Munken som sålde sin Ferrari och sammanfattade mitt liv

Jag har just läst ut Robin Sharmas Munken som sålde sin Ferrari, en liten och lättsmält histora, som sålt i många miljoner exemplar och översatts till mängder av språk. Här sammanlänkas uråldrig österländsk livsvisdom med västerländsk framgångspsykologi i form av en berättelse om en amerikansk f.d. toppadvokat som bränner ut sig, får en hjärtinfarkt, flyr till ett gäng mystiker i Himalaya, återvänder totaltransformerad till kropp och själ och startar sitt uppdrag om att sprida mystikernas budskap genom att under en natt berätta om det för en f.d. vän och kollega.

Boken upplevs säkert som ytlig, flummig, orealistisk, floskeltyngd och "töntigt amerikanskt newage-ig" av många, och den är definitivt inte någon litterär höjdare, men för mig blev den en snyggt förpackad summering av en del av de tankar jag tänkt och de förändringar jag har gjort under de senare åren. Det gjorde mig glad och rentav lite upprymd att inse att jag faktiskt lever ett ganska annorlunda liv nu jämfört med tidigare, samtidigt som det blev tydligt att det finns områden där jag definitivt behöver fortsätta skrynkla min hjärna (och kropp).

Jag har t.ex.

• blivit bättre (om än på somliga plan - såsom när det gäller självkänslan - långt ifrån mästare) på att ta herraväldet över mina egna tankar
• börjat ägna mer tid åt fysisk aktivitet, meditation, avslappning och reflektion
• insett vikten av att prioritera och kunna säga nej
• lärt mig att fokusera mer på här och nu, njuta av och vara tacksam för de små vardagliga finsakerna i livet

Däremot kan jag definitivt komma mycket längre t.ex. när det gäller att

• äta bättre, t.ex. mindre kött (inte så svårt), mer vegetariskt (inte så svårt) och mycket mindre socker (väldigt, väldigt svårt...)
• våga utmana mig själv mer och se motgångar som någonting att lära sig av, personligt eller professionellt
• göra saker för andra, vilket inte bara berikar deras liv utan även mitt ("En liten gnutta av doften från rosorna dröjer sig alltid kvar vid den hand som överräckt dem", s. 179)

Nu ska jag kasta mig från en ytterlighet till en annan och sätta tänderna i nya bokcirkelboken Våtmarker av Charlotte Roche. Från livsvisdomar och andlighet till kvinnliga kroppsvätskor av alla de slag. Undrar vad det kan bli för blogginlägg av den...

Från frustrerande väntetid till behagligt mellanrum

En typisk reaktion i en stressfylld tillvaro är att man blir irriterad och frustrerad av ovälkomna väntetider - en trafikstockning, en kassakö som sniglar sig fram i affären (och byter man kö så blir det alltid fel), en missad buss, ett försenat tåg, en dator som hänger sig eller en telefonkö med det ständigt upprepade meddelandet "Tack för att du väntar. Vi tar emot ditt samtal så fort vi kan!". Tänk så många gånger jag har svurit högt eller tyst inombords över dessa stunder. Som det under av effektivitet jag själv är har jag ju helt enkelt inte kunnat stå ut med att plötsligt inte ha kontroll över ett händelseförlopp.

Men något har förändrats sedan jag för några år sedan började lära mig om mindfulness/medveten närvaro, detta med att kunna vara helt och hållet här och nu, acceptera ögonblicket och inte tänka vare sig bakåt eller framåt. Undan för undan börjar mina frustrerade väntetider att ersattas av små behagliga mellanrum med tid för några djupa andetag och total närvaro - eller ibland, om väntetiden blir längre, en stund för reflektion (som kanske ibland rentav utvecklas till ett inlägg här på bloggen).

Att jag är inne på rätt spår bekräftas av en artikel i tidningen PS! (9/09), där man konstaterar att "den som använder dagens väntestunder till att möta sig själv återhämtar sig snabbare från stress och hets". Etnologen Anita Beckman vid Göteborgs universitet beskriver hur några 40-åringar med hektiska karriärs- och familjeliv, som hon intervjuat för sin avhandling, och som lärt sig att dra nytta av de små oplanerade mellanrummen i livet, till och med kommit att längta efter dem. Beckman går så långt som att fundera på om "det är de som kan fylla de små mellanrummen i tillvaron med en varm god känsla och återhämtning som kommer att överleva". Food for thought!

Huspredikanten Pollak

Jag tror Kay Pollak smyger på mig om dagarna. Varje kväll ordnar han sedan om i sin bok (Att välja Glädje) på mitt sängbord så att de små epistlarna ska komma i lämplig ordning för att passa mitt liv.

Igår kväll inledde Kay sin predikan såhär:
"Ett exempel: Du skall hålla en presentation inför några på jobbet. Du vill att det ska bli riktigt bra. Du förbereder dig genom att göra en visualsiering."

Där var han faktiskt lite sent ute, den gode Kay. Presentationen, eller snarare mötet, hade jag redan hållit samma förmiddag, ett möte där jag ville vara mycket tydlig med vad min åsikt innebar och med att den krävde goda motargument för att rubbas. Samtidigt ville jag vara närvarande och mottaglig för de övriga deltagarnas synpunkter och reaktioner.

Jag lyckades med strategin att roa istället för oroa kvällen innan genom att 1) förbereda mig väl, 2) tänka igenom vilken hållning jag själv ville ha av närvaro, lugn och öppenhet, 3) föreställa mig hur nöjd jag skulle vara efteråt när jag hållit mötet på det allra bästa sätt jag är kapabel till. Efter mötet var det just så jag kände, och - inte minst - före mötet hade jag sovit gott hela natten! När Kay pratar om visualisering är jag alltså inte svårövertygad.

Nästa ämne i boken, Maria, anknöt till vårt mejlutbyte tidigare samma kväll om den akademiska miljön. Kay Pollak berättar om den amerikanske forskaren Warren Bennis som intervjuat framgångsrika ledare i USA och letat gemensamma nämnare hos dem. En av dem var följande:
"Om de befann sig någonstans (på ett jobb, i ett sällskap, i en relation) där de upplevde att de inte var respekterade - så flyttade de till ett annat ställe - där de upplevde sig högt värderade och var omtyckta." Kay Pollak formulerar det som att personerna värderade sig själva högt och vågade "byta sandlåda" istället för att stanna kvar som offer.

Ja, när vet man att måttet är rågat? Särskilt om man kanske inte själv känner sig som det mest utsatta offret, men upplever att klimatet man verkar i har offerrollen som en av sina byggstenar? Det kanske framgår av nästa kapitel i Pollaks bok. Lovar att återkomma i så fall.

Stressed or desserts? En reflektion om livets efterrätter

Ett palindrom av det engelska ordet "stressed" blir "desserts" och här har vi temat för mitt inlägg idag. "Barnbarn är livets efterrätt", brukar man säga, men vet ni vad: Jag tror att jag har börjat ta för mig av den där efterrätten redan nu. Inte måste man väl vänta tills man blir pensionär eller får barnbarn?

I samband med bloggens ettårsjubileum bestämde Sara och jag oss för att trycka upp visitkort med tre små centrala tankar:

FÖRundran

EFTERtanke

MITT i livet

Dessa små ord innehåller precis det som allting handlar om för mig. I stället för att stressa fram utan riktning - vilket jag har gjort alldeles för mycket i mitt liv - ägnar jag allt större del av mitt liv åt FÖRundran, att vara här och nu och verkligen njuta av allt härligt som finns omkring mig. Vidare tillbringar jag många minuter av mitt vakna jag till EFTERtanke, inte minst när jag sitter här vid datorn. Som Sara och jag konstaterade i jubileumsinlägget hjälper bloggandet oss i vårt vridande och vändande på oss själva och vår tillvaro med alla dess vindlingar. Och det bästa av allt är att jag njuter av efterrätterna FÖRundran och EFTERtanke redan nu - MITT i livet!

Den där dikten igen...

Tänker vidare på dikten i förra inlägget. Den handlar om barnets rätt att vara självklart centrum i sin egen tillvaro, och bra nära kärnan i de omkringvarande vuxnas. För barnet är det de andra som försvinner, även om alla runtomkring tycker att det är barnet som gått vilse.

Såhär fantastisk är jag
Jag vill sitta i ditt knä

Såhär fantastisk är jag
Vad du skulle sakna mig
om du försvann

Dikten handlar också om något annat. Som jag skrev kom dikten till någonstans i sorgearbetet efter min mamma, som dog när jag var 19 år och min bror tre år yngre. Jag brukar tänka att hon var bättre på att leva än på att dö, min mamma. Och måste man välja är det förstås att föredra framför motsatsen. Hon var liksom så duktig och stark hela vägen till slutet. Kanske för att den vägen var så mycket kortare än vi alla trodde.

Efter lång tid förstod jag att mina svårigheter att sörja henne berodde mycket på att hon aldrig visade sig svag, eller ledsen för att hon skulle skiljas från mig, från oss. När jag kunde bli riktigt förbannad på henne för det kunde jag först komma igång och sörja, sedan förlåta. Hon gjorde ju så gott hon kunde. Hon var säkert rädd och ledsen för att förlora oss och för att vi skulle förlora henne, men hon trodde det var rätt att visa sig stark, eller vågade inte släppa kontrollen av rädsla för att aldrig hitta den igen.

Till slut blev jag trygg i den övertygelsen. Vad du skulle sakna mig om du försvann.

Jag letar bland mina dammiga böcker och hittar den jag letar efter och som stödjer mig i tesen att det är bättre att bryta ihop än att bita ihop, i de här allvarliga sammanhangen också. Gör dig inte stark med ursäkten att det är för någon annans skull! Läs hellre Marianne Fredrikssons beskrivning av sorgen efter Kain i Noreas saga.

Fram för det fantastiska!

Såhär fantastisk är jag
Jag vill sitta i ditt knä

Såhär fantastisk är jag
Vad du skulle sakna mig
om du försvann

Den här dikten, eller de här raderna, skrev jag i någon av vågorna av sorg och bearbetning efter min mammas död. Ganska långt efter min mammas död, för först då var jag redo, eller snarare då och då var jag redo för lite i taget.

Jag kommer att tänka på det jag skrivit när jag läser Kay Pollaks bok Att välja Glädje. Emellanåt finner jag mig tillrätta med sättet som boken är skriven på, lite fragmentariskt, med gott om halvhalter. Han inleder bok 3 såhär:

Vi är alla födda fullständigt gudomliga.
Någonstans på vägen har en del av oss förlorat vår tro på det.

Han berättar om hur förbundskapten inför det bejublade VM -94 klippte ihop och visade en film där varje spelare fanns med i några av sina riktigt stora ögonblick på fotbollsplanen. Och vi vet ju hur det gick (för unga eller extremt sportfrånvända: det gick fantastiskt bra, brons till lilla Sverige). Kay fortsätter:

Det är bra för självförtroendet att se sig själv i en vacker och fantastisk version. De flesta av oss har inte en coach som så välvilligt samlar in all vår storhet och låter oss med jämna mellanrum se på den. Vi får hitta på andra sätt.

Inte nog med att många av oss saknar coach, det är inte ovanligt att vi istället har en sträng domare som gör lååånga filmsekvenser av alla mindre fantastiska ögonblick och prestationer vi är del av. När han är på sitt mest diaboliska humör laddar han vår inre projektor med en och samma situation, där han tycker att vi inte gjort som vi skulle, och trycker på repeatknappen så att vi verkligen ska få det upptryckt i ansiktet på oss att vi gjort FEL. Och hur mycket "bättre" blir vi av det?

Det jag ville åt i min lilla dikt var nog barnets självklara insikt om sitt eget värde, och sin roll som centrum i sitt eget universum. Utåtblickande och kontaktsökande, men med en tydlig känsla för var den egna tyngdpunkten finns.

När jag börjar kantra hittar jag ofta igen min tyngdpunkt här på Livstid, och förstås tillsammans med familj och vänner. Det hjälper mig att tänka att det faktiskt är kontraproduktivt att låta domaren behålla fjärrkontrollen, det är inte ens duktigt att plåga sig så! Det senare biter ibland till och med på den snipiga damen inom mig. Okej då, säger hon, fram med rekordrullarna så hämtar jag chipsen.

Våga misslyckas 2

Häromdagen försjönk jag i självkritik på bloggen - på temat självkritik! Som Sara så klokt konstaterade: "Kanske kan man jobba på att acceptera misslyckandet i att inte vara så bra på att acceptera misslyckanden. Se på sig med kärlek och tänka att mycket är jag bra på men inte just det." Ja, det var ju det där om att sluta dubbelstraffa sig själv...

En annan klok vän påminde mig om att det är svårt att förena behovet av kickar och utmaningar med att inte utsätta sig för risken för misslyckande, och det är ju så sant. Något liknande sa min personalkonsulent till mig när jag för något år sedan kom och suckade över akademins inskränkta, granskande, kritiserande atmosfär: "Men Maria, det hjälper ju inte om du byter bana. Du skulle aldrig stå ut med ett jobb utan utmaningar, och då kommer du alltid att sticka ut hakan och bli ifrågasatt!"

Tänk vad mycket visdom det finns precis runt hörnet - just som Stefan Einhorn säger!

Kort - men kärnfullt?

Cykelturerna till och från jobbet fortsätter att överraska. Istället för vindlande resonemang gick hela hemresan idag åt till en fånig ordlek:

Hellre en spritiuell virtuos än virtuell spiritus.

Jaha. Det kanske är dags för helg?

Förtida uttag på babykontot

Jag går igång lite på idén med "förtida uttag" som Sara skrev om i början av vår bloggkarriär och återkom till i sitt inlägg tidigare ikväll - detta med att njuta i förskott av sådant som vi vet eller tror och hoppas (men inte alltid kan vara helt säkra på) kommer att inträffa. Just nu gör jag ett litet "förtida uttag" på babykontot. Trots att det är två månader kvar har jag hängt upp korgen där det är tänkt att mini ska sova och jag tillåter mig att lite grann frossa i förväg i den där underbara känslan av att ha satt ett nytt litet liv till världen - eftersom det är barn nr 4 som är på gång har jag inte så svårt att föreställa mig det hela.

För många verkar dock just den här typen av förtida uttag vara lite tabu; man ska inte berätta att man är gravid förrän värsta missfallsrisken är över, man ska inte köpa saker till barnet för tänk om något går snett. Själv tänker jag inte så. Om jag nu skulle fått missfall, skulle jag då ha låtsats som ingenting och hållit det för mig själv? Om något skulle gå fel vid förlossningen, skulle jag då må mindre dåligt bara för att jag inte hade skaffat babyutrustning?

Än en gång ledsagad av min vanligtvis ganska så positiva grundton väljer jag alltså att - med Saras ord - låta min autopilot roa mig i stället för att oroa mig!

Programmera om autopiloten

Eva Dahlgren sjunger i låten Underbara människa:

men jag tror man kan
byta vissa delar och bygga sig sann

Jag får erkänna att jag innerst inne tror på Eva. Jag kan tycka att det är naivt - bara man förstår vad som inte funkar kan man ändra det - men fasen vet. Åtminstone har jag goda erfarenheter av ett långsamt och träget omprogrammerande av autopiloten. Att den gamla programvaran inte går att radera fullständigt får man leva med, liksom att den livet igenom plötsligt kan ta över när man är som mest pressad, och som minst vill falla tillbaka. Här är tre områden som är på tapeten just nu:

• Version 2.0 i skarp drift: Om jag senare än 21.30 - eller tidigare om dan varit särskilt knölig - börjar torna upp alla mina bekymmer, allt som måste göras, allt som inte är bra, medan modet sjunker som en sten i bröstet, då har jag installerat ett litet larm som säger "Trouble overload. Sängläge snarast." Det här är en riktigt inbodd strategi, som jag nu utan vidare framgång försöker överföra på mina barn.
• Körs i betaversion: Om jag en mer vanlig kväll börjar fundera på något som oroar mig lite, som jag undrar hur det ska gå, då skippar jag alla tankar på hur jag ska gå tillväga och vad jag ska komma ihåg och går direkt till att föreställa mig hur det kommer att vara när det går lysande, och hur nöjd jag kommer att vara efteråt. En bra kombination av affirmationsteknik och Livstids egenskapade favoritbegrepp förtida uttag (som jag anar att Maria tänker återkomma till inom kort). Jag blir på lysande humör och somnar gott med vetskapen att jag genom att roa istället för att oroa mig samtidigt ökar chanserna att resultatet faktiskt blir som jag vill ha det! Nästan för bra för att vara sant.
• Programutveckling pågår: Den svåraste hemläxan just nu är när jag blir kritiserad eller ifrågasatt och reptilhjärnans respons är att göra en automatpudel; defaultvärde=all skuld på mig! Det är inte vad jag trodde att man hade reptilhjärnor till! Jag trodde att den skulle försvara mig genom illistiga blixtsnabba hugg mot min motståndare. (Hur mycket bättre nu det blir, men ändå.)
  Får jag lite tid på mig kommer resten av hjärnan så småningom ikapp och säger "vänta här nu, allt detta är kanske ändå inte mitt fel", ungefär som Maria också beskriver. Men jag vill hitta en programsnutt, snabb måste den vara, som speglar tillbaka anklagelser och elegant placerar dem i knät på avsändaren. "Och vad är då din del i allt detta?" ska den fråga artigt och nyfiket, medan jag hinner samla mina styrkor och titta närmare på hur jag har agerat i frågan det gäller.

När det gäller automatsvar tror jag att "larmsensorn" ska kopplas till en viss känsla. När maggropen drar ihop sig hastigt och andningen far upp i brösthöjd - då ska försvarsskölden aktiveras. Ingen hård och avvisande sådan men en tydlig, som en höjd hand med flatan framåt: Stopp och belägg, nu får vi lugna ner oss. Det borde finnas en och annan i min professionella omgivning som kan lära mig det teckenspråket...

Våga misslyckas

Varför, varför, varför har jag så svårt att acceptera mina misslyckanden? Det finns ett begrepp som beskriver den här "sjukdomen" så bra: prestationsbaserad självkänsla. Trots alla år där jag jobbat med min personliga utveckling - gått i terapi och coaching, ältat i huvudet, med vännerna och här på bloggen - för att försöka lära mig att acceptera mig själv, är jag fortfarande alldeles för ofta kvar i det där träsket där jag inte duger som person, utan beräknar mitt människovärde utifrån mina prestationer. Och då blir minsta lilla motgång eller misslyckande genast ett bevis på att jag inte är "good enough".

I perioder av "flow" har jag överseende med det som inte går så bra, men så fort jag är lite trött, stressad eller låg av någon annan anledning glider jag ner i självkritikdiket igen. Tänk om jag kunde ta till mig av alla kloka budskap på det här temat som plötsligt dyker upp från alla håll:

• "Den verkliga lyckan var att misslyckas" (Anna Ström, framgångsrik ekonom som hoppade av en toppkarriär och bytte bana, ur PS!, 8/09)
• "Jag behöver inte vara älskad av alla!" ("good enough"-coachen Elizabeth Gummesson, ur PS!, 9/09)
• "Jag har insett att misslyckanden, oavsett om de är personliga, professionella eller till och med andliga, är nödvändiga för att vi ska växa som människor. De får oss att utvecklas. [...] Det finns inga misstag - bara lektioner" (ur boken Munken som sålde sin Ferrari, av Robin Sharma)

Nu är jag visserligen av åsikten att man inte ska älta det som är negativt mer än nödvändigt, men kanske skulle det vara enklare om vi alla var lite generösare med att bjuda på våra misstag, helt enkelt för att sådana som jag ska kunna känna att jag inte är ensam om att inte vara sådär lyckad precis hela tiden? Kanske jag rentav skulle starta en "Våga misslyckas"-grupp på Facebook? :-)

Ett år på Livstid

Idag skriver Sara och Maria sitt allra första (men inte nödvändigtvist sista) gemensamma inlägg här på Livstid. Just idag, den 8:e november 2009, är det nämligen på dagen ett år sedan vår blogg kom till världen hemma i Marias kök, efter två fyrtioårskriser och en gemensam tidsfest – och därtill några glas rödvin på lördagskvällen.

Tidsfesten krönte en lång periods festplanering som även inkluderade många spännande diskussioner om tiden och livet - och allt detta hade gett mersmak. Bloggen har blivit vår kanal för att fortsätta diskussionerna, med oss själva och med varandra, och även om huvudsyftet med bloggandet var – och fortfarande är – att fungera som vårt lilla sortera-älta-grubbla-över-livet-och-tiden-projekt, så har bloggen också kommit att bli lite mer än så.

Förutom att fungera som en viktig ventil för våra tankar och ett stöd i vår personliga utveckling, har den också hjälpt oss i riktning mot att vara 360-graders-personer. Här försöker vi våga visa oss, för alla och ingen, som de hela och komplexa individer (professionella och privata) vi faktiskt är.

Vi är också oerhört glada över att det vi skriver berör våra läsare, vilket avspeglar sig såväl i en hel del ”tummen upp” på Facebook (där vi brukar marknadsföra våra funderingar) som i följande kommentarer:

• ”Jag har läst på er blogg och ville bara säga att den är fantastisk!”
  
• ”Inspirerande och kreativt!”
  
• ”På pricken!”
  
• ”Jag har djupdykt i er blogg idag och vill bara säga hur bra den är! Ni skriver med mycket insikt, känsla och klokhet!”
  
• ”Hittade till er fantastiska blogg efter reportaget i PS! Befinner mig själv i en omfattande livsstilsförändring och inspireras mycket av er blogg!”
  
• ”Så underbart att ni har startat detta!”
  
• ”Det här är min nya favoritblogg! Igenkänningometern går i topp!”
  
• ”Vilka kloka kvinnor ni är! Livsbejakande, nyfikna och kritiska...”
  
• "Fantastiskt, jag ska läsa så ofta jag kan! Sånt här får en att känna verklighet i livet vi så ofta bara rusar igenom!"

Drygt 18o inlägg har vi lyckats åstadkomma under det här året, alltså i genomsnitt nästan ett varannan dag, även om vi har en viss berg- och dalbanetendens som gör att det ibland går långt emellan, medan vi ibland sprutar ur oss våra tankar, och ofta ungefär samtidigt. Hittills har bloggen omnämnts i två artiklar, en i lokaltidningen Smålandsposten (då Livstid fortfarande bara var ett projektskelett), dels i tidskriften PS! Personlig utveckling och psykologi. Inom kort kommer den att skymta fram i en artikel i tidskriften Laura.

När vi nu avrundar vår lilla tillbakablick vill vi göra det med två uppmaningar till våra läsare:

• Gå gärna tillbaka och läs det vi har skrivit tidigare, eftersom den här bloggen inte är någon tidsbunden dagboksvariant utan snarare en ständig cirkelrörelse där våra funderingar återkommer och utvecklas undan för undan. Ett sätt att hitta inlägg om det som intresserar just dig är att använda bloggmolnet med nyckelord till höger.
  
• Vi tycker också att det skulle vara väldigt spännande att få kontakt med fler av er som läser. Statistiken säger oss att mellan 15 och 30 personer besöker bloggen dagligen. Lägg gärna till er som bloggföljare och skriv en kommentar till det här eller något annat inlägg, gammalt eller nytt!

Tack för att ni finns och för att ni läser! Allt gott i höstmörkret!

Maria och Sara

Nyförvärvad livsvisdom

Vad härligt det är att läsa Saras sprudlande livsbejakande inlägg Formidabelt!, inte minst som jag själv har levt i ett nästan konstant tillstånd av "flow" den här hösten och så innerligt önskar människor i min närhet detsamma. Efter denna långa period av hög energinivå och många glädjekickar är det kanske inte mer än mänskligt att nu - när jag går in i de sista månaderna av min graviditet och höstmörkret tränger sig på - är lite tröttare och lite mer sårbar än tidigare. De senaste veckorna har också kännetecknats av mer frekvent återkommande och tyngre motgångar än höstens första halva.

Det handlar om min identitet som forskare och känslan av att det jag gör inte accepteras och värdesätts. Det handlar också om att i olika utbildningssammanhang få kritik för sådant som jag inte själv bär skulden för - men där jag ändå får stå till svars och agera måltavla.

Visst kan det kännas tungt emellanåt, men på två områden märker jag ändå att jag har tillägnat mig lite livsvisdom. För det första har jag blivit bättre på att inte skuldbelägga mig själv i alla sammanhang, utan att faktiskt kunna se igenom systemet och upptäcka att det är det som ofta hindrar mig från att prestera maximalt. Här kommer också "good enough" in som ett praktiskt tankeverktyg - att jag helt enkelt gör så gott jag kan utifrån givna förutsättningar och om det inte duger är det inte per automatik mitt fel. För det andra har jag utvecklat en större tolerans för mina "lågvattendagar" och lärt mig se dem som en naturlig del av livet snarare än som översta steget på källartrappan ner till helvetet, eller som Bodil Jönsson uttrycker det: "Stilla dig, det går över!".

Sedan har jag förstås stor nytta av att jag blivit en sådan hängiven samlare av orsaker till vardagsglädje. Som en god vän kommenterade en av mina ovanligt griniga statusrader på Facebook: "Ta det lugnt och njut av vad du finner i din omgivning!". Och visst finns glädjeämnena i överflöd där: i det sovande barnet i sängen bredvid mig och det andra i rummet intill, i lättnaden över att äldsta dottern äntligen har hittat en väg ut ur mörkret, i babykorgen i taket som nu hänger redo att ta emot ännu en liten familjemedlem, i alla andra nära och kära som finns där och stöttar upp mig i motvind och gläds med mig i medvind. Tack alla för att ni finns!

Jobbet - mitt patentrecept

Häromdagen mötte jag kollegan från vedboden för första gången på länge. Den här gången i livs levande format och inte bara som uppiggande minnesbild. Vi kom att prata om balansen mellan frihet och sammanhang i det professionella livet. Han får ihop balansen genom att växla mellan extremerna; först några år på en riktig mitt-i-smeten-funktion med ledarskap, ansvar och kommunikation i fokus, hela tiden i relation till andra. Sedan några år i forskarbubblan där själv är ende dräng och ingen egentligen är direkt beroende av att man åstadkommer det man lägger så mycket krut på att åstadkomma.

Jag försöker nog snarare – som vanligt – att hitta den ultimata balansen i ögonblicket, eller åtminstone på månads- eller halvårsbasis. Jag skulle nog inte klara att vistas i den ena änden av skalan särskilt länge utan att längta ihjäl mig efter den andra.

Med analys- och begreppsglasögonen på näsan (influerad av den gångna månaden som universitetsstudent) ramlar nyckelorden över mig när det gäller vad det är jag behöver och vill ha av mitt jobb:
Utöver att i stilla hammockrytm svänga fram och åter på skalan Sammanhang–Frihet är det viktigt för mig att känna mig Behövd, Uppskattad, Kapabel och På väg.

Behövd och Uppskattad är sånt som drar åt Sammanhangshållet på skalan, men jag måste också känna mig tillräckligt Kapabel i mig själv, och alltid, alltid På väg i någon slags utveckling. De båda sista faktorerna får mig att spärra ut armbågarna och söka Frihet när sammanhanget blir för trångt. På väg behöver inte betyda en resa framåt-uppåt, hellre i kringelikrokar, men jag skulle aldrig klara att stå helt stilla!

Där jag är nu i yrkeslivet känner jag att balansen är god stor del av tiden. Faktiskt att jag har hittat en ”jordmån där jag kan blomstra”, som jag skrev i en närmast desperat affirmationsliknande anteckning för tre-fyra år sedan. Här får jag utvecklas och uppskattas för mitt bidrag till helheten. Ibland känner jag mig till och med mer uppskattad än behövd – det borde fler få uppleva, motsatsen är nog betydligt vanligare, inte minst i många kvinnodominerade yrken.

Å andra sidan: Behövd+Kapabel = Viktig, och då menar jag Viktig på det där livsbejakande sättet som inte handlar om att bräcka nån annan utan mer om att komma med ett bidrag som gör skillnad (och, jag erkänner, lite om att ge egot en kopp kaffe). Ska jag ha nån synpunkt på dagsläget är det: Kan jag få be om liiite mer Behövd, tack? Jag tror jag ser vägar dit.

Formidabelt!

Klockan 00:02 inatt tryckte jag på sändknappen. Iväg till en arm kursare for min mastiga inlämningsuppgift. Kursen jag har läst ovanpå allt annat den senaste månaden har varit värd varenda nedlagd timme (plus lika många till; tänker aldrig berätta för fröken hur många=få det faktiskt blev).

I morse var jag inte ens trött, skuttade upp som badbollen som kommit loss från under bryggan. Iväg på halvdagsutbildning om brott i nära relationer. Gläds över hur mänskliga värden och processer vävs in i rekommendationer och juridik. Fyller på min respekt för polisyrket och dem som lyckas jonglera alla bollar samtidigt: labila gärningsmän, lagstöd, brottsofferperspektiv, egen säkerhet, bemötande, bevisvärde... Ingen kan säga att det här sköttes bättre förr!

Cyklar hem i några av de sällsynta solminutrarna. Vägen hem, så vacker igen. Och där hemma är veden inhämtad, landet omgrävt, löven räfsade. Så att jag kan sitta här nu. Morgondagens kursredovisning går väl bra att förbereda mentalt vid spisen om en stund?

Det här är en dag då jag känner mig snygg i cykelhjälm(!) och funderar på om jag inte skulle läsa lite arabiska. Bara för de där mustiga h-ljuden som SR:s Cecilia Uddén sätter som små smäckar när hon talar. Och tänk att förstå vad gänget med mörkhåriga killar vid cykelstället säger, och kanske gnabbas lite vänskapligt med dem när jag passerar. Vad förvånade de skulle bli...

Ingen vidare ordning på tankarna idag, men ett formidabelt humör!