tisdag 26 maj 2009

Lagom mycket mening?

På lunchen går jag runt sjön. Här i stan är det ett begrepp, här där Växjösjön ansluter till stadskärnan och lyckligtvis aldrig blev igenfylld och asfalterad när det revs och expanderades i hela stan. Förslaget sägs ha varit på tal.

Jag har slitit mig loss från jobbet, stod lutad över skrivbordet och skickade mejlen jag annars var rädd att glömma, vågade inte sitta ner på stolen för då skulle jag inte ha kommit iväg. Men nu går jag här i solen och känner att min livsuppgift som professionell varelse är ganska lagom laddad med mening. Jag känner mig behövd och bekräftad men hittar samtidigt de där luckorna av frihet då jag gör som jag själv vill, då mobilen inte ringer, då jag får vara lite frifräsare.

Jag är exempelvis inte en frihetskämpe i 70-talets Chile, som måste göra ett omöjligt val: låta mina barn växa upp med frågan hur jag kunde försumma dem så för den stora Saken, eller låta dem växa upp i en omänsklig diktatur jag kanske hade kunnat hejda. Inte heller är jag arbetslös eller understimulerad anställd.

Min svärfar har inte mycket till övers för promenader, som den jag gör runt sjön. Om man måste promenera för att sysselsätta sig har man för lite mening i sitt liv tror jag han tänker. Särskilt om man använder stavar. Bättre att skrota runt i sin snickarverkstad och bygga trätrappor. Men min svärfar kör å sin sida med andra otillåtna hjälpmedel: en strävsam tax är hans alibi för att just promenera, som ju då istället blir att gå ut med hunden, dvs mycket mer meningsladdat ur hans perspektiv.

Min svärfar är inte ensam om att ha hund. Massor av folk mellan 40 och 50 år, med barn som börjar klara sig själva, skaffar hund. Det tycks ge dem ett lagom tillskott av mening i tillvaron. Själv är jag allergisk mot hundar. Och föredrar dessutom katter som jag dessvärre också är allergisk mot. Och skulle i vilket fall som helst, oavsett antal husdjur, aldrig kunna lura i mig själv att jag föredrog dem framför det som är den ultimata källan till mening i mitt liv: barn.

Den lejonkula av meningars mening som småbarnsåren var – för mig – skulle jag återvända in i utan att blinka, om bara han var beredd att följa med, han som är den ende jag vill ha med mig dit. Nu vill han inte det, och jag har kommit fram till att jag inte kan tänka mig att lura dit honom eller byta ut honom.

Än något tag hoppas jag på att han efter en planka i skallen eller annan ofarlig nära-döden-upplevelse plötsligt ska se saken my way. En stor del av mig inser att det inte kommer att hända. Emellanåt sörjer jag att det inte blev fler barn, snarare än att det inte blir fler. Men sörjer gör jag, en sorg som är på riktigt. Just eftersom dom är mina ögonstenar dom två vi har. Just eftersom det har funkat så bra och dom har varit så friska och vi är en funktionell familj och allt det där som mannen har som sina argument för att det är bra som det är, det räcker. Där står vi och hittar inte riktigt sättet att båda få lagom mycket mening.

4 kommentarer:

Maria sa...

Käraste vän - så innerligt jag önskar att den där plankan ska trilla ner just när han går förbi... Kanske, kanske kan jag ge den en liten knuff - om han får se att vi klarar det så...? Om inte ska jag gråta och kramas med dig närhelst du behöver det! /Maria

LInnea sa...

Om man gillar katter men vill ha någon att gå ut med - är det självklara valet en vinthund. Och då helst en italiensk. ;-) Och ibland kan även allergiker tåla dem, t ex min sambo! =)

Att ha hund passar inte alla. Men för mig har det förändrat så mkt.. livsglädje, livskvalitet och glädje. Jag försökte sätta ord på de en gång när jag startade min blogg, men jag vet inte om man egentligen kan sätta ord på starka känslor!?

Linnea sa...

Om man gillar katter men vill ha någon att gå ut med - är det självklara valet en vinthund. Och då helst en italiensk. ;-) Och ibland kan även allergiker tåla dem, t ex min sambo! =)

Att ha hund passar inte alla. Men för mig har det förändrat så mkt..och gett mig så mkt - livsglädje, livskvalitet och glädje. Jag försökte sätta ord på det en gång när jag startade min blogg, men jag vet inte om man egentligen kan sätta ord på starka känslor!?

Katta sa...

För mig är det absolut rätta antalet barn tre. Med två fattades det... Hur kan det vara så? Som ett pussel som blir klart med tre barn. Antalet känns långt viktigare än sorten. Det kostar något, men det är det värt.Jag önskar att också ditt pussel ska bli helt!