När inbjudan kom visste jag ändå att jag skulle gå. Jag älskar ju fester, att prata med kända och nya, dansa, vara i ett nytt sammanhang. Hade inte dragit mig för en fest med fullständiga främlingar om jag bara visste att alla var i samma sits.
Jag funderade förstås en del inför festen. Hur var det egentligen då, i grundskolan? Vilken roll tycker jag själv att jag hade, och vad tänker dom andra? Jag var som sagt en sån som inte tyckte att jag passade in – men hur många tyckte att dom gjorde det? Hur många satte sig själva i ena ringhörnan och ”dom andra” i den andra – i ett eller flera sammanhang, hela eller delar av tiden?
Det finns en stor självupptagenhet i att känna sig utanför och osäker. ”Nu ser alla hur mina händer skakar när jag håller i mitt föredragsmanus.” Känns den igen? Jag tror till och med att jag i efterhand någon gång har beskrivit mig som mobbad, men det påståendet håller inte för någon närmare prövning. Jag tror bara att jag var en aktör bland alla andra i en skolmiljö med alla roller besatta. De flesta av oss var nog ganska osäkra på om vi själva dög. Ett sätt att skydda sig var att fästa gruppens uppmärksamhet på någon annans egenheter och påstådda brister. Och varje gång vi gjorde det skavde våra egna tillkortakommanden ännu mer. Nästa gång kunde det ju vara vår tur.
* * *
Så träffas vi nu – 25 år senare. Uppslutningen är god, tack vare några målmedvetna lobbare men framför allt, antar jag, för att många vill komma. Stämningen är från första början festlig, vänlig, intresserad och prestigelös. Så förblir det en hel lååång kväll som slutar med att en handfull av oss sävligt vallas ut ur festlokalen av ordningsvakten.
Strax innan dess hann jag få teorin om självupptagenhet bekräftad: ”Du nappade ju aldrig när vi stötte på dej” säger nån lite surmulet sent i baren. Nej, tro fasen det. Som feta skygglappar i vägen för alla såna signaler satt känslan av otillräcklighet och av att inte höra till – som jag kanske delade med många, ironiskt nog. Och på franskan sjöng vi ”Tous les garçons et les filles de mon age…”.
Nu går jag runt och är glad och mallig över oss i 9B, att vi kunde träffas utan att hamna i skrytfacket, att så många var så trygga, avspända och bara glada. Men jag blir också ack så sorgsen, eller vemodig kanske. Varför kunde vi inte, eller jag inte, uppleva det så då, för 25 år sen? Eller har det selektiva minnet slagit till nu igen? Trösten får bli att något skulle vi väl ha dom här 25 åren till – att bli en hel hoper tryggare människor, att förvanska sanningen – eller möjligen båda delar.
2 kommentarer:
Vi hade våra stunder av och till i 9B när vi umgicks ganska otvunget och var kreativa redan då. Våra spex var en ventil... Men det var också taggigt mellan varven. Det är ändå fantastiskt med livet...tänk att vi är så här vuxna nu!
Ja, du har rätt. Inte minst spexandet kom ju upp i minnet när vi träffades. Vi levde allt (om) redan då, men jag har en känsla av att åtminstone jag såg det som var roligt och bra som något tillfälligt, inte värt att lita på. Så känns det väldigt sällan nu.
Skicka en kommentar