Rösten som viskade, pratade och SKREK!

För en dryg månad sedan gick en dröm i upplevelse. Jag fick förmånen att vara en av talarna på TEDxVäxjö. För den som inte känner till TED-fenomenet betyder det förstås ingenting, men för en som jag, som under många år har avnjutit en massa inspirerande korta föredrag på sajten TED (Ideas Worth Spreading), var det en våt dröm som blev sann.   

Temat för TEDxVäxjö-dagen var Inspiration That Moves Us - Inspiration som berör/för oss framåt (hur man nu väljer att tolka det). Rubriken på mitt föredrag var Listening to Your Inner Voice, och jag berättade om min resa, från ett yrkesliv där jag hade ett tryggt och statusfyllt jobb till en mycket mer osäker, men så oändligt mycket mer kreativ och inspirerande arbetssituation som frilansande författare, föreläsare och samtalsledare. Jag pratade också om vad som hjälpt mig under min resa, och försökte ta upp och bemöta de motargument som man ibland kan få höra när man går mot strömmen. 

Häromdagen började jag - helt oplanerat - gräva fram mina gamla statusrader på Facebook från år 2008 och 2009 (varför minns jag inte), och då insåg jag att jag här kan se hur den där rösten inom mig med jämna mellanrum hörde av sig, och till slut fick mig att våga hoppa:

• försöker gräva fram lite arbetslust (den har gömt sig långt ner under julklappspapper, pepparkakor och knäck)...
• kyla, blåst, snö, gnäll och skäll på jobbet över sådant jag inte rår för - och trots att jag slitit som en gnu hela hösten...  
• är återigen inne i en period då den ena händelsen efter den andra får mig att ifrågasätta mitt yrkesval...
• har ägnat två dyrbara eftermiddagstimmar åt en presentation av ganska meningslös statsfinansierat nonsens (kallas också forskning) - och känner hur mycket bättre jag trivs med min egen (enligt somliga alldeles för praxisnära) forskning, och inte minst: vid pannkakslaggen!
• konstaterar att förra veckans sköna flow störs av två jobbiga situationer - ett misstänkt tentafuskärende och en kollegial konflikt...
• undrar vad det är för en cirkus hon jobbar på
• är tacksam att den här vannsinnesdagen äntligen är slut och att jag faktiskt kan skratta åt eländet! 
• har gått på forskningsseminarium för första gången på LÄNGE... Intressant, javisst, men mitt nyttojag våndades...
• har återigen allvarliga dubier om min framtid verkligen ska vara inom akademien - men tackar för alla hejarop... [detta var när jag (efter över tio års anställning) skulle provföreläsa för ett fast jobb - som jag sedan fick]

Och så en statusrad som pekar på ett avstamp, där jag har börjat ta ut en ny färdriktning:

• är hemma från Kvinnofestival - lugn men full av nya tankar och insikter. 

Den hållplatsen på min resa finns också med i föredraget, som - om du vill - kan avlyssnas på YouTube, här!

Söndagskvällsfunderingar: att sälja sig själv

Som ni som följer Livstid hört otaliga gånger har jag inte ångrat en sekund att jag tog mitt beslut att lämna akademin och bli min egen - hur ekonomiskt otryggt det än är. Häromveckan hade jag faktiskt en liten svacka, då jag hamnade i grubblerier över om jag är helt galen som utsätter min familj för den osäkerheten. Att i stor utsträckning leva på sitt författarskap (åtminstone när man är läromedelsförfattare som inte får några förskott) innebär också att våga ha is i magen, lägga tusentals timmar på ett projekt som man inte har någon aning om huruvida det kommer dra in några pengar. Det enda man vet är att man tidigast ser röken av de eventuella slantarna flera år framåt i tiden.

Men så kommer jag in i mitt kreativa flow igen, och plötsligt är allt självklart. Då finns ingen tvekan, bara en stor varm känsla av att jag - genom att lyssna på just min inre kompass - gör precis just det jag ska göra. Och att det kommer att lösa sig, hur skulle det kunna göra annat så många idéer som jag har? Det jag däremot har väldigt svårt för är att marknadsföra mig. Att sälja mig själv. Under alla år då jag har åkt land och rike runt och föreläst och workshoppat har ju faktiskt uppdragen kommit flygande som sparvar. Och eftersom de då bara har utgjort en liten guldkant på min tillvaro och ingenting jag har behövt för att överleva, har jag inte heller behövt anstränga mig - eller ta särskilt mycket betalt.

Idag är jag i ett annat läge. Jag måste hitta en miniminivå att få in för att vi ska dra runt projektet Familjen AB. Det är säkert en betydligt lägre nivå än för många i min bekantskapskrets, eftersom vi bor billigt, inte känner av något som helst behov av statusmarkörer i form av fina bilar, lyxtapeter eller designmöbler, och klarar oss alldeles utmärkt utan dyra semestrar flera gånger om året (även om just resandet är något vi älskar och hoppas kunna unna oss igen framöver). Men ändå. Bilar måste lagas, barnens aktivitetsavgifter ska betalas, el- och sotarfakturor likaså. För att inte tala om alla miljarder försäkringar...

Alltså måste jag lära mig att tala om för världen vad jag kan. Och jag måste lära mig ta betalt för det jag gör. När jag pratade ekonomi med min företagsmentor (jajamen, en sådan har jag, underbar dessutom - det kallar jag rikedom!) tyckte han direkt att jag skulle dubblera mina priser. Det fixar jag helt enkelt inte, sådär utan vidare, men en höjning har jag gjort. Och häromdagen fick jag ett sånt där viktigt tecken på att det inte är farligt att ta betalt. Jag hade fått ett föreläsningsuppdrag med ett arvodesförslag som var väldigt lågt. Efter långa våndor tog jag mod till mig och frågade lite försynt om det gick att höja något, varpå arvodet dubblerades och mer därtill. Bara sådär, och med en försäkran om hur glada de var att just jag skulle komma och föreläsa! Det där ska jag bära med mig och påminna mig om nästa gång jag våndas.

Den bästa av gåvor

"Det är den bästa av gåvor, att kunna sova lugnt", sjunger Bo Kaspers orkester i en favorit från nittitalet. En klar majoritet av mitt livs alla kvällar och nätter har jag somnat gott och sovit både lugnt och tungt, utan störande mardrömmar eller uppvaknanden. (Nåväl, visst har även jag stundtals haft nattvakna barn, men förutom med den siste lille illbattingen så har dessa perioder varit oförskämt korta jämfört med många andra småbarnsföräldrars.) Just därför har sömnstrul för mig blivit en stark signal om att något inte står rätt till. Under ett par stressiga år i början av universitetstiden vaknade jag ofta mitt i natten med dunkande hjärta och ett huvud fullt av funderingar på allt jag skulle komma ihåg - eller på vad jag eventuellt redan hade missat. Problemet försvann helt efter min sjukskrivning för nästan-in-i-väggen-symptom, men återkommer då och då vid extremt hög arbetsbelastning eller när jag är lite trasig av någon annan anledning.

Då jag började leda samtalsgrupper om stresshantering lärde jag mig ett och annat om kombinationen stress och problemsömn, och allt möjligt man kan pröva att göra - eller undvika att göra - i samband med sänggåendet. Men, så ibland blir det knas igen, utan att stressfaktorn finns där. Så, vad är det frågan om då?! Svaret får jag i dubbel upplaga denna underliga sommar. Först i fina Augustprisbelönade boken Gregorius av Bengt Ohlsson, där pastor Gregorius av sin gamle läkare, Doktor Moreus, får förklarat för sig att sömnproblem, de har alltid ett syfte. Det är något viktigt på gång, något som vi inte hinner få fatt i under dagtid - så som vi rusar fram (och betänk då att boken utspelar sig för hundra år sedan, hur fort rusar vi inte 2011?). Doktorn förundras över att så många sover så gott som de faktiskt gör; de borde minsann ligga vakna mer och tänka viktiga tankar.

Det andra svaret relaterar till mitt beslut om att byta bort trygghet mot frihet. Hela senare delen av våren (då livet är mycket mer hektiskt än jag har planerat och önskat) liksom sommarens första månader tar det lång tid att somna, och jag har svårt att somna om när jag vaknat på natten. Kulmen kommer en augustinatt då jag bara sover någon enstaka timme i gryningen. Den natten blir det utomordentligt tydligt för mig att det är min inre kompass som försöker kommunicera med mig. Gång på gång kommer meningen "Jag är på fel ställe!" till mig där jag ligger i gästsängen och gråter frampå småtimmarna. Redan nästa dag är beslutet fattat. Sedan dess har jag somnat och sovit bättre än nånsin - varenda natt. Och ett efter ett kommer tecknen på att jag är på rätt spår. Tack min själ för att du inte lät dig tystas, tack för att du till slut tog fram megafonen och skrek mig till förnuft!

Kanske är den allra bästa gåvan att då och då inte sova lugnt - i alla fall om vi lyder doktor Moreus råd och tar ett allvarligt samtal med den där inre kompassen?

Sara tittar ut - och in

Jag kliver in i den glest besatta restaurangen vid halvnio-tiden och väljer ett bord uppe på avsatsen, så jag kan sitta och titta ut över den stora långsmala salen, se alla som kommer och går och fabulera om dem och deras inbördes relationer medan jag äter. Efter en stund kommer jag på att det innebär att alla i restaurangen minst lika lätt kan studera mig. Jag sitter ju nästan som på en scen.

Föreställningen om Sara på scen är inget att höja på ögonbrynen över. Det som förvånar är när jag missar att jag klivit på. Att situationen inte får mig att börja "bete mig" är fantastiskt skönt! Jag blir inte självmedveten och funderar på var jag ska göra av händerna. Jag försöker inte spela någon roll. Ingen behöver tycka att jag är snygg eller intressant eller mystisk eller nåt annat heller. Jag bara sitter här och är mig själv och äter min goda kvalitetshamburgare till den välmatchande ölen. Jag blir både ledsen och glad: Tacksam för sinnesron jag får uppleva, kan det vara... självkänsla? Och sorgsen över den rädda lilla Saran, som har gömt sig inuti den stora. Hon som desperat har sökt fånga och returnera alla signaler utifrån, istället för att se och stärka sina egna, inifrån kommande meddelanden.

Tidigare idag pratade jag yrkesframtid med en klok, livserfaren människa. Hon såg på mig och sa: "Vad skönt att du vet precis vad du vill och inte vill." Och det stämmer ju. Både att det är skönt och att jag vet. Jag vet! Min slutsats är: Alla velpellar och överkänselspröton - det finns hopp! Det kan ta 42 år eller så, men en vacker dag inser du kanske att du vet väldigt väl var du har dig, och att inget är viktigare än att du har dig. Men inget kommer gratis. Att mejsla fram den där inre kompassen är ett hästjobb, och färdig blir du aldrig. Men tänk att få må så bra så stor del av tiden - och bara vara en bit på väg. Det får allt bli en liten munkbugning på det: Namaste!

En helt ny drog

Den vanligtvis ganska oförargliga utvilad-efter-sommaren-energin brukar visa sig som präktig skolstart-feeling. Främsta symptomet är en odelat positiv upplevelse av att göra nya anteckningar i almanackan (det går över senast i september). Nu har jag upplevt något helt nytt: att den energipeaken sammanfaller med en sen extra semestervecka. En blandning av kraftfulla substanser: Don’t try this at home, folks!

Plötsligt tror jag (eller vet kanske?) att allt är möjligt: tidigare oförenliga önskningar i familjen strålar samman i en genomförbar lösning, en viss liten låda gläntar på locket, personliga utvecklingsmöjligheter landar framför mig som stekta sparvar, och jobberiet blir nog bra det med. Den där inre kompassen som jag brukar anklaga för att gömma sig i buskagen pekar nu så bestämt att det borde synas som en utbuktning på kroppen.

O ja, en annan dag – kanske redan på måndag – kommer bleka eftertanken och hälsar på. Det här är som när astrologens alla planeter och stjärnor står i rätt väderstreck för ett ögonblick, eller när den gamla V4:an frihjular i nerförsbacken med vinden i ryggen och solen högt på himlen. Soundtrack: vad som helst med Goran Bregovic. Vi fryser läget här en stund, okej?

Att få styr på'at

Just nu läser jag Majgull Axelssons bok Den jag aldrig var. Fastnade för henne när bokcirkeln läste och diskuterade hennes senaste bok Is och vatten, vatten och is. In under mitt skinn kryper hennes sätt att beskriva människors oförmåga att hitta sin inre kompass och att, om de råkar få tag på den, uttolka dess budskap på något konstruktivt sätt.

Huvudpersonen i Den jag aldrig var konstaterar: ”Jag vet inte hur man gör när man väljer. Jag blev vald. Sådana som jag tar vadhelst som bjuds, för vi vet inte vad man annars skulle kunna göra...”

Det är inte det att jag blir förbannad på deras oförmåga, den är lätt att förstå utifrån den bakgrund som tecknas. Jag känner nog mer som när man nästan krockat i en vägkorsning – en bultande lättnad. I bilen tänker jag ”Puh, det där kunde gått illa”, när jag läser boken tänker jag ”Puh, det där är inte jag!” Men jag verkar inte helt övertygad om att det inte kunde ha varit jag. Om jag träffat en diabolisk förförare från Borås istället för en grundad al dente-man från Köping. Om jag inte hittat kraften att krångla upp några av de hårda knutarna från mitt förflutna.

Är det ”om” det handlar om, eller kan folk sorteras upp i dugliga och mindre dugliga från början? Och vad är i så fall dugligt? MaryMarie i Den jag aldrig var är biståndsminister. Visserligen på – och så småningom förbi – randen till sammanbrott, men ändå.

Vissa människor tror jag ändå går att skilja ut, om än först i efterhand: De som har förmågan att tidigt se och konstatera ”Såhär behöver det inte vara.” och ”Sån tänker jag inte bli.” Och sedan lyckas leva upp till det. En sådan person är Johann Neumann, vars vinterprogram hördes häromdagen. En osannolikt svår uppväxt som kunde gjort vem som helst obotligt destruktiv, men uppenbarligen inte honom.

En annan sådan person var min farmor, som satt instängd i den mörka skrubben under trappan som liten och tänkte att det här ska jag inte låta påverka mig, dagen kommer när jag gör som jag vill. Hennes liv krävde sitt, och inte heller hon var den perfekta föräldern. Som farmor var hon dock bra nära. Den riktning hon tog ut åt sig, där i skrubben, brukar jag tänka att hon gick så långt hon kunde, och jag hoppas att vi barn och barnbarn håller åt samma väderstreck men var och en hittar vår egen kurs.