Att omfamna det svåra

I min jakt på frid från det där som skaver till ibland tror jag mig ha stött på ännu ett par små pusselbitar som tillsammans lägger ihop sig till en liten del av helheten. Den första hittar jag på toaletten med senaste numret av PS! Leva och en artikel om sårbarhet. Jag läser om Brené Brown, en amerikansk forskare i socialt arbete, som efter många år i kontrollfreaksträsket insett att enda sättet att bli hel är att släppa fram sårbarheten och visa sig som den ofullkomliga men ändå älskansvärda människa hon (liksom vi alla) är. På inspirationssajten TED kan du se ett lysande bra 20-minutersföredrag med Brené, där hon presenterar sina grundteser på ett tillgängligt och underhållande sätt. Unna dig att ta dig den tiden!

Pusselbit nummer två hittar jag i senaste bokcirkelboken och den efterförljande diskussionen med vännerna i vår litterära salong. Nästan alla hade njutit av Jonathan Troppers Konsten att tala med en änkling (eng. How to talk to a widower) och hans förmåga att förmedla djupaste sorg på ett sätt som får oss att omväxlande gråta och skratta, men framförallt känna hur befriande det kan vara att kunna sörja på djupet. Huvudpersonen Doug släpper sannerligen fram sina känslor efter att hastigt ha blivit änkling före trettio, och ett citat från boken illustrerar det vackra och helande i sorgen. Det kommer från hans tvillingsyster Claire, som lever i ett äktenskap där man tappat bort känslorna för varandra:

...this is going to sound horrible, but instead of feeling sorry for you, I was actually envious of you. You were miserable and alone and I was fucking jealous. Because there's something beautiful in grief, isn't there? It's like mourning is your chrysalis and when the time comes you'll be reborn as this beautiful butterfly. And then I had to ask myself, when your start feeling enviuos of your fucked-up, bereaved brother, what does that say about you?

Slutsatsen (inte ny, nädå, har bloggat på liknande tema här och här, upptäcker jag, men i mitt huvud behöver sådana här icke-omedelbart-tilltalande tankar gå några varv för att fästa...): att på riktigt tillåta även mina negativa känslor - sårbarhet, misslyckande, sorg - att få roffa åt sig av utrymmet i mitt hjärta. Trots min huvudsakligen positiva grundton så kan jag inte låta bli att hålla med Barbara Ehrenreich om att det kanske inte alltid är läge att förtvivlat leta efter de positiva tankarna. Att jag - för att känna mig hel - måste våga tillåta mig att känna efter och vara närvarande även när det är de andra som vill fram. Och liksom Sara klappar sig själv på kinden när det knyter ihop sig i magtrakten, så ska jag i framtiden ge den lilla ledsna misslyckade Maria en riktigt stor kram från den stora glada kloka (hon som sitter i förarsätet just i kväll).

Munken som sålde sin Ferrari och sammanfattade mitt liv

Jag har just läst ut Robin Sharmas Munken som sålde sin Ferrari, en liten och lättsmält histora, som sålt i många miljoner exemplar och översatts till mängder av språk. Här sammanlänkas uråldrig österländsk livsvisdom med västerländsk framgångspsykologi i form av en berättelse om en amerikansk f.d. toppadvokat som bränner ut sig, får en hjärtinfarkt, flyr till ett gäng mystiker i Himalaya, återvänder totaltransformerad till kropp och själ och startar sitt uppdrag om att sprida mystikernas budskap genom att under en natt berätta om det för en f.d. vän och kollega.

Boken upplevs säkert som ytlig, flummig, orealistisk, floskeltyngd och "töntigt amerikanskt newage-ig" av många, och den är definitivt inte någon litterär höjdare, men för mig blev den en snyggt förpackad summering av en del av de tankar jag tänkt och de förändringar jag har gjort under de senare åren. Det gjorde mig glad och rentav lite upprymd att inse att jag faktiskt lever ett ganska annorlunda liv nu jämfört med tidigare, samtidigt som det blev tydligt att det finns områden där jag definitivt behöver fortsätta skrynkla min hjärna (och kropp).

Jag har t.ex.

• blivit bättre (om än på somliga plan - såsom när det gäller självkänslan - långt ifrån mästare) på att ta herraväldet över mina egna tankar
• börjat ägna mer tid åt fysisk aktivitet, meditation, avslappning och reflektion
• insett vikten av att prioritera och kunna säga nej
• lärt mig att fokusera mer på här och nu, njuta av och vara tacksam för de små vardagliga finsakerna i livet

Däremot kan jag definitivt komma mycket längre t.ex. när det gäller att

• äta bättre, t.ex. mindre kött (inte så svårt), mer vegetariskt (inte så svårt) och mycket mindre socker (väldigt, väldigt svårt...)
• våga utmana mig själv mer och se motgångar som någonting att lära sig av, personligt eller professionellt
• göra saker för andra, vilket inte bara berikar deras liv utan även mitt ("En liten gnutta av doften från rosorna dröjer sig alltid kvar vid den hand som överräckt dem", s. 179)

Nu ska jag kasta mig från en ytterlighet till en annan och sätta tänderna i nya bokcirkelboken Våtmarker av Charlotte Roche. Från livsvisdomar och andlighet till kvinnliga kroppsvätskor av alla de slag. Undrar vad det kan bli för blogginlägg av den...

Våga misslyckas 2

Häromdagen försjönk jag i självkritik på bloggen - på temat självkritik! Som Sara så klokt konstaterade: "Kanske kan man jobba på att acceptera misslyckandet i att inte vara så bra på att acceptera misslyckanden. Se på sig med kärlek och tänka att mycket är jag bra på men inte just det." Ja, det var ju det där om att sluta dubbelstraffa sig själv...

En annan klok vän påminde mig om att det är svårt att förena behovet av kickar och utmaningar med att inte utsätta sig för risken för misslyckande, och det är ju så sant. Något liknande sa min personalkonsulent till mig när jag för något år sedan kom och suckade över akademins inskränkta, granskande, kritiserande atmosfär: "Men Maria, det hjälper ju inte om du byter bana. Du skulle aldrig stå ut med ett jobb utan utmaningar, och då kommer du alltid att sticka ut hakan och bli ifrågasatt!"

Tänk vad mycket visdom det finns precis runt hörnet - just som Stefan Einhorn säger!

Våga misslyckas

Varför, varför, varför har jag så svårt att acceptera mina misslyckanden? Det finns ett begrepp som beskriver den här "sjukdomen" så bra: prestationsbaserad självkänsla. Trots alla år där jag jobbat med min personliga utveckling - gått i terapi och coaching, ältat i huvudet, med vännerna och här på bloggen - för att försöka lära mig att acceptera mig själv, är jag fortfarande alldeles för ofta kvar i det där träsket där jag inte duger som person, utan beräknar mitt människovärde utifrån mina prestationer. Och då blir minsta lilla motgång eller misslyckande genast ett bevis på att jag inte är "good enough".

I perioder av "flow" har jag överseende med det som inte går så bra, men så fort jag är lite trött, stressad eller låg av någon annan anledning glider jag ner i självkritikdiket igen. Tänk om jag kunde ta till mig av alla kloka budskap på det här temat som plötsligt dyker upp från alla håll:

• "Den verkliga lyckan var att misslyckas" (Anna Ström, framgångsrik ekonom som hoppade av en toppkarriär och bytte bana, ur PS!, 8/09)
• "Jag behöver inte vara älskad av alla!" ("good enough"-coachen Elizabeth Gummesson, ur PS!, 9/09)
• "Jag har insett att misslyckanden, oavsett om de är personliga, professionella eller till och med andliga, är nödvändiga för att vi ska växa som människor. De får oss att utvecklas. [...] Det finns inga misstag - bara lektioner" (ur boken Munken som sålde sin Ferrari, av Robin Sharma)

Nu är jag visserligen av åsikten att man inte ska älta det som är negativt mer än nödvändigt, men kanske skulle det vara enklare om vi alla var lite generösare med att bjuda på våra misstag, helt enkelt för att sådana som jag ska kunna känna att jag inte är ensam om att inte vara sådär lyckad precis hela tiden? Kanske jag rentav skulle starta en "Våga misslyckas"-grupp på Facebook? :-)