Universum vill mig väl

Yoga, meditation, universum... Har de flummat iväg totalt nu, de där Livstidstjejerna? Jodå, nog seglar vi och våra tankar rätt högt bland molnen emellanåt. Samtidigt så står vi där så väldigt mycket med fötterna mitt i vardagsmyllan också, båda två. Det är vedklyvning, diskmaskiner och tvätthäng (båda), nedkissade små treårsbyxor (Maria), skjuts av tolvåring till fotbollsträning (Sara) och elvaåring till klättring (Maria) och allt det där andra som hör livet till.

Men i just det här inlägget vill jag flyga ganska högt igen och prata om Universum (eller Gud, eller Gudinnan, eller Allah) eller vad man nu vill kalla det där som jag känner så starkt finns där runt omkring mig (eller inom mig, vad vet jag). Något som är mer och större än bara min kropp, mina tankar och känslor. Det känns som att någon faktiskt bryr sig om den lilla människan och hennes strävan härnere, att någon ser att jag vill världen väl. Och belönar mig genom att behandla mig väl tillbaka.

Som när vi hittade vårt älskade hus på landet. Vi skulle ju aldrig åka på den där visningen eftersom den var på samma dag som min dotters åttaårskalas. Och så plötsligt kände jag att vi måste åka i alla fall. Var det bara en slump?

Som när jag fick cancer och det såg illa ut - med spridning till lymfsystemet. Och så råkade just min läkare ha börjat testa en teknik som normalt bara användes vid en annan cancerform, och han frågade om jag ville prova. Tekniken användes i tre stora städer och i vår lilla. Hade jag bott i ett annat landsting hade man inte gjort någon behandling alls efter operationen. Då hade jag förmodligen varit död inom ett år. Var det bara en slump?

Som att jag på den där konferensmiddagen råkade hamna just bredvid en förläggare som blev intresserad av min bokidé - vilken jag vågade kläcka ur mig eftersom jag druckit ett par glas vin. Det var början till den författarkarriär som jag nu är mitt inne i, min allra första yrkesdröm som barn. Var det bara en slump?

Som att jag de senaste månaderna har glömt/tappat min dyra mobiltelefon (utan säkerhetskod) tre gånger på ställen där den antingen lätt kunde blivit överkörd (senast framför bakhjulet under bilen) eller stulen. I samtliga tre fall har mobilen helt oskadd kommit tillbaka till mig (och nu har jag fixat säkerhetskoden - vågar inte utmana Universum ännu en gång...). Var det bara en slump?

Visst kan allt det här bortförklaras av den rationelle som tycker att det är viktigt att allt kan bevisas, men för mig räcker det så väl att bara våga tro. Och för varje dag känner jag starkare och starkare: Universum vill mig väl. Jag har kanske till och med en egen skyddsängel. Låt mig bara få vila i den förvissningen.

Mera livsmagi

För en tid sedan bloggade jag på temat magi, om mitt behov av att tro och förundras - utan att behöva förklara allt i tillvaron. Temat har återvänt i mina tankar gång på gång de senaste månaderna, och jag har bloggat om magiska upplevelser med barnen här och här. Uppväxt i ett kristet hem (och med både en morfar och en mormorsfar som var präster), föddes jag in i en självklar barnatro, men under tonåren gjorde jag allt jag kunde för att förneka existensen av något mer än det som kan ses. Delvis var det ett sätt att bevisa för min omgivning att jag INTE var så töntig som mina föräldrar (att tro var inte socialt accepterat). Delvis handlade det om att jag inte kunde acceptera en gud som lät mig må så kasst som jag stundtals gjorde under tonåren.

Men ju äldre jag blir, desto mer vill och vågar jag. Jag kallar mig fortfarande inte kristen, går bara i kyrkan till lucia (även om jag trivs i själva kyrkorummet), ber inte till någon personifierad gud och har inte döpt mina barn (eftersom jag ville undvika att göra som mina egna föräldrar, och pracka på dem något de inte bett om). Min tro vill inte bindas i yttre ramar, den vill bestämma själv. Den handlar om att jag tror på att det finns mer än det vi kan se och ta på, att livet inte tar slut efter döden (ett ämne som för övrigt diskuteras i säsongspremiären av Annas eviga), att vi lever kvar i någon annan typ av existens, och att de som gått över till den sidan ibland kan komma i kontakt med oss som trampar kvar på jorden.

För en tid sedan var jag på ett intressant föredrag om just den där andra sidan, och jag har nyligen upptäckt tidningen Nära, vars huvudsakliga inriktning är andlighet (och som säkert skulle provocera hälften av er till tusen med sitt änglaflum - jag älskar den!). Wow, så många spännande berättelser jag fått ta del av. Snacka om tittskåp. Det är väl inte för inte jag är barnbarn till en kvinna som kunde berätta åtskilliga spännande historier om oförklarliga händelser i släkten, och som jag den senaste tiden upptäckt att jag har mycket annat gemensamt med också. Den kvinnan skulle jag gärna vilja få prata med igen (det är 33 år sen sist), så om du läser det här mormor så får du gärna höra av dig från din himmel, men gör det inte när jag är hemma själv på måndagskvällarna, för jag är allt lite mörkrädd även om jag inte vill erkänna det...

En annan aspekt av detta med att tro på det som inte kan bevisas är frågan om alternativmedicin. Att en massa viktig gammal kunskap riskerar att gå förlorad för att den traditionella västerländska medicinkåren rynkar på näsan åt den gör mig ledsen. Såklart finns det massor av skojare i den här branschen, men det finns också mängder av duktiga människor som botar och helar med fantastiska resultat. Jag önskar så att fler läkare vågade uttrycka den inställning som jag hör hos Claes Hultling i hans sommarprogram: "Det skulle behövas lite mer av trolltrumma...". I Nära (6/12) läser jag om en man som blev fri från en till synes obotlig cancer med en kombination av vanlig medicinsk vård, alternativmedicin och tankekraft. Visst är det intressant att det senare är fullt accepterat inom idrotten, men när det handlar om medicin så talas det om "oförklarliga mirakulösa tillfrisknanden"... Jag är fullkomligt övertygad om att jag bidrog till att ta kål på min egen cancer genom all visualisering och allt affirmerande jag ägnade mig åt under det där fasansfulla året för tio år sedan.

Det som gör mig mest ledsen är den respektlöshet på gränsen till förakt som jag ganska ofta hör - inte minst från välutbildade akademiker - gentemot det som inte kan bevisas. Att det var töntigt att vara kristen när man var 14 är väl en sak, men att vuxna människor inte kan respektera att andra människor vill och vågar? Nä, jag gillar det gamla slitna uttrycket "Var och en blir salig på sin tro". Den som vill tro på något - oavsett vad - ska få göra det, utan att behöva stå till svars eller hånas. Precis som den som inte tror ska respekteras för sitt perspektiv.

Livets magi

Så händer det igen, det där att ett tema uppenbarar sig i mitt liv - lite mystiskt och magiskt. Och just det temat är vad som återkommit i skilda sammanhang under den gångna helgen: mystik och magi.

Först ut: Lena Anderssons Vinter-program under en minst sagt magisk vinterlördagspromenad i solskenet med barnvagnen full av sovande tvååring. Hennes program handlar om en ständig längtan efter att dissekera bort det magiska, det mystiska, att reducera allt det där som inte går att förklara med kunskap, vetenskap, förnuft. Det är - som alltid med Lena - skarpt, intressant, men jag vill samtidigt skrika: NEJ!!! Ta inte bort magin! Jag vill ha den kvar, jag vill inte förklara och förstå allting omkring mig. Ibland vill jag bara förundras.

På samma tema, men med diametralt motsatt utgångspunkt (mer på min våglängd): fredagens Tankar för dagen med Tomas Sjödin från SR-arkivet i bilen hem under söndagseftermiddagen. "Mysterier ska inte pratas sönder. De finns i tillvaron för att väcka förundran och tacksamhet". Just så tänker jag. Visst blir livet mycket rikare och mer spännande om man släpper in det som inte går att förklara i sitt liv. Magi genom en tro, magi genom litteraturen (nu är vi på bok fyra i Harry Potter-serien), magi genom observation av de där små undren mitt i vardagen.

Och så öppnar jag Livstidsbloggen på söndagskvällen och läser Saras inlägg om hur hon hittar små skatter som hon inte riktigt har letat efter eller vet hur hon ska använda. Men visst skapar de magi i tillvaron!

PS. Medan jag skriver det här dyker det upp igen, det där temat, där man minst kunde vänta sig det - Marie Richardsson på Idrottsgalan: "Idrott är magiskt!"

Livstids julkalender: Tro, hopp och kärlek...

... den nötta gamla treenigheten som säkert hälften av oss tjejer som växte upp på sjuttio- och åttiotalet hade en berlock med i ett halsband eller armband. Gulligt, tänkte jag väl då, men funderade aldrig närmare på vad orden egentligen står för.

Tills i söndags, när jag och min sexåring lärde oss Byssan Lull på riktigt, inte bara de där två mest kända verserna som jag har kunnat i eviga tider, utan alla fyra, även den om sjökistan som har trenne figurer: "Den ena är vår tro, den andra är vårt hopp, den tredje är kärleken den röda", sjunger han, Evert, min gamla och nu även barnens nya idol. Vi filosoferar lite kring orden och plötsligt utbrister sexåringen, där vi sakta vandrar hand i hand i duggregnet på kyrkogården för att tända ett ljus vid hennes morfars grav till första advent: "Om man har dom i sitt liv, då är man nog lycklig!"

Ja, lilla L, jag tror att du är inne på något viktigt där. Vi behöver någonting att tro på, och det behöver inte vara en gud, men något som ger trygghet, lugn och värme när det blåser omkring oss. Kopplat till tron behöver vi hopp, om att det småningom blir lättare att andas när den mentala luften känns tung, eller om att det ska kännas precis lika bra i morgon som det gör idag. Och så kärleken den röda, den som vi alldeles för ofta tar för given när vi har den. Varje dag måste jag påminna mig om att inte göra det!

Pilgrimmen i mig

En dag ska jag vandra alla åttio milen på pilgrimsleden till Santiago di Compostela. Jag kände det redan när jag läste Agneta Sjödins bok för flera år sedan, blev ytterligare inspirerad av att höra henne berätta, och av att lyssna till en annan pilgrimsberättelse på Kvinnofestivalen i Mundekulla för två år sedan. Och nu har tre kusiner gjort det också - om den vandringen fick jag höra när vi träffades på deras mammas begravning igår. "Om du bara har tänkt tanken, Maria, så måste du göra det!", sa de. Och det ska jag. Så fort barnen blivit så stora att de kan undvara mig i några veckor (läs: så att jag kan undvara DEM i några veckor...).

Och så idag: ett besök på Varnhems kloster på väg hem från sommarens sista semesterutflykt. Här, mitt på den västgötska slätten, finns det också pilgrimsleder och i klosterkyrkan hittar jag pilgrimmens sju ledord och känner att de pekar ut just den typ av utmaningar som jag behöver brottas lite mer med i mitt liv:

1. Långsamhet: Har redan bloggat om det behovet, senast här.

2. Frihet: Även om jag lever i en stor familj, där det lätt kan bli många måsten (och javisst, ibland blir jag tokig på alla ungar och diskmaskinsutplockningar), upplever jag ändå att jag får ett mycket större egenutrymme än många i min omgivning. Dels har jag blivit bättre på att helt enkelt prioritera och ta mig frihet; dels har jag en man som har förståelse och ger mig så mycket utrymme att utvecklas han bara kan. På jobbfronten, däremot, känner jag mig ofta - trots att mitt yrke är oändligt mycket friare än väldigt många andra - bakbunden i en värld där jag för varje år är mindre hemma. Frihetslängtan växer sig allt starkare.

3. Enkelhet: Ett begrepp som kan ha olika innebörder, men tanken om att ju fler prylar vi har desto mer bekymmer, som bland annat killarna bakom Tidsverkstaden för fram, är klok, och jag inser allt mer hur viktigt det är att se över våra konsumtionsmönster om världen ska överleva. Men detta är också något jag behöver jobba med. Inte för att jag inte kan leva enkelt; jag kan definitivt vända på slantarna när det behövs - och det gör det ju alltsomoftast eftersom vi envisas med att skaffa alla dessa barn och ta långa föräldraledigheter - och jag tycker fortfarande om att tälta, vi har tjock-TV och det står inga fina nya bilar på vår garageuppfart. Samtidigt kan jag ju inte låta bli att vara barnsligt förtjust i min nya i-fån och min lilla röda bärbara. Skulle nog ha svårt att lämna dem ifrån mig om jag gick i kloster...

4. Bekymmerlöshet: Även om jag nog tycker mig ha någon sorts positivt grundackord i mitt liv, och ibland (till min förvåning) uppfattas som ganska modig, är detta med att oroa mig mindre ändå en utmaning i mitt liv (fråga min man), och med tanke på mina framtidsplaner kommer jag definitivt att behöva brottas med en och annan orosklump i magen. Här gäller det att som Kajsa Ingemarsson och Karin Nordlander trycker på i sin bok Drömliv, öva upp förmågan att lyssna på den där lilla själen som viskar inuti (och i mitt fall blir allt mer högljudd om vart jag ska bege mig på min resa i livet).

5. Tystnad: Här identifierar jag ännu ett behov. Tystnad att både omge mig med (inte många sådana stunder under nästan sju veckors sommarledighet med en stor bullrig kaosfamilj) och ägna mig åt själv. Att inte alltid vara den som pratar mest, att också kunna lyssna medvetet och stilla, eller att bara vara för mig själv i tystnad. Längtan efter att återuppta mina dagliga meditationsstunder och att åka på retreat växer sig också starkare.

6. Delande: Viljan att dela med mig till dem som har det sämre än jag har alltid funnits där, men blir alltmer aktuell i takt med åren som går och insikten om att jag inte längre är en fattig student utan höginkomsttagare med många materiella behov tillfredsställda. Jag skänker pengar och kläder, men skulle kunna avvara mer. Att dela med sig kan ju förstås också handla om annat än pengar. Tid, till exempel. När jag nu blivit så duktig på att skapa mig egentid, borde det kanske finnas utrymme för att engagera sig mer för andra också, i någon typ av ideell verksamhet. Ett tankefrö att kultivera!

7. Andlighet: Detta är svårt och jag har bloggat om det också tidigare, här och här. Jag kallar mig ju inte kristen (eller tillhörande någon annan specifik religion), men numera mår jag (till skillnad från i barndomen) gott i kyrkor (igår på begravningen och idag i Varnhem) och långt inne i mig finns det en längtan efter mera.

Tillbaka till de 360 graderna

Ett återkommande tema på vår blogg är att Sara och jag arbetar mot att vissa upp HELA våra komplexa människojag, alla 360 graderna i cirkeln. Att inte stoppa undan våra innersta tankar längst in i garderoben, utan våga dela med oss av dem till er där ute i cyberspace, vänner och kollegor, kända och okända. Vi utmanar hela tiden oss själva, tar djupa andetag, blundar och hoppar - och växer förhoppningsvis något lite för varje gång. Samtidigt riskerar vi att få oss en och annan känga av den som inte tycker eller tänker som vi. Eller som inte tycker att det vi skriver om lämpar sig för att släppas ut ur garderoben.

Häromsistens var det Sara som släppte in oss i sängkammaren och idag tänker jag låta ett annat litet garderobsspöke pysa ut. I mitt fall är det tankarna på vad som händer med oss efter döden och min sedan många år ganska så starka övertygelse om att vi lever vidare i någon form, att vi kanske faktiskt kommer tillbaka hit i ny skepnad och att det i min tankevärld inte är omöjligt att det går att komma i kontakt med dem som inte finns här hos oss längre. Min tro på det senare (och som rimmar illa med mitt yrkesjags krav på att allt måste bevisas) fick sig en rejäl duvning för tio år sedan, då jag tillsammans med en god vän besökte ett medium som flera personer jag kände hade haft goda erfarenheter av, men som misslyckades totalt med att identifiera vare sig några av mina anhöriga eller något av det som låg framför mig.

Så för en tid sedan gjorde en kvinna i min närhet ett besök hos en annan andlig vägledare - ett besök som gjorde ett mycket starkt intryck - och jag blev nyfiken och bestämde mig för att göra ett nytt försök. Kände att det passade in i mitt sökande efter att hitta just min mening med livet efter fyrtio, just det där som jag ältar så mycket på bloggen. Ville framförallt veta om jag är på rätt spår när jag tittar mig om efter en ny möjlig karriär efter den akademiska men kom också dit med en längtan att få till någon sorts kommunikation med min pappa.

Det här besöket var inte heller helt tillfredsställande (börjar fundera på om det är just jag som är svår att få tag i?), men framförallt två saker tar jag med mig ut i livet efter konsultationen. Jag ÄR på rätt väg - kort beskrivet: från kontroll till existens - och jag kan känna tilltro till livet eftersom jag kommer att få den hjälp jag behöver, när jag behöver den. Det andra jag tar med mig är att jag och min syster inte är ensamma i allt det som har med min mammas demensutveckling att göra - vår pappa finns där vid vår sida. När jag var hos mamma dagen efter kände jag det starkt, och för första gången på väldigt länge kunde jag uppleva ett stråk av kärlek - den som kommit bort i all förvirring och frustration.

Om den andevärld jag så gärna vill tro på verkligen existerar eller inte hoppas jag att det dröjer många år till innan jag får komma upp (eller ner?) och bekräfta, men även om alltihop bara finns i min hjärna och mitt hjärta så har jag fått den coachning och tröst jag så väl behövde.

Till enkelhetens lov!

Jag spinner vidare på Saras inlägg och vill utbringa en skål för det enkla. Precis som Sara tar till sig tankar om opretentiös meditation så är jag för tillfället särskilt öppen för alla sorters budskap om enkelhet. Ett sådant kom igår, i föredraget av Agneta Sjödin om pilgrimsvandringen till Santiago de Compostela (den vill jag också gå!) och hennes syn på det mesta här i livet. Det går hem hos mig som allt som oftast tröttas av den akademiska världens konstanta hyllning till det komplicerade (och i mitt tycke ofta pretentiösa), medan det som är enkelt per automatik ses som ytligt och ovärdigt.

Just nu är det främst inom två områden som jag ser nyttan av att tänka enkelhet. Det ena är meditationen, där jag - liksom Agneta Sjödin berättade om igår - hittat min egen enkla väg, utan att gå kurser eller följa någon komplicerad metod: jag är med mig själv, mitt ljus, min musik och min andning. Inga krusiduller. Väldigt enkelt.

Det andra handlar om tro. Uppvuxen i en kristen familj gjorde jag som tonåring uppror mot mina föräldrar och utropade mig själv till ateist. Med åren har tron återvänt, men jag kallar mig inte kristen, inte heller jude, muslim eller buddhist. Återigen är det enkelheten som står i centrum. Jag tror på att det finns något mer än bara det kroppsliga och materiella, mer än så är det inte. Om det är en Gud eller bara någonting inom mig själv spelar ingen roll. Inga krusiduller. Väldigt enkelt.