Lugna gatan vindlar vidare

Ett märkligt - eller kanske helt naturligt - sammanträffande. Tre dagar efter mitt inlägg om Lugna gatan dyker den upp igen, nu som rubrik i nyhetschefs Johan Perssons spalt i Smålandsposten. Texten är ett försvar för den nya, grundligt utskällda bussfilen mellan stadsdelen Teleborg och centrala Växjö.
Jag vågar inte lita fullt ut på Smålandspostens länkar, så här kommer Johans rader:

"Härom morgonen åkte jag Teleborgsvägen in mot centrum i rusningstrafik. En ovanligt behaglig upplevelse.

Rallyracet bort till Norrtullsrondellen för att vinna fyra sekunder var nedlagt. Eftersom det bara fanns en fil för bilarna gled vi fram i en jämn fin ström i sisådär 45 kilometer i timmen. Alla respekterade bussfilen. Igen gasade, knuffades och trängdes för att komma före, men vi kom fram ändå.

Någon dag tidigare hade jag kommit med bussen samma väg. Smidigt var det att vi som åkte kollektivt i en egen fil för ovanlighetens skull kunde glida förbi alla bilister som snällt fick vänta för rött. En belöning för att vi bidrog mindre till utsläpp, buller och trängsel."
(Smålandsposten 2013-06-20)

Det får mig att tänka tanken klart som jag började på vid Cykelfestivalen häromveckan: bland mycket annat så är våra livstempon nu också en säkerhetsrisk i trafiken. De får trafikanter att göra okloka saker, ta risker och lägga energi på att vara arga på varann.

Tack Johan för det parallelltänkandet. Toppar med en vägskylt som borde tas upp i Trafikverkets utbud. Tack Jonna på Skaparladan för den!

Lugna gatan

Parallellt med livet jag ofta lever, tempot jag ofta håller, där finns Lugna gatan. Jag har hela tiden möjligheten att välja den vägen istället för min gamla vanliga. I varje enskilt ögonblick faktiskt. Men det kan gå länge mellan tillfällena då jag kommer ihåg det.

 I kväll fick jag eskort dit av Magnus på Veda. Bakom mina slutna ögonlock såg jag en stadsmiljö där folk lyfter blicken och ser sig omkring, där bilister och cyklister är överdrivet hänsynsfulla mot varann, där kunderna på Konsum stannar till och tittar på fotona i utställningsmontern på väg ut (och för övrigt aldrig köper besprutade bananer). Där den som hastar ler lite generat mot människorna runtomkring, och de svarar med ett omtänksamt ”Ja, nån enstaka gång måste vi ju alla skynda oss.”

För det är ju faktiskt bara någon enstaka gång vi verkligen måste – eller i alla fall har riktigt stor nytta av att – skynda oss, gno och streta, röra oss med så mycket fokus på destinationen att vi längs vägen offrar upplevelsen av att vara där vi är. Och så vill jag inte ha det, mer än i enstaka undantagsfall.

Jag vill flytta in på Lugna gatan. Varje gång jag hittar dit ska jag ha med mig en pinal att lämna kvar, och till slut är jag där.

Feng shui i livstiden

Ljuvligaste lyx, alldeles gratis: att stänga sovrumsdörren om mig kl. 20.58 en söndagkväll. Här inne äger jag min egen tanke och tid tills jag somnar ifrån dem båda om en timme eller så. Långt ifrån att ha löst utmaningen framför mig är jag ändå på gott humör. Jag vet hur den ser ut och det är en bra början.

Jag behöver feng shuia mitt liv. Inte förråden, garderoberna, bokhyllorna… eller jo, det skulle säkert också vara bra, men nu gäller det min tid, uppmärksamhet och almanacka. Där är för fullt!

Det kommer inte att bli lätt. En tid nu har jag använt en helt annan strategi, driven av livslust och inspirerad av Maria: kläm in det roliga i livet så ger det mer energi än det tar, samtidigt som det tråkiga trängs ut i periferin utan att du ens märker det. Och himmel vad mycket roligt och intressant jag har fyllt mitt liv med: bokcirkel, yoga, Tanketrampolin, Livstid på längden och tvären, jobbet förstås, Rotary och en hel del annat. Men nu är det stopp. Överfullt. Och något måste bort.

Det jäkliga är att nästan allt tråkigt verkligen har fått stryka på foten. Dammsugningen outsourcad till barnen, familjeadministrationen reducerad till miniminivå, föräldraambitionerna gentemot skola och barnaktiviteter likaså. Så nu står jag med det roliga kvar och måste lik förbaskat välja bort nåt. Min själ säger nämligen att det känns som att vistas i ett av de där överlastade hemmen där varje pryl är vacker och har en egen historia, men där man inte kan röra sig, knappt andas, utan att man själv eller något annat är i vägen. Som om vårt matbord skulle stå i hallen. Båda delar är precis lagom stora, ändamålsenliga och fina – men inte tillsammans!

För några veckor sen hörde jag mig själv tänka att jag är på väg från göra-fokus till vara-fokus. Ingen dramatisk förändring, mer som att ha båda fötterna kvar i backen men förflytta tyngden från den ena till det andra. Så kändes det, men jag visste inte riktigt vad det betydde i praktiken. Kanske är behovet att skapa ljus och rymd i almanackan en del i det. Önska mig lycka till för det kommer att behövas…

Min färg, mitt liv, min bok

Den här månaden kliver jag utanför min komfortzon och provar något som jag länge har drömt om. Jag går en distanskurs i medial utveckling. Att jag tror på en massa saker som vi inte kan se är ju inget nytt, men det här är inte en kurs där man blir ett medium. Det handlar helt enkelt om att utveckla sin intuition, och vi är en grupp människor som tränar den genom olika övningar från vår kursledare. Den här veckan fick vi bland annat i uppgift att känna in någon annan i gruppen (som vi ju inte träffar fysiskt) och försöka koppla en färg till den personen.

Idag hörde en deltagare av sig och berättade att hon hade valt att känna in just mig, och jag blev så glad över hennes ord - färgen hon valt och hur hon förklarade det hon upplevde. 

"Färgen jag får till mig från dig är gul, härligt varm och strålande solgul med inslag av guld. Får en positiv, skapande och mycket kreativ känsla med en stark längtan till självförverkligande. Du har helt enkelt hittat din inre sol och du låter den lysa och beröra alla som du möter."

Just den här veckan känns orden om kreativitet så oerhört passande, då jag släppt lös den på riktigt för första gången sedan jag var barn och drömde om en författarkarriär. Under några underbara dagar på skrivretreat på vandrarhemmet Tre Björnar i Älvdalen tillsammans med min äldsta dotter har äntligen det romanprojekt som funnits i mitt huvud så länge hittat vägen ner till mina tangenter i datorn. Lite nervös var jag allt - tänk om inte inspirationen skulle infinna sig nu när jag faktiskt hade gett mig själv tiden att skriva. 

Och så flöt det på som rinnande vatten. Orden bara kom och nästan skrev sig själva. Visst, det är kanske inte så konstigt, eftersom historien bygger så mycket på mina egna erfarenheter, men det gladde mig att det inte heller var några problem i de delar där jag lämnar det självbiografiska. En synopsis, en baksidestext och tjugofem sidor romantextsidor tog form där i de vackra dalaomgivningarna, och nu ser jag fram emot fortsatt arbete med boken under sommaren med ungefär samma känsla som i en ny förälskelse.

Hos min frisör igår fick jag ännu mer bränsle till skrivandet, i en artikel som handlade om precis det jag skriver om - att vara en kvinna i sandwichgenerationen, klämd mellan krav från åldrande föräldrar och egna barn, samtidigt som vi gör karriär. Allt fler hamnar i den situationen, då vi föder barn senare och därmed har äldre föräldrar när vi väl blir föräldrar själva. Jag har varit där och jag har tagit mig igenom det. Kanske kan mina erfarenheter hjälpa någon annan. Kanske kan de tankar och känslor jag förmedlar beröra. Kanske kan läsandet ge lite tröst. Nu skriver jag boken jag själv hade velat läsa.

Att bejaka ovissheten

Tillit. Ett ord som jag har bloggat om åtskilliga gånger. Att våga lita på att det ordnar sig när det har tjorvat ihop sig. Och jag har tyckt att jag hade fått grepp om det. Att jag slutat ägna mig åt förtida uttag på oroskontot. Att jag blivit bra på "Allt jag behöver kommer till mig - när jag är redo". Men som med så många andra former av utveckling tar det tid. Två steg fram och ett och ett halvt bak. Ibland går det kanonbra, ibland inte bra alls.

Som med ekonomin. Oftast är jag i flow och känner att det löser sig. Men så kommer månadsskiftena då räkningar ska betalas och det inte har kommit in många slantar på kontot. Då royaltyn från oktober snart är obarmhärtigt slut. Då det visar sig att jag redan fått betalt för saker som jag trodde att jag hade kvar att få ersättning för. Då maken bara får halvtid på universitet (som jag lämnat), där han vikarierar.

Som med bokslutet. Paniken när det inte stämmer i bokföringsprogrammet. Rädslan att göra fel. Vill ju inte luras, vill göra rätt för mig, men tänk om det ändå blir tokigt och någon skattmas dyker upp här hemma och gör utmätning (som med byrån hos familjen Nilsson i Madicken). Vill ta hjälp av någon, vet inte vem i hela friden jag ska vända mig till, som jag kan lita på och som inte skinnar mig.

Som med lillkillens dagisplats. En dag får vi plötsligt beskedet att den utlovade dagisplatsen på syskonavdelningen på ett riktigt dagis i samhället inte finns. Att han måste fortsätta på akutsmåbarnsdagiset utan utegård som han gått på i ett och ett halvt år, där de flesta barnen är betydligt yngre - och utan utsikter att det ska ordna sig inom överskådlig framtid. Beslutet om det nya dagisbygget är inte ens taget ännu; herregud han hinner ju börja gymnasiet innan det stället är på plats.

Men såklart löser sig alltihop - som alltid! Maken får en halvtid till på en skola. Jag får skatteåterbäringen från himmelriket (jo det kan hända!) och fler inbokade uppdrag i höst redan än jag har haft på hela våren. Redovisningskonsulten från himmelriket (jo det finns sådana!) uppenbarar sig plötsligt med ett språk som jag förstår och ett arvode som jag lätt kan acceptera. Och såklart får minstingen plats på ett riktigt dagis. Inte vilket dagis som helst heller, utan det där två av tre storasystrar gått och stortrivts. Åttaåringen blir dessutom överlycklig när hon inser att hon får träffa sin gamla älskade fröken Ann-Louise vid varje dagishämtning.

Som vanligt är det väl kanske fråga om att jag behöver bli bättre på att uppskatta det självklara, genom att jag blir sådär lättad över att det som jag har oroat mig över löser sig. Men jag skulle gärna slippa den där oron, åtminstone för det mesta. Och på ett underbart yogapass på temat lugn och ro (med andningsövningar, mjuka yogapositioner och mantrasång) fick jag syn på det jag nog behöver träna mer på: att, som elefantguden Ganesha i den hinduiska mytologin som vi fick höra berättas om idag, luta mig tillbaka och acceptera. Att bejaka ovissheten, att till och med välkomna den - livet blir ju faktiskt ännu mer spännande då.

Rösten som viskade, pratade och SKREK!

För en dryg månad sedan gick en dröm i upplevelse. Jag fick förmånen att vara en av talarna på TEDxVäxjö. För den som inte känner till TED-fenomenet betyder det förstås ingenting, men för en som jag, som under många år har avnjutit en massa inspirerande korta föredrag på sajten TED (Ideas Worth Spreading), var det en våt dröm som blev sann.   

Temat för TEDxVäxjö-dagen var Inspiration That Moves Us - Inspiration som berör/för oss framåt (hur man nu väljer att tolka det). Rubriken på mitt föredrag var Listening to Your Inner Voice, och jag berättade om min resa, från ett yrkesliv där jag hade ett tryggt och statusfyllt jobb till en mycket mer osäker, men så oändligt mycket mer kreativ och inspirerande arbetssituation som frilansande författare, föreläsare och samtalsledare. Jag pratade också om vad som hjälpt mig under min resa, och försökte ta upp och bemöta de motargument som man ibland kan få höra när man går mot strömmen. 

Häromdagen började jag - helt oplanerat - gräva fram mina gamla statusrader på Facebook från år 2008 och 2009 (varför minns jag inte), och då insåg jag att jag här kan se hur den där rösten inom mig med jämna mellanrum hörde av sig, och till slut fick mig att våga hoppa:

• försöker gräva fram lite arbetslust (den har gömt sig långt ner under julklappspapper, pepparkakor och knäck)...
• kyla, blåst, snö, gnäll och skäll på jobbet över sådant jag inte rår för - och trots att jag slitit som en gnu hela hösten...  
• är återigen inne i en period då den ena händelsen efter den andra får mig att ifrågasätta mitt yrkesval...
• har ägnat två dyrbara eftermiddagstimmar åt en presentation av ganska meningslös statsfinansierat nonsens (kallas också forskning) - och känner hur mycket bättre jag trivs med min egen (enligt somliga alldeles för praxisnära) forskning, och inte minst: vid pannkakslaggen!
• konstaterar att förra veckans sköna flow störs av två jobbiga situationer - ett misstänkt tentafuskärende och en kollegial konflikt...
• undrar vad det är för en cirkus hon jobbar på
• är tacksam att den här vannsinnesdagen äntligen är slut och att jag faktiskt kan skratta åt eländet! 
• har gått på forskningsseminarium för första gången på LÄNGE... Intressant, javisst, men mitt nyttojag våndades...
• har återigen allvarliga dubier om min framtid verkligen ska vara inom akademien - men tackar för alla hejarop... [detta var när jag (efter över tio års anställning) skulle provföreläsa för ett fast jobb - som jag sedan fick]

Och så en statusrad som pekar på ett avstamp, där jag har börjat ta ut en ny färdriktning:

• är hemma från Kvinnofestival - lugn men full av nya tankar och insikter. 

Den hållplatsen på min resa finns också med i föredraget, som - om du vill - kan avlyssnas på YouTube, här!