Livstids julkalender: Se och hör!

Kanske har du fått bilden av mig som en person som bara skriver, och aldrig konsumerar media. Men jag är en ganska stor konsument, dock väldigt sällan av icke-självvalda radio- eller tv-program.

Med andra ord, det är inte ofta jag "hamnar" framför något på tv, förutom när jag hänger med mina ungar framför ett program de gärna vill titta på. Men det mesta ser jag på SvT Play - för att jag verkligen vill.

Samma sak med radio. Jag lyssnar mycket, men inte ofta på något som går i direktsändning. Har blivit en välja-och-vraka-nörd som styr mitt lyssnande till favoritpoddar, som jag konsumerar med stor aptit.

Och - det ska villigt erkännas - det som fångar mitt intresse i mediabruset är (förutom en Ernst-passion som jag vägrar skämmas över) i väldigt hög utsträckning pratprogram.

Här är några av mina favvisar. Kanske är det någon av dem som du missat och skulle kunna vara nyfiken på att provsmaka:

• Sommar och Vinter i P1. Behöver förstås ingen introduktion, för detta måste väl vara det svenska program alla kategorier som vuxit mest i popularitet de senaste åren. Jag älskar att ta del av historier från för mig såväl välkända som helt okända människor, vilka - utan att bli avbrutna - får bjuda på en glimt av sina liv och tankevärldar. Massor av program (från många årgångar) finns att ladda ner, och under jul- och nyårshelgen är det dags för en ny härlig omgång, där lyssnarna som vanligt har röstat fram de Vinterpratare de helst vill höra: Ola Salo, Martina Haag, Hans Rosling, Fredrik Lindström, Bodil Jönsson, Tomas Sjödin, Lasse Åberg och Petra Mede. Jag blir nästan lipfärdig när jag hör den listan... Snacka om förtida uttag på glädjekontot!
• Podden Värvet. Långa (1-1,5 timme) intervjuer av Kristoffer Triumf med människor som nog nästan samtliga har det gemensamt att de arbetar med något de verkligen brinner för. Om man som jag snöar in och envisas med att lyssna på precis alla, i en lång rad efter varandra, kan man bli lite mätt, för det blir en hel del upprepning i frågebatteriet, men samtidigt bär ju varje människa sin historia, sitt perspektiv, sina referensramar, vilket i mina ögon gör det intressant ändå. Att sedan en av mina musikfavoriter Lasse Winnerbäck ger sin enda intervju 2013 i Värvet gör ju inte saken sämre...
• Kropp och själ i P1. Här har jag lyssnat på massor av spännande (stundtals kritiskt granskande) program, på olika teman, alltifrån döden, till mindfulness, till pojkar som skär sig, till yoga, till vår relation till kött. Nu var det ett tag sedan och jag längtar efter att ta mig tid till några hittills olyssnade godbitar om exempelvis demens, bonusföräldrar och relationer präglade av våld. 
• Sommarpratarna på SvT. Tidigare Sommarpratare möts för en dag och samtalar utifrån ett ljudklipp från vars och ens sommarprogram. Det kan säkert upplevas som snuttifierat, men samtalen blir ofta förvånansvärt djupa och berörande, och inte sällan hittas kopplingar mellan deltagarna som de kanske inte själva visste fanns där. 

Idag fick jag tips om ett SvT-program som jag missat helt - trots att det leds av en av mina absoluta favoriter, Anna Lindman (som tidigare gjort Från Sverige till himlen och Annas eviga). Programmet heter Döden, döden, döden och tar upp ett antal olika aspekter av ett ämne som vi pratar så lite om, trots att vi nog alla har funderingar kring det. 

Så, se och hör - låt dig beröras, inspireras och provoceras!  

PS. När det gäller tv-programmen gäller det att vara lite snabb, om du vill titta, eftersom de inte ligger kvar i all evighet som radioprogrammen. 

I kön på macken - del 2

Mitt senaste inlägg gav ett par ovanligt snabba positiva reaktioner, och så en tumme ner från någon som inte alls tyckte om det.
Intressant båda delar, eftersom jag tyckte att det var ett ovanligt knepigt inlägg att skriva. Det jag var rädd för var att framstå som nån övermänniska, eller snarare som om jag såg mig som en sådan. Och nu funderar jag förstås vidare på vad jag egentligen var ute efter:

Det jag funderade på där i bensinmackskön var valen vi gör, hur de påverkar oss, hur de påverkar hur andra ser på oss och hur deras bild i sin tur påverkar vår egen självbild. ”Val” är förresten ett intressant ordval – och det funderade jag också på – vilka val hade jag och grabben i kön gjort om vi fötts i varandras familjer, och därmed fått varandras förutsättningar när det gäller uppväxtmiljö?

 

Visst har vi människor gener som spretar hit och dit, men om miljön inte hade avgörande betydelse, varför skulle vi förundras så över framgångsrika personer med ovanlig bakgrund – som för övrigt bara är överrepresenterade på ett ställe: bland våra sommarpratare i P1. De är liksom undantagen som bekräftar regeln. Man blir inte internationellt framgångsrik travtränare med en bakgrund som albansk vallpojke. Jo, Lutfi Kolgjini blev det, men ingen ser någon anledning att ändra sitt grundantagande efter att ha fått veta det. Så stor betydelse tillmäter vi bakgrund och uppväxtmiljö.

Extra känsligt är det att skriva om våra kroppar. Där kan man tycka att arvsanlagen borde vara helt avgörande, men så enkelt är det ju inte heller. Läste nyligen att välutbildade är extremt överrepresenterade i vasalopp och vätternrundor, samtidigt som de – i det här fallet vi – äter bättre och motionerar mer också till vardags.

En infallsvinkel till: Just när jag skriver det här hör jag på radio ett program om klass och muskler, och måste le igenkännande och skamset åt vilka fördomsfulla slutsatser jag själv kan få för mig att dra när jag ser någon med påfallande muskelmassa. Visst är det något liknande jag gör med grabben som står före mig i kön: får en massa idéer om hans liv och bakgrund utifrån hans uppenbarelse och vad han handlar när det är hans tur.

Och allt detta utifrån grundfrågan: Hur kommer det sig att han köper cigg, läsk och en biltvätt medan min nytankade bil med kajak på taket får förbli skitig?

Världens bästa mamma

"Du är världens bästa mamma!" och "Jag älskar dej mamma för du är så snäl" står det på två små lappar på min datorskärm på jobbet. Jag upptäcker dem just när jag ska stänga dörren till mitt kontor och gå för dagen. Lapparna är det enda personliga som finns kvar i rummet jag snart ska lämna, och där jag just tömt de sista av alla 143 pärmar jag lyckats fylla under mina femton år. På lätta ben går jag därifrån och känner att de där lapparna får sitta kvar och värma mig under den månad jag ska jobba kvar.

Och såklart! Jag är världens bästa mamma. Inte för att jag alltid är en pedagogisk, kärleksfull, lyssnande, tålmodig, närvarande mamma (jag får ofta höra att jag inte lyssnar, inte kommer när något barn ropar, är orättvis eller hänger för mycket vid datorn). Nej, jag är världens bästa mamma för att jag gör val som jag tror gynnar både mig och barnen. Jag går och tränar, jag bokcirklar och livstidscirklar, facebookar och bloggar för att det ger mig styrka och energi. Jag väljer bort ekonomisk trygghet för friheten i egen regi som ger mig sammanhang att växa i och luft att andas. Allt i övertygelsen att en glad mamma är roligare att leva med än en som offrar sig själv och sitt eget liv på mammaaltaret. 

Allt det där formulerade jag i mitt huvud i bilen på väg till kvällens livstidscirkel - för dagen i walk-and-talk-form runt stadens fina sjö - och precis som vanligt blev den en skön energiboost. När vi sitter där i den ljumma majkvällen och pratar igenom dagens upplevelser, ringer Saras mobiltelefon. Det är till mig (som glömt min telefon i bilen), och i luren möter jag två gråtande döttrar, som just i kväll inte alls tycker att en bra mamma är en mamma som prioriterar livstidscirkel framför sina barn. Puff, där sprack min ballong! Det dåliga samvetet gör sitt bästa för att visa fram sitt fultryne, men får snällt finna sig i att segla iväg igen. Det är ju inte så att jag varit borta i tre veckor utan bara sedan i morse, och reaktionen är troligtvis bara lite abstinens efter fyra lediga dagar tillsammans (varav två i eget majestät med mamma utan uppmärksamhetskrävande lillebror).  

Barnen blir lovade att få vara uppe tills jag är hemma, cirkeln avslutas, och snart ligger vi där i sängen alla tre och myser, pratar igenom hur de har känt sig och avslutar med en liten Harry Potter-stund. När vi säger godnatt viskar sjuåringen att "Ibland är det ganska skönt att gråta" och fem minuter senare sover hon djupt. Då tänker jag att jag är nog världens bästa mamma i alla fall. Till just de där fyra ungarna jag har varit med om att skapa. (Fast kanske inte när jag låg i 120 på 80-vägen hem - det kunde blivit en bra mamma mindre i den här världen av det...)

Livstids julkalender: Vad simmar du i?

Jag och Humlan går en onödigt lång promenad i pissigt decemberväder. Sånt väder är liksom värre just i december, en månad som man vet kan så mycket bättre. Men vi är vid gott mod. Jag berättar om att jag försöker odla och fånga mina dagdrömmar, inspirerad av boken Drömliv. Där i den fria fantasin finns kanske koordinaterna som talar om vartåt den inre kompassen faktiskt pekar efter senaste justeringen. Jag använder kanse inte just de orden, uttrycker mig lite mer 10-åringstillvänt.

”Vad drömmer du om att du vill göra?” frågar jag sedan. ”Inte så mycket. Det är som att du simmar i havet och jag i en liten sjö.” svarar Humlan och verkar helt nöjd med det, att inte ha så många valmöjligheter att fundera över just nu. Och jag är helt nöjd med att vara en mamma som ger barnen intrycket att det finns massor att välja på, även när man är himmmla gammal.

En stund senare är vi åter vid det där med valmöjligheter. ”På rasterna i skolan är jag nog som mest i nuet. Jag tänker nu är det rast, vad vill jag göra nu? Så är det inte alltid hemma.” Begränsningar som möjligheter. Det har vi skrivit om tidigare. Sådär 30 år äldre än Humlan är när hon ser dem.

KP = Julia med gångjärn?

10-åringen vill ha Julia, tidningen alltså, som prenumeration. En sån har hon blivit lovad. Hmm, hur gör vi här då? Å ena sidan: Jag har höga tankar om mina barn, och faktiskt också om min förmåga att ge dem perspektiv på vad de ser, hör och läser. Jag tror inte på alltför hård censur; vem har egentligen gått under av att kolla på ett dokusåpaavsnitt eller leka med barbies? Barbiedockor har förresten en speciell roll i mitt eget liv, just genom sin frånvaro:

När jag som hetast önskade mig en barbie som liten fick jag av mina semialternativa föräldrar en docka i samma storlek, med mörkbrun hud och extremt flexibla leder överallt i kroppen. Någon docka utan strutbröst och getingmidja fanns väl inte i leksaksaffären så i det avseendet stod hon sig väl i konkurrensen med sina blondare systrar.

Jag kan inte minnas att det störde mig att hon var färgad, däremot var jag mindre tolerant i min inställning till synliga gångjärn. Att hon kunde en del som Barbie inte kan – som att stå på sina platta fötter och göra akrobatiska övningar – uppvägde inte det faktum att hon faktiskt inte var en barbie. Jag fortsatte avundas mina vänners standardvarianter och tog aldrig till mig av deras intresse för min specialvariant till docka.

Vad blev sensmoralen för mig i detta: Jag blev nog varken mer eller mindre feminist av att få en alternativ barbie, möjligen lite mer alternativ; man måste inte göra precis som ”alla andra”. Jag fortsatte sukta efter riktiga barbies ett bra tag till, och det var väl inte vad mina föräldrar hade tänkt sig. Så ibland när jag kan gör jag just det, PRECIS som alla andra, exempelvis när det gäller grejer som mina barn vill ha där jag får känslan av att det är som med mig och barbie: antingen ska det vara the real thing, eller så kan det lika gärna vara. Andra gånger blir det inget gehör alls, eller så ett ekonomiskt bidrag från barnen om äkta varan kostar mycket.

Åter från barbie till Julia: vad har vi å andra sidan? Om jag har höga tankar om annat så är de lägre om Julia. Nödtorftigt maskerad till politisk korrekt och inte särskilt innehållsrik. Men, som sagt, knappast dödligt giftig. Möjligt att köpa i lösnummer är den också. Och är den verkligen rolig ett helt år? Betalt med mina pengar?

Jag gör en kompromiss (ja, det är jag som gör den snarare än vi): Jag betalar en halvårsprenumeration på Kamratposten, som jag tidigare har försökt lansera hos äldre syster utan lycka. Om den inte utfaller till belåtenhet efter 3-4 nummer så kompletterar vi med Julia. Blir det som jag hoppas kvalar KP in som standardverk och Julia blir en sporadisk bekantskap – finansierad av veckopengar. Men hur ofta lyckas en sådan klurig mammastrategi?

Ovalfrihet och stängda lådor

En lördagskväll på en restaurang med panoramafönster mot havet och en mäktig, smått magisk upplevelse. Jag möter och samtalar länge med en kvinna som å ena sidan känns som en tvillingsyster - så många gemensammma eller liknande livserfarenheter och tankar. Språklärare-som-skriver-läromedel-ger-ut-egen-bok-har-småbarn-tonårsbarn-dement-mamma-bloggar-mediterar-tänker-positivt.

Samtidigt, hon, så oändligt mycket visare än jag. En kvinna som har haft och har det tuffare än de flesta, med en hjärtsjuk make som innebär ständig ovisshet och begränsning, och en fyraåring som nattkrånglat sen han föddes. Därtill ett krävande arbete. Samtidigt, en av de lyckligaste kvinnor jag mött, en kvinna med stjärneglans i ögonen, en kvinna som är tacksam för varje dag och som älskar - familjen och livet.

Flera lärdomar stoppade jag i fickan. Den första: när livet är så ovisst och begränsat som hennes finns inga val. Hon kan (nästan) aldrig resa bort. Hon kan (nästan) aldrig vara hemifrån på kvällarna. Hon måste gå upp gång på gång, natt efter natt. Hon har insett att grubblande och frustration inte hjälper, och att bristen på valmöjligheter skapar ett lugn. Acceptans och frihet.

Lärdom nummer två: en inre bild av en stor lådvägg. Alla öppna lådor suger energi (tänk: omaka strumpor och gamla kvitton på väg över kanten), så det gäller att se till att hålla alla stängda utom en. BARA JUST DEN du behöver tänka på JUST NU är öppen, ordentligt öppen, och där ligger hela din uppmärksamhet. Total medveten närvaro, totalt fokus. "Så enkelt, så enkelt att bara ett barn klarar av det." (L. Winnerbäck)

Gå mot strömmen

Under en långpromenad i skogen lyssnar jag på P1:s Tendens som just nu har temat Jag vill säga upp mig från samhället! Av en slump hamnar jag, som så ofta nuförtiden, i ett mycket tankeväckande program. Just idag handlar det om Emelie Cajsdotter, ett maskrosbarn som trots uppväxten i en dysfunktionell familj har skapat ett liv som fungerar, där hon får lov att vara den hon är och leva på det sätt hon tror på - vilket ofta innebär att gå mot strömmen, tänka och göra annorlunda än andra. Lyssna på Emelies tankar i programmet och läs flera intressanta kommentarer till det här.

Förnuft eller känsla?

Varje dag gör vi en hel massa val i våra liv. För det mesta är mina val ganska förnuftiga och (någorlunda) genomtänkta. Jag kliver upp ur sängen när väckarklockan ringer, trots att jag mycket hellre skulle ligga kvar. Jag tar regnjackan när det duggregnar ute, trots att jag känner mig mycket snyggare i mockakappan. Jag ställer fram frukt och mackor till vardagsfikat trots att vi är mycket mer sugna på saft och bullar.

Samtidigt kan det vara så skönt att också vara busig och känslostyrd. Hur förnuftigt är det att vara över fyrtio och inte ha börjat pensionsspara ännu? Och hur förnuftigt är det att köpa en ljus skinnsoffa med tre småbarn (varav två älskar tuschpennor och emellanåt får för sig att rita på helt andra ställen än papper) och tre katter som gärna vässar klorna inomhus? Härligt är det i alla fall! Lite njutning mitt i vardagsbruset.

Ögon känsliga för telefonskåp ... eller kreativitet

När man har upptäckt något nytt, eller nyupptäckt något gammalt, ser man det plötsligt överallt, eller hur? När jag för länge sen var nyanställd Televerkare klev alla de där grå skåpen på stan fram ur skuggorna, inte bara som bärare av fyndiga loesje-meddelanden utan som sig själva. I höstas läste jag internkommunikation, och försedd med den hammaren blev alla ledningsbekymmer på jobbet kommunikationsspikar. De senaste veckorna har temat varit det kreativa livet och människor som ger exempel på det ramlar ständigt in i mitt synfält. Känns onekligen som att jag fokuserar på roligare saker för varje gång...

Några kreativa-livet-exempel:

- Pecha kucha-kvällen där jag fick höra folk från branscher där kreativiteten är ett erkänt verktyg - som man låtsas om och nämner vid namn.

- Puffen det gav mig att se det kreativa i små och stora val jag själv gör för att skräddarsy och pynta mitt Svenssonliv.

- Intervjun med Pia Sundhage om hennes sätt att leverera det OS-guld i fotboll hon och det amerikanska damlandslaget avkrävdes, med hjälp av tydlig struktur och lagoma doser tokerier.

- Min fantastiska faster som lagar gourmetmat åt mig och kollegerna på budgetutflykt - och toppar med ett chi-gong-pass. Visar oss chosefritt hur man kan ta ut svängarna i livet utan att spruta grus på andra, och våga ge för glädjen i det.

- Det efterföljande besöket på Himmel och pannkaka - upplevelsehuset i Lemnhult där ännu en alldeles egen människa, Margita Toller, regerar och bjuder in oss i sitt universum, som bär hatt (men just nu saknar fungerande hemsida).

- Tågstunden med en helt annan klok kollega som motar machokultur med nödrim och slingriga anekdoter från livet.

- Inte helt oberoende av ovanstående hittar jag det som får bli toppknoppen på temat människor som tar ut svängarna i livet, tror på sin egen stil och bara blir bättre med åren.

Mitt livs gurka

Jag bloggar sällan om böckerna som står på menyn för vår litterära salong (dvs bokcirkel). Den första beskrivningen av bokupplevelsen vill jag göra när vi träffas. Att pysa ut betraktelser i förväg tror jag kan sabba magin med våra möten, spänningen i hur var och en av oss har uppfattat boken och vilka godbitar var och en av oss har plockat ut. Efter bokcirkelträffen däremot är tankarna om boken ibland lite väl …färdiga.

Nu senast avhandlade vi Gunnar av Bob Hansson. Den fick inte strålande betyg men diskussionen blir inte sämre för det, och varje gång gör den boken bättre. Ofta plockar vi ut och läser upp meningar eller längre passager som gjort särskilt intryck på oss. Jag brukar ha svårt att komma ihåg att fånga upp sånt när jag är mitt i läsandet, men i en bok som denna, full av poetiska och kluriga one-liners, fanns mycket att hämta. Och så spännande att höra vad cirkelvännerna fångat upp – något man själv helt missat, något som är så på pricken för just den cirkelmedlemmen, eller helt oväntat, och någon enstaka gång något man själv också har noterat.

Den här gången hade jag hittat en enskild fråga som kändes som nyckeln till och för mig:
Hur gör gurkan med allt vatten för att inte bli det själv?

Jag kopplar den till det vi håller på med hela tiden; föreställer oss våra liv som formfasta fenomen med struktur, kontur och två ändar, till skillnad från den formlösa pöl som gurkvattnet skulle bilda om inte de tunna, tunna cellväggarna och den djärva yttre formen fanns.

Där har Livstid sin plats hos mig: den hjälper mig upprätthålla den sköra illusionen av form, styrsel och riktning med mitt liv. Genom Livstid betraktar jag. En annan sida är vad jag faktiskt gör med mitt liv – ofta små val i vardagen som ingen annan tycker är märkvärdiga, eller möjligen uppfattar som lite småborgerligt wild and crazy, som i Lorrysketchen. Sover i snögrotta på tomten med familjen, känner mig otroligt nöjd med att klämma in ett biobesök (Precious) mitt emellan hämt- och lämningar en fredagkväll eller den emellanåt eldfängda tango jag dansar med mitt jobb för att vi båda ska få ut det mesta av varann.

Det är en kreativ process som jag tycker påminner om den som beskrevs på olika sätt vid Pecha Kucha-kvällen jag bevistade i förra veckan. En av arrangörerna höll med mig om det – och jag missade helt att spela svårfångad när hon tänkte högt om att vi kanske kunde platsa som talare vid nästa Pecha Kucha-tillfälle! Nåja, hellre skickar jag för starka och tydliga signaler om vad jag vill än motsatsen. Så tror jag nämligen att min gurka ska formas!

Att få styr på'at

Just nu läser jag Majgull Axelssons bok Den jag aldrig var. Fastnade för henne när bokcirkeln läste och diskuterade hennes senaste bok Is och vatten, vatten och is. In under mitt skinn kryper hennes sätt att beskriva människors oförmåga att hitta sin inre kompass och att, om de råkar få tag på den, uttolka dess budskap på något konstruktivt sätt.

Huvudpersonen i Den jag aldrig var konstaterar: ”Jag vet inte hur man gör när man väljer. Jag blev vald. Sådana som jag tar vadhelst som bjuds, för vi vet inte vad man annars skulle kunna göra...”

Det är inte det att jag blir förbannad på deras oförmåga, den är lätt att förstå utifrån den bakgrund som tecknas. Jag känner nog mer som när man nästan krockat i en vägkorsning – en bultande lättnad. I bilen tänker jag ”Puh, det där kunde gått illa”, när jag läser boken tänker jag ”Puh, det där är inte jag!” Men jag verkar inte helt övertygad om att det inte kunde ha varit jag. Om jag träffat en diabolisk förförare från Borås istället för en grundad al dente-man från Köping. Om jag inte hittat kraften att krångla upp några av de hårda knutarna från mitt förflutna.

Är det ”om” det handlar om, eller kan folk sorteras upp i dugliga och mindre dugliga från början? Och vad är i så fall dugligt? MaryMarie i Den jag aldrig var är biståndsminister. Visserligen på – och så småningom förbi – randen till sammanbrott, men ändå.

Vissa människor tror jag ändå går att skilja ut, om än först i efterhand: De som har förmågan att tidigt se och konstatera ”Såhär behöver det inte vara.” och ”Sån tänker jag inte bli.” Och sedan lyckas leva upp till det. En sådan person är Johann Neumann, vars vinterprogram hördes häromdagen. En osannolikt svår uppväxt som kunde gjort vem som helst obotligt destruktiv, men uppenbarligen inte honom.

En annan sådan person var min farmor, som satt instängd i den mörka skrubben under trappan som liten och tänkte att det här ska jag inte låta påverka mig, dagen kommer när jag gör som jag vill. Hennes liv krävde sitt, och inte heller hon var den perfekta föräldern. Som farmor var hon dock bra nära. Den riktning hon tog ut åt sig, där i skrubben, brukar jag tänka att hon gick så långt hon kunde, och jag hoppas att vi barn och barnbarn håller åt samma väderstreck men var och en hittar vår egen kurs.

Att ordna det för sig

Jag måste säga att jag är väldigt nöjd med mig själv som ressällskap, eftersom jag ofta ordnar det så bra för mig. Även om jag har svårt att ta det till mig är jag faktiskt riktigt bra på att packa, bara jag får göra det i mitt eget meditativa tempo utan synpunkter från omgivningen på den till synes kaotiska ordningen jag hämtar fram saker i. Det är egentligen helt logiskt: I varje givet ögonblick hämtar jag den av prylarna jag har i huvudet där risken och/eller konsekvensen av att glömma den är störst.

När det gäller att ordna det för sig känner jag mig ibland som systrarna Tilda och Elida i boken Potensgivarna när de åker till stan och vet precis vad som ska ligga i handväskan för att resan ska bli trygg och trivsam. De gånger jag kommer ihåg plockar jag med mig de danska kronor och euro som redan finns hemma. Har man en gång sett tyska nattågs bistro minuscule inser man poängen med att packa ner en riktigt go macka och en drickyoghurt till morgonen i ett madrasserat kuvert (=minikylväska) tillsammans med en kylklamp.

Jag är den enda jag känner som väljer tåg istället för flyg både till Münster och Haag; för att jag trivs med det, och för att jag på något konstigt sätt får ihop tre fulla dagars arbete+studier på tre dyngs bortavaro, plus en hel del glimtar av annat. Jag skulle kunna skriva en uppsats med alla små knep för nattågsåkare, åtminstone för dem som väljer det mindre glamorösa liggvagnsalternativet. Nöjer mig dock med mitt bästa råd: välj överslafen. Lite varmt, och knöligt att komma ner, men å andra sidan ett eget litet kungadöme med god tillgång till sitt bagage utan andras fötter däri.

Havet fick jag exempelvis en glimt av, eftersom jag hade sinnesnärvaro att fråga efter havsutsikt när jag checkade in. Till fönstret släpade jag sedan den blytunga bäddsoffan så jag kunde se hav och hela solnedgången under de fyra timmar jag satt där och förberedde nästa dags uppdrag.

Jag gjorde till och med det som enligt tester är svenskens värsta mardröm när det gäller social interaktion med främlingar: att klaga på maten! Den lilla godbit jag ville ha till kaffet efter lunchen visade sig vara en trehektos kakbit. Trots att jag hade smakat lite på yttersta tippen innan jag bestämde mig tog servitrisen ut den igen utan knot när jag vänligt påtalat vad jag frågat efter och lugnt lämnat över beslutet till henne. Bra, Sara!

(En fotnot: I kursboken läser jag just nu om Skinner, mannen med de behaviouristiska råttexperimenten där råttor belönades och bestraffades för att lära sig dra i rätt spakar. Trots vad eftervärlden sedan fäst sig vid betonade Skinner faktiskt att belöning var mycket mer effektiv än bestraffning, eftersom det senare i bästa fall tar bort det oönskade beteendet medan det förra ökar sannolikheten för det önskade. Jag borde kanske skaffa mig en sån där liten ”klickmanick” som folk har för att uppfostra sina hundar, och använda den på mig själv. Vänligt men bestämt klaga på kaka = många klick!)

Att ordna det för mig själv när jag reser är att visa mig själv uppskattning, att använda det faktum att jag känner mig själv väl, att vara generös mot mig själv så som jag vill vara mot andra jag tycker om, och folk jag inte känner alls när jag är på det humöret.

En sak att tänka på bara: Jag vill inte att allt det där ordnandet, och kunskapen om hur jag helst vill ha det, att det stelnar från en extra bonus till något som måste uppfyllas för att exempelvis en resa ska bli en positiv upplevelse. Som vid systrarna Elida och Tildas resor till stan, innan grannen Klemens dök upp och skakade om deras tillvaro. På det området kan man säga att jag har en del bestämda och begränsande tendenser att brås på.

Kom ihåg det Sara: Man kan besöka en ny stad med behållning utan tid/skor/karta för att gå på smågatorna istället för att åka anvisade bussar och spårvagnar. Man kan flyga och man kan en himla massa andra saker som jag kanske inte skulle välja i första hand, men som kan tillföra något nytt och oväntat. Tack så mycket för den här turen och minns denna hemläxa!