Livstids julkalender: Dansa, pausa

Dansa, pausa…, dansa, pausa… Kommer ni ihåg den, en av förra årets dansgolvsplågor? För en tid sedan kom jag på att denna låt - som annars inte direkt är min cup of music rent musikaliskt - skulle kunna vara soundtracket till det liv jag lever idag.

I hela mitt liv har jag varit mer av en görelse än en varelse (tack till en deltagare i Livstids senaste workshop, om duktiga flickor, för det begreppet!). Baksidan av att vara en duktig flicka, en prestationsprinsessa har jag ältat runt här på bloggen, i flera varv. Men samtidigt har ju den där görelsen i mig gett mig drivkraft att skapa ett liv där jag i så stor utsträckning får ägna mina dagar åt sådant jag älskar, och på mitt sätt.

Under en tid trodde jag nog att jag på något sätt måste göra upp med min görelse, säga hejdå. Kanske sitta på en bergstopp i ett halvår i ensamhet. Det var något onaturligt över den känslan. Mera borde än ville. Jag tror faktiskt att jag skämdes över min kärlek till görandet. Men jag börjar acceptera den lilla prestationsprinsessan, till och med tycka om henne. Förstå att hon är en del av mig som jag nog inte kan leva utan, men däremot har lärt mig att tygla när hon blir alltför bångstyrig. När hon vill för mycket.

Med acceptansen för att jag är en människa som behöver ett ganska stort mått av fart och fläkt, många bollar, nya projekt och utmaningar, att skapa och - ja faktiskt, prestera -  i mitt liv, har nämligen också varandeförmågan och kärleken till vilan kommit alldeles naturligt. Jag har aldrig jobbat så lite som den här hösten, och stortrivts med det. Aldrig haft så lätt att vara "onyttig" på kvällarna. Aldrig njutit så av meditationsstunderna.

Dansa, pausa…, dansa, pausa...

Feng shui i livstiden

Ljuvligaste lyx, alldeles gratis: att stänga sovrumsdörren om mig kl. 20.58 en söndagkväll. Här inne äger jag min egen tanke och tid tills jag somnar ifrån dem båda om en timme eller så. Långt ifrån att ha löst utmaningen framför mig är jag ändå på gott humör. Jag vet hur den ser ut och det är en bra början.

Jag behöver feng shuia mitt liv. Inte förråden, garderoberna, bokhyllorna… eller jo, det skulle säkert också vara bra, men nu gäller det min tid, uppmärksamhet och almanacka. Där är för fullt!

Det kommer inte att bli lätt. En tid nu har jag använt en helt annan strategi, driven av livslust och inspirerad av Maria: kläm in det roliga i livet så ger det mer energi än det tar, samtidigt som det tråkiga trängs ut i periferin utan att du ens märker det. Och himmel vad mycket roligt och intressant jag har fyllt mitt liv med: bokcirkel, yoga, Tanketrampolin, Livstid på längden och tvären, jobbet förstås, Rotary och en hel del annat. Men nu är det stopp. Överfullt. Och något måste bort.

Det jäkliga är att nästan allt tråkigt verkligen har fått stryka på foten. Dammsugningen outsourcad till barnen, familjeadministrationen reducerad till miniminivå, föräldraambitionerna gentemot skola och barnaktiviteter likaså. Så nu står jag med det roliga kvar och måste lik förbaskat välja bort nåt. Min själ säger nämligen att det känns som att vistas i ett av de där överlastade hemmen där varje pryl är vacker och har en egen historia, men där man inte kan röra sig, knappt andas, utan att man själv eller något annat är i vägen. Som om vårt matbord skulle stå i hallen. Båda delar är precis lagom stora, ändamålsenliga och fina – men inte tillsammans!

För några veckor sen hörde jag mig själv tänka att jag är på väg från göra-fokus till vara-fokus. Ingen dramatisk förändring, mer som att ha båda fötterna kvar i backen men förflytta tyngden från den ena till det andra. Så kändes det, men jag visste inte riktigt vad det betydde i praktiken. Kanske är behovet att skapa ljus och rymd i almanackan en del i det. Önska mig lycka till för det kommer att behövas…

Hur svårt kan det VARA?

Bara jag killar dem under hakan släpper de tagen och dimper ner i min kupade hand – de stinna svarta vinbären. Just nu är de så sol(och regn-)mogna att sötman tar udden av den annars lite skarpa smaken. Jag äter dem direkt från busken med god aptit. Det blir ingen systematisk avplockning i år. I frysen finns så det räcker till svärmors lösa frukostsylt ett bra tag till. Jag har inga problem med det, att bären hänger kvar där och inte blir skördade. Vad skönt med ett exempel på ett fullt möjligt måste som inte ens känns som ett borde. Önskar att de var flera.

Jag var inne på det där med måsten häromdagen – igen. Vad ska man få gjort på en dag för att känna sig nöjd, var mitt dilemma. Varför blir vissa dagar som den där mardrömmen där man aldrig riktigt når fram till vad det nu är? Vännen Gaia kommenterar mitt blogginlägg: ”Kan man inte bara vara?” Jo, egentligen är det ju precis så enkelt. Och precis så himla svårt. För mig i alla fall, i vissa situationer, som dagar i slutet av semestern då jag inte har något särskilt inplanerat.

Det är väl inget konstigt att i slutet av en dag summera den med tanke på vad jag har gjort och hur dagen har känts. Det är ju bara slutredovisningen av de 86 400 sekunder som någon vänlig själ satte in på mitt tidskonto vid dagens början och tar tillbaka vid midnatt, just innan nästa insättning görs (för att använda en bild om tid ur boken Rik på riktigt av Jörgen Larsson och Fredrik Warberg). Tack vare Gaias korta kommentar ser jag hur jag gör den summeringen: så ofta med görat först och varat sen. Nästan så jag skäms att erkänna det, men så är det.

Dagen därpå är ännu en småsplittrad dag. Jag planerar att måla lite. Målning kräver förberedelser och dessa blir ständigt avbrutna; av mig själv när mejl och chattsamtal känns viktigare, av barnen som behöver hjälp med att bygga kaninbur och starta om gräsklipparen (sex gånger eftersom den stannar utan anledning), av mat, telefonsamtal, ja, ni vet. Själva målningen kommer jag till först efter middagen, 10 timmar efter att jag började flytta möbler och maskera.

Jag inser att jag är på väg att summera dagen när jag berättar om den för Mannen som varit på jobbet. I ett sånt läge kan jag ibland – till råga på allt – klistra på situationen en känsla av läxförhör: ”Vad har jag egentligen gjort som haft hela dagen leeeedig?” Vad jag blir trött! Det får bli ändring på det här! Summeringen blir istället: jag har haft en bra dag med barnen. Vi har pratat en del, jobbat ihop, haft både en skön lunchstund och några schyssta konflikter. En bra dag. Om någon mot förmodan är intresserad blev räntan på det insatta tidskapitalet en klippt gräsmatta, en påbörjad kaninbur och ett målat takparti. Tack, Gaia!

Det här med livspusslet

Så ofta man läser och hör människor tala om LIVSPUSSLET, det där som vi alla jobbar med att få ihop bitarna till. Ofta har ordet negativa associationer, men Sara erkänner att hon tycker att pusslet är kul att lägga och jag kan inte annat än att hålla med henne. Visst kan man bli trött och sliten emellanåt av all vardagslogistik, men för det mesta tycker jag att det ändå flyter på förvånansvärt bra - trots våra två heltidsjobb, tre barn och ett på väg, stort hus och fullt av aktiviteter.

Många i min bekantskapskrets är dränerade på energi, och jag får nästan lite dåligt samvete när jag inte känner igen mig i deras berättelser... Igår läste jag om ännu en av dessa kvinnor (det är nästan alltid kvinnor som pratar om hur trötta och dränerade de är) i Jennie Sjögrens och Tinni Ernsjö Rappes Lycka till! Om balans i livet och andra floskler (den är SÅ bra!).

I boken återgavs ett mail från en läsare som beskrev en ledig dag då hon skulle "bara vara", men drunknade i tvättmaskiner som skulle laddas, barn som skulle skjutsas hit och dit, mat som skulle planeras och förberedas och så vidare i all oändlighet. Plötsligt hade hela dagen gått och inte hade hon hunnit "bara vara"... Och då lever hon ändå i ett jämställt förhållande där båda parter hjälps åt! Kvinnan stressas och frustreras över budskapen i livstilsmagasinen om att "njuta av naturen och sexlivet", "strunta i dammråttorna" och "unna sig lite spakänsla i badkaret", och skriver "Kan vi inte unna oss att må lite skit under småbarnsåren?".

Självklart måste hon få känna så, och samtidigt så är det något inom mig som protesterar när jag läser - för jag tror på att man faktiskt kan ha det där stora projektet och ändå få rum att njuta av livet. Jag har ju det så själv! Det måste helt enkelt handla om vad man prioriterar och hur mycket man ser till att fylla på energidepåerna för att få kraft att orka med även det tunga. Jag väljer t.ex. att träna, facebooka, blogga, göra hemmaspa, läsa böcker och umgås med trevliga människor för att det ger mig glädje, kraft och energi.

Därmed måste jag självklart prioritera bort något annat. Läsaren skriver "Ska jag strunta i att hämta barnen också, i att köpa skor till dem när de växer, i att laga middag?" Självklart inte! Men kanske en del av det andra som fyllde hennes lediga dag, som att...

... byta lakan i alla sängar varannan vecka (sker betydligt mer sällan hemma hos oss)
... vika om barnens kläder som hennes make vikt "på fel sätt" (vadå fel?)
... planera och laga middag (hemma hos oss äter vi ofta flingor, mackor eller stekt ägg till kvällsmat och barnen växer och mår bra ändå)
... vara ansvarig för föräldraföreningens nyhetsbrev, och därmed ha åtta sidors anteckningar från senaste mötet att läsa och sammanfatta (jag har varit dålig på att engagera mig i sådana här saker, men jag står för att jag tycker att det ska vara var och ens fria val)
... gå till posten för att betala räkningar (här spar ju internet massor av tid)

Jag vill inte på något vis förringa arbetande småbarnsmammors tuffa tillvaro, och naturligtvis måste vi få vara trötta och gnälliga emellanåt, men jag envisas med att hävda att vi inte måste finna oss i att "må lite skit", i alla fall inte större delen av tiden. Jag har sagt det förr och jag säger det igen: Var och en har ansvar för att skapa sitt livs historia.

Bokslut över min semester

Jag följer upp Saras summering av sin semester med att sätta mina egna sex veckors ledighet under luppen. Men precis som Sara tänker jag inte granska vad som blivit rätt eller fel, utan helt enkelt känna efter om jag har gjort det som jag har velat. Har jag laddat batterierna så mycket som jag hade hoppats?

Som de flesta andra undrar jag förstås hur det kunde gå så fort och hur det ska gå att återanpassas till en verklighet med väckarklocka, tider att passa och mindre utrymme för att bara vara. Men det brukar gå bra, och den här gången har jag dessutom bara fyra månaders arbete framför mig - sedan väntar ett års jobb-timeout tillsammans med det lilla pyret i magen.

Hursomhelst känner jag att min sommar - även om den kändes kort - har innehållit en alldeles lagom balans av nytta, nöje och bara vara. Jag har varit lite nyttig - rensat ut kläder, städat skafferiet och frostat av frysen, syltat, saftat och bakat - men inte för att jag kände det som ett stort tungt måste, utan för att jag faktiskt tyckte det var riktigt behagligt att rensa i röran och fylla depåerna. Mycket har dessutom gjorts tillsammans med ett eller flera av mina barn, så det har gett oss mysig tid tillsammans. Och när ekorrhjulet börjar spinna igen på måndag tänker jag då och då titta in i min frys, mitt skafferi och mina garderober och bara njuta.

Det har varit mycket nöjen också: besök på diverse lekparadis med barnen, och ja, jag njuter på riktigt av att se dem ha så roligt, även om jag själv inte gärna kastar mig ut i karusellerna som förr. Vi har umgåtts med en massa trevliga människor - här hemma och under våra små utflykter - och pratat mer om livets väsentligheter än om husrenoveringsprojekt och barnsjukdomar. Kvinnofestivalen i juni var en höjdare, som gav massor av inspiration. Dessutom har jag tagit mig tid att läsa ovanligt mycket i sommar. Särskilt senaste bokcirkelboken Sonat till Miriam av Linda Olsson gav en fin läsupplevelse och en del tankar (återkommer till den).

***************

Och så har jag faktiskt haft en hel del stunder av bara varande. Jag har mediterat till fågelsång under körsbärsträdet i trädgården. Jag har suttit med min fyraåring på en brygga i skärgården och bara tittat på fåglar som flyger förbi och fiskar som hoppar. Jag har suttit på stranden på Österlen och andats in såväl den oändliga horisonten som mångatan över vattnet. Kanske har jag den här sommaren varit mer medvetet närvarande än någon tidigare sommar. Och det, om inte annat, tror jag har varit ett sätt för mig att ladda batterierna inför hösten.

Semester 2009, del 3: Mera mellanrum

Sista semesterdagen och jag känner mig som en förstagångsskolkare när jag bloggar på förmiddagen, den tid som annars är reserverad för att vara nyttig (typ måla takpanel), för att liksom tjäna ihop till fri tid vid datorn eller med en bok. Den som följt mitt bloggande ett tag vet att jag älskar att måla panel också, men varför litar jag inte tillräckligt på mig själv för att göra det jag känner för när jag känner för det och inte sen?

Ibland kan jag undra vad vi håller på med, alla vi kompetenta, kraftfulla kvinnor och män som kämpar så med våra måsten, som ju är helt skrattretande när man tittar närmare efter. Tänk om vi la all den energin på det vi faktiskt vill och kan göra! Konstigt nog känns det ändå som att skriva om måstena här klär av dem, gör dem tydliga för mig och därför möjliga att avfärda. Den som hälsat på här på Livstid men inte själv delar de här bekymren har nog surfat vidare för längesedan, men tydligt är att vi inte är ensamma i våra bryderier, Maria och jag.

Alltså - semestern är slut och det känns uthärdligt. Och det är nu jag så lätt hamnar i sträng rätt/fel-granskning. Istället vill jag vänligt fråga mig om jag kände mig väl omhändertagen av mig själv under veckorna som passerat. Har jag pysslat om mig och följt mitt bud att "Det jag gör är det jag ska göra."?

Jo, jag är nog en ganska nöjd anlitare av eventfirman Sara Semesterfixare, trots ett lite flängigt program med inte mindre än tre tältutflykter på fyra veckor med allt vad det innebär av aktiviteten packande, som i normalfallet hamnar på minussidan i mina utvärderingar av olika aktiviteter. Ena gången packade jag faktiskt nästan allt själv, och jag glömde inget väsentligt! Dessutom fick jag med flera bra-att-ha-saker som plussade på upplevelsen. Tänk när mannens säger "Nu hade det varit bra/gott/bekvämt med ..." och jag svarar "Och det har vi här!" efter att ha kört ner handen i rätt väska. En våt dröm för en disträ och motsträvig packare...

Ett tips till Sara Semesterfirare (som nog behöver förankras hos underentreprenören Mannen): Ge plats för lite fler mellanrum! Bästa exemplet är den extradagen vi stannade på campingen vid Löderups strandbad. Jag yogade på gräsbanken ovanför stranden, sen läste och badade vi, varje familjemedlem i olika utsträckning men liksom bredvid-tillsammans.

Det får mig att tänka på ett tågluffarminne. På topplistan, bland portvinsrundor i Viana do Castelo och galna bilturer i Rom, finns dagen i Venedig. När jag och vännen K inte gick in i Stora Kyrkan eller åkte gondol. Vi fick tag på en detaljerad promenadkarta över staden och gick planlöst runt bland gränder och kanaler. När vi kände oss tillräckligt vilse letade vi upp några gatuskyltar, orienterade oss, tog ut en ungefärlig riktning och stoppade ner kartan i fickan igen. Jag minns ett kafé där K skrev vykort och så minns jag lugnet, strosandet och att vi inte pratade så mycket. Det var ett storartat mellanrum.

En bubbla i Münster

Ensam på hotell i vackra men hittills okända Münster. Checkade in efter några dagars jobbkurs med Europatema. Kursledaren var nog bara omtänksam när han gav mig sitt nummer om jag skulle vilja ha sällskap till middagen. Eller så var han som flera av männen på kursen, oförstående till hur jag kunde vilja vara kvar här alldeles ensam. ”Donta you missa your childrene?” undrade den unge italienaren.

Oavsett kursledarens bevekelsegrunder fick han äta sin middag på egen hand. Så fort jag kommit till hotellet och accepterat rummet som mitt eget krypin inträdde jag i bubblan, eller parentesen om man så vill. Stundtals är jag alldeles euforisk därinne. Jag ser ut, andra ser in. Bubblan håller för samtal hem och kontakter med ”perfect strangers” – som kyparen eller svensexakillen, som utspökad säljer gelébjörnar på uteserveringen där jag sitter. Men den skulle spricka som ett troll i solsken av en middag med nån som aktiverar all min avläsningsradar och som dessutom producerar en oerhörd svada.

Jag har duschat, sminkat mig och valt kläder med omsorg. Men jag drabbas inte av självmedvetenhet och funderar på var jag ska göra av händerna eller blicken medan jag väntar på min öl och min norska lax. Jag sitter där för min egen skull. I min bubbla råder ett annat tempo än där utanför, nån slags ultrarapid.

Så skönt att bubblan faktiskt fanns här, att jag visste så väl vad jag kunde och behövde när jag arrangerade den här parentesen. Idag hoppas jag på fint väder, cykeltur och picknick i det gröna, som tyskarna tydligen gör på första maj. Och så ska jag träna på att acceptera det som kommer till mig, precis som vännerna Maria och Angela är inne på. För att emellanåt få en stund innanför bubblans sköra väggar får jag låta hinnan spricka när trycket kräver det, utan att kämpa emot.

Meditation - på mitt sätt

Så har mina sex försöksveckor som mediterande (meditatör? eller vad heter det?) nått sitt slut och jag konstaterar belåtet att jag har lyckats skapa ännu en välgörande rutin i min vardag. Idag vill jag inte vara utan min lilla ensamma kvällsstund - det gör mig gott i min annars ganska intensiva vardag, även om jag inte alltid längtar och stundtals kanske hellre skulle stupa direkt i säng. Ändå har jag genomfört min ritual (om än ibland i något förkortat format) såväl hos syster i Skåne som på hotellrum i Uppsala.

Under de sex veckorna har min metod förändrats och utvecklats så att jag känner att jag idag har skapat något som passar just mig. Jag har undan för undan utökat tiden till ca 20 minuter, och i stället för att plåga min stackars klena rygg har jag nu börjat sitta med ryggstöd, vilket gör det hela betydligt mer behagligt (inte bara rätt utan lätt). Ett tag provade jag att ligga en stund på min spikmatta först, men jag blev så avslappnad och sömnig att jag hade svårt att hålla mig vaken sedan. Idag sitter jag antingen på mattan under själva stunden, eller så lägger jag mig på den efteråt i stället.

Jag har skrivit en del om hur tankarna vägrar släppa taget. Nu har jag accepterat detta fullt ut, och tror inte att det kommer att förändras under överskådlig framtid. I stället har jag konstaterat att det är så här jag fungerar. Jag hör inte till typen som kan släppa mina tankar, ens i 20 minuter, och gå in i någon Nirvana-liknande tomhet. Och det behöver inte vara något fel i det. Jag får en stund i stillhet med tankarna och om inte annat så tränar jag icke-görandets svåra konst. Något jag har tagit till mig är det som Jon Kabat-Zinn, en av "the big guys" inom modern medveten-närvaro-träning, skriver om i sin bok Vart du än går är du där, nämligen att meditationsträning inte alls handlar om att uppnå något speciellt tillstånd, utan att om att faktiskt bara vara precis där man är. I mitt fall bland tankarna.

Vissa dagar, när tankarna är extra bråkiga, gör jag någon av de övningar i medveten närvaro som jag har lärt mig, t.ex. iakttagelseövningen, där jag hela tiden försöker återvända till mitt andningsankare och däremellan lugnt observerar tankar, känslor och kroppsförnimmelser, en i taget. En annan övning är den där jag mentalt "scannar" igenom min kropp från en ända till en annan. Dessa övningar kan göra det lite lättare att fokusera.

Summa summarum, jag är nöjd. Nästa utmaning blir att komma igång med en liten stunds morgonmeditation också. Tror att det kan vara ett utmärkt sätt att samla ihop sig inför dagens utmaningar. Just nu är jag dock inte motiverad att gå upp tidigare än jag redan gör för att hinna meditera innan barnen vaknar och hela familjen ska förberedas för jobb, skola och dagis. Kanske till sommaren...

Projekt semester, återblick

Mannen och jag förbereder förhandlingarna om årets semesterplanering. I familjen alltså. Fyra olika individer vars viljor flyter ihop och isär i alla tänkbara konstellationer, och mindre gemensam semestertid än vi varit bortskämda med tidigare. En bra början vore ju om varje individ visste säkert vad den ville, men det gäller åtminstone inte för mig. Då hittar jag en betraktelser jag skrev för två år sedan. Det är alltså inte bara på vift i storstad som det kan vara komplicerat att semestra:

Okej, vi stannar hemma denna sista semestervecka. Vi har ju farit och flängt en del under de tidigare veckorna, vi varvar väl nytta med nöje här hemma och anpassar oss till vädrets nycker.
Det låter ju som en utmärkt avslappnad ambition för en semestervecka, en sån som får pluspoäng i rådgivningsspalterna, och som för övrigt bara de vågar yttra som vet att omgivningen vet att man skulle ha råd och kraft att göra något annat om man skulle vilja.

Men vad det känns hopplöst! Som att försöka springa i sirap, som i mardrömmarna där jag måste fly eller hinna med tåget där barnen finns men inte kommer ur fläcken.
Varva nytta med nöje, vad innebär det? Jo, exempelvis att vi äter en lång frukost med tidningsläsning och en tjuvtitt på sudokut som man fortfarande inte lyckats lösa. Man sliter sig motvilligt från siffrorna och går ut i det glasrum vi håller på att inreda. I bästa fall hinner man jobba där 1,5-2 timme, dvs precis komma igång, innan alla blir jättehungriga och man får gå in igen och skrapa ihop vad vi har av rester till lunch.

Under den där lilla tiden som produktiv snickare har barnen varit ute hos oss ett antal gånger och bett om hjälp med att sy en kjol eller fixa ett koppel till gosekaninen. Det kan man ju tycka att barnen gör rätt i när de har sommarlov och vi är hemma, men de här dagarna har den egna lekförmågan varit så gott som obefintlig.

Efter lunch är det för varmt att jobba i glasrummet som vetter mot söder, åtminstone om man ska ta lite semestrisk hänsyn till sitt eget fysiska välbefinnande. Samtidigt är regnrisken för stor för att vi ska kunna åka och bada. För övrigt VILL BARNEN INTE BADA! De säger ”Men vi badade ju i går!” Jag blir helt mållös och alltmer övertygad om att allt detta är en surrealistisk mardröm.

Oavsett vad jag tar mig för på eftermiddagen är det fel. Följer jag med barnen och rider på grannens shettisar är jag onyttig, gör jag det inte är jag en dålig mor. Städar jag är jag dålig på att ge mig själv kvalitetstid och när jag nu sitter och skriver det här är det bara ännu ett fåfängt försök att starta en blogg- eller podcasthobby som jag antingen inte kommer att ha kraften att sätta sta på riktigt, eller som kommer att ta för mycket tid i höst då vi borde bli klara med glasrummet.

I mitt huvud snurrar en tombola av dåliga samveten. Det här ska ju dessutom inte vara vilka dagar som helst, de här dagarna ska jag kunna stå upp för och – utan att ljuga – försvara när jag kommer tillbaka till mitt fortfarande ganska nya jobb på måndag. Och plötsligt kommer jag på att jag hade dåligt samvete när vi var iväg också, helt enkelt för att vi inte var hemma.

På kvällarna blir det oftast lite bättre. Dagens alla möjligheter har krympt ihop till några få alternativa sätt att tillbringa kvällen på. Kanske skulle man gå upp lite tidigare imorgon…

Icke-görandets olidliga svårighet

"Så länge jag gör, finns jag"... I fyrtio år har det varit mitt ständiga mantra. Jag är en "doer", har alltid tusen projekt på gång, såväl på jobbet som hemma. "Hur hinner du med allt?", undrar omgivningen, inte minst min mamma som är raka motsatsen. Ställ upp i VM i ineffektivitet och guldmedaljen är din som i en liten ask, kära mor, har jag tänkt, lite lätt överseende och inte särskilt sympatiskt inställd till denna människa som jag märkligt nog delat kropp med trots att det känns som att vi kommer från olika planeter.

Och visst har det kommit mycket gott ur allt mitt görande. Tre fantastiska döttrar, ett hus jag älskar och som vi renoverat varsamt från topp till tå, böcker, artiklar, kurser, föredrag... Men så nån gång i höstas kom de där tankarna på ett annat livstempo. Sluta upp att ständigt göra, ständigt prestera. Kanske har jag för en gångs skull något att lära av min mamma.

Nu försöker jag praktisera icke-görandets svåra konst, åtminstone en liten stund varje dag. Mest gör jag det vid min kvällsmeditation, men också ibland i andra sammanhang. T.ex. genom att inte ta fram något att läsa eller skriva då jag väntar några minuter på tåget utan bara vara, observera min omgivning, vara medvetet närvarande. Men det är SVÅRT!

En riktig utmaning, som jag både längtar efter och fruktar, är att åka på retreat. Vara helt tyst och göra nästan ingenting i flera dagar. Vilken detox! Antingen blir jag totalt lugn eller fullkomligt galen...

Slut parentes, för den här gången

Här på Livstid lever jag ut mitt metaformissbruk utan hämningar. Nu har jag hittat ännu en darling som jag inte tänker döda: Jag samlar på livets parenteser. Tillfällena där jag gör precis som texten i en parentes – stannar upp, byter tempo, tittar på det som finns därutanför med lite distans och från helt annat håll. Innehållet i parenteser för sällan handlingen framåt men är nog så intressanta, på ett nyttobefriat vis. Och samtidigt är de inbäddade i sitt sammanhang och följer med i flödet.

En sån vecka har jag haft. Gräsänka som efter en dag på arbetet vabbat resten med lagom sjuka barn, få dåliga jobbsamveten, fint väder, meditativa möten med linoljefärg och fönstersnickerier. Kontakten med vuxna människor har begränsat sig till goa små Facebook-hälsningar och två telefonsamtal då mannen råkat befinna sig i mobilmasters närhet. Min kontakt med barnen har varit tätare; hålla panna, dela säng, hämta blåbärssoppa, stoppa om, truga mat. Och hela tiden ett långt oavbrutet samtal med mig själv.

Förvånas över att lappsjukan hållit sig undan, ett tecken på en riktigt bra parentes. Imorgon ska jag plötsligt föreställa yrkeskvinna igen. Säga kloka saker, rynka bekymrat på pannan, styra och ställa. Prata i telefon och skriva dator och sånt som minsta unge vet att man gör på ett kontor. Det blir jättebra, och de där fluffiga dagarna när tiden stod nästan stilla guppar iväg bort mot horisonten.

Här och nu

Jag har tidigare varit inne på begreppet mindfulness, eller medveten närvaro som det brukar kallas på svenska, men utan att gå närmare in på vad det faktiskt är. Nu är det dags att titta lite närmare på denna strategi - med rötter i zenbuddhismen - som visat sig vara en effektiv motvikt mot stress.

Att jobba med mindfulness som jag försöker göra sedan en tid tillbaka, handlar om att försöka vara mer närvarande i nuet, att grubbla mindre över misstag, oförätter och annat negativt i det förflutna, och oroa sig mindre för framtiden. Att helt enkelt vara precis här och nu med alla sinnen - något som är lätt att glömma när vi rusar på i 190 utan att ta oss tid att stanna upp, bara vara och observera världen omkring oss utan att döma.

Här kommer några frågor som kan få dig att känna efter om du hör till dem som skulle kunna tänkas må bra av att försöka bli lite mer medvetet närvarande (delvis baserade på ett test i kursen Medveten närvaro):

• Har du en tendens att gräma dig över misstag och oförätter i det förflutna?
  
• Har du en tendens att oroa dig för framtiden?


• Har du en tendens att säga – till dig själv och andra – att det lugnar ner sig sen (nästa vecka, nästa år…)?


• Har du en tendens att inte tillåta dig själv att stanna upp och känna efter hur du egentligen mår, fysiskt eller psykiskt?


• Har du en tendens att äta fort, gå fort, prata fort?


• Har du ibland svårt att uppmärksamma små anledningar till att känna vardagsglädje i tillvaron?


• Har du ibland svårt att hålla fokus när du lyssnar på någon annan?


• Har du ibland svårt att koncentrera dig på en uppgift i taget?

Hur kan man då bli mer medvetet närvarande? Ett sätt är att utnyttja små stunder av (annars frustrerande) ”spilltid”, t.ex. i en kö på stormarknaden eller när du väntar på bussen till att observera din omgivning (vad ser jag? vad hör jag? hur luktar det?) eller dina känslor. Ett annat att samla på orsaker till vardagsglädje, t.ex. en vacker solnedgång, en skön brasa, ett varmt bad, en komplimang från någon, en god måltid, doften av nybakade bullar, ett trevligt samtal, en oväntad stund över.

Det finns också gott om mer strukturerade övningar man kan göra. Här är ett par enkla sådana som :

¤ Upplev en frukt (eller något annat ätbart) med alla sinnen. Titta noga på hur den ser ut, känn doften, känn verkligen efter hur den smakar. Låt det ta en stund!

¤ Sitt eller ligg bekvämt (gärna med någon avslappnande musik i bakgrunden). Börja i någon ytterända av kroppen, t.ex. en hand och tänk på ett finger i taget, handflatan, underarmen, armbågen, överarmen, axeln, nacken och så vidare runt hela kroppen. Det spelar ingen roll vilken ordning du går i men se till att "gå igenom" hela kroppen i tankarna.

¤ Sitt eller ligg bekvämt. Andas ut och in tio gånger (eller mer). I början observerar du bara hur du andas (bröst eller mage, tempo?) utan att försöka påverka andningen. Så småningom kan du försöka att andas mer med magen än med bröstet (hitta ditt "andningsankare"). Du kan också pröva att tänka: energi in – oro/stress ut.

Om du skulle vara intresserad av att jobba mer aktivt med mindfulness kan jag rekommendera en titt på sidan http://www.medvetennarvaro.se/. Det finns också en hel del böcker skrivna i ämnet, t.ex. Åsa Nilsonnes Vem bestämmer i ditt liv, Anna Kåvers Att leva ett liv inte vinna ett krig och Ola Schenströms Mindfulness i vardagen.

Tack för äkta Vara

Spinner (som vanligt) vidare på Marias inlägg... Igår röjde vi i hemmet och - även om dammråttor är ett gravt uppförstorat problem - så är det ofta när man någon gång avlägsnar dem som man ser vilket härligt hem man har.

Igår kunde jag känna tacksamheten över att ha ett hem. Ett hem som är varmt och gott, men svalt på sommaren, och som har välfyllda skåp och skafferier. Ett hem som dessutom innehåller människor som jag kan vara som jag är med, iallafall 99% av tiden.

Jag är rädd för falska förespeglingar, det har jag skrivit om förut. Hellre ett kargt hem som säger något om innehavaren än ett falskvarmt där människor på spänn rör sig om varandra och sig själva.

Jag vill ha det (vara?) som vårt mjuka oljade furugolv - mjuk yta lätt att repa, men banne mej äkta vara rätt igenom.

Bara vara

Barnet som rullades i vagn längs dystra villagator i en tidigare betraktelse måste numera vecklas ihop som en tumstock för att få plats i mitt knä. Hon och hennes klasskompisar har precis börjat köra Kärleken i simulator. Bli ihop, göra slut och då och då känna en stöt i magen av den äkta varan.

Inför ögonblicket då hon vecklar ut sina långa ben och ger sig ut på kärlekens minfält IRL funderar jag på vad jag skulle skicka med, på temat till mina barn, om hon mot förmodan skulle ta emot några goda råd. Får jag välja ett enda skulle jag be henne leta efter en människa som hon kan ”bara vara” med.

När jag träffade min första stora kärlek förundrades jag över att jag kunde just det med honom. Inte vet jag vad jag hade gjort tidigare, och inte vad som var så annorlunda med honom, eller oss. Det var inte det att vi lojade omkring i mjukisbyxor eller led brist på passion, tvärtom, men något fick mig ändå att tänka och säga det många gånger: ”med dig kan jag bara vara”. När jag sedan träffade min andra stora kärlek var det han som sa samma sak till mig. Något hade jag tydligen lärt mig utan att veta hur eller vad det egentligen var. Och när det kör ihop sig är det fortfarande där vi brukar hitta lösningen, genom att sänka garden och klämma fram vad det är vi – var och en – faktiskt vill, tänker, är rädda för.

Som med allt annat jag skriver här är det här rådet är minst lika mycket riktat till mig själv som till min dotter eller någon annan. Visst, man måste ha en egen sfär och emellanåt är man hårdföra förhandlingsparter istället för samstämda parhästar. Men hur ofta fegar vi ur, håller uppe fasader och gömmer oss för varann på ett sätt som kostar förtroende, tillit och energi? Hemlighåller klädkontot, sitter uppe för att vara social en fredagkväll fast vi är dödströtta, försöker dölja våra kroppsliga skavanker, tar över en vuxen människas ansvar för mathållning eller tidspassning, undviker att visa oss osminkade.

Just de här exemplen kommer jag på för att de inte gäller mig. Mina egna dimridåer är så mycket svårare att få syn på – och så mycket pinsammare att berätta om.