Det du kanske inte visste

Skavlan i fredagskväll. Gäster är författarparet sedan 32 år: Paul Auster och Sigrid Hustved. Det pratas relationer med lång hållbarhet, och Sigrid konstaterar att en bidragande faktor kan vara att ens partner fortfarande kan överraska genom något hen gör eller säger. Att total förutsägbarhet i alla sammanhang kan vara döden för ett kärleksförhållande.

Jag tror att det ligger något i det Sigrids tanke. Inte så att man hela tiden måste överraska och vara spännande - tryggheten i att känna sin partner utan och innan är minst lika viktig - men att man då och då får veta något som man inte visste, eller höra henom säga något som man inte hade väntat sig. Det tog till exempel ganska många år innan jag fick höra om hur min numera rysligt skötsamme make blev utslängd ur lumpen i Boden för att han hittade på för mycket hyss!

På samma sätt blir jag varm av att få ta del av berättelser från gamla vänner som jag trodde att jag kände utan och innan. Händelser, tankar eller känslor som jag inte haft en aning om. En fin sådan stund fick jag med en nära vän för en tid sedan, då hon berättade saker från sin barndom som - visade det sig - hon inte hade berättat för någon annan tidigare. Vi grät tillsammans och - tror jag - kom varandra ännu lite närmare den kvällen.

Jag tycker helt enkel om att få veta saker om andra människor som jag inte redan visste. Ni vet, som de där små faktarutorna med "Dolda talanger" eller "Det här visste du inte om X" i anslutning till en intervju. Nya dimensioner, öppningar för nya goda samtal. Här kommer en liten lista på saker (högt och lågt, smått och stort) som någon av er som läser kanske inte kände till. Visste ni t.ex. att jag...

... som barn hade två stora yrkesdrömmar: att bli författare eller kirurg, började på roman efter roman och älskade operationsprogram och PC Jersilds Babels hus (där jag vid tolv års ålder lärde mig ordet pancreas cancer) på TV
... var utfryst av större delen av min klass under en stor del av årskurs åtta
... stickade ca 100 tröjor innan jag fyllt 22, har stått på torget och sålt egenhändigt tillverkade fusk-Waldorfdockor, och sydde såväl konfirmationsklänning som brudklänning själv
... blev (planerat) gravid med mitt första barn efter knappt en månads bekantskap med hennes far
... har spelat gitarr, munspel och sjungit i ett band under 90-talet och under en vecka försökt försörja mig som gatumusikant i Paris, där jag bl.a. sjöng Nu grönskar det i stämmor på en sen fest med andra gatumusikanter
... har skrivit två dikter om tvestjärtar, en deppsonett och tillverkat ett jättestort julspel
... har haft hudcancer som jag tillfrisknat helt ifrån, men som jag kunde dött av på mindre än ett år om jag bott någon annanstans än i min hemstad
... har lidit av prestationsångest hela mitt liv och gått i terapi under ett helt års tid efter att nästan ha gått in i väggen
... kommer från en släkt där psykisk sjukdom varit var och varannans vardag, samt upplevt självskadebeteenden och social fobi på mycket nära håll
... har rejäla nördtendenser: kan t.ex. alla namnsdagar i augusti från 80-talets almanacka (Per, Karin, Tage, Arne, Ulrik, Sixten, Arnold...) och ett antal Evert Taube-låtar med många verser, har skrivit en nästan 600 sidor lång grammatikbok och nu känner att nörderiet håller på att ta ny form: det stavas YOGA

Kanske vill du prata med mig om något av detta när vi träffas nästa gång, IRL eller på nätet?

Mmmm... Hemmastanning!

Begreppet "hemmastanning" myntades av min tre år yngre syster då hon var i sjuårsåldern och tyckte att det absolut bästa som fanns i hela världen var att få vara hemma med familjen. Utflykter med klassen och sånt var inte hennes grej, liksom. Intressant att hon femton-tjugo år senare fick epitetet "det sociala undret" och än idag vid fyllda fyrtio är en av de mest utåtriktade människor jag känner. Jag tycker också väldigt mycket om att umgås med såväl gamla som nya bekantskaper. Ändå är det där med "hemmastanning" något jag själv kommit att uppskatta alltmer ju äldre jag blivit.

Förr kunde jag bli stressad av att ha en hel helg obokad. BARA VARA HEMMA. Inte träffa någon. Inte den minsta lilla middag eller ens fikastund med någon, varken borta eller hos oss. Så fort det blev en lucka i kalendern såg jag till att fylla den. Undrar om jag gjorde det för min egen skull - eller om det var utifrån någon sorts föreställning om hur det ska vara. Idag har vi ofta tomma helger på schemat, ibland flera i rad. Och jag älskar det. 

Att få gå i mysbyxor en hel helg (möjligen med något litet avbrott för att åka och handla, för jo, då skärper jag till mig och drar på ett par jeans). Köra ved, klippa gräs, eller - som den senaste helgen - gå fram med röjsågen i huset och rensa för små kläder, trasiga leksaker, plocka i kassar till Erikshjälpen och flickornas stundande loppis, köra till tippen. Själslig rensning såväl som huslig sådan. Äta mat just när vi känner för det och just den maten vi känner för. Framför TV:n om vi vill. Prata mycket med varandra. Strunta i diskberget tills vi har slut på tallrikar och bestick. 

Sedan har jag tankat energi och tycker det är precis lika roligt att träffa folk som att gå hemma och skrota. Det bästa av två världar. Känner inte igen mig i beskrivningen som en brevskrivare ger Kristina Lugn i ett arkiverat avsnitt av nya favoritprogrammet Allvarligt talat. Brevskrivaren är bekymrad för att hon har för många vänner och inte hinner träffa dem så ofta som hon (eller kanske snarare de) vill. Jag har också många vänner, men jag har aldrig någonsin känt att de är för många. Det kan gå långt mellan träffarna ibland, men när vi väl ses tar samtalet vid där det slutade förra gången. Vad spelar det då för roll om det var ett år sen sist? Nej, jag vågar välja hemmastanning i förvissningen om att riktiga vänner finns kvar. 

På rätt plats

I solskenet på vedbacken igår kom insikten om vilken oerhört rätt plats jag känner mig på i så många delar av mitt liv. Jag lever tillsammans med en man som ger mig precis den lagoma mix av kärlek, tillhörighet och frihet som jag behöver för att känna mig trygg och samtidigt få växa. Jag har fyra barn i olika åldrar med olika egenskaper och som alla ger mig så mycket - kärlek, skratt och klokskaper - var och en utifrån sina specifika förutsättningar. Jag bor på en plats som bara känns mer och mer rätt för varje år som går. Tänk att mina barn kan få se en ko på vägen strax efter frukost och en trana på åkern under lunchen på altanen. Vilken oerhörd tur att vi bestämde oss för att korta ner äldsta dotterns åttaårskalas för att åka på husvisning den där tisdagskvällen för snart tretton år sedan... Och i vänkretsen är jag också helt rätt; jag umgås med människor som bjuder på goda samtal och fyller på mina energidepåer. Åh vad jag längtar efter att känna den här "pårättplats"-känslan på jobbfronten också!

Nya deltagare på min inre scen

När jag bara levt hälften så länge som jag har nu tänkte jag att jaha, nu är jag väl vuxen då, och har lärt känna de människor jag ska lära känna i mitt liv. Nu får jag vara nöjd, nu blir det nog inte fler. Och vännerna var inte många på den tiden. Men tänk så fel jag hade, och vilken ynnest det är att få vidga cirkeln av vänner och bekanta i vuxen ålder, ett av temana i senaste numret av PS! Leva. Så bra det kan bli när man lär känna varandra lite senare i livet, har hittat lite mer av sig själv och direkt kan läsa av vem som ger energi och vem som dränerar den.

Tänk bara de senaste fem-tio åren, så många underbara människor (kvinnor nästan allihop, hm...) som klivit in på min innersta scen: kollegorna, tjejerna i Bratz-klubben (Livstids lilla nätverk med fyra nyblivna företagsmammor), åtskilliga av bokcirkeldamerna som jag bara kände mycket ytligt innan jag startade Målajords Litterära Salong, för att nämna några. En av de senare saknar jag när hon nu hemmafruar och befolkar världen långt långt bort på andra sidan Atlanten. Men jag följer hennes liv och tankar genom halsbrytande stream-of-consciousness-bloggen Gaiafreecivilization, och jag längtar efter att få läsa romanen hon snickrar på under barnfria onsdagseftermiddagar.

Och så alla fina klokingar som jag egentligen inte känner personligen, men som jag ändå kan utbyta mer eller mindre djupa tankar med via Facebook och bloggar. Här är två favoritbloggar som ger mig massor av tankeföda:

Punctum Saliens - om inspiration, kreativitet, kultur, kunskapande, eftertanke...

Fantastiskt Kaos - om det stundtals urjobbiga men också underbara livet som drottning i stökriket med fyra små barn...

Och så de där människorna som man kanske bara träffar en enda gång i sitt liv, och som ändå bjuder på så mycket visdom att det räcker för ett helt långt liv. Som kvinnan jag mötte i lördags. Tack alla för att ni berikar och inspirerar mig!

The fine line between...

Som sagt, jag har tagit mig upp ur diket den här gången också. Och jag undrar om diket inte var lite lite djupare den här gången än de andra. Eller så är det bara så att man blir lite känsligare med åren, eller kanske för varje dyk. Nu när det slutat gunga under fötterna funderar jag på varför jag faktiskt klarade mig - ännu en gång - utan att bli skvatt galen (jag skojar inte, i min släkt är det nästan mer regel än undantag att ha suttit på psyket eller ha gått på psykofarmaka).

Min första livlina är ett fantastiskt och tålmodigt nätverk av make, syster, svärmor, ex-svärmor, många nära vänner och andra lite mer avlägset bekanta. Att få kräkas ur sig eländet när det är som värst lättar lite på trycket. Ett och annat användbart handfast råd uppenbarar sig, men det viktigaste är att någon orkar lyssna på ältandet. Tack alla underbara ni för att ni finns och står ut med mig, och förlåt om mina neggiga statusrader på Facebook har gjort er dödsless (ingen kan i alla fall anklaga mig för ensidigt lyckorus längre)!

Livlina nummer två rör mig själv och det som pågår i kropp, själ och tanke. Att jag insett vikten av att hålla igång fysiskt för att orka (och i det här fallet motverka effekterna av sömnbristen). Att jag har mina strategier som visserligen inte fungerade fullt ut i en sådan här livskris, men som ändå hjälpte en bit på vägen. Bodil Jönssons "Stilla dig, det går över"-tänk, acceptans, meditation, affirmationer, visualisering. Att ibland räkna ut att det är så gräsligt så det är lika bra att skratta åt eländet (19 bytta bajsblöjor under ett dygn på semestern i Spanien, och just det dygnet då min man åkt iväg på fotboll på Camp Nou; sex förstörda urinprovspåsar och åtskilliga turer till vårdcentralen för att hämta nya när babyn fick misstänkta sympton...).

Den tredje livlinan - som innebar den riktiga vändpunkten - fick jag av min terapeut, som jag återvänder till varje gång det krisar till sig. Ibland räcker det inte med att jag själv, familjen eller vännerna talar om hur jag ska göra för att överleva; jag behöver höra det från någon utomstående för att förstå med hjärtat, inte bara med hjärnan. Hon fick mig att sluta amma ("Om du i stället för att se det som ett misslyckande att sluta vid nio månader, glädjer dig åt att du har kunnat amma dina tidigare tre barn i över ett år"), med resultatet att vi lyckades bryta den negativa sömnspiralen. Hon fick mig att inse att ibland måste man faktiskt bara acceptera att livet är urjobbigt, och inte hela tiden söka strategier för att ta sig ur. Och så var det ju det där med att emellanåt skippa good enough och unna sig att vara lite lagom usel...

Jag facebookar - alltså finns jag till!

I media möter vi ofta en negativ bild av de sociala medier som blivit en så självklar del av många människors vardag på 2000-talet. Det talas om att vi ersätter verklig mänsklig kontakt med timme efter timme vid datorn eller att de bilder vi lägger ut på våra barn kapas och används för tvivelaktiga syften. Jag hör också de få vänner (och min egen man) som (åtminstone hittills) hållit sig utanför sucka över vårt nya beteende med kommentarer som "hur intressant kan det vara att veta vad X ätit till frukost?". Och visst förstår jag att världen på ”Fejan” kan te sig underlig för den som inte bosatt sig där.

I näst sista numret av tidningen PS! (nr 1/10) diskuteras stress och självbildsproblem i uttalanden som ”På Facebook och i andra forum finns ett jäktande efter att vara sedd”, ”Antalet vänner, statusuppdateringar och inlägg kan ses som ett mått på din popularitet” och att ”många snarare använder Internet för skvallrigt jagande av status än för ett socialt utbyte av tankar och åsikter”. Författaren ställer sig också frågan: ”Visst har det alltid varit kul att se på kompisars semesterbilder, men varför ger vi oss nu också med liv och lust in i fotoalbum, diskussioner och ibland regelrätt snokande hos avlägsna bekanta”.

Artikeln visar dock också på positiva sidor, och här känner jag igen mig betydligt mer än i allt det negativa. Bloggandet har både Sara och jag förklarat vårt kärleksfulla förhållande till i tidigare inlägg. Här kommer nu också min lilla hyllning till Facebook. Tack för att du exempelvis…

… ger mig möjlighet att återknyta kontakten med personer som jag tappat bort i livets alla vindlingar
… har gett mig en betydligt närmare relation till personer som jag säkert aldrig skulle ha kommit så nära annars
… ger mig och mina vänner möjlighet att ge varandra såväl kärleksfull stöttning och sympati när livet känns motigt, som att dela varandras glädje när det går lätt
… gör att jag faktiskt träffar mina vänner betydligt mer IRL (in real life) än tidigare, just för att det är så enkelt att ta kontakt på det här sättet
… har gjort min gamla dröm om en bokcirkel möjlig (yes, det var här det hände!)
… ger mig tips på intressanta händelser, ny musik, roliga videoklipp och spännande tankeföda genom en och annan finurlig, filosofisk statusuppdatering
… hjälper mig att sammanfatta mina dagar, på samma sätt som jag gör i min måbra-bok – där jag ofta omvandlar och utvidgar dagens statusuppdatering till pappersform

Det är mycket möjligt att jag (och många med mig) tröttnar vad det lider, men än så länge – och kanske i synnerhet nu när jag är föräldraledig och därmed lite mer bortkopplad från övriga världen än annars – erbjuder Facebook ett mycket behagligt fikarum med goda vänner och bekanta, där jag själv helt och hållet kan bestämma hur mycket jag vill ta del av och bidra till diskussion och skvaller. Att jag blivit beroende illustreras väl av min femårings kommentar i höstas: "Eller hur är Facebook viktigt för dig, mamma?".

Tillräckligt bra - något att skriva hem om?!

I helgen hade vi besök av vår franske vänstudent. En sån kan man få genom universitetet om man vill prata engelska, kanske lite franska, vidga vyerna och, skulle det visa sig, få hjälp att måla huset. Det var nämligen vad vår nye vän föreslog när vi vid vår första fikaträff undrade vad han ville hitta på nästa gång. Inte som vi trodde; paddla kajak, göra en skogsutflykt eller åka till någon sevärdhet i området.

Så i söndags förmiddag kom han cyklande på sin gamla damcykel. Innan dess skämtade Mannen och jag med varann om att vi hoppades att vår vän bar sin röda mössa nu när det är älgjakt. I tysthet var vi nog båda lättade när han väl dök upp. Sedan målade vi, och så var det dags för lunch. Då gjorde vi som vi brukar på helgerna: plockade fram ett antal big back-burkar med resterna från de närmaste dagarna och så är det "sju små rätter" som gäller, dvs alla kombinerar och mikrar som man vill. "Alla äter ju olika saker!" konstaterar vår franske vän förundrat.

Efter ytterligare några timmars målande och en kort trattkantarelltur blir det mat igen, den här gången tortillas med köttfärs och grönsaker. Till efterrätt big packar igen, den här gången med glass i och fasters lemon curd som tillbehör. Räknar man med de små svampsnittarna (trattisarna räckte till tre mackor på fem personer) och de franska ostarna som åkt med på pakethållaren blev det ju faktiskt en fyrarättersmiddag. Studentvännen verkar tillfreds. Han lodar fortfarande omkring i ett hopplock av våra jobbarkläder som han fått låna för att inte frysa eller måla ner sina egna. Han stoppar disk i diskmaskinen och konverserar så gott det går med barnen på deras begränsade engelska.

Denne unge man bor i Paris med en tjänstemannapappa och en hemmafrumamma. Kanske har han aldrig förut ätit en restlunch som inte försöker se ut som något annat, eller slevat lemon curd direkt ur burken. Och har han gjort det är det sannolikt inte med en svensk man i underställ och dennes osminkade hustru med vita färgfräknar. Det kanske inte är så jag alltid vill behandla mina gäster men jag frågar mig: När blev det så lätt att vara good enough? När jag fyllde 40? Eller när jag kom på tanken att se mig själv och min familj som ett exotiskt inslag i någon annans liv? Det synsättet ger onekligen ett ganska stort handlingsutrymme för vad som helst. Till exempel att bara vara som man är...

Till Berit

Jag tänker att jag vill tänka lite extra på dig idag, exakt 21 år sedan du dog. Minns gör jag ju, men du har ingen tydlig röst i mitt inre. Så jag använder min egen röst. Vad vill jag berätta för dig om den här dagen av mitt liv?

- Att jag känner mig så lik dig, idag och andra dagar. När jag inte hittar dig som en röst att samtala med är detta kanske lika gott, att du är i hela mig.

- Att jag ikväll ätit ute med min kära vän från dina och mina barndomstrakter, den "äldsta" jag har. I 30 år har vi nu känt varann. Hon är faktiskt den enda i min umgängeskrets som träffade dig mer än enstaka gånger.

- Att mina aningar stämde när jag gav mig iväg till stan, lämnandes åttaåringen ensam en halvtimme innan mannen hann hem. Hon vinkade av mig lite för glatt och hastigt. Hennes bus bestod i att genast sätta igång och baka en sockerkaka. Mannen ställdes inför om inte fullbordat så irreversibelt faktum. Så blev det efterrätt även denna enkla onsdag. Kanske var kakan till dig? Hon ringde iallafall upp mig på restaurangen där jag satt, omåttligt nöjd med sin bedrift, det vara bara det hon ville berätta. Och att hon lagt blåbär i kakan.

- Apropå barnen tror jag att vi lyckas späda ut det Stora Ansvaret som du bar, upphaussat av rollen som Storasyster. Visst, min egen dos blev i högsta laget och de här döttrarna har kanske fått en större släng av sleven än jag inser. Men om den tredje storasystern i rakt nedstigande led kan konstateras: tendensen till rävar bakom örat är så mycket större än benägenheten att lägga tunga ok på axlarna.

- Idag när jag kom hemfarandes på cykeln var jag sen förstås. Men jag gjorde som du lärt mig: sa "Har du haft en bra dag, gullunge?" istället för "Jag vet att jag är sen. Har du väntat länge?"

- Din man, min far, säger att era ungar har blivit vettigare än han har gjort sig förtjänt av.

- På hemvägen från stan såg jag ett vildäppelträd vars blommor lyste vita i skymningen som ett cumulusmoln på land. Jag har det gemensamt med vännen jag träffade idag: siluetten av träd blir allt viktigare i våra liv. Tyckte inte du också mycket om träd?

Choosing what matters

"The hardest thing in life is choosing what matters" är ett av de citat jag plockade upp från boken The Secret Life of Bees (av Sue Monk Kidd, s. 183) i mitt förra blogginlägg, och jag tänkte spinna vidare på detta. Känner att det har tagit mig 40 år (en halv livstid!), tre barn och en cancersjukdom att hitta svar på frågan om vad som verkligen betyder något i mitt liv. Och nu tror jag att jag vet, i alla fall vad som är viktigt i mitt liv just nu - jag skapar en historia som verkligen är min.

För det första är det familjen, min fantastiska man, mina tre flickor - var och en speciell och underbar på sitt sätt - min starka syster och min svaga mamma. Under många år har de funnits där och naturligtvis varit viktiga, men det har alltid varit så mycket annat som har kämpat om (och ofta vunnit) min uppmärksamhet. Så är det fortfarande, men alltmer värdesätter jag tiden tillsammans med de här aktörerna som befolkar min inre och yttre scen. Kanske har sådant som äldsta dotterns svarta år och min mammas åldrande påverkat mig mer än vad jag tidigare trott. Hursomhelst är jag tacksam för att ha alla dessa fina människor som älskar mig omkring mig. De behöver mig och jag behöver dem.

För det andra är det min egentid, och då talar jag om den egentid som inte upptas av jobb. Det handlar om att jag, efter många år med huvudfokus på i första hand jobbet och i andra hand familjen, också insett att jag behöver ta hand om mig själv - min kropp och min själ - vilket jag numera gör med regelbunden träning, avslappning (varma bad och meditation) och mycket läsande (och till det spännande samtal med mina bokcirkelvänner). Ur detta föds energi att orka med vardagen.

För det tredje är det min vänkrets, som är ganska stor och - till min stora glädje och förundran - fortfarande växer. Det är de gamla kompisarna, som känner mig utan och innan sedan mer än 20 år. Det är "flickvännen", som lärde känna mig under min tyngsta period i livet - den under åren efter uppbrottet från äldsta dotterns pappa. Det är alla goa familjer som vi ofta firar midsommar och/eller nyår med. Det är kollegorna, varav jag har kommit riktigt nära flera i våra respektive kriser. Och så nu på sista tiden är det alla fantastiska människor i bokcirkeln (varav de flesta ingår även i någon av de andra konstellationerna). På sista tiden har samtalen i alla dessa nätverk fördjupats och fått nya dimensioner.

För det fjärde är det mitt jobb, där jag har gått igenom någon sorts metamorfos under de 12 år jag varit verksam inom universitetsvärlden. Från att ha varit det som betydde mest i mitt liv - och just på grund av detta faktiskt gjorde mig sjuk - har jobbet reducerat till "bara" ett jobb, där mina största ambitioner är att ha roligt och försöka göra lite skillnad. Jag har för länge sedan lagt avancerade karriärplaner (som att sikta mot docentur och professorstjänst) på hyllan, vilket också gör mig ganska avslappnad i mitt förhållande till jobbet. Jag måste inte vara bäst hela tiden - det räcker ofta med "good enough", och så satsar jag 110% där det verkligen behövs.

Slutligen har jag kommit fram till att något som blivit viktigt för mig är att för min omgivning erbjuda ett alternativt förhållningssätt till arbete. Jag märker ofta att jag provocerar genom att framhärda att man inte måste jobba jämt bara för att man är anställd inom akademin - att jag själv nöjer mig med mina genomsnittliga fyrtio timmar och låter tiden styra vad jag hinner i stället för tvärtom. Alltför många gör sig till offer utan någon som helst möjlighet att välja, och jag vägrar acceptera att det är på det sättet! Detta kommer jag att återkomma till.

Med dessa ingredienser skapar jag mitt livs historia.