Livstids julkalender: Dags för fler trampolinhopp?

Mitt livs största och viktigaste trampolinhopp gjorde jag när jag sa upp mig i höst. Äntligen får jag styra och ställa själv, fokusera på arbetsuppgifter som ger mer energi än de tar. Och när man väl börjat känns det lite mindre svårt att prova att hoppa på nya tuvor. Det läskigaste har jag ju redan klarat av.

Jag planerar två utmaningar för det kommande året. För det första ska jag ta itu med den där romanen som jag har gått och grunnat på ett tag. Min universitetsgrammatik skrev jag mest för att det var en bok jag själv ville ha i min undervisning, och turligt nog var det fler som ville det, så nu är den en kioskvältare med akademiska mått mätt (nästan 2000 ex om året, det du Camilla Läckberg!). Den bok jag nu planerar är en bok jag hade velat läsa när det var som jobbigast med min mammas demens. En bok om gamla sjuka föräldrar där huvudpersonen inte är sextio år, med småbarnsår och värsta jobbhärjet bakom sig, utan en som sitter där i våffeljärnet med krav både i egenskap av mamma och dotter. Det läskiga är förstås om jag kommer att klara av att skriva kreativt så att någon vill läsa. Men jag blundar och hoppar!

För det andra har höstens kurs i Motiverande samtal fått mig att återigen allvarligt överväga om jag inte borde skaffa mig någon typ av mer omfattande samtalsutbildning. Det goda samtalet - det som kliver djupare än i surdegsbröd, renoveringsprojekt och barnsjukdomar - fascinerar mig mer och mer. Jag lyssnar med glädje till det i TV-program som Sommarpratarna och Annas Eviga, och jag bedriver det själv i mina olika samtalsgrupper: bokcirkeln, Livstidscirkeln, en extra samtalscirkel och familjeklanen.

Men jag saknar också självhjälpsgrupperna i stresshantering jag förut ledde bland kollegorna men inte längre får leda på min gamla arbetsplats eftersom jag saknar formell utbildning. Under kursen jag läst i höst har jag upplevt att jag kanske passar riktigt bra även i individuella förändringssamtal, genom de många praktiska övningar vi har fått prova på, och genom de två "autentiska" samtal jag har haft (som en del av kursen). Nu måste jag helt enkelt ta reda på om min gamla idé om en mer omfattande utbildning ska få börja spira så smått igen. Vill jag? Vågar jag hoppa en gång till?

Magkänslevarning eller rädsla?

Ibland är det svårt att veta om en liten inre röst som säger "Nej!!!" innebär att min inre kompass varnar mig för något som inte är bra för mig, eller om den helt enkelt bara visar på min rädsla för att kliva ut ur komfortzonen och pröva något nytt och okänt. Jag och familjen är hemma i vardagen igen efter fem fullkomligt magiska dagar på kurs- och retreatgården Mundekulla, där jag och min Livstidsvän hjälpt till att arrangera det för tionde året i rad genomförda Circle Way Camp, ett läger med indiansk samtalstradition i centrum. Andra lägret för Sara, första för mig, och ända sedan beslutet togs i vintras om att vi skulle hålla i trådarna för lägret har vi båda känt oss tveksamma till om det här var vår grej - trots att vi båda älskar Mundekulla.

Så glad, så glad jag är att jag den här gången inte lyssnade på den där lilla rösten som tyckte att vi skulle dra oss ur. Det blev ju SÅ bra. Fem dagar fyllda av möten, samtal, starka känslor, tårar, sång, dans, kärlek och insikter. Jag hittade mitt nya fokus, och det ska jag blogga om snart. Och kanske blir det lite lite lättare nästa gång jag tvekar, att känna efter om min tveksamhet handlar om en rädsla som jag bör utmana, eller något jag faktiskt ska ta på allvar. 

Munken som sålde sin Ferrari och sammanfattade mitt liv

Jag har just läst ut Robin Sharmas Munken som sålde sin Ferrari, en liten och lättsmält histora, som sålt i många miljoner exemplar och översatts till mängder av språk. Här sammanlänkas uråldrig österländsk livsvisdom med västerländsk framgångspsykologi i form av en berättelse om en amerikansk f.d. toppadvokat som bränner ut sig, får en hjärtinfarkt, flyr till ett gäng mystiker i Himalaya, återvänder totaltransformerad till kropp och själ och startar sitt uppdrag om att sprida mystikernas budskap genom att under en natt berätta om det för en f.d. vän och kollega.

Boken upplevs säkert som ytlig, flummig, orealistisk, floskeltyngd och "töntigt amerikanskt newage-ig" av många, och den är definitivt inte någon litterär höjdare, men för mig blev den en snyggt förpackad summering av en del av de tankar jag tänkt och de förändringar jag har gjort under de senare åren. Det gjorde mig glad och rentav lite upprymd att inse att jag faktiskt lever ett ganska annorlunda liv nu jämfört med tidigare, samtidigt som det blev tydligt att det finns områden där jag definitivt behöver fortsätta skrynkla min hjärna (och kropp).

Jag har t.ex.

• blivit bättre (om än på somliga plan - såsom när det gäller självkänslan - långt ifrån mästare) på att ta herraväldet över mina egna tankar
• börjat ägna mer tid åt fysisk aktivitet, meditation, avslappning och reflektion
• insett vikten av att prioritera och kunna säga nej
• lärt mig att fokusera mer på här och nu, njuta av och vara tacksam för de små vardagliga finsakerna i livet

Däremot kan jag definitivt komma mycket längre t.ex. när det gäller att

• äta bättre, t.ex. mindre kött (inte så svårt), mer vegetariskt (inte så svårt) och mycket mindre socker (väldigt, väldigt svårt...)
• våga utmana mig själv mer och se motgångar som någonting att lära sig av, personligt eller professionellt
• göra saker för andra, vilket inte bara berikar deras liv utan även mitt ("En liten gnutta av doften från rosorna dröjer sig alltid kvar vid den hand som överräckt dem", s. 179)

Nu ska jag kasta mig från en ytterlighet till en annan och sätta tänderna i nya bokcirkelboken Våtmarker av Charlotte Roche. Från livsvisdomar och andlighet till kvinnliga kroppsvätskor av alla de slag. Undrar vad det kan bli för blogginlägg av den...

Våga misslyckas 2

Häromdagen försjönk jag i självkritik på bloggen - på temat självkritik! Som Sara så klokt konstaterade: "Kanske kan man jobba på att acceptera misslyckandet i att inte vara så bra på att acceptera misslyckanden. Se på sig med kärlek och tänka att mycket är jag bra på men inte just det." Ja, det var ju det där om att sluta dubbelstraffa sig själv...

En annan klok vän påminde mig om att det är svårt att förena behovet av kickar och utmaningar med att inte utsätta sig för risken för misslyckande, och det är ju så sant. Något liknande sa min personalkonsulent till mig när jag för något år sedan kom och suckade över akademins inskränkta, granskande, kritiserande atmosfär: "Men Maria, det hjälper ju inte om du byter bana. Du skulle aldrig stå ut med ett jobb utan utmaningar, och då kommer du alltid att sticka ut hakan och bli ifrågasatt!"

Tänk vad mycket visdom det finns precis runt hörnet - just som Stefan Einhorn säger!