Händelsernas centrum och händelsernas väntrum

Jag samlar på snygga rim. Min absoluta favorit är barkbåtar och Peter LeMarc-låtar från Snooks låt 1990 nånting - visst är det bra! - men idag hörde jag ett nytt som gjorde att hjärtat slog en liten glädjevolt. Bara sådär i bilen på väg till stan med slaskväder, igengeggad framruta (som vanligt slut på spolarvätska och jag har inte, efter 43 år, lärt mig hur man fyller på, pinsamt...) och sjuka barn därhemma. Rimmet, som kommer från gruppen Maskinens låt Liv och död fick jag veta där i bilen, var händelsernas centrum och händelsernas väntrum och det satte genast fart på min tankeverksamhet.

Ofta trivs jag förträffligt bra i händelsernas centrum, där det dyker upp nya spännande idéer och projekt hela tiden, där jag får utrymme och utlopp för min kreativitet och där jag lär känna, umgås med och har goda samtal med intressanta människor. Men vad skönt det ibland är att kliva tillbaka, sätta sig en stund i händelsernas väntrum, där det inte är så mycket action, där jag kan få slappna av och vara lite smartlat (inte engagera mig i alla frågor på ett möte), där jag kan köra på i samma gamla hjulspår (exempelvis i en kurs som jag undervisat på femtioelva gånger och inte orkar utveckla varenda termin), där jag tar mig tid att njuta av enkelhet och vardag (till och med tråksysslorna därhemma). För varje år blir det viktigare för mig att balansera de båda rummen i mitt liv. Med en fot stadigt planterad i vart och ett mår jag som allra bäst.

Lev lite långsammare - du hinner fram ändå...

... läser jag på svärmors kylskåp, och orden känns skrivna för just precis mig, just precis nu. Det är så jag vill leva, inte bara under min efterlängtade semester, utan hela tiden. Jag var inne på tanken för flera år sedan, att det var dags att, efter många år med hög fart, byta livstempo och växla ner, och Sara har bloggat om "tempokompetens" här. Jag tycker också att jag alltsomoftast har levt lite mera långsamt på sistone, först under timeout-året med minstingen och även under de första fyra månaderna av min senaste deltidsjobbtillvaro - med såväl kortare som färre arbetsdagar. Så varvades tempot - på grund av omständigheter som jag inte kunde råda över - upp under maj och juni, och jag fick smaka på det gamla välbekanta hetslivet igen. Och hela min kropp och själ skriker NEEEEEJ! Det är inte så jag vill ha det.

Nu har jag haft semester i en och en halv vecka och det stora lugnet börjar sprida sig långt ut i cellerna. Efter en vecka på vift går jag hemma och skrotar. Vi sover länge (eller i alla fall så länge den ett-och-ett-halvtåriga väckarklockan tillåter, vilket ofta är åtminstone till klockan åtta) och vi myser vidare med honom en stund sedan han vaknat. Frukosten får ta sin tid, både att plockas fram och att ätas. Och så fortsätter mina dagar. Det görs en del nytta, men i ganska maklig takt, och mest för att jag faktiskt vill, inte för att jag måste. Det görs också en hel del nöje - det umgås med trevliga människor, äts god mat (och ja, min teori om att laga nytt som ett sätt att göra det roligare funkar - so far!), badas med barnen, löses korsord, lyssnas på Sommar-program och tittas på filmer, fotboll och program från SvT Play.

Och det långsamma tempot gör så gott för själen. Till och med tvätthängning, diskmaskinsplock och ogräsrensning blir skönt meditativt när det utförs i stillhet och utan konkurrens om tiden med en massa andra viktigheter. I bilen blir jag en lugn och medvetet närvarande förare i stället för den där småstressade som jag skäms över att känna igen mig i, åtminstone lite grann, när jag läser Fredrik Backmans fina och viktiga krönika. Livsandarna återvänder, en efter en, och jag inser alltmer vad det är som får just mig att må riktigt gott. Det är lugnet och tiden. Och det är dags att ge mig själv ännu en hemläxa: att göra mitt allra bästa för att fortsätta leva långsamt också när allt drar igång igen i augusti.

Tempokompetens - ska vi byta med varann?

På lunch i min allra mest kre-entreprenöriella krets, eller Bratz-klubben som vi kallar oss till vardags (se också här). Denna gång med årets entreprenör Fredrik Bergman i heta stolen, ännu ett av våra omhuldade uttryck som helt enkelt betyder att en intressant gäst äter och pratar med oss.

Och här har vi någon som inspirerar. Som eldsjäl i Macken på Araby i Växjö möter Fredrik alla sorters människor, fast kanske mer sällan dem som har orden Lyckad och Framgångsrik tatuerade i pannan. Återanvändningsdesign, SFI-undervisning, syverkstad med mera ingår i verksamheten. Vi som bjudit in honom är - precis som Fredrik själv - påfallande genomsvenska, medelklassiga, faktiskt nu också medelålders. Vi pratar möten. Kan man på något sätt hoppa över alla de där sorteringsmekanismerna - ålder, kön, etnisk bakgrund - och hitta en liten ö att mötas på, där villkoren för en stund är lika för alla, och där ingen är mer hjälpare eller mottagare än någon annan?

Vi konstaterar att det verkligen finns underlag för en värdefull byteshandel: några av oss går på afrikansk dans för ursvenska instruktörer med A4-blad på golvet framför sig, eller åker på dyra kurser i frigörande dans. Medan andra kör ut karlarna, tar av sig slöjorna och låter musiken flöda timmavis i sträck.

Vissa människor känner sig behövda i samhället men rusar så snabbt genom livet att de klappar ihop. Andra kan konsten att stanna upp i stunden, men har aldrig byggt upp kondition nog för ett fysiskt arbete i svenskt tempo.

Fredrik konstaterar att det där med skillnaderna i inlärt tempo verkligen är påtaglig. Den märks på den kortaste promenad när han ger sig ut på studiebesök med sitt följe av mångfald. Och jag tänker lite förläget på min snabba promenad till vår lunchträff, hur jag näsan lätt i vädret seglade förbi det ena sällskapet efter det andra på Storgatan – jag var ju på väg till något viktigt. Kände mig nog ganska viktig också. Någon såg mig nog då och smålog roat: Nåväl, kanske hon lär sig någon gång. För det är ju sällan den som springer snabbast i korridorerna som tillför mest, varken på arbetsplatsen eller i livet.

Här finns det något att bygga vidare på, det konstaterar vi innan vi skiljs åt – kastar en blick på klockan och skyndar vidare åt var sitt håll.

Fly, fly away

Stor del av tiden balanserar jag ovanpå det hastigt rullande livshjulet – springer med korta snabba steg allteftersom hjulet rullar. Som en steppartist eller cirkushund med köttfärspaketet i famnen – on top of things.

Men nu har nåt hänt. Jag vet inte riktigt vad som fick mig att tappa balansen. Några varv åkte jag bara med ruuuunt och blev rätt mörbultad. Nu är jag uppe igen på hjulet men får springa attan för att inte halka av, och ju mer jag tar i när jag springer, desto mer ökar jag på hjulets hastighet.

Jag och mina metaforer, hur märks det här i verkligheten? Jo, helgens vara-hemma-och-fixa-i-lugn-och-ro-utan-nåt-inbokat blev en syndaflod av måsten – gör man en sak hittar man tio till. Ungar som inte hjälpte till och som tyckte att vi vuxna var tråkiga, vilket dom ju hade helt rätt i. Strax före middagen tänkte jag: ”En motgång eller sur kommentar till och jag tar bilnycklarna och bara åker.”

På jobbet känns det som att arbetsuppgifter jagar mig istället för att jag manövrerar och prioriterar bland dem.

När jag står där med gråten i halsen på lördageftermiddagen känner jag mig dessutom dum. Varför låter jag allt detta påverka mig så? Varför härskar måstena över mig och inte tvärtom? Hur gick det här till? Fast den känslan tar jag faktiskt kommandot över. Om jag nu känner mig lite eländig och mindre superkapabel än vanligt ska jag väl inte dessutom gå runt och känna mig dum? Nån måtta får det vara. Och så börjar jag visualisera hur jag sitter på planet på väg långt bort. Jobbet är i välbäddat semesteride och packningen genomtänkt packad – och jag är nöööjd. Den sover jag gott på.

Till enkelhetens lov!

Jag spinner vidare på Saras inlägg och vill utbringa en skål för det enkla. Precis som Sara tar till sig tankar om opretentiös meditation så är jag för tillfället särskilt öppen för alla sorters budskap om enkelhet. Ett sådant kom igår, i föredraget av Agneta Sjödin om pilgrimsvandringen till Santiago de Compostela (den vill jag också gå!) och hennes syn på det mesta här i livet. Det går hem hos mig som allt som oftast tröttas av den akademiska världens konstanta hyllning till det komplicerade (och i mitt tycke ofta pretentiösa), medan det som är enkelt per automatik ses som ytligt och ovärdigt.

Just nu är det främst inom två områden som jag ser nyttan av att tänka enkelhet. Det ena är meditationen, där jag - liksom Agneta Sjödin berättade om igår - hittat min egen enkla väg, utan att gå kurser eller följa någon komplicerad metod: jag är med mig själv, mitt ljus, min musik och min andning. Inga krusiduller. Väldigt enkelt.

Det andra handlar om tro. Uppvuxen i en kristen familj gjorde jag som tonåring uppror mot mina föräldrar och utropade mig själv till ateist. Med åren har tron återvänt, men jag kallar mig inte kristen, inte heller jude, muslim eller buddhist. Återigen är det enkelheten som står i centrum. Jag tror på att det finns något mer än bara det kroppsliga och materiella, mer än så är det inte. Om det är en Gud eller bara någonting inom mig själv spelar ingen roll. Inga krusiduller. Väldigt enkelt.

Lätt eller rätt?

Länge länge har jag velat lära mig meditera. Provade en kurs för väldigt många år sedan men fann det helt outhärdligt att sitta stilla så länge och bara vara, utan att göra något!!! ("Jag gör, alltså finns jag till", ni vet...) Det värkte i ryggen, mängder av oinbjudna tankar hindrade min uppmärksamhet och jag smet iväg med svansen mellan benen efter ett par ynkliga försök. När jag ser tillbaka på den här upplevelsen inser jag att jag förstås var på gröngölingsstadiet i min mentala utveckling.

Men kanske börjar jag bli redo för att återigen anta utmaningen. Kanske hänger det samman med min beslutsamhet och längtan efter att sänka mitt livstempo. Ännu mer inspirerad blev jag när jag läste boken Eat, Pray, Love (av Elizabet Gilbert). Så väl jag känner igen mig när jag läser om hur Liz kämpar mot alla oinbjudna tankedemoner som stör koncentrationen och får henne att resa sig upp mitt i meditationsstunden och gråtande rusande därifrån: "We are meant to sit for an hour in silence, but I log the minutes as if they are miles - sixty brutal miles that I have to endure. By mile/minute forteen, my nerves have started to go, my knees are breaking down and I'm overcome with exasperation".

Men så inser hon att det faktiskt handlar om att härda ut - för att så småningom kunna uppleva friden. Hon testar till och med en extrem form, Vipassana, där man inte får röra sig överhuvudtaget under hela meditationen. Myggorna bits, men Liz vägrar ge upp för impulsen att klia sig och härdar ut: "When it was all over, I stood up, walked to my room and assessed the damage. I counted about twenty mosquito bites. But within half an hour, all the bites had diminishes. It all goes away. Eventually, everything goes away".

Det påminner mig om när jag väntade mitt tredje barn och gick på gravidyoga. Då tränade vi på att uthärda lite smärta (diverse obekväma rörelser) för att inför förlossningen lära oss att möta och vara närvarande i smärtan i stället kämpa emot den. Och jag tror att det hjälpte mig - tillsammans med andningsövningarna. I alla fall var min tredje förlossning oerhört mycket bättre än de tidigare två - jag var så oerhört mycket mer närvarande i stället för att fokusera på striden.

Och det är nog just hit jag måste komma även när det gäller meditationen. Många andra typer av avslappning är omedelbart tilltalande i och med sin enkelhet, men just nu vill jag ta ett steg till, gå vidare, dyka djupare. Vid ett av besöken hos en karriärcoach för en tid sedan lärde jag mig att sätta upp vettiga mål utifrån en modell där ett av kriterierna handlade om att välja lätt eller rätt. Och det är ju precis vad det här handlar om: meditation är inte lätt, men kanske ändå rätt för mig just nu?

Har provat mig fram lite försiktigt ett par kvällar utan några prestationskrav. Inte var det skönt för ryggen nu heller, men den kan jag säkert träna upp. Inte var det lätt att släppa tankarna, men jag är övertygad om att jag kan bli bättre - där har jag nytta av min träning i medveten närvaro, som förstås är en viktig komponent i mediationsträningen. Jag vill gärna åka bort en helg eller kanske gå en längre kurs. Har du tips på bra ställen, eller annat som kan vara bra att ha med i bakhuvudet? Skriv en kommentar här på bloggen!

Jag städar ut julen och rensar i själen

Jag ÄLSKAR julen - att vara ledig tillsammans med alla de människor som ger mig mest energi, man, barn, syster, syskonbarn, mamma och svärmor - och alla våra härliga (och bitvis småknäppa) familjetraditioner - de urgamla julbonaderna från mammas barndomshem, granris på köksgolvet på julafton och hämtpizza dan före dan. Julstress är ett begrepp som inte existerar i min värld - jag går i stället in i ett ljuvligt lugn dagarna före jul, och då har vi ändå prickat in mellandotterns födelsedag den 22:e... Därför är det alltid med visst vemod jag städar ut julen - jag segar ut på det så länge det går vartenda år. Å andra sidan är julutstädningen något som ger mig livsmod och en glimt om att vi faktiskt går mot ljus och vår. Samtidigt som jag plockar ner bonader och adventsstjärnor, eldar upp misteln och det torra tallriset, händer något inuti mig.

Den där vardagsstädningen (som i vårt hem ofta mer liknar månads- än veckostädning, enligt behovsprincipen...) är inte något jag älskar direkt. Men ibland - i synnerhet när det hunnit bli riktigt sunkigt - kan jag komma in den där härliga själsreningskänslan. Ännu tydligare framträder den när jag får röja. Garderober med kläder som skickas till Emmaus eller tippen beroende på skicket. Mammas överfyllda källare med gamla kvitton och barnavårdscentralsbroschyrer från 70-talet till pappersinsamlingen. Varje gång jag röjer, fyller påsar och lådor och kör iväg blir jag lättare inombords och luften blir lite mjukare att andas. Nu ska jag snart ta itu med garderoben där jag stuvade in en massa skräp när jag fixade i ordning mitt rum för sinnesro... Och enligt en annan av mina och Saras principer - den om att ta ut glädjen i förskott - börjar jag redan njuta lite smått av känslan!

Nu tycker jag att vi går in och latar oss!

Citatet kommer från min fyraåriga dotter efter en timme i sol och snö med pulkaåkning och snöänglar. Kanske kanske är jag på väg att lyckas lite bättre än mina föräldrar gjorde med mig vad gällde att överföra sin prestationsfokusering. Kanske kanske blir mina barn lite mindre slav under Luther än vad jag har varit under 40 år. Det passar alldeles utmärkt in i mitt nya livstempo!

Att hitta sitt livstempo

I min profil på bloggen har jag givit mig själv epitetet yrväder och så har jag nog uppfattats av många under mina 40 år här på jorden. Som barn var jag ivrig och konstant i farten, och så har det fortsatt. Ständigt tusen bollar i luften såväl på jobbet som hemma, ständigt på gång med nya projekt. Och större delen av tiden har jag trivts väldigt bra med det.

Nu har jag dock noterat att något verkar vara på väg att förändras. Jag får inte längre lika stora kickar av att alltid vara igång, jag längtar ofta till lugn och sinnesro. Mitt livstempo verkar helt enkelt ha börjat sakta in (mitt i livet!), vilket får konsekvenser. Jag måste (som jag varit inne på flera gånger tidigare) lära mig att dra ner på mina egna ambitioner. Jag måste också våga stå upp för min övertygelse gentemot omgivningens oskrivna lagar om att det är "fint" att jobba mycket eller nödvändigt att ha ett hem i toppskick (se också Saras betraktelse om det bohemiska hemmet och ofullständiga projekt).

Samtidigt kan det för somliga bokstavligen leda till döden att tvingas dra ner på ett högt tempo som man trivs med, t.ex. i samband med pensionering, vilket beskrivs i en bok jag just läser (Positiv energi av Judith Orloff). Det viktiga är att hitta det livstempo som passar en - utifrån personlighet och fas i livet. Enligt Orloff är några tecken på att man har hittat detta tempo att man upplever känslomässig balans, fysisk uthållighet, tålamod och passion. Helt och hållet där är jag nog inte än, men jag hoppas att jag är på god väg!

Vedhanteringens olidliga lätthet

Jag minns min fars kommentarer om min morfar och de andra sega gubbarna i byn där vi bodde. De cyklade så sakta att cykeln enligt alla naturlagar borde ha vält, de lagade bilar och utgödslingsanläggningar med balasnören - och de matade sig igenom den ena vedhögen efter den andra, år efter år. Kapa-klyva-stapla, kapa-klyva-stapla. Erbarmligt långsamt tror jag min far tyckte, irrationellt, utan att göra de där små amatörmässiga tidsstudierna som gör att man flyttar kapen två meter för att slippa några onödiga steg.

Jag minns också när vi köpt hem ett stort bilsläp med färdigklyvd ekved. Jag skulle tjäna pengar genom att kasta in vedträna i vedboden. Jag började energiskt, hade redan räknat hem pengarna och i tanken köpt vad det nu var. Och kroknade förstås snabbt. Märkligt att jag minns det än, blåsorna i händerna och på självklänslan när jag insåg att jag inte skulle orka. Hur jag än kastade var det ju hela tiden så mycket kvar! Långt senare läste jag en intervju med Suzanne Brøgger där hon talade om långsamhetens estetik med koppling till sitt intresse för att brodera. Långsamhetens estetik – ett begrepp som jag inte kunde ta till mig då men förstod att lägga på minnet.

När jag inträder i min vedbod för att fylla 10 vedlådor med 40 vedträn vardera är min ambition att bringa heder åt Suzanne Brøgger och de sega småländska gubbarna. Jag försöker att inte räkna hur många lådor jag har gjort och hur många som är kvar, jag lägger onödig omsorg på att placera vedträna så att de passar in i varann och jag känner harmoni. Så långt allt väl. Men i själva verket är jag som en brat på retreat hos buddistmunkar, eller som Karate Kid innan han lärt sig fånga flugor med ätpinnar. Översteprästinnan Brøgger och hennes halvgudar med snusrand och storväst menade aldrig att man i det fördolda skulle förlusta sig så som jag gör – med en massa intensivt tänkande. I vedboden tänker jag nämligen: på bröllopstal, föredrag, svåra samtal, födelsedagsverser, strategiska idéer, anställningsintervjuer och blogginlägg. Inte efter måste utan efter lust.

Vedboden har vid det här laget blivit alldeles laddad med läckande associationer och ratade rim. Varje gång jag kliver in slår jag till exempel skallen i minnet av en kollega från förr. Vi ledde ett projekt ihop. Projektet krävde en del tid i vedboden för att bli bra och kollegan var en sann glädje att arbeta med. Dessutom försökte jag ringa honom en gång strax innan jag gick ut och hämtade in ved, jag tror det var då han fastnade.

Jag överväger ibland att försöka klättra uppför stegen mot den långsamma estetikens nirvana och försöka sluta tänka när jag plockar min ved. Du vet ”låta tankarna flyta förbi som moln på himlen”. Sorry, Suzanne, men jag tror jag nöjer mig med att tillhöra fotfolket i den här sekten – jag är inte beredd att avstå tankefrosseriet i vedboden. Och på det här viset kommer veden faktiskt in.