Nu lyfter vi blicken

Mer än en gång har vi funderat på om navelskåderiet vi ägnar oss åt på bloggen gör någon skillnad alls (jag här och Sara här). För oss själva möjligen, men räcker det? Är det meningsfullt att ägna det så mycket tid och energi? Båda har vi också konstaterat att det nog ändå är så att filurandet, som hjälper oss i vår strävan efter det goda livet, också ökar vår förmåga att se bortom den egna lilla bubblan och fundera på hur vi kan göra något litet för världen. Sara och hennes man har alltid varit mina "miljöidoler", som lever som de lär, och som jag aldrig kommer ikapp, men de inspirerar mig IRL och på bloggen.

Och nu känner jag att välmåendet i mitt liv har nått sådana höjder att jag kan lyfta blicken ytterligare ett snäpp. I lugnet på relax-avdelningen på hotellet där jag och mannen i mitt liv häromsistens njöt av vår första barnfria helg sedan vi blev tre- respektive fyrbarnsföräldrar, växte det fram ett nytt förbättra-världen-en-liten-smula-projekt att sätta tänderna i. Om några år ska vi åka till Indien och jobba med bistånd i någon form under ett år eller så. Tankarna har funnits där - luddiga - ett tag, men landet jag haft en längtan till så länge jag kan minnas, ropade på mig alldeles extra tydligt där i bokcirkelboken, Den sjätte gudinnan av Karin Alfredsson, som avnjöts (och upprörde) på hotellet. Något måste det väl finnas vi kan hjälpa till med? Något som kan få oss att känna att vi i alla fall har försökt göra lite skillnad?

Men, tänker säkert några, är det inte dumt att redan outa något som är så i sin linda? Tja, för det första är jag, som de som känner mig vet, inte en person som inte gärna bär på hemligheter någon längre stund. Mina graviditeter har jag berättat om för hela världen sisådär en minut efter det blå strecket på stickan. Sedan tänker jag också att vi faktiskt kan dra nytta av outandet; har man berättat finns ingen återvändo, och så kanske omgivningen öppnar sina ögon och öron, plockar fram erfarenheter och kontakter, och delar med sig av tips och tankar att fylla vår idé- och kunskapsbank med i lugn och ro. Så du som vet det allra minsta - om Indien eller om biståndsarbete - snälla hör av dig, med en kommentar här på bloggen eller med ett mejl till maria@livstid.nu! Jag lovar att belöna dig rikligt med tankar och erfarenheter från en HELT annan (och betydligt mer myllrande folkrik) del av världen än de tysta småländska skogarna.

En liten liten kugge i ett stort stort hjul

Dagens tema på ett av mina favoritradioprogram, Christer i P3: "Den lilla kuggen i det stora maskineriet". Lyssnarna uppmanades som vanligt att höra av sig, den här gången med associationer till hur de någon gång i livet bidragit med en liten viktig bit i något betydligt större skeende. Mycket kom att kretsa kring "Jag mötte Lassie"-kuggar - fast i lätt tillknorrad version, som tjejen som bidrog till en Oprah Winfrey-show med ett foto på Uma Thurmans mormor som står staty i Smygehuk. Eller killen som 12 år gammal var den som torkade upp svetten i en viktig handbollslandskamp 1996, och därmed bidrog till att Carlén, Vranjes, Olsson och de andra goa gamla gubbarna undgick farliga halkolyckor.

Bäst i programmet är förstås Rebecca Vinterbarn Elgs (ännu en av de eterpersonligheter vars röst gör mig lugn och lycklig) betraktelse om små kuggar i stora hjul. Jag sitter där i bilen, ler lite fånigt och nickar instämmande när hon beskriver den störtsköna känslan i att bli äldre, bland annat för att man inser att man faktiskt är en del i det stora maskineriet, att man faktiskt bidrar och tillför på något sätt, att en och annan faktiskt skulle sakna en om man försvann: "Det är inte mer än rättvist att man känner sig viktigare ju äldre man blir." Är det helt enkelt det som är att hitta meningen med livet? Och på vilket sätt har jag varit eller är en liten viktig kugge i det där större?

• Kanske genom att jag hjälpt en och annan student genom åren med att få ordning på ett och annat litet verb eller substantiv? Språkkunskaper kan ju faktiskt öppna ganska många dörrar i en människas liv.
• Kanske genom att jag lyckats inspirera en och annan språklärare till nytänkande. Mer än en har berättat om hur min kurs startat en process som höjt motivationen hos deras elever.
• Kanske genom att jag fått en och annan kollega att börja fundera lite mer på vad som är viktigt i livet när jag upprepat mitt envisa mantra om att vårt jobb inte måste vara ett kall som sliter ner oss till kropp och själ.
• Kanske genom att jag satt fyra barn till världen. Vem vet vad de ska åstadkomma i sina liv?

Nu drömmer jag om nya meningar i livet. Och just som jag skriver det här så diskuterar Plura, Mauro, Lasse och Helena af Sandeberg meningen med livet i Pluras kök. På vilket sätt känner du att du bidrar till det stora hela? Och hur vill du bli ihågkommen av omvärlden?

Meningen med livet

Kanske är den världens mest överanvända floskel: "meningen med livet". Ändå kan jag inte undvika att gång på gång komma in på det här med meningsfullhet. Idag blev jag påmind igen under ett seminarium som jag besökte, inte för att jag hade tid och lust utan för att jag kände mig tvungen. Två av min eftermiddags dyrbara timmar ägnades därmed åt en presentation av (som jag ser det) statsfinansierat nonsens, även kallat forskning på hög nivå.

Jag minns den ilska och frustration jag kände över mitt eget avhandlingsarbete (även det statsfinansierat nonsens) då jag för ett antal år sedan drabbades av cancer. Jag minns att jag grät så tårarna sprutade och skrek att "kan ingen ta pengarna som jag får för det här meningslösa tramset och ge dem till medicinsk forskning i stället?!!!".

Det som stör mig mest är dock inte forskningen i sig - jag vill ju själv gärna att alla perspektiv ska få finnas - utan det faktum att de som hyllar den också är mina värsta kritiker. Det är dessa personer som tycker att det jag sysslar med är alldeles för praxisnära för att vara värdefullt. Men hur kan det vara så mycket mer värdefullt att konstatera att det tar 20 millisekunder längre för försökspersonerna i ett språkvetenskapligt test att identifiera två motsatsord jämfört med ord som inte hänger ihop med varandra, än när jag i min forskning hittar vägar att motivera elever till att utveckla sitt språklärande?

Det är precis sånt här som får mig att fundera om jag borde söka mig någon annanstans...

Meningen med hobby

Till mitt inlägg Mera mening lägger Linnea en kommentar om att det jag söker kanske är en hobby. Först blir jag nästan förnärmad: skulle mina existensiella i-lands-men-ändå-bekymmer kunna lindras av något så trivialt som en ... hobby?

Ordet hobby är rätt illa slitet och förknippas - åtminstone av mig - mer med att hålla på med något utan syfte och mening än tvärtom. Om jag istället översätter Linneas råd till "Fyll ditt liv med sådant som känns meningsfullt och/eller gör dig glad!" så blir det genast mycket svårare att avfärda. Att göra sig själv glad är ju en mening i sig, lika viktig som att göra andra glada.

Inte blir det lättare att strunta i hobbyrådet när jag under den gångna veckan fastnat rejält för en aktivitet som gästspelat i utbudet tidigare: att paddla kajak. Har ni hört Björn Gustafssons låt till Carina Berg? Jag tror jag ska skriva en om kajakpaddling, som har ingredienserna: jag kan!, miljömärkt, Liseberg, tyst, nära, natur, fort, rytm, följsamhet, meditation, väder ...
Återkommer när rimmen är på plats!

Som alla hobbyer innehåller också kajaksfären prylar och därmed följande prislappar, val, fikonspråk och nördar. I det första trevande sökandet efter vad som skulle kunna bli min kajak hittar jag hemsidan utsidan.se med tillhörande diskussionstrådar. Åh, ni fantastiska män som vet hur man angör en brygga ... och hur man ägnar 25 inlägg åt att diskutera två rodertyper på samma kajaktyp. Som en kvinnlig forummedlem uttryckte saken när någon, med självironi, konstaterar att den största massan av kajakköpare inte är kajaknördar: "Vi andra behöver ju inte, vi har ju vänner som dig :-)". Jag håller med: Tack nördar för att ni finns!

Andra små meningar

Omkring mig ser jag andras exempel på mening och riktning i livet:

• I TV-bilagan; stylisten Rachel Zoe som vi i sex avsnitt kan följa i hennes jakt på klänningar, skor och accessoarer.
• På hotellbalkongen i Bornholms eftermiddagssol; den läderskrynklige mannen, en väbehållen 70-åring, som utan att rädas mjölksyran solar underarmarnas insidor i en ansträngd "låt-barnen-komma-till-mig"-pose.
• På Ystad djurpark; den femårige pojken med svarta converse-kopior med dödskallar på som med eftertryck svarar sin ivrigt ropande kompis: "Jaa, jag kommer. Jag håller på å gör en rosett!"

Det gläder mig att se andra som, åtminstone för ögonblicket, verkar veta exakt vad som ger dem mest mening. Och det gläder mig att kunna sortera bort vissa alternativ som inte aktuella för mig. Alltid en början.

Mera mening

Maria skriver om en arbetssituation med mer mening. På mitt nuvarande jobb verkar det vara en halvårsvis återkommande händelse att jag sätter mig på hasorna och undrar vad som är meningen med föreningen - och framför allt med min roll i den. Jag tar fram ett A3-papper och gör just såna ulliga moln som Maria beskriver, eller åtminstone ett som förses med mindmap-spröt i olika riktningar.

Den tjänst jag har nyinrättades när jag tillträdde. Ingen har kunnat tala om för mig exakt vad den ska innehålla, och det ser jag nästan alltid som en förmån. Jag kan helt enkelt göra mycket som jag vill, men det gäller att tänka till, fokusera och sedan våga. Att jag röjer av skrivbordet och tar fram det stora pappersarket flera gånger om året blir kanske ett vaccin mot den stora Återvändsgränden, när man inser att man tuffat på för länge åt fel håll för att kunna justera kompasskursen, man måste iland, ta reda på var man är och börja om från början.

Jobbmässigt är alltså kursavvikelserna under kontroll och drivkraften framåt kvar - jag färdas på rätt vatten. På det personliga planet är det lite mer... stiltje. Inget drastiskt har ändrats, jag vill inte bryta upp eller byta familjemedlemmar, jag har bara lite svårt att frilägga kompassen och veta vart jag ska nu. Min inre kompass är snarare ett solur och med jämna mellanrum skuggas det, när det växer det sly i min själ.

Redan nu, med barn på 10 och 8 år, känner jag det som många upplever när barnen flyttar hemifrån: jaha, vad ska jag nu hitta på? Där hittar jag några av de största likheterna mellan oss båda livstidsbloggare: vi vill fylla våra liv och vara uppfyllda av livet, och vi finner så mycket mening i att vara föräldrar! En stor skillnad i vårt praktiska leverne är att småbarnsåren - dom där som verkligen får en att veta att man lever - sannolikt är över för min del medan Maria fridfullt inväntar nästa virvelvinds ankomst.

För mig betyder det att mentalt och tismässigt utrymme öppnar sig som små gläntor i den hemtama vardagsskogen. Så vad göra av dem? Greja med huset är fortfarande en syssla i nöd och lust, bokcirkel och blogg guldkantar veckorna, mannen blir bara klokare och snyggare och de gängliga barnbenen går fortfarande att veckla ihop för en mysstund i famnen.

Men något saknas, bland livsingredienserna eller i mitt sätt att avnjuta dem. Jag söker mer mening. Dags att röja köksbordet istället för skrivbordet en gång, plocka fram A3-pappret och rita molnen jag vill färdas bland på min privata Poppins-färd.

Acceptera eller förändra?

Jag har just tittat på Henrik Schyfferts enmansföreställning "The 90s - ett försvarstal". Schyffert konstaterar att detta att bli vuxen innebär att medvetet göra val och sedan ta konsekvenserna. Mycket i livet handlar om att göra valet att acceptera eller försöka förändra. Jag tycker att balansen mellan dessa båda motpoler beskrivs så bra i inledningen till den välkända bönen om sinnesro:

Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra
mod att förändra det jag kan
och förstånd att inse skillnaden

Jag har bloggat om acceptans som en viktig komponent i träningen att vara mer medvetet närvarande tidigare. Det blir exempelvis alltmer tydligt för mig hur viktigt det är att inte hänga upp mig, gräva ner mig, slå huvudet i väggen och gräma mig över sådant som jag faktiskt inte kan göra något åt. I helgen blev detta aktualiserat för mig då jag lyckades åstadkomma en ganska ordentlig buckla på bilen och genast såg för mig hur semesterkassan reducerades till några skramliga mynt på botten av en plåtburk. Men här är ju ett typexempel på något som jag inte kan göra något åt (och som dessutom, med Karlsson på takets ord är "en världslig sak"). Ingenting blir bättre av att jag grottar ner mig över detta, alltså.

Samtidigt har det också blivit väldigt uppenbart att jag har ansvar för att förändra mitt liv i den riktning som jag tror på. Just nu handlar mitt förändringsarbete huvudsakligen om att hitta en ny arbetssituation. Exakt hur den ska se ut vet jag inte, men idéspinneriet har börjat gå på högvarv och sakta börjar något ta form. I mitt embryo till vision har jag ritat upp ett paraply som välver sig över en rad små ulliga moln. I molnen återfinns ord som "skrivande" och "lärande", alltså sådant jag redan ägnar mig åt, men även "personlig utveckling", "avslappning", "mat" och "ekologiskt tänk". I min vision seglar jag med paraplyet ungefär som Mary Poppins och landar några år framåt i en arbetssituation med mer balans och mer mening - ett liv där jag kan både arbeta och leva mer i enlighet med mina ideal.

Lagom mycket mening?

På lunchen går jag runt sjön. Här i stan är det ett begrepp, här där Växjösjön ansluter till stadskärnan och lyckligtvis aldrig blev igenfylld och asfalterad när det revs och expanderades i hela stan. Förslaget sägs ha varit på tal.

Jag har slitit mig loss från jobbet, stod lutad över skrivbordet och skickade mejlen jag annars var rädd att glömma, vågade inte sitta ner på stolen för då skulle jag inte ha kommit iväg. Men nu går jag här i solen och känner att min livsuppgift som professionell varelse är ganska lagom laddad med mening. Jag känner mig behövd och bekräftad men hittar samtidigt de där luckorna av frihet då jag gör som jag själv vill, då mobilen inte ringer, då jag får vara lite frifräsare.

Jag är exempelvis inte en frihetskämpe i 70-talets Chile, som måste göra ett omöjligt val: låta mina barn växa upp med frågan hur jag kunde försumma dem så för den stora Saken, eller låta dem växa upp i en omänsklig diktatur jag kanske hade kunnat hejda. Inte heller är jag arbetslös eller understimulerad anställd.

Min svärfar har inte mycket till övers för promenader, som den jag gör runt sjön. Om man måste promenera för att sysselsätta sig har man för lite mening i sitt liv tror jag han tänker. Särskilt om man använder stavar. Bättre att skrota runt i sin snickarverkstad och bygga trätrappor. Men min svärfar kör å sin sida med andra otillåtna hjälpmedel: en strävsam tax är hans alibi för att just promenera, som ju då istället blir att gå ut med hunden, dvs mycket mer meningsladdat ur hans perspektiv.

Min svärfar är inte ensam om att ha hund. Massor av folk mellan 40 och 50 år, med barn som börjar klara sig själva, skaffar hund. Det tycks ge dem ett lagom tillskott av mening i tillvaron. Själv är jag allergisk mot hundar. Och föredrar dessutom katter som jag dessvärre också är allergisk mot. Och skulle i vilket fall som helst, oavsett antal husdjur, aldrig kunna lura i mig själv att jag föredrog dem framför det som är den ultimata källan till mening i mitt liv: barn.

Den lejonkula av meningars mening som småbarnsåren var – för mig – skulle jag återvända in i utan att blinka, om bara han var beredd att följa med, han som är den ende jag vill ha med mig dit. Nu vill han inte det, och jag har kommit fram till att jag inte kan tänka mig att lura dit honom eller byta ut honom.

Än något tag hoppas jag på att han efter en planka i skallen eller annan ofarlig nära-döden-upplevelse plötsligt ska se saken my way. En stor del av mig inser att det inte kommer att hända. Emellanåt sörjer jag att det inte blev fler barn, snarare än att det inte blir fler. Men sörjer gör jag, en sorg som är på riktigt. Just eftersom dom är mina ögonstenar dom två vi har. Just eftersom det har funkat så bra och dom har varit så friska och vi är en funktionell familj och allt det där som mannen har som sina argument för att det är bra som det är, det räcker. Där står vi och hittar inte riktigt sättet att båda få lagom mycket mening.