Mitt (hittills) bästa exempel på tro-om-gott-principen i jobbmiljö:
En man jag regelbundet stötte på i möten som jag arrangerade och han deltog i betedde sig överlägset och nedlåtande. Sällan direkt mot mig, mer mot min sort, mina kolleger, företrädesvis dem som inte fanns närvarande vid mötena. I svepande, försåtliga formuleringar klargjorde han deras bristande kompetens, förståelse, förmåga – till och med intelligens. Tyckte jag i alla fall.
Ofta ägnade jag cykelturerna hem åt att fundera ut slagfärdiga repliker som i min fantasi skulle lämna honom mållös. Tankarna genererade bra med energi till cykelmotorn, men mer blev det inte. När jag stod inför att lämna över mitt uppdrag till någon annan kände jag att jag måste ta mitt ansvar. Och eftersom jag verkligen inte trodde mannen ifråga om gott fick jag satsa på plan B: att bete mig som om jag trodde honom om gott, dvs att jag trodde honom om förmågan att ta till sig det jag tänkte framföra.
Jag tog ett enskilt samtal med honom där jag beskrev hur jag uppfattade hans beteende och den olust som det fick mig att känna: över att de som omnämndes varken kunde försvara sig eller ta till sig det berättigade som kanske fanns i hans kritik, över att jag kanske var måltavla för kritiken när jag inte fanns där, över att vi slösade tid som kunde användas för att faktiskt åstadkomma något.
Min motpart lyssnade uppmärksamt och sammanfattade till och med mina tankar i egna ord: ”Så du menar nån slags kategoriell nedlåtenhet?” när jag beskrev hur jag tyckte han såg ner på mig och mina kolleger. Dagen efter gick han runt och bad om ursäkt till ett antal personer som han förstod fanns med i kritikerkören bakom mina ord.
Vi blev aldrig bästa vänner och jag kände mig fortfarande emellanåt obekväm med hans sätt att uttrycka sig. Dock hände det efter vårt samtal att han påpekade när kolleger till mig gjort något han tyckte var bra, och på omvägar har jag förstått att han talar om mig med största respekt. När jag slutade på det jobbet gav han mig, helt utanför alla formella avtackningar, en pocketbok med Tranströmers dikter.
Inte vet jag hur mycket av hans brister som faktiskt fanns hos honom och hur mycket som satt i mitt huvud. Inte vet jag om han blev en bättre människa av den här händelsen - men jag blev det definitivt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar