På mitt förra jobb hade jag en samling solglimtar. Nån gång på ett tråkigt möte skrev jag ner deras namn på en ledig sida i min almanacka, där står namnen fortfarande: Marie, Annika, Kerstin, Rolf, Harald och några till. Jag funderar på vad de har gemensamt.
Det var inte de här personerna jag för tillfället jobbade närmast. Med de närmaste kollegerna hade jag andra, mer heltäckande relationer. Men alla var de personer som jag lärt känna lite genom att vi under någon period haft mycket med varann att göra.
Jag gillar väldigt många jag lär känna på mitt jobb och uppskattar nästan alla. Solglimtarna upptäcker jag när jag inser att jag fortfarande ler, flera korridorlängder efter att vi möttes och sa hej. Eller när den motvilliga känslan inför ännu några mötestimmar helt rinner av mig när rätt personer är där.
Det här är personer som visst har sitt professionella skal - som man ska ha på jobbet - men ett ganska genomskinligt skal, så att man lätt får syn på människan innanför. Det jag ser innanför ska vara något som överraskar mig och gör mig nyfiken; som administratören som utbildar sig till gestaltterapeut eller den eftertänksamme, milde juristen – som har I don’t feel like dancing som ringsignal på mobilen. Den senare är början på solglimtsamlingen på nya jobbet. Solglimt kan låta flyktigt men det tar allt ett tag att kvala in.
När jag insåg att min nya samling fått sin första medlem tänkte jag tillbaka på vårt samarbete såhär långt, som började någon av mina allra första dagar på nya arbetsplatsen. En av sakerna jag kunde notera var att han flera gånger gett mig sin bild av mina nya kolleger. Alltid med respekt och fingertoppskänsla, och faktiskt flera gånger med beskrivningar som ”Hon/han är en sån där som man blir glad när man ser.” Så kanske det är; de flesta solglimtar är själva hängivna samlare. Nån sorts spegeleffekt liksom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar