Livstids julkalender: In i tittskåpet

Vilken ynnest det är, detta att genom att delta i eller bara lyssna till ett samtal få titta in i en annan människas värld och tankar för en stund. Lite som de där tittskåpen med en glasruta. Jag skapar mig härmed en ny listrubrik att fylla med innehåll i vår senaste bok Älskade lista. Från måsten till lust: Mina tittskåp. Här är några av dem:

* I TV-programmen där mer eller mindre kända personer som (oftast) är nya bekantskaper för varandra möts och samtalar, förundras jag över att de faktiskt känns äkta, samtalen om viktiga saker, om glädje och sorg och livets vindlingar. Just nu avnjuter jag Sommarpratarna på SvT Play. Ett annat spännande program är Från Sverige till himlen där Anna Lindström Barsk under några dagar flyttar hem till personer med en viss religion, för att genom samtal och deltagande i ritualer försöka förstå hur man tänker och varför man tror.

* Genom två egna nätverk tittar jag in hos deltagarna på nya sätt. I bokcirkeln via böckerna vi läser - vilka alla väcker olika tankar och erfarenheter till liv hos oss som läst. (Häromsistens fick vi på Livstid också förmånen att kika in i några andra bokcirkeltittskåp, då vi ordnade en Vidga dina (bok)cirklar-kväll i samarbete med Växjö bibliotek.) Och så i TankeTrampolinen, där fyra kloka dels möter varandra i tankar kring våra professionella liv, dels bjuder in spännande gäster till vår Heta stol och tittar in i deras tittskåp. Nu har vår TankeTrampolin fått vingar också, i form av en egen hemsida, som du gärna får klicka dig in på här!

* En magisk kväll för en tid sedan var Sara och jag inbjudna till en personalgrupp som önskade sig en liten puff in i det goda samtalet. Där och då skapade vi en samtalscirkel, i det format vi båda har kommit att uppskatta genom våra besök på vackra Mundekulla kurs- och retreatgårds kvinnocirkelevenemang (alla pratar lika länge, en i taget utan avbrott, så alla får komma till tals och alla kan fokusera på att lyssna, utan att fundera på respons). Det var en fantastisk känsla att komma så nära och få ta del av okända människors innersta tankar (tittskåp de luxe!)- och vi har hört ryktas att det nog faktiskt hände något mer bestående i den där gruppen vi besökte.

Till våren planerar vi en Livstidscirkel, där vi pratar om det viktiga i livet, som vad vi gör med vår tid. Bor du i Växjötrakten och skulle vilja vara med (det går fint att komma till en första träff och prova på innan du bestämmer dig för fortsatt deltagande), skicka ett mejl till hej@livstid.nu!

Om lyckan i en bokcirkel

Jag är månadens gästbloggare på Punctum Saliens.

Humor och sorg - komplicerad kombo

Som Maria har skrivit tidigare var omdömena från Målajords litterära salong väldigt splittrade när det gällde Sista boken från Finistère. Jag var den som satte det allra lägsta betyget, en tvåa på vår gammeldags femgradiga skala (inga grundskole- eller gymnasiereformer biter på den). Innan någon blir djupt förnärmad å Bodil Malmstens vägnar vill jag förtydliga att det är min läsupplevelse jag betygsätter, inte boken. Så har det i alla fall varit hittills – vi har lyckligtvis inte haft några böcker som jag har varit beredd att sätta mig till doms över och såga. Eller kanske bara lite, nån gång…

Nåväl, det är när betygen spretar eller är låga som diskussionerna i salongen blir som mest intressanta – ingen glömmer exempelvis Charlotte Roches Våtmarker som diskuterades livligt en decemberkväll i sken av kamin och stearinljus. Var och en av oss får verkligen tänka till och formulera sig när de igenkännande nickningarna plötsligt inte infinner sig från alla håll runt bordet.

Malmsten är en alldeles egensinnig språkvirtuos, inget snack om den saken. Här talar vi avancerad ”masturbation mentale”, som Madame C i boken kallar allt tänkande som inte leder vidare till handling. Underbar formulering för övrigt, kanske Livstids nya underrubrik? Men det är något med hennes omskrivna etiketter på personer och fenomen (de tre onda männen, staden nära Nantes) och med den ständiga repetitionen av dessa etiketter som får mig att associera till kåseriet. Ett ytligt, lätt, putslustigt kåserande över den stora sorgen? Där förlorar Bodil mig och jag henne.

Kanske är jag för funktionalistisk: Ska man igenom en sorg måste man nämna saker vid deras rätta namn, basta! Jag följer berättarjagets sorg som genom en tjock, blank glasruta. Genomskinlig, visst, men avståndsskapande. När jag cyklar hem tänker jag vidare. Just metaforen glasruta får mig att tänka på första meningen i min egodikt:
Helst vill jag
braka genom isen…

Jag tror känslan av yta skrämmer mig. Att söka skydd bakom den ägnade vi oss alldeles för mycket åt när min mamma dog. Av hänsyn till varann, tänkte vi nog, jag, min far och min bror. Efteråt har jag tänkt att vi borde satt oss runt ett bord, vi tre, med en packe hjärteknipande familjefoton, en rulle hushållspapper och rentav en flaska whiskey om det hade behövts, för att bryta igenom den där förbaskade isen. Kanske är det därför jag inte klarar Bodil Malmstens – som jag upplever det – distanserande stilgrepp.

Att humor hjälper i sorgen, det var vi däremot helt överens om i salongen. För oss som inte finner vägen in i Malmstens version av den kombon finns exempelvis, förutom Marias favorit John Irving, Jonathan Troppers How to talk to a widower/Konsten att tala med en änkling. Och så finns ju verkligheten. Som den gången, ett halvår efter min mammas död, när hennes gamla barndomskompis ringer och frågar efter henne. Jag blir så ställd att jag ber henne vänta ett ögonblick, håller för luren och berättar för min pappa att någon söker min mamma. Just det, att jag ber väninnan vänta ett ögonblick innan jag återkommer till luren och berättar att den hon söker inte lever längre, gör situationen än mer absurd. Och när samtalet är slut skrattar vi – sorgkantat, befriande, tillsammans.

Mittemellan skratt och gråt

Böcker som lyckas skildra sorg och humor utan att det blir krystat har alltid tilltalat mig. Ingen kan konsten som John Irving, framförallt i de rent magiska Garp och hans värld och Hotell New Hampshire. Tragiska så det värker och samtidigt så galet roliga emellanåt. En annan favorit är Jonathan Troppers Konsten att tala med en änkling. Inte lika slipad som Irving, och lite för skruvad för min smak emellanåt, men också mycket vacker, sorglig, rolig och tänkvärd. Och så älskar jag Mia Skäringers svarta humor. Som jag njutit av hennes inpå-skinnet-krypande krönikor och blogginlägg. Snart kommer hennes föreställning på TV och jag kommer att sitta bänkad!

Men nu var det egentligen inte de här författarna jag skulle blogga om, utan en bok som jag precis har läst ut (och som jag därmed ännu inte vet i vilken mån den kommer leva kvar och påverka mig framöver). Boken är senaste bidraget i Målajords Litterära Salong (vår extremt oprettiga bokcirkel med det extremt prettiga namnet): Bodil Malmstens Sista boken från Finistère. Aldrig under våra två och ett halvt år tillsammans har vi haft så olika uppfattningar om en bok - den fick alltifrån en tvåa till en femma i betyg - och diskussionerna blev mer spännande än någonsin. Tänk att man kan uppleva samma text på så olika sätt!

Denna - i min mening - lilla pärla på dryga 230 sidor handlar om Malmstens verkliga eller fiktiva (vilket vet vi inte) väg från beslutet att lämna sitt älskade (verkliga eller fiktiva) Finistère, och den förtvivlan det beslutet medför. Med ett som vanligt poetiskt språk gestaltar hon en människa i uppbrott, hennes sorg, vrede, vemod, nostalgiska tillbakablickar och mitt i alltihop en underfundigt distanserad humor, fyndighet (som en del av oss, inklusive undertecknad uppskattade medan andra definitivt inte gjorde det). Längs vägen sår hon mängder med små tankefrön (om det var vi överens i litterära salongen!). Ett stilgrepp som vi däremot var i allra högsta grad oeniga om effekten av var hennes ständiga upprepningar av tankegångar och begrepp (som "De tre onda männen i staden nära Nantes"). Somliga störde sig enormt, medan de för mig blev ett lysande sätt att levandegöra den förtvivlades ältande (been there, done that!) och jag tyckte dessutom att upprepningarna gav hela boken en sorts poetisk melodi - känslan av medeltida balladers omkväden. Läs den och avgör själv om det är en bok som rör dig eller stör dig!

Det här är mitt bidrag till etapp fem i bloggutmaningen ”Berika & värna livet” på bloggen Punctum saliens.

PS. Du som gillar böcker och har en bokcirkel eller gärna skulle vilja hitta en, och som bor i Växjötrakten - boka redan nu in den 15:e november! Då arrangerar Livstid evenemanget Vidga dina (bok)cirklar i samarbete med Stadsbiblioteket i Växjö.

PS2. Vår bokcirkels bästa boktips hittar du under en egen flik här på bloggen.

Marias tre ben

Jag har kommit fram till att jag gillar talet TRE. Överallt dyker den där heliga treenigheten upp och ger mig sammanhang av olika slag. Här på Livstid har jag berättat om mina tre hörnstenar i kampen för en någotsånär stressfri jobbtillvaro: (1) struktur och överblick, (2) reflektion och diskussion och (3) friskvård för kropp och själ. Jag har också bloggat om mina tre favoritFÖRord: (1) FÖRväntan (2) FÖRundran och (3) FÖRnöjsamhet. Det mittersta återkommer när Livstidsbloggen själv knyter an till tre centrala tankar: (1) FÖRundran och (2) EFTERtanke (3) MITT i livet. Idag urskiljde jag en ny (helig) treenighet i mitt liv.

Den här gången står de tre benen (B:na) som symboler för hur jag hämtar energi att orka med vardagen. Det första benet (B:et) är Bokcirkel, som dels står för läsande, dels för meningsfullt socialt umgänge. Så mycket energi jag hämtar ur böckerna och ur våra bokcirkelträffar, liksom andra sammanhang med goda och kloka vänner. Det andra benet (B:et) är Bad, som står för att jag vägrar kategorisera in mig i "stackars-småbarnsmammor-som-inte-hinner-ta-hand-om-sig-själva-facket" och faktiskt prioriterar in sköna skumbad, hårda härliga träningspass, liksom då och då en stunds meditation i mitt eget lilla rum för sinnesro. Det tredje och sista benet (B:et) är förstås Blogg, som står för att mitt välbefinnande når högre höjder när jag får (eller snarare tar!) chansen att vara kreativ - på olika sätt men med bloggen som ett nav.

Med detta inte sagt att det inte finns andra finfina tal också, såsom FYRA barn och FEM katter...

Mitt livs gurka

Jag bloggar sällan om böckerna som står på menyn för vår litterära salong (dvs bokcirkel). Den första beskrivningen av bokupplevelsen vill jag göra när vi träffas. Att pysa ut betraktelser i förväg tror jag kan sabba magin med våra möten, spänningen i hur var och en av oss har uppfattat boken och vilka godbitar var och en av oss har plockat ut. Efter bokcirkelträffen däremot är tankarna om boken ibland lite väl …färdiga.

Nu senast avhandlade vi Gunnar av Bob Hansson. Den fick inte strålande betyg men diskussionen blir inte sämre för det, och varje gång gör den boken bättre. Ofta plockar vi ut och läser upp meningar eller längre passager som gjort särskilt intryck på oss. Jag brukar ha svårt att komma ihåg att fånga upp sånt när jag är mitt i läsandet, men i en bok som denna, full av poetiska och kluriga one-liners, fanns mycket att hämta. Och så spännande att höra vad cirkelvännerna fångat upp – något man själv helt missat, något som är så på pricken för just den cirkelmedlemmen, eller helt oväntat, och någon enstaka gång något man själv också har noterat.

Den här gången hade jag hittat en enskild fråga som kändes som nyckeln till och för mig:
Hur gör gurkan med allt vatten för att inte bli det själv?

Jag kopplar den till det vi håller på med hela tiden; föreställer oss våra liv som formfasta fenomen med struktur, kontur och två ändar, till skillnad från den formlösa pöl som gurkvattnet skulle bilda om inte de tunna, tunna cellväggarna och den djärva yttre formen fanns.

Där har Livstid sin plats hos mig: den hjälper mig upprätthålla den sköra illusionen av form, styrsel och riktning med mitt liv. Genom Livstid betraktar jag. En annan sida är vad jag faktiskt gör med mitt liv – ofta små val i vardagen som ingen annan tycker är märkvärdiga, eller möjligen uppfattar som lite småborgerligt wild and crazy, som i Lorrysketchen. Sover i snögrotta på tomten med familjen, känner mig otroligt nöjd med att klämma in ett biobesök (Precious) mitt emellan hämt- och lämningar en fredagkväll eller den emellanåt eldfängda tango jag dansar med mitt jobb för att vi båda ska få ut det mesta av varann.

Det är en kreativ process som jag tycker påminner om den som beskrevs på olika sätt vid Pecha Kucha-kvällen jag bevistade i förra veckan. En av arrangörerna höll med mig om det – och jag missade helt att spela svårfångad när hon tänkte högt om att vi kanske kunde platsa som talare vid nästa Pecha Kucha-tillfälle! Nåja, hellre skickar jag för starka och tydliga signaler om vad jag vill än motsatsen. Så tror jag nämligen att min gurka ska formas!

Vad gör du med din tid - människa?!

I bilen hem efter senaste bokcirkelträffen kommer vi in på det som var huvudtemat för den där festen som blev den här bloggen: hur får vi till det med tiden? Någon undrar varför det är präktigare att dammsuga klockan åtta på morgonen än att göra det halv tolv på kvällen. En annan måste aktivt tygla sin göra-nytta-drift för att alls få en lugn stund på helgen.

Själv berättar jag hur min och Mannens hemmafixardagar ser ut. Två per helg har inte varit ovanligt under hösten, då vi satsat hårt på att få vårt glasrum färdigt:
ca kl 8 – vaknar, av oss själva
10-tiden – drar på jobbarkläder efter en lång frukost
ettiden – mikrar hyfsat goda rester till lunch (tycker inte våra mikromatshatande barn)
halv tre – tar ett andra jobbaryck efter att ha toppat lunchen med en testund
fem-sextiden – dags att laga middag och umgås på allvar med barnen

Just barnen gör nästa inlägg i tidsdebatten, i samband med förhandling om deras datorvanor. Vi har inte mycket att sätta emot när de hävdar att vi jobbar ”hela tiden” på helgerna, och ”aldrig” gör något med dem. Och även om hösten varit extrem så känner de oss väl nog för att veta att det inte blir mer än en gradskillnad när glasrummet är klart. Det svider i mammahjärtat, och jag tänker genast tankar om bio- eller simhallsbesök i helgen. Men, att känna dåligt samvete är en sak – att agera på det utan att passera Gå är något annat, inte alltid så lyckosamt. Jag får nog lov att fundera lite på det här.

Mitt i funderandet kommer jag att tänka på den gamla 70-tals-feminism-sloganen eller vad det nu är: ”att göra det personliga politiskt”. Eller att åtminstone utgå från att andra nog har samma funderingar som man själv, och att det kan finnas en poäng i att prata med varandra om det istället för att städa frenetiskt inför varandras besök och hålla fasaden uppe. (Det tycker jag förresten att vi har lyckats bra med i bokcirkeln, att hålla träffarna så fria från krav och dåligt samvete som möjligt; man måste inte ha läst boken, värdinnan bjuder på te och mackor, och ingen skulle drömma om att kasta smalögda blickar på dammråttor eller tvätthögar. Nästan så vi skryter om hur lite vi städar ibland, vilket kanske också är lite fånigt.)

Nu efterlyser jag beskrivningar, dilemman, tips, smarta lösningar och annat som har med vardagstid att göra. Ska försöka åstadkomma lite sånt själv också, utöver det jag skrivit nu. Just den här helgen blev rätt bra till slut. I förmiddags hade jag och barnen ett jazzdanspass i glasrummet, och på eftermiddagen spelade vi Pictionary en stund. Jag tror vi hade lika kul alla tre.

Läsa sig till visdom

"Var får du din själsliga näring?" frågar chefredaktören för tidningen Leva, Catharina Hansson" i sin krönika i nummer 10/09, och konstaterar att för henne känns det skrivna ordet lika livsviktigt som luft och mat. Just det här numret av tidskriften har en litteraturspecial på temat "Böckerna som lär dig leva". Vid sidan av intervjuer med några kända svenskar (t.ex. Åsa Nilsonnne, Bodil Jönsson och Henrik Fexeus) om deras syn på läsning bjuder man bland annat på en massa boktips av olika slag.

I mitt förra inlägg ställde jag frågan om man kan arbeta aktivt för ökad visdom. Många av svaren på livets många frågor söker jag i litteraturen. Sedan vi startade vår bokcirkel tror jag också att jag läser skönlitterära romaner mer medvetet, mer sökande - vilket inte på något sätt förtar själva njutningen, utan snarare förhöjer den. Att sedan mötas och diskutera det lästa ger nya intressanta perspektiv som jag själv inte hade uppmärksammat.

Jag tycker också om att läsa böcker som på olika sätt tar upp livets olika frågor i mer faktabetonad eller instruerande form. "Självhjälpsböcker" avfärdas ofta lite lättvindigt som ytliga och "quick fix"-betonade, och visst finns det en och annan som lovar lite för mycket guld och gröna skogar, bara man följer ett visst recept. Samtidigt tycker jag att de flesta av dem ger mig åtminstone någon ny tanke. Och som den buffé- eller smörgåsbordsälskare jag är plockar jag russinen i kakorna snarare än att sluka biffstekarna med hull och hår.

Mitt sängbord är ständigt belamrat av böcker, och hur mycket jag än läser minskar aldrig mina högar - här funkar inga köp- eller lånestopp. Men det gör mig aldrig stressad - bara lycklig över alla spännande läsupplevelser som väntar mig. För tillfället ligger där bland annat Majgull Axelssons Is och vatten, vatten och is, Robin Sharmas Munken som sålde sin Ferrari och Tinni Ernsjö Rappes och Jennie Sjögrens Diagnos: duktig. Ofta har jag flera på gång samtidigt.

Skulle det mot förmodan bli tomt bredvid sängen, finns det gott om sajter och bloggar för att hämta inspiration till nytt läsande:

• Bokcirklar.se
• Vi läser
• Boktipset
• Nittonde Stolen

Här, cirkelkompisar, ska vi väl kunna hitta mer "food for thought" framöver!

Bokprat

Aidan Chambers, en känd brittisk barn- och ungdomsboksförfattare har lanserat uttrycket bokprat, att låta skolelever verkligen diskutera böcker utifrån sina egna upplevelser och tankar, snarare än att bara redogöra för innehåll för att bevisa för läraren att de faktiskt har läst. Mycket klokt, tycker jag! Bokprat är något vi ägnar oss åt med stor förtjusning i min älskade bokcirkel, och jag fascineras varje gång av det faktum att vi alla har fastnat för olika (men ibland samma) partier av boken eller aspekter av läsupplevelsen.

Häromsistens gjorde jag en mycket amatörmässig analys av vad det är som får just mig att uppskatta ett skönlitterärt verk. För det första behöver det ha en handling som driver (framåt eller bakåt eller fram och tillbaka - det kan kvitta). Jag är inte mycket för romaner som bara filosoferar eller beskriver utan behöver bli fångad i en intressant historia. Någon gång ibland räcker det med detta, t.ex. i en riktigt spännande deckare, men ofta vill jag ha något mer dessutom.

Jag vill också gärna ha person- och miljöskildringar som ger mig en stödstruktur för att skapa min egen lilla film inne i huvudet - är inte någon vän av avskalade berättelser där jag inte får många ledtrådar till den värld som författaren har byggt upp. Och sist men inte minst vill jag gärna att karaktärerna ska dela med sig av olika betraktelser över livet. Det är dock inte alla typer av funderingar som går hem; där behöver finnas någonting som talar till just mig, vilket dock inte på något sätt innebär att vi måste ha samma kulturella referensram.

Mitt recept för en bok som ska hitta in i mitt hjärta är alltså en skön mix av medryckande handling, bra beskrivningar och intressanta funderingar. Precis det som jag har fått i flera av våra bokcirkelböcker: Elisabeth Gilberts Eat, Pray, Love, Sue Monk Kidds The Secret Lives of Bees, Chimamanda Ngozi Adichies Half of a Yellow Sun och nu senast Linda Olssons Sonat till Miriam. Olssons första bok Nu ska jag sjunga dig milda sånger var också en sådan. Och som den flitiga bloggföljaren märkt ger böckerna jag läser ofta inspiration till egna betraktelser här på bloggen.

Mental miljövård

För att vår planet ska överleva behöver vi förändra vår västerländska livsstil ganska radikalt, det är nog de flesta miljöforskare och vanliga dödliga överens om. Jag försöker så gått jag kan dra mitt stå till stacken. Men vid sidan av "yttre miljövård", såsom att handla ekologiskt och undvika att ta flyget kan man också tänka sig en sorts "inre" eller "mental" miljövård. Om detta skriver en av mina husgudar (och före detta kolllega) Stefan Edman i sin bok Förundran.

Som Edman uttrycker det behöver vi bedriva "mental miljövård" och "kalka i sura hjärtan - egna och andras". Det handlar om att få fler att utvecklas från att vara missnöjda "nappsugare" som tröstar sig med materiell konsumtion till att sätta "sociala och andliga världen i fokus för välfärden". Att i stället för att handla prylar ägna oss mer åt sådant som musik, litteratur, naturupplevelser och nära gemenskap för att bearbeta sorg, besvikelser och rädsla.

Stefan Edmans ord går rakt in i mitt hjärta och jag upplever att jag nog blivit lite bättre på min mentala miljövård de senaste åren. Ett uttryck för detta är bokcirkeln, Målajords litterära salong, som ger såväl mig som övriga salongsdamer så mycket - ensamma när vi läser och tillsammans när vi träffas och diskuterar våra böcker. Efter senaste träffen häromdagen skriver t.ex. vännen A på Facebook att vårt möte "väckte livsandarna som vanligt".

En annan form av mental miljövård är bloggandet. För mig har det blivit en av de absoluta höjdpunkterna i mitt liv att få skriva ner mina tankar här på Livstid, inte minst när det jag skriver utvecklas till en dialog med min omgivning. Samma sak skriver Sara om i ett tidigare inlägg, där hon beskriver "bloggandet i sig som konsumtionshämmande företeelse". Det är helt enkelt roligare att blogga, läsa böcker och umgås än att shoppa! Och då känns ju inte det här med mental miljövård särskilt betungande...

Kvinnokraft

Jag blir varm och fuktig i ögonen när jag läser Saras vackra tal till sin mamma. För mig andas hennes inlägg tre generationers kvinnokraft. Kanske är det för att jag är inne i någon sorts livsfas där jag fascineras ovanligt mycket av kvinnor som just denna aspekt skimrar emot mig i och mellan raderna. Och då handlar det inte om att jag ska byta inriktning - jag är fortfarande mycket lyckligt gift med världens bästa man - men jag njuter verkligen av att omge mig med kvinnor. Jag ser något vackert och starkt i dem alla oavsett vilket sammanhang det handlar om.

Här är några kvinnosammanhang som ger mig kraft:

* den nystartade bokcirkeln - en mötespunkt för ett gäng underbara kvinnor, med såväl hjärna som hjärta, gemensamma nämnare och olika perspektiv

* mina egna fina flickor mellan fyra och arton - var och en på samma gång en del av mig och en alldeles egen oerhört fascinerande individ

* de andra kvinnorna i min familj - syster, mamma och svärmor (i dubbel upplaga) - som tillsammans skrattade, grät, njöt av körsbärs-, äppel- och magnoliablom, nässelsoppa och vildsvinsstek under en helg på Österlen nyligen

Jag berörs också starkt av fina skildringar i litteraturen av kvinnlig gemenskap, gärna över generationsgränserna, som i Linda Olssons Nu ska jag sjunga dig milda sånger och Sue Monk Kidds Honungsbiets hemliga liv.

Precis före semestern ska jag ge mig iväg och fullkomligt frossa i kvinnogemenskap. Då packar jag mitt tält, mina mysbyxor och en sommarklänning, överger man och barn och beger mig för första gången till den årliga kvinnofestivalen i Mundekulla. Under två dygn ska jag umgås med bara kvinnor i olika åldrar, meditera, yoga, lyssna på föredrag, sjunga, dansa... Om det inte kommer kraft ur det mötet som räcker för hela resten av året så skulle jag bli mycket förvånad!

Choosing what matters

"The hardest thing in life is choosing what matters" är ett av de citat jag plockade upp från boken The Secret Life of Bees (av Sue Monk Kidd, s. 183) i mitt förra blogginlägg, och jag tänkte spinna vidare på detta. Känner att det har tagit mig 40 år (en halv livstid!), tre barn och en cancersjukdom att hitta svar på frågan om vad som verkligen betyder något i mitt liv. Och nu tror jag att jag vet, i alla fall vad som är viktigt i mitt liv just nu - jag skapar en historia som verkligen är min.

För det första är det familjen, min fantastiska man, mina tre flickor - var och en speciell och underbar på sitt sätt - min starka syster och min svaga mamma. Under många år har de funnits där och naturligtvis varit viktiga, men det har alltid varit så mycket annat som har kämpat om (och ofta vunnit) min uppmärksamhet. Så är det fortfarande, men alltmer värdesätter jag tiden tillsammans med de här aktörerna som befolkar min inre och yttre scen. Kanske har sådant som äldsta dotterns svarta år och min mammas åldrande påverkat mig mer än vad jag tidigare trott. Hursomhelst är jag tacksam för att ha alla dessa fina människor som älskar mig omkring mig. De behöver mig och jag behöver dem.

För det andra är det min egentid, och då talar jag om den egentid som inte upptas av jobb. Det handlar om att jag, efter många år med huvudfokus på i första hand jobbet och i andra hand familjen, också insett att jag behöver ta hand om mig själv - min kropp och min själ - vilket jag numera gör med regelbunden träning, avslappning (varma bad och meditation) och mycket läsande (och till det spännande samtal med mina bokcirkelvänner). Ur detta föds energi att orka med vardagen.

För det tredje är det min vänkrets, som är ganska stor och - till min stora glädje och förundran - fortfarande växer. Det är de gamla kompisarna, som känner mig utan och innan sedan mer än 20 år. Det är "flickvännen", som lärde känna mig under min tyngsta period i livet - den under åren efter uppbrottet från äldsta dotterns pappa. Det är alla goa familjer som vi ofta firar midsommar och/eller nyår med. Det är kollegorna, varav jag har kommit riktigt nära flera i våra respektive kriser. Och så nu på sista tiden är det alla fantastiska människor i bokcirkeln (varav de flesta ingår även i någon av de andra konstellationerna). På sista tiden har samtalen i alla dessa nätverk fördjupats och fått nya dimensioner.

För det fjärde är det mitt jobb, där jag har gått igenom någon sorts metamorfos under de 12 år jag varit verksam inom universitetsvärlden. Från att ha varit det som betydde mest i mitt liv - och just på grund av detta faktiskt gjorde mig sjuk - har jobbet reducerat till "bara" ett jobb, där mina största ambitioner är att ha roligt och försöka göra lite skillnad. Jag har för länge sedan lagt avancerade karriärplaner (som att sikta mot docentur och professorstjänst) på hyllan, vilket också gör mig ganska avslappnad i mitt förhållande till jobbet. Jag måste inte vara bäst hela tiden - det räcker ofta med "good enough", och så satsar jag 110% där det verkligen behövs.

Slutligen har jag kommit fram till att något som blivit viktigt för mig är att för min omgivning erbjuda ett alternativt förhållningssätt till arbete. Jag märker ofta att jag provocerar genom att framhärda att man inte måste jobba jämt bara för att man är anställd inom akademin - att jag själv nöjer mig med mina genomsnittliga fyrtio timmar och låter tiden styra vad jag hinner i stället för tvärtom. Alltför många gör sig till offer utan någon som helst möjlighet att välja, och jag vägrar acceptera att det är på det sättet! Detta kommer jag att återkomma till.

Med dessa ingredienser skapar jag mitt livs historia.

Inspiration från honungsbinas hemliga liv

Häromdagen läste jag ut The Secret Life of Bees (av Sue Monk Kidd), den andra boken i vår bokcirkel (eller vår "litterära salong" som vi föredrar att kalla den - det låter lite mer glamouröst...). Alla vi i salongen hade reagerat på olika aspekter av boken, och vännen Angela skriver t.ex. i sin blogg om att bygga livet på honung - hon fascinerades mycket av berättelserna om biodling och möjligheterna att bygga ett helt liv runt honung. Skildringen fick henne att inse att hon saknar ett eget "tema" att bygga sitt liv på.

Själv fastnade jag för några specifika citat. Sedan jag började blogga har jag blivit en dammsugare som sörplar i mig mer eller mindre kloka eller intressanta tankar i allt jag läser - på ett helt annat sätt än tidigare - ofta för att kunna ta med mig hit och resonera kring. I den här boken var det i synnerhet följande som fångade min uppmärksamhet:

"The hardest thing in life is choosing what matters" (s. 183) - det tema som egentligen ligger till grund för hela den här bloggen och som baseras på min egen och vännen Saras respektive 40-årskriser, då vi var för sig, tillsammans och under en gemensam tidsfest grottat ner oss i just detta: Vad är det egentligen som betyder något och vad får oss att känna fotsulorna mot marken respektive lyfta blicken ?

"You think too much. I would do you a world of good to stop thinking and just go with your feelings once in a blue moon" - ja, även om jag älskar mitt grubblande väsen och lär mig kolossalt mycket om mig själv därmed så blir jag stundtals vansinnigt trött på mitt ständiga funderande och vridande och vändande på allting - alla dessa tankar som jag inte ens lyckas sätta stopp för under meditation...

"You can be bad at something, Lily [bokens 14-åriga huvudperson], but if you love doing it, that will be enough" (s. 208) - hmmm, är det inte lite "good enough"-tänk här mitt i biodlingen?

"It was plain Rosaleen had fire in her too. Not hearth fire like August, but fire that burns the house down, if necessary, to clean up the mess inside" - vackert uttryckt om hur en eld antingen kan vara trygg och huslig eller vild, farlig och renande.

Även om det här kanske inte var en av de böcker jag kommer att sätta på min livstids pocket-topp så gav den mig förutom de här tankarna också styrka genom sin kvinnokraft (blev ännu mer sugen på att åka på Kvinnofestival i Mundekulla, som jag klurat lite på tidigare). Det kan finnas något djupt attraktivt och vackert i en samling starka kvinnor, som i fallet med bokens åtta Daughters of Mary, som beskrivs såhär i bokens sista stycke: "I go back to that one moment when I stood in the driveway with small rocks and clumps of dirt around my feet and looked back at the porch. And there they were. All these mothers. I have more mothers than any eight girls off the street. They are the moons shining over me."

Prioriteringar och pluskonto

Jag hör många omkring mig beklaga sig över allt de inte hinner med mitt i livet som småbarnsföräldrar i karriären: träna, läsa, gå på bio, umgås med vänner... Naturligtvis slipper en och annan suck emellanåt över mina läppar också. Det är inte lätt att få ihop tillvarons alla små och stora komponenter när man sitter där klämd i våffeljärnet - i mitt fall med såväl småbarn som tonårsbarn och en gammal mamma - förutom jobb, hus och trädgård.

Ändå upplever jag att jag lyckas skapa alltmer utrymme för mig själv mitt i alltihop. Jag mediterar nästan varje kväll, tränar flera gånger i veckan, tar ett långt bad flera gånger i veckan, läser och har startat en bokcirkel, bloggar, Facebookar, har ett ganska aktivt socialt liv. Visst är det så att dygnet bara har 24 timmar, men samtidigt inser jag allt mer hur rätt Bodil Jönsson har när hon säger att tid är det enda vi har, och att det är vi själva som bestämmer vad vi gör med den. Det handlar om prioriteringar, och därför är det mycket ärligare av mig att konstatera att jag faktiskt inte har prioriterat det ena eller det andra, snarare än att jag inte har haft tid.

Vill jag verkligen träna så måste jag prioritera det, boka in det och säga nej till annat. Samma sak när det gäller att ringa gamla vänner, se en film eller läsa en bok. Jag kanske inte hinner alltihop, men det är JAG som prioriterar vad jag väljer att göra eller inte göra! Jag har slutat att släpa med mig jobb hem var och varannan helg och kväll, och jag störs inte heller nämnvärt av dammråttor eller oputsade fönster.

Och så tillämpar jag en utomordenligt praktisk princip: hos mig finns inget minuskonto, bara plus (eller i alla fall är det så jag försöker tänka). Det innebär att varje gång jag tränar, läser, ser en film, ringer en vän så hamnar jag på plus på kontot. De gånger något inte blir av undviker jag att se det som ett minus. Mycket behagligt!

Maria mediterar - 1:a veckan

Inspirerad av boken Eat, Pray, Love har jag alltså för första gången på nästan tjugo år sjösatt projektet "Maria mediterar". Som jag skrivit tidigare gick det käpprätt åt skogen förra gången och det är med spänning jag kastar mig ut igen. Under en veckas tid har jag mediterat en liten stund varje kväll.

Som med så mycket annat i mitt liv vägrar jag envist följa någon specifik "metod" utan fortsätter på mitt påbörjade smörgåsbord där jag väljer och vrakar. Min metod under den första veckan ser ut såhär: Jag sitter på en kudde i mitt rum för sinnesro framför ett tänt ljus och med en CD med avslappnande musik på svag volym. Börjar med ögonen öppna och fästa på ljuset. Fokuserar på mina andetag och räknar lugn (in) ett (ut), lugn (in) två (ut). Efter en stund blundar jag, och så håller jag på under skivans första två spår (kanske 8-10 minuter).

Så hur går det nu den här gången, lyckas jag hålla tankarna stången eller kommer de bökandes och vill vara med? Jodå, inte är det stiltje däruppe, bara för att jag blivit 20 år äldre och kanske lite lugnare till sinnes. Skillnaden nu mot då är att jag bestämt mig för att acceptera tankarna precis som de är, i sann medveten närvaro-anda. Mitt jag delar sig i tu, där det "disciplinerade-vuxen-jaget" ler lite milt överseende åt mitt "busiga-barn-jag" som vill producera tankar, tar det varligt vid handen och gång på gång leder det tillbaka till fokus på andningen. Ungefär som med den understundom trotsiga fyraåringen funkar det betydligt bättre än att bli frustrerad och skrika och gapa.

Smått överaskad konstaterar jag också att tankarna som kommer (och behöver ledas bort) underligt nog väldigt sällan handlar om jobb och familjeliv, utan nästan uteslutande om mina stresshanteringsgrupper och bloggen. Kanske ett steg i rätt riktning? Ikväll var tankarna alldeles extra oregerliga - inte konstigt efter en oerhört intensiv och inspirerande kväll med nya bokcirkeln där boken vi diskuterade var, ja naturligtvis, Eat, Pray, Love...

En gammal dröm har blivit verklighet

I många, många år har jag gått och drömt om en bokcirkel. Det känns som om alla andra har en - min syster och flera kompisar på annan ort - men inte jag. Jag älskar ju att läsa och jag minns hur fantastiskt spännande det var att byta läsupplevelse med andra när jag pluggade litteraturvetenskap på universitetet för längesen. Och precis som när det gäller livsförändringar så är det bloggen som hjälpt mig på traven med att få drömmen att bli verklighet.

För en tid sedan bloggade jag om min kärlek till läsandet och la ut en liten försiktig förfrågan om någon skulle vara intresserad, och vips hade en nyfunnen vän nappat. Stärkt av detta vågade jag mig på att också fortsätta fråga på Facebook. Poff, så var vi plötsligt nio stycken läshungriga som ville samma sak.

Igår träffades fem av deltagarna för första gången och vi kände alla samma sak när vi skildes åt - här har vi hittat en ny energigivare! Självklart har vi egentligen inte tid med en massa jobb och barn och hus som ska skötas, men vi har bestämt oss för att prioritera något som får oss att må riktigt bra. Med sådana energikickar blir vi troligtvis både gladare mammor och mer effektiva på jobbet. Och strunt samma om dammråttorna samlas i hörnen: låt dem ha kul med varandra!

Ninaninaninana....

Den som liksom jag var barn på sjuttiotalet kan knappast ha undgått Boktipset med Stefan Mählkvist - den suggestiva melodisnutten och den fantastiska regnbågssoffan. Jag älskade detta barnprogram, där Stefan med sin lugna röst läste korta avsnitt ur spännande bilderböcker som väckte lust att läsa mer och mer och mer.

Jag älskar fortfarande att läsa - med ögonen eller öronen (gärna i bilen!) - och till min glädje verkar alla mina tre barn har ärvt denna hunger. När jag läser eller lyssnar på en bra bok eller artikel är jag 100% medvetet närvarande - glömmer att grubbla över det som varit eller fundera på det som ska komma.

Här är några romaner som berört mig:

* Carl-Johan Vallgren: Den vidunderliga kärlekens historia (så långt ifrån Harlequin-kärlek man kan komma, oändligt vemodigt och ändå hoppingivande)

* John Irving: Garp och hans värld (ingen kan som Irving blanda tragedi med komik utan att det blir patetiskt)

* Khaled Hossein: Flyga drake (om en afgansk killes uppväxt, flykt till USA och återkomst till hemlandet - ger många nya perspektiv och insikter om en värld så långt från vår svenska skyddade verkstad)

* Linda Olsson: Nu vill jag sjunga dig milda sånger (vemodigt och mycket vackert skrivet om sorg, saknad och kvinnlig vänskap)

* Åsne Seierstad: Hundra och en dag (intressant om den stundtals mycket absurda vardagen som krigskorrespondent mitt i Irakkriget)

* Sara Kadefors: Fågelbovägen 32 (träffsäkert och tankeväckande om maktstrukturer, rika och fattiga, svenskar och icke-svenskar och vad godhet egentligen är för något)

Nu drömmer jag om att få starta en bokcirkel för att också kunna dela läsupplevelser med andra och låta våra olika perspektiv mötas. Intresserad? Hör av dig!