Morgonstund

Att vakna tidigt på helgmorgnarna är underskattat, om man känner sig någorlunda utsövd alltså. Idag slipper jag välja mellan en morgonspringtur och familjestunden vid frukostbordet. Än är ingen annan vaken, men här sitter jag nysprungen och skriver. Fram till nyligen mumlade P1 i bakgrunden men det blev för intressant så nu hör jag bara tangentknappandet och fåglarna utanför.

Det känns som att familjetiden, vid frukostbordet och på andra ställen behövs. Ännu mer behövs lite mer ostörd tid med mannen. Vi hinner nätt och jämnt stämma av logistik och inkomna ärenden - ännu mindre filosofera fritt i glesa samtal med långa - ostörda - pauser. På kvällarna somnar barnen inte långt före oss, och sen somnar vi förstås.

Nu när vi jobbar i samma stad finns ju möjligheten att boka lunch, men vi behöver nog hitta på något mer. Gå ut en sväng tillsammans i vårkvällen. Fixa tillsammans härhemma istället för var för sig, åtminstone när fixandet tillåter samtal. Boka en egen helg är värdefullt förstås, bara det inte trycker ihop tillvaron runtomkring för mycket. Lockas just nu mer av knep för att göra vardagen mer samtalsvänlig. Snart börjar kajaksäsongen. Och så vill jag ju alltid att vi ska dansa mer. Fler idéer, någon?

Meningen med hobby

Till mitt inlägg Mera mening lägger Linnea en kommentar om att det jag söker kanske är en hobby. Först blir jag nästan förnärmad: skulle mina existensiella i-lands-men-ändå-bekymmer kunna lindras av något så trivialt som en ... hobby?

Ordet hobby är rätt illa slitet och förknippas - åtminstone av mig - mer med att hålla på med något utan syfte och mening än tvärtom. Om jag istället översätter Linneas råd till "Fyll ditt liv med sådant som känns meningsfullt och/eller gör dig glad!" så blir det genast mycket svårare att avfärda. Att göra sig själv glad är ju en mening i sig, lika viktig som att göra andra glada.

Inte blir det lättare att strunta i hobbyrådet när jag under den gångna veckan fastnat rejält för en aktivitet som gästspelat i utbudet tidigare: att paddla kajak. Har ni hört Björn Gustafssons låt till Carina Berg? Jag tror jag ska skriva en om kajakpaddling, som har ingredienserna: jag kan!, miljömärkt, Liseberg, tyst, nära, natur, fort, rytm, följsamhet, meditation, väder ...
Återkommer när rimmen är på plats!

Som alla hobbyer innehåller också kajaksfären prylar och därmed följande prislappar, val, fikonspråk och nördar. I det första trevande sökandet efter vad som skulle kunna bli min kajak hittar jag hemsidan utsidan.se med tillhörande diskussionstrådar. Åh, ni fantastiska män som vet hur man angör en brygga ... och hur man ägnar 25 inlägg åt att diskutera två rodertyper på samma kajaktyp. Som en kvinnlig forummedlem uttryckte saken när någon, med självironi, konstaterar att den största massan av kajakköpare inte är kajaknördar: "Vi andra behöver ju inte, vi har ju vänner som dig :-)". Jag håller med: Tack nördar för att ni finns!

En bubbla i Münster

Ensam på hotell i vackra men hittills okända Münster. Checkade in efter några dagars jobbkurs med Europatema. Kursledaren var nog bara omtänksam när han gav mig sitt nummer om jag skulle vilja ha sällskap till middagen. Eller så var han som flera av männen på kursen, oförstående till hur jag kunde vilja vara kvar här alldeles ensam. ”Donta you missa your childrene?” undrade den unge italienaren.

Oavsett kursledarens bevekelsegrunder fick han äta sin middag på egen hand. Så fort jag kommit till hotellet och accepterat rummet som mitt eget krypin inträdde jag i bubblan, eller parentesen om man så vill. Stundtals är jag alldeles euforisk därinne. Jag ser ut, andra ser in. Bubblan håller för samtal hem och kontakter med ”perfect strangers” – som kyparen eller svensexakillen, som utspökad säljer gelébjörnar på uteserveringen där jag sitter. Men den skulle spricka som ett troll i solsken av en middag med nån som aktiverar all min avläsningsradar och som dessutom producerar en oerhörd svada.

Jag har duschat, sminkat mig och valt kläder med omsorg. Men jag drabbas inte av självmedvetenhet och funderar på var jag ska göra av händerna eller blicken medan jag väntar på min öl och min norska lax. Jag sitter där för min egen skull. I min bubbla råder ett annat tempo än där utanför, nån slags ultrarapid.

Så skönt att bubblan faktiskt fanns här, att jag visste så väl vad jag kunde och behövde när jag arrangerade den här parentesen. Idag hoppas jag på fint väder, cykeltur och picknick i det gröna, som tyskarna tydligen gör på första maj. Och så ska jag träna på att acceptera det som kommer till mig, precis som vännerna Maria och Angela är inne på. För att emellanåt få en stund innanför bubblans sköra väggar får jag låta hinnan spricka när trycket kräver det, utan att kämpa emot.

Bitterfittan och jag - nästa insikt

Det var inte riktigt som jag trodde, då i söndags när dammsugningen fick vänta. Det insåg jag i ett långt kvällssamtal med mannen och av att jag förstod kommentarerna till blogginlägget precis men kände att de inte passade in på mig – den här gången.

Det som surade ihop mig var inte att jag själv var hemma och dammsög – det var faktiskt att jag hade synpunkter på mannens tidsprioritering. Lite läskigt, man vill ju inte vara en av de där … bitterfittorna … genom historien som har snörpt på munnen och diskat så flisorna rykt ur proslinet när partnern prioriterar fritidspassionen, Arbetet eller det geniala Skapandet. Och om jag har synpunkter på mannens egenutrymme bjuder jag ju in honom att ha synpunkter på mitt.

Men vänta här nu, är det inte så att han har haft synpunkter på mitt egenutrymme, synpunkter som jag har tagit till mig? Då gällde det ekonomiskt utrymme, där jag tar för mig betydligt mer än han gör. Att inte använda pengar på ett sätt som sabbar möjligheterna att göra det vi båda vill, det var temat då. Vi satte en gräns för ”lekpengar” per månad. En gräns som mannen aldrig är i närheten av och som jag nyligen beslöt att flytta från dåligt-samvete-mappen till verktyg-för-ett-gott-liv i mitt interna kartotek.

Nej, jag är inte ute efter att mäta vår egentid med stämpelklocka. Jag vill gärna pussa lycklig man med frost i skägg och se honom mäta tillryggalagt avstånd med en sytråd på kartan, berättandes om havsörn och råkar. Men jag har bett honom fundera på sitt användande av tid i förhållande till våra gemensamma mål, precis som han bad mig fundera över mitt användande av pengar. Känns både rätt och "inte mer än rätt".

Bitterfittan och jag

Utläst sedan några veckor, men Bitterfittan lever med mig och gör gott. På tidsfesten i höstas angav jag ”jämföra sig med andra” som energitjuv, men när jag lyckas göra det utan att hamna i över-/under-lägsenhetsfällan kan det funka bra. En skillnad mellan Sara i boken och mig är den stora MAMMASKULDEN. Det där tärande dåliga samvetet vid dagislämningar, sena eftermiddagar eller mindre pedagogiska ilskeutbrott känner jag inte igen.

Jag tror min mamma löste den skulden åt mig – jag minns hennes glada tjoande när hon äntligen kom hem från en sen dag på jobbet. Visst hade jag längtat efter henne och velat ha henne hemma tidigare, men återseendena var härliga stunder upplysta av hennes sprudlande energi. Något helt annat än om hon kommit smygande med försvarsmasken på eller urskuldande blick och en mutpresent från Uno-X. Jag rannsakar mitt föräldrabeteende, det gör jag, men mest som indata för ”bättre-lycka-nästa-gång”.

Om nu mammaskulden är avbetald av tidigare generationer så känner jag igen mig desto mer i dåligt samvete-missbruket i allmänhet (som Maria bloggade om igår, helt utan samkörning) och, i synnerhet, svårigheten att möta mina behov och önskningar med samma respekt som jag tillmäter min mans.

Jag tycker det är bra att han åker skridskor någon dag per helg nu när den sällsynta chansen finns, även om glasrummet som står på min årsönskelista får mindre tid. Jag glädjer mig åt att han ska ägna tre marsveckor åt egen skidåkning efter familjens gemensamma fjällvecka. Den här söndagen väljer jag att vara hemma och röja i huset för att slippa höra smulorna krasa under fötterna den kommande veckan. MEN: Några timmar efter att han åkt med ispiken i högsta hugg börjar mitt mod att sjunka. Framåt eftermiddagen känner jag mig som en riktig bitterfitta.

Vad är då detta fråga om? Med dammsugningen ogjord sätter jag mig och skriver det här och kommer kanske på det: Jag är inte sur på mannen och hans livsbejakande aktiviteter. Jag är inte rädd att han ska hindra mig från att ta motsvarande eget utrymme när jag behöver det. Jag är rädd att JAG ska hindra mig! Få saker äter energi och städhumör så som att misstro sig själv. Lyckligtvis kommer energin tillbaka med råge när jag kommer på mig själv och blir heligt förbannad.

Här ska inte has några jävla dåliga samveten! Här ska – som jag tänkt sen Bitterfittan sidan 20 – resas på egen hand och drickas vin på balkong och kanske till och med åkas flygplan till den där balkongen, även om det kräver klimatkompensation och gör miljömannen bestört. Här ska yogas och bloggas när jag behöver, för då behöver jag. Begrips!

Så. Nu går jag och dammsuger.