

Sen åkte jag till jobbet och hörde sirenerna (de förföriska i sjön, inte de på biltaken) viska om hur kul det är att smida tankar i grupp, utveckla, utvecklas. Borde jag inte lägga lite mer tid på jobbet än jag gör? Ha fingrarna i fler syltburkar, driva här, rota där.

Om jag hade varit min mamma hade jag haft tre år kvar att leva nu, ovetandes tack och lov. Skulle jag i slutfasen ha önskat att jag hade levt mitt nuvarande liv annorlunda än jag gör?

Inte mer jobb, det är jag säker på, men å andra sidan; hade jag önskat att jag jobbat så mycket mindre? Varit mera nära de närmaste, mindre framåtriktad och mer i ögonblicket med dem. Tjuvkikat mer på dem när de koncentrerar sig på något helt annat, fast det gör jag redan nästan varje dag. Ännu öppnare i mötet med alla andra människor, eller iallafall nöjd med att jag så ofta ger så mycket som jag gör. Lite mer än en del vill ha kanske, men det tar jag inget extra för. Och tiden är ju utmätt, tydligare än vanligt i det här exemplet.

Taj Mahal kan få stå där det står för min del. Det är så många andra som besöker det. Däremot stannar jag gärna lite oftare och tittar på utsikten där jag råkar hitta den. Lite såna småsaker kunde jag ha synpunkter på, annars inbillar jag mig att jag skulle ge mig godkänt.

Aptit på livet

När jag vid kvällens nattning föreslog för min yngsta dotter att hon gärna får sova länge i morgon lördag replikerade hon: "Mamma, jag tycker inte om att sova, jag tycker BARA om att leka!". Själv njuter jag numera visserligen lika mycket av sömn som av lek, och mitt lekande består idag oftare av läsning, träning, bloggande och spännande samtal än av "du var Pippi och jag var Tommy", men aptiten på livet har vi gemensam, fyraåringen och jag.

På tal om energi...

... se dokumentären Hatten av om krutgumman Mimi som fortfarande älskar sitt liv och framförallt sitt jobb som skådis (i reklamfilmer och med småroller i spelfilmer) vid 93 års ålder (ligger kvar på SVT Play till den 5 september). Tänk att få ha den energin kvar... Jag hoppas att hon får dö knall fall under en filminspelning, hellre än att långsamt tyna bort!