torsdag 8 november 2012

Mera livsmagi

För en tid sedan bloggade jag på temat magi, om mitt behov av att tro och förundras - utan att behöva förklara allt i tillvaron. Temat har återvänt i mina tankar gång på gång de senaste månaderna, och jag har bloggat om magiska upplevelser med barnen här och här. Uppväxt i ett kristet hem (och med både en morfar och en mormorsfar som var präster), föddes jag in i en självklar barnatro, men under tonåren gjorde jag allt jag kunde för att förneka existensen av något mer än det som kan ses. Delvis var det ett sätt att bevisa för min omgivning att jag INTE var så töntig som mina föräldrar (att tro var inte socialt accepterat). Delvis handlade det om att jag inte kunde acceptera en gud som lät mig må så kasst som jag stundtals gjorde under tonåren.

Men ju äldre jag blir, desto mer vill och vågar jag. Jag kallar mig fortfarande inte kristen, går bara i kyrkan till lucia (även om jag trivs i själva kyrkorummet), ber inte till någon personifierad gud och har inte döpt mina barn (eftersom jag ville undvika att göra som mina egna föräldrar, och pracka på dem något de inte bett om). Min tro vill inte bindas i yttre ramar, den vill bestämma själv. Den handlar om att jag tror på att det finns mer än det vi kan se och ta på, att livet inte tar slut efter döden (ett ämne som för övrigt diskuteras i säsongspremiären av Annas eviga), att vi lever kvar i någon annan typ av existens, och att de som gått över till den sidan ibland kan komma i kontakt med oss som trampar kvar på jorden.

För en tid sedan var jag på ett intressant föredrag om just den där andra sidan, och jag har nyligen upptäckt tidningen Nära, vars huvudsakliga inriktning är andlighet (och som säkert skulle provocera hälften av er till tusen med sitt änglaflum - jag älskar den!). Wow, så många spännande berättelser jag fått ta del av. Snacka om tittskåp. Det är väl inte för inte jag är barnbarn till en kvinna som kunde berätta åtskilliga spännande historier om oförklarliga händelser i släkten, och som jag den senaste tiden upptäckt att jag har mycket annat gemensamt med också. Den kvinnan skulle jag gärna vilja få prata med igen (det är 33 år sen sist), så om du läser det här mormor så får du gärna höra av dig från din himmel, men gör det inte när jag är hemma själv på måndagskvällarna, för jag är allt lite mörkrädd även om jag inte vill erkänna det...

En annan aspekt av detta med att tro på det som inte kan bevisas är frågan om alternativmedicin. Att en massa viktig gammal kunskap riskerar att gå förlorad för att den traditionella västerländska medicinkåren rynkar på näsan åt den gör mig ledsen. Såklart finns det massor av skojare i den här branschen, men det finns också mängder av duktiga människor som botar och helar med fantastiska resultat. Jag önskar så att fler läkare vågade uttrycka den inställning som jag hör hos Claes Hultling i hans sommarprogram: "Det skulle behövas lite mer av trolltrumma...". I Nära (6/12) läser jag om en man som blev fri från en till synes obotlig cancer med en kombination av vanlig medicinsk vård, alternativmedicin och tankekraft. Visst är det intressant att det senare är fullt accepterat inom idrotten, men när det handlar om medicin så talas det om "oförklarliga mirakulösa tillfrisknanden"... Jag är fullkomligt övertygad om att jag bidrog till att ta kål på min egen cancer genom all visualisering och allt affirmerande jag ägnade mig åt under det där fasansfulla året för tio år sedan.

Det som gör mig mest ledsen är den respektlöshet på gränsen till förakt som jag ganska ofta hör - inte minst från välutbildade akademiker - gentemot det som inte kan bevisas. Att det var töntigt att vara kristen när man var 14 är väl en sak, men att vuxna människor inte kan respektera att andra människor vill och vågar? Nä, jag gillar det gamla slitna uttrycket "Var och en blir salig på sin tro". Den som vill tro på något - oavsett vad - ska få göra det, utan att behöva stå till svars eller hånas. Precis som den som inte tror ska respekteras för sitt perspektiv.

Inga kommentarer: