Sommar i mitt hjärta

När årets sista Sommar-pratare har talat färdigt, så är sommaren slut. Eller? För mig, och många andra, finns det inte mycket som är somrigare än detta program, som bjuder på intressanta livshistorier, tänkvärdheter och musik (som - när man som jag oftast lyssnar på poddversionen - emellanåt saknar, emellanåt tackar gudarna för att man slipper höra i sin helhet). Jag är helt såld på programserien och de två senaste åren har jag tuggat mig igenom alla Sommarpratare, i stället för att plocka ut bara dem jag i förväg tror att jag kommer att gilla. I år har jag dessutom lyssnat om än sällan i realtid så ändå nästan i takt med att programmen sändes. Lite vemodigt är det allt att inte ha några kvar anno 2013, men jag tröstar mig med att jag fortfarande har hundratals olyssnade små munsbitar av äldre datum att avnjuta från webbarkivet.

Den här sommaren gillade jag ovanligt många. Kanske var de ovanligt bra. Kanske har jag blivit mindre kräsen med åren, mer insiktsfull om att alla faktiskt har något intressant att berätta, även om inte alla lyckas sådär riktigt bra med själva berättandet. Att sätta samman en topplista är därför vanskligt, men jag gör ett försök, mest för att för min egen skull återuppleva en liten gnutta av det jag kände just då, när jag lyssnade.

Parentes: Det är lite så som Facebook fungerar för mig. Jag är en av de där som ibland får höra orden ”du som är så flitig på Facebook”, kanske med en liten sarkastisk ton i rösten, ungefär som att (a) Har du inget bättre för dig? eller (b) Kunde du inte lika gärna ha blivit utvikningsbrud, du som gillar att fläka ut ditt privatliv offentligt? Men för mig fungerar Facebook på så sätt att jag när jag skriver om något trevligt i mitt liv upplever jag det liksom en gång till. Och sen en gång till varje gång någon trycker på gilla-knappen, eller skriver en kommentar. Därför klickar jag själv gärna på gillaknappen till andras glada statusrader, med förhoppningen att de kanske också får återuppleva sin lilla njutningsstund en gång till. Slut parentes.


Men nu var det Sommar-program vi skulle prata om. Här är några favoriter, utan inbördes ordning, och de är favoriter av lite olika anledningar.

• Malik Benjelloul - för att han ger mig en stund av magi i tillvaron, inte minst genom den fantastiska berättelse om elefanter, och för att jag efter programmet äntligen tog mig för att titta på Searching for Sugarman, vilket var en extra rolig upplevelse just för att jag nu kände till historien bakom skapandet
• Filip Hammar - för att han överraskar mig med en mer lågmäld variant av sig själv än den jag är van vid från tv:n, kloka tankar och en hyllning till dem som vågar gå utanför normen och vara annorlunda
• Martin Schibbye och Johan Persson - för att jag fick bekanta mig med människorna Martin och Johan bakom tidningarnas nyhetsreportage om journalisterna Schibbye och Persson
• Liv Strömqvist - för att hon sticker ut hakan och vågar ta upp ett ämne som inte fått någon riktig plats i historien, och för hennes skildringar av ungdomens utanförskap som jag känner igen mig i så
• Maja Ivarsson - för hennes mod att berätta en hemlighet som hon burit på under så många år, och som kanske därmed kan inspirera andra unga människor som utsatts för övergrepp att också berätta för någon
• Li Pamp - för hennes underbara röst, för musikvalen och för det där hon sa om att fråga andra om när de tycker som bäst om sig själva (som blev ett eget blogginlägg)
• Lasse Kronér - mest bara för att han fick mig att minnas min oerhört korta karriär som gatumusikant, och tänka att det kanske är något jag borde återuppta
• Lisa Nilsson - för hennes språk som är som en sång fast utan musik
• Kristian Gidlund - såklart, för hans sätt att berätta sin sorgliga historia på ett sätt som går rakt in i hjärtat, inte minst i det brev han skrivit till den son han aldrig kommer att få
• Maria Sveland - för att hon inte låter näthatet kuva hennes feministiska kamp, för att hon gör det viktigaste programmet den här sommaren

Sommaren med stort S

Igår kväll ställde vi klockan för första gången på åtta veckor. Dags att skola in lillebror på nya dagiset. Dags för åttaåringen att förenas med kompisar på älskat fritids (elvaåringen har ledigt en vecka till). Dags för mig och Mannen att ta itu med våra jobbliv lite mer på riktigt.

En del har det jobbats även under sommaren, i synnerhet för min del, eftersom vi hade deadline på webbmaterialet till vårt gemensamma fackboksprojekt idag. Här har skrivits och korrekturlästs, framförallt sena kvällar och nätter när barnen sovit - i svärfars stuga, i lägergårdskök, i tält och hemma i soffan - men också en stund då och då på dagtid, under bilfärder och till och med på stranden.

Det kanske låter galet att inte ta helledigt, men för mig har det möjliggjort de där åtta veckorna hemma med barnen. Och jag har nog aldrig förut känt mig så utvilad efter en semester. Jag tror faktiskt att det har varit den bästa sommaren någonsin. Vad är det då jag kommer att minnas från min Sommar med Stort S? Jo...

• Baden. Tack vare det fina vädret blev det osedvanligt många, i hav på såväl öst- som västkusten, men de flesta hemma i vår egen vackra Smålandssjö. Allra mest kommer jag att minnas känslan av att klyva en nästan spegelblank yta vid ett ljummet kvällsdopp där med barnen.
• Veden. Det här är sommaren då jag på allvar blev vän med vår vedklyv. Snart är jag klar med alla de trettio kubikmeter jag föresatte mig att klyva på egen hand (sedan Mannen sågat upp stockarna i halvmeterslängder). Detta jobb som jag tidigare betraktade som ett av alla trista måsten blir för varje år alltmer behagligt. I år har jag riktigt längtat till min vedbacke, där jag tillbringat så många timmar, alltid i sällskap med ett bra radioprogram (Sommar, Kropp och Själ, Oförnuft och Känsla) och alltsomoftast även med något barn i närheten, antingen arbetandes och pratandes sida vid sida med mig, eller (som på kortet) bara hängandes där med något eget projekt (i det här fallet Alfons Åberg på YouTube). 
• Sommar-programen. Det blev ännu en sommar då jag lyssnat på rubb och stubb för att gå utanför min komfortzon och inte bara välja utifrån det jag tror i förväg tilltalar mig. Återkommer med topplistan för 2013 när alla program är sända och avlyssnade. 
• Skrivandet. Förutom färdigställandet av den senaste fackboken, började sommaren storstilat (redan före semestern) med skrivretreaten i Älvdalen, då jag äntligen kom igång med min roman, och min och dotterns barnbok tog form på allvar. 
• Det andliga. Slutligen var det här sommaren då jag tog itu med något som jag burit inom mig ända sedan barnsben, men inte släppt upp till ytan på allvar förrän nu: mitt intresse för andlighet och medialitet. Det har blivit två kurser, en seans, jag har läst en oerhört fascinerande bok och kvällsmeditationen har utvecklats från behaglig avslappning till dagens mest magiska stund. 

När jag tänker på hur många det är som just idag (eller kanske förra måndagen eller nästa) suckande går tillbaka till en arbetsplats där de vantrivs, med en enda stor längtan till nästa sommar och semester, önskar jag innerligt att de i stället kunde känna samma känsla som jag - att semestern var fantastisk och livgivande, men att jobbvardagen är lika fantastisk och livgivande. Bara på ett annat sätt.  

I kön på macken - del 2

Mitt senaste inlägg gav ett par ovanligt snabba positiva reaktioner, och så en tumme ner från någon som inte alls tyckte om det.
Intressant båda delar, eftersom jag tyckte att det var ett ovanligt knepigt inlägg att skriva. Det jag var rädd för var att framstå som nån övermänniska, eller snarare som om jag såg mig som en sådan. Och nu funderar jag förstås vidare på vad jag egentligen var ute efter:

Det jag funderade på där i bensinmackskön var valen vi gör, hur de påverkar oss, hur de påverkar hur andra ser på oss och hur deras bild i sin tur påverkar vår egen självbild. ”Val” är förresten ett intressant ordval – och det funderade jag också på – vilka val hade jag och grabben i kön gjort om vi fötts i varandras familjer, och därmed fått varandras förutsättningar när det gäller uppväxtmiljö?

 

Visst har vi människor gener som spretar hit och dit, men om miljön inte hade avgörande betydelse, varför skulle vi förundras så över framgångsrika personer med ovanlig bakgrund – som för övrigt bara är överrepresenterade på ett ställe: bland våra sommarpratare i P1. De är liksom undantagen som bekräftar regeln. Man blir inte internationellt framgångsrik travtränare med en bakgrund som albansk vallpojke. Jo, Lutfi Kolgjini blev det, men ingen ser någon anledning att ändra sitt grundantagande efter att ha fått veta det. Så stor betydelse tillmäter vi bakgrund och uppväxtmiljö.

Extra känsligt är det att skriva om våra kroppar. Där kan man tycka att arvsanlagen borde vara helt avgörande, men så enkelt är det ju inte heller. Läste nyligen att välutbildade är extremt överrepresenterade i vasalopp och vätternrundor, samtidigt som de – i det här fallet vi – äter bättre och motionerar mer också till vardags.

En infallsvinkel till: Just när jag skriver det här hör jag på radio ett program om klass och muskler, och måste le igenkännande och skamset åt vilka fördomsfulla slutsatser jag själv kan få för mig att dra när jag ser någon med påfallande muskelmassa. Visst är det något liknande jag gör med grabben som står före mig i kön: får en massa idéer om hans liv och bakgrund utifrån hans uppenbarelse och vad han handlar när det är hans tur.

Och allt detta utifrån grundfrågan: Hur kommer det sig att han köper cigg, läsk och en biltvätt medan min nytankade bil med kajak på taket får förbli skitig?

Min Sommar-topp

I år gjorde jag något ovanligt. Jag handplockade inte mina Sommar-pratare som jag brukar - efter intresse- och kändisfaktor, utan valde att kliva ur min sköna komfortzon och beta av dem allihop, en efter en. Sådär bara. Alltså har jag denna sommar (och höst) lyssnat mig igenom samtliga årets 58 människors historia (eller, nu ljög jag, med två gav jag faktiskt upp efter en stund, de var bara för trökiga). Att göra på det här viset var spännande. Det innebar att jag bekantade mig med alltifrån travsport till kemi, landsbygdspolitik till melodifestivalande, surdegsbak till afghansk IT-struktur. Och däribland lite kläddesign, armbrytarkonst och väldigt mycket fotboll.

Här är min tolv-i-topp-lista (försökte med tio men det gick bara inte) för den här sommaren - helt utan inbördes ordning:

Lotta Lundgren, matskribent och programledare - för hennes underbara röst, hennes underfundiga formuleringar och humor, och kanske mest för att hon var en av dem jag aldrig hade hört talas om, aldrig skulle ha valt, men som verkligen förgyllde en av mina kvällspromenader i skogen.

Björn Lindeblad, föreläsare och meditationslärare (fd finansvalp resp skogsmunk!) - återigen för en oerhört behaglig röst (tänk att få ha honom hemma i meditationsrummet...), en spännande resa och för hans mod - att först sälja allt han ägde för att bli munk i Thailand, och att sedan återvända till ett vanligt liv i Sverige.

Klara Zimmergren, programledare och manusförfattare, för hennes starka berättelse om sorgen i barnlösheten, där jag känner igen mig, trots att jag idag har fyra små knoddar - men det har funnits en sådan stund, om än ganska kort, i mitt liv också.

Shima Niavarani, skådespelare och artist, för hennes färgsprakande berättelse om vägen till Sverige, till scenen, till drömjobbet, för hennes mod att gå sin egen väg och göra det hon tror på, och helt enkelt för att hon är en härlig kvinna som vågar ta plats

Sara Bergmark Elfgren, författare och manusförfattare, för att hon ger alla oss nördar av olika sort kärlek och en plats i samhället, och för berättelsen om hur hon och författarkollegan Mats Strandberg gjorde valet att låta hjältarna i deras boksuccé vara ett gäng tjejer - ett komplement till den helt underbara (men trots allt ganska så manshjältedominerade) Harry Potter.

Eskil Pedersen, ledare för AUF (Arbeidernes Ungdomsfylking) i Norge, för att han, på årsdagen av Utöya-katastrofen, trots sin sorg, gör ett så vackert program - som sänds i Sverige, Norge, Danmark och Finland samtidigt - om kärlekens seger över hatet, och något av det skönaste i musikväg jag hört ramar in programmet med värdighet.

Daniel Sjölin, författare och fd programledare, för att han överraskar och provocerar, ger gubbstrutten ett ansikte, och ger mig tankeföda för minst ett par timmar till efter programmets slut.

Elise Lindqvist, volontär, för att hon vågar berätta sin förfärliga historia, som samtidigt - liksom Eskil Pedersens - vibrerar av hopp, kärlek och framtidstro.

Märta Tikkanen, författare, för hennes underbara finlandssvenska och hennes kloka ord om orden, och hur mycket de har betytt för henne genom en livsstig som inte alltid varit helt enkel att trampa rätt på.

Heidi Andersson, armbryterska och programledare, och ännu en kvinna som vågar ta för sig - i hennes fall högst bokstavligt, vid armbrytarbordet - i ett, trots allt vårt jämställdhetsskryt, fortfarande på många sätt patriarkalt samhälle.

Amanda Svensson, författare och kulturskribent, som vågar lyfta på locket och beskriva ett kvinnobekymmer som många många drabbas av men som få får rätt diagnos för, och därmed inte heller den hjälp som finns tillgänglig.

Soran Ismail, komiker, slutligen, Soran som jag alltid gillat som komiker och radiopratare, men som i sitt program visar en ny och allvarligare sida, som - i sann storytellinganda - ger integrationsproblematiken lysande bra exempel ur verkligheten, och som har den bästa avslutningen av alla: hur insikten äntligen har nått honom att han inte är halv (halv svensk - halv kurd) utan dubbel!

Många många fler har inspirerat och jag kommer säkerligen att återvända till några av dem i senare blogginlägg. Nu borde jag kanske känna det stora vemodet rulla in: årets Sommar-program är ju slut! Men icke då, nu kör jag en ny step-out-of-the-comfort-zon, lägger i backen och rattar baklänges. Nu ska jag ta mig igenom avsnitten av Sommar och Vinter, från och med de (ytterst få) program jag missade i vintras och sen vidare till förra sommaren, och så sommaren dessförinnan, och sommaren innan dess. Med tanke på att programmen finns arkiverade ända från den 22 juli 1969 lär jag inte ha några sysselsättningssvårigheter de närmaste åren. Och alla eventuella tråkkänslor uppkomna i samband med exempelvis disk- och tvätthantering avväpnar jag raskt med mitt eter-trollspö. Expelliarmus liksom!

Tittskåp de luxe

Vid flera tillfällen har jag bloggat om min fascination över att få glänta på dörren till andra människors liv för en stund - i vår Livstidscirkel, under indianlägret i Mundekulla, via ett Sommar-program i radio, i ett TV-program som Sommarpratarna eller Så mycket bättre. Att få ta del av andra människors historia och tankar är en fantastisk gåva. Nu har jag mött en person som kliver in i tittskåpet på ett helt annat - och mycket modigare - sätt än jag gör, hemma i min trygga vardagsfamn med öronsnäckorna och Sveriges Radio-appen i mobilen under gräsklippningen, eller med SvT Play på datorn i sängen.

Tittskåpens okrönta drottning heter Louise Halvardsson och fick för några år sedan mycket uppmärksamhet för sin debutroman Punkindustriell hårdrockare med attityd. Igår flyttade hon in i min äldsta dotters hem för en vecka och idag har vi alla tre jobbat tillsammans, fast var och en med sitt, hemma hos mig. Anledningen till allt detta är att Louise, när 30-årsdagen började närma sig, bestämde sig för att - i stället för att ordna en stor 30-årsfest - flytta in hos 30 olika personer hon känner under 30 veckors tid, alltså en vecka på varje ställe. Eftersom hon har bott i Brighton ett antal år, och på senare tid funderat en del över var hon egentligen hör hemma - England eller Sverige - är hälften av hemmen hon besöker engelska, hälften svenska. 

I tittskåpet följer Louise den person hon bor hos i hans eller hennes vardag, äter samma mat, gör ungefär samma saker, hänger efter, ställer frågor, får kanske några svar, kanske inspiration. Hon berättar för mig om en sak hon kommit till insikt om under den drygt halva tiden av sitt projekt hon genomfört hittills: att det nog trots allt är lönt att plugga på universitet. Hittills har hon inte mött någon som ångrat att de en dag tagit det beslutet. Hon har också varit nära att åka på stryk av värdar som tyckt att hon levt för nära inpå, hängt efter för mycket, ställt för många frågor. 

Den här veckan bor hon alltså hos min dotter, som lärde känna Louise via nätet när hon själv gick på gymnasiet och läste och inspirerades av hennes bok. Idag hängde de hos mig, eftersom S och jag tagit för vana att då och då bli varandras jobb- och lunchkompisar - hon som distansstudent och jag som nybliven egenföretagare, båda med vår huvudsakliga arbetsplats hemma utan andra studenter/kollegor omkring oss. Resten av veckan kommer Louise bland annat att få hänga med på introduktionsmöte till översättarutbildning på universitetet, 30-årsfest, simhallsbesök och avancerad elgitarrkurs på Studiefrämjandet. Så ser tittskåpet ut hos min 22-åring just nu. 

Varje vecka en ny person, ett nytt skåp att öppna dörren till och vandra in i. Eftersom Louise är författare så är naturligtvis slutmålet för det här projektet - vid sidan av (förhoppningsvis) en rad nya insikter - en bok om de 30 olika liv hon fått vara en del av för en stund. Den boken har jag redan förhandsbeställt och ser mycket fram emot att läsa. Kanske blir det en Livstidbok om några år på ett liknande tema. Fast då skulle jag vilja flytta in hos barnfamiljer och undersöka hur de får ihop vardagen. DET är något som jag skulle vilja få nya insikter om. 

Dolly och badvattnet

Maria berättar om Björn Lindeblads sommarprogram som en inspirationskälla i hennes kommande årslånga utvecklingsprojekt. Själv har jag fångat upp något helt annat i hans program, som gör mig allt mer säker på att ett projekt liknande Marias inte är vad jag söker just nu. Jag tänker på den gamle munken som säger till Björn: ”Jag lade ner hela självförbättringsprojektet för längesen. Det har jag aldrig ångrat. Alla har vi våra tillkortakommanden. Det är de som gör oss mänskliga.”

Det ligger till synes en fet paradox i det här: munkarna som mediterar timmavis på hårda stengolv, avstår alla ägodelar och medvetet väljer att inte gå sina preferenser till mötes när det gäller mat och dygnsrytm. Hur kan de påstå att de inte försöker förädla sig själva? Om de nu var så nöjda, varför skulle de utsätta sina kroppar och själar för dessa utmaningar?

När jag plurar som bäst på det här stiger ett citat fram i mitt inre, från en minst sagt oväntad visdomskälla – Dolly Parton:

”But above all this, I wish you love”
Ja, tänker jag – above and below, before and after, around and within – ett oändligt hav av kärlek till sig själv är vad varje personlig-utvecklingsprojekt behöver flyta runt i, för att bli just en kärlekshandling till den man är allra längst in och inte en prestation som ska bockas av.

Paradoxen hänger med: Ibland behöver man gå vägen via intellektuella, strukturerade analyser och metoder för att hjälpa sig själv hitta den kärleken, och ibland behöver man vara både högljudd och närmast brutal för att övertyga sig själv om att man faktiskt är värd den.

Jag tror att det här berör vad både Maria och jag har skrivit om den senaste tiden, längtan efter mer känsla och mindre intellekt. Vi är som så ofta på väg åt samma håll, Maria och Jagm men mitt sätt att gå vidare blir ett annat – som jag inte har någon vidare koll på än. Jag vill... söka kranen till kärlekens badvatten och sänka ner mig själv i det, så ofta som möjligt och med alla mina egenheter i behåll. Det tror jag är vad han har gjort, Björns läromästare som inte längre strävar utan bara vilar i sig själv. Och då, när man har kärleksmarinerat sig till kraften att ge sig på vilka självförbättringsprojekt som helst, då har man kanske glömt vad som var problemet från början.

Vilken smakstart!

Igår var det första augusti och jag drog igång mitt nya projekt med tolv olika fokusmånader. Första månaden satsar jag på Mind & Soul och vill hitta tillbaka till min dagliga rutin med kvällsmeditation, komma igång lite stilla (utan några höga kvantitativa krav) med yoga och reiki som jag sysslat med tidigare, och även försöka jobba lite mer fokuserat med mindfulness - att vara mer närvarande i nuet.

Projektet kunde inte ha fått en bättre start än den fick. Först en riktigt närvarande liten promenad till brevlådan, där jag verkligen kände gruset under sandalerna, hörde suset i trädkronorna och morgonkvittret från fåglarna. Sedan - på väg till jobbet - blev det Sommarprogram jag kommit fram till (i år lyssnar jag rakt igenom alla, ett efter ett!) helt oplanerat ett program med Björn Lindeblad, som med lågmäld stämma beskrev sin livsresa från framgångsrik finansvalp till skogsmunk i Thailand till meditationslärare i Falsterbo. Meditation och mindfulness (som han föredrar att kalla varsevarande) i kubik. Precis den introduktion jag behövde för att komma i rätt stämning.

Särskilt fastnade jag för ett citat som Björn hämtat från någon av sina mästare under åren som munk:


Du får veta vad du behöver veta när du behöver veta det, inte förr, och bara om du är helt närvarande.

Det påminde mig om en viktig aspekt av mindfulness, som jag ska tänka lite extra på under den kommande månaden - tålamod och acceptans inför sådant du inte kan förändra (den gamla kära Sinnesrobönen). Några aktuella exempel:

• att inte bli irriterad över ett långsamt fordon på vägen när jag ändå inte komma förbi det
• att inte gräma mig över oförutsedda och otrevliga utgifter (som fakturorna från elbolaget och på den nya vedklyvsmotorn som blev följden av en avgrävd elkabel i samband med vårt altanbygge)

Frid!


PS. En annan smakstart är den jag har fått på min nya jobbtillvaro. Min snälla chef (alltså jag själv) tycker att jag får jobba när jag vill, var jag vill och (i stort sett) med vad jag vill. Just idag sitter jag alltså på mitt favoritfik i stan och bloggar på arbetstid. 

Rik av historier

Än en gång slås jag av - och gläds åt - det faktum att alla människor har en intressant historia värd att berätta. Som deltagarna i vår Livstidscirkel - med säsongsavslutning i kväll - som har bjudit på sina historier på olika teman under våren: vardag, kärlek, identitet, förändring... Vilken rikedom det är att ta del av alla dessa berättelser, få nya tankar och se nya perspektiv!

Och så är det förstås julafton just nu för Sommar i P1-älskare som mig och Sara. Jag periodknarkar Sommar- och Vinterprogram året runt, men nu kan jag - om jag kommer på att slå på radion vid rätt tidpunkt - till och med lyssna live. Eller åtminstone lyssna på hela programmen arkiverade - med all musik oförkortad, vilket väl är den enda nackdelen med program av lite äldre datum (å andra sidan en fördel i de fall då man inte delar sommarpratarens musiksmak). Hittills har jag av årets skörd hört...

... Anja Pärsson prata så vackert om rätten att älska

... David Hellenius generöst bjuda på sina rädslor och fiaskon

... Christina Lampe-Önnerud inspirera med glimtar ur sitt spännande liv på en global scen för hållbar utveckling

Christina lyssnar jag på under kvällspromenaden och när Toto rockar loss med min gamla älsklingslåt Africa i mina lurar, kan jag inte låta bli att dansa hoppsasteg av lycka där i skogen. Just idag har jag vänt ett underbart och viktigt blad i mitt livs historiebok; jag har jobbat min sista dag på universitetet och tar nu ett välbehövligt sommarlov innan jag fortsätter som min alldeles egna chef, med arbetsuppgifter som jag älskar och själv bestämmer över.

Ett Facebookcitat från Apple-grundaren Steve Jobs passar så väl in på vad jag känner just ikväll: "The only way to do great work is to love what you do. If you haven't found it yet, keep looking. Don't settle. As with all matters of the heart, you'll know when you find it." Kanske kan min historia också inspirera andra att lyssna lite mer inåt för att hitta en färdriktning?

Sensmoralen av detta Sommar

Jag funderar just på vad som är märkvärdigast och viktigast i Anjas sommarprogram. Mina nominerade är, i ungefärlig prio-ordning:

- att ännu en människa – och i hennes spår många fler – vågar älska efter eget hjärta

- att två vuxna avstår från att leva ut sin kärlek fullt ut – i fem år – främst av hänsyn till ett berört barn

- att det uppenbarligen fortfarande finns medier och journalister som tar hänsyn till en sån önskan

- att berättandet som får ta tid ger de bästa scoopen

- att public service, P1 och Sommar har fått ytterligare en fjäder i hatten.

Vilka är dina?

Livstids julkalender: In i tittskåpet

Vilken ynnest det är, detta att genom att delta i eller bara lyssna till ett samtal få titta in i en annan människas värld och tankar för en stund. Lite som de där tittskåpen med en glasruta. Jag skapar mig härmed en ny listrubrik att fylla med innehåll i vår senaste bok Älskade lista. Från måsten till lust: Mina tittskåp. Här är några av dem:

* I TV-programmen där mer eller mindre kända personer som (oftast) är nya bekantskaper för varandra möts och samtalar, förundras jag över att de faktiskt känns äkta, samtalen om viktiga saker, om glädje och sorg och livets vindlingar. Just nu avnjuter jag Sommarpratarna på SvT Play. Ett annat spännande program är Från Sverige till himlen där Anna Lindström Barsk under några dagar flyttar hem till personer med en viss religion, för att genom samtal och deltagande i ritualer försöka förstå hur man tänker och varför man tror.

* Genom två egna nätverk tittar jag in hos deltagarna på nya sätt. I bokcirkeln via böckerna vi läser - vilka alla väcker olika tankar och erfarenheter till liv hos oss som läst. (Häromsistens fick vi på Livstid också förmånen att kika in i några andra bokcirkeltittskåp, då vi ordnade en Vidga dina (bok)cirklar-kväll i samarbete med Växjö bibliotek.) Och så i TankeTrampolinen, där fyra kloka dels möter varandra i tankar kring våra professionella liv, dels bjuder in spännande gäster till vår Heta stol och tittar in i deras tittskåp. Nu har vår TankeTrampolin fått vingar också, i form av en egen hemsida, som du gärna får klicka dig in på här!

* En magisk kväll för en tid sedan var Sara och jag inbjudna till en personalgrupp som önskade sig en liten puff in i det goda samtalet. Där och då skapade vi en samtalscirkel, i det format vi båda har kommit att uppskatta genom våra besök på vackra Mundekulla kurs- och retreatgårds kvinnocirkelevenemang (alla pratar lika länge, en i taget utan avbrott, så alla får komma till tals och alla kan fokusera på att lyssna, utan att fundera på respons). Det var en fantastisk känsla att komma så nära och få ta del av okända människors innersta tankar (tittskåp de luxe!)- och vi har hört ryktas att det nog faktiskt hände något mer bestående i den där gruppen vi besökte.

Till våren planerar vi en Livstidscirkel, där vi pratar om det viktiga i livet, som vad vi gör med vår tid. Bor du i Växjötrakten och skulle vilja vara med (det går fint att komma till en första träff och prova på innan du bestämmer dig för fortsatt deltagande), skicka ett mejl till hej@livstid.nu!

Sommarprofeter för åretruntbruk

Jag är en inbiten Sommarprogramslyssnare. Hela sommaren och halva hösten - och sen i lite mindre utsträckning året om - kommer jag med referenser till olika sommarprogram jag hört, det vet alla jag umgås med. Ser fram emot allt det målande som finns kvar att göra även efter semestern. Då jag ska rigga upp datorn med de små högtalarna från Clas Ohlson, eller ladda ner till mobilen och lyssna ikapp.

Mina sommarpratsprofeter såhär långt är:

• Erika Bjerström och Malin Sävstam - som båda talar om förluster och förhållningssätt.
  Det är stort när en tsunamiöverlevare som Malin talar om styrkan i att uppskatta de små tingen.
• Lena Philipsson - som förpackar kvinnlig 40+-självdistans i mycket humor
• Nour El-Refai och Johan Lindeberg - som säkert aldrig skrivit vankelmodiga blogginlägg om vad de borde och inte borde göra, säga, vara

Har inte lyssnat på Morgan Allings program än, enligt en tidningskrönika jag läst är det en tufflyssnad osminkad berättelse om en svår uppväxt. Det programmet rekommenderar jag ohört. Och så rekommenderar jag förstås ett besök på SR:s sommarpratarsida!