Fokus på det möjliga

Jag läser i tidningen Leva (nr 11/10) om kloka Alexandra Pascalidou som vägrade lyssna på det dåliga mammasamvetet och drog - utan familjen men med två goda vänner - till Elizabeth Gilberts paradis på Bali (vem blir inte sugen på den turen efter att ha sett filmen Eat Pray Love, baserad på vår första bokcirkelbok?). Tanken var att stanna upp mitt i 40-årskrisen, njuta av nuet och fundera på framtiden tillsammans. Sara och jag åker inte till Bali (just nu), men vi tänker emellanåt högt i samma banor här på bloggen.

Särskilt ett par rader pratar mig rakt in i hjärtat: "Acceptans föder frihetskänsla. Allt är inte längre möjligt men det som är möjligt är möjligare än någonsin. Vi flyttar fokus till det möjliga." Precis! Har ingen lust och ork att sträva efter ouppnåeliga mål, utan i stället ta mig i örat så att en del av det där som finns inom någotsånär räckhåll blir verklighet. Såhär har min jobbaffirmation utvecklats under mitt timeout-år härhemma: "Jag jobbar mindre, friare och mera meningsfullt". Steg ett är redan taget: Jag har har begärt tjänstledigt för att bara jobba 60% i vår. Steg två-tre-fyra: Nu SKA jag starta det där företaget! Nu SKA jag skriva bok av annat slag än läromedel (också)! Nu SKA jag börja utveckla studiecirklar på tema stresshantering och välbefinnande! Fokus på det möjliga.

Tankehjälp

Visste du att 80-90 procent av alla tankar du tänker en dag är upprepningar av sådant du tänkt förut? Inför detta faktum känner jag omedelbart ett behov av att byta ut några av mina egna recyclade funderingar mot kloka dito som någon annan tänkt åt mig. Ett bra sätt att göra det är att gå in och lyssna på något av många fantastiskt intressanta och inspirerande 18-minutersföredrag på sajten TED (Ideas Worth Spreading). Kan exempelvis rekommendera att ta del av författaren Elizabeth Gilberts (hon som skrev vår första bokcirkelbok Eat, Pray, Love) tankar om kreativitet.

En annan inspiratör är Hans Rosling, den svenske läkaren, forskaren och föreläsaren som utsetts till en av världens 100 viktigast tänkare av den amerikanska tidskriften Foreign Policy. Flera av hans uppmärksammade föredrag om folkhälsa och global ekonomi finns att ta del av på TED. Idag kom Hans Rosling till Linnéuniversitetet där jag jobbar när jag inte är föräldraledig. Önskar att jag fått lyssna på honom - att döma av mina kollegors statusrader på Facebook var han lika bra live som på nätet!

Från alla håll: Tro om gott!

Tänk hur signalerna runt om (och i) oss ibland samverkar på ett alldeles förunderligt vis. Här sitter jag på mitt hotellrum i Münster och funderar på om jag vågar gå på salsakonsert ikväll, inklusive inledande entimmes salsakurs. På tyska, förmodar jag, och på egen hand för min del, eftersom jag inte har något sällskap med mig.

Jag oroar mig för att jag ska känna mig utsatt som ensam kvinna, att män ska uppfatta mig som tillgänglig och att jag kanske – just genom att signalera distans och vaksamhet – ska kliva in i den rollen och sabba möjligheten att ha oskyldigt kul med de omkring mig som inte är ”ute efter nåt”. Då utspinner sig den här tanke- och händelsekedjan:

1. Jag kommer att tänka på Elizabeth Gilbert i boken Eat, pray, love. Hon berättar om sin förmåga att få vänner överallt där hon vistas. Hon är förstås en naturtalang, men nåt borde man ju kunna lära sig av henne. Hur gör hon då? Jo, hon verkar vara väldigt öppen, inte försöka visa upp en perfekt bild av sig själv och – inte minst – så tror hon sig själv om gott när det gäller förmågan att hitta vänner, och de nya vännerna tror hon om gott när det gäller att förvalta hennes vänskap.

2. Vid närmare eftertanke har ju "tro om gott" länge varit en av mina mest framgångsrika strategier i jobbsammanhang. Jag har alltid varit skeptisk till de där konspiratoriska berättelserna om kollegers, chefers och andra avdelningars illasinnade planer och agerande. Dels för att jag är säker på att det oftast är en väldigt skev bild av verkligheten, men framför allt för att man gör sig själv en otjänst om man agerar utifrån den bilden. Man blir defensiv och man har en negativ utgångspunkt i mötet med människorna det gäller. När jag var gräsänka några veckor tidigare i år insåg jag att jag hade mycket att vinna på att medvetet tillämpa samma princip i umgänget med barnen. Om jag utgår från att de ska hinna packa sina saker på morgonen får vi en mycket behagligare morgon, vilket väl egentligen är viktigast, och oftast hinner de fixa det de ska. Något jag kan överföra till dagens dilemma?

3. Av en händelse – för första gången på månader – går jag in på bloggen Networking just när jag sitter och funderar på det här. Och vad hittar jag i första inlägget? Jo, ett resonemang om ”faciliterande ledarskap” som när man läser bakgrundsinläggen visar sig vara ett annat uttryck för precis samma princip.

Kanske betyder de här sammanstrålande signalerna att jag ikväll med öppet sinne ska bevista en tysk salsakurs? Hellre det i alla fall än den Entdeckungsreise Beckenboden - upptäcksresa i bäckenbotten – som var vad jag hittade när jag googlade på Münster + yoga…

Maria mediterar - 1:a veckan

Inspirerad av boken Eat, Pray, Love har jag alltså för första gången på nästan tjugo år sjösatt projektet "Maria mediterar". Som jag skrivit tidigare gick det käpprätt åt skogen förra gången och det är med spänning jag kastar mig ut igen. Under en veckas tid har jag mediterat en liten stund varje kväll.

Som med så mycket annat i mitt liv vägrar jag envist följa någon specifik "metod" utan fortsätter på mitt påbörjade smörgåsbord där jag väljer och vrakar. Min metod under den första veckan ser ut såhär: Jag sitter på en kudde i mitt rum för sinnesro framför ett tänt ljus och med en CD med avslappnande musik på svag volym. Börjar med ögonen öppna och fästa på ljuset. Fokuserar på mina andetag och räknar lugn (in) ett (ut), lugn (in) två (ut). Efter en stund blundar jag, och så håller jag på under skivans första två spår (kanske 8-10 minuter).

Så hur går det nu den här gången, lyckas jag hålla tankarna stången eller kommer de bökandes och vill vara med? Jodå, inte är det stiltje däruppe, bara för att jag blivit 20 år äldre och kanske lite lugnare till sinnes. Skillnaden nu mot då är att jag bestämt mig för att acceptera tankarna precis som de är, i sann medveten närvaro-anda. Mitt jag delar sig i tu, där det "disciplinerade-vuxen-jaget" ler lite milt överseende åt mitt "busiga-barn-jag" som vill producera tankar, tar det varligt vid handen och gång på gång leder det tillbaka till fokus på andningen. Ungefär som med den understundom trotsiga fyraåringen funkar det betydligt bättre än att bli frustrerad och skrika och gapa.

Smått överaskad konstaterar jag också att tankarna som kommer (och behöver ledas bort) underligt nog väldigt sällan handlar om jobb och familjeliv, utan nästan uteslutande om mina stresshanteringsgrupper och bloggen. Kanske ett steg i rätt riktning? Ikväll var tankarna alldeles extra oregerliga - inte konstigt efter en oerhört intensiv och inspirerande kväll med nya bokcirkeln där boken vi diskuterade var, ja naturligtvis, Eat, Pray, Love...

Lätt eller rätt?

Länge länge har jag velat lära mig meditera. Provade en kurs för väldigt många år sedan men fann det helt outhärdligt att sitta stilla så länge och bara vara, utan att göra något!!! ("Jag gör, alltså finns jag till", ni vet...) Det värkte i ryggen, mängder av oinbjudna tankar hindrade min uppmärksamhet och jag smet iväg med svansen mellan benen efter ett par ynkliga försök. När jag ser tillbaka på den här upplevelsen inser jag att jag förstås var på gröngölingsstadiet i min mentala utveckling.

Men kanske börjar jag bli redo för att återigen anta utmaningen. Kanske hänger det samman med min beslutsamhet och längtan efter att sänka mitt livstempo. Ännu mer inspirerad blev jag när jag läste boken Eat, Pray, Love (av Elizabet Gilbert). Så väl jag känner igen mig när jag läser om hur Liz kämpar mot alla oinbjudna tankedemoner som stör koncentrationen och får henne att resa sig upp mitt i meditationsstunden och gråtande rusande därifrån: "We are meant to sit for an hour in silence, but I log the minutes as if they are miles - sixty brutal miles that I have to endure. By mile/minute forteen, my nerves have started to go, my knees are breaking down and I'm overcome with exasperation".

Men så inser hon att det faktiskt handlar om att härda ut - för att så småningom kunna uppleva friden. Hon testar till och med en extrem form, Vipassana, där man inte får röra sig överhuvudtaget under hela meditationen. Myggorna bits, men Liz vägrar ge upp för impulsen att klia sig och härdar ut: "When it was all over, I stood up, walked to my room and assessed the damage. I counted about twenty mosquito bites. But within half an hour, all the bites had diminishes. It all goes away. Eventually, everything goes away".

Det påminner mig om när jag väntade mitt tredje barn och gick på gravidyoga. Då tränade vi på att uthärda lite smärta (diverse obekväma rörelser) för att inför förlossningen lära oss att möta och vara närvarande i smärtan i stället kämpa emot den. Och jag tror att det hjälpte mig - tillsammans med andningsövningarna. I alla fall var min tredje förlossning oerhört mycket bättre än de tidigare två - jag var så oerhört mycket mer närvarande i stället för att fokusera på striden.

Och det är nog just hit jag måste komma även när det gäller meditationen. Många andra typer av avslappning är omedelbart tilltalande i och med sin enkelhet, men just nu vill jag ta ett steg till, gå vidare, dyka djupare. Vid ett av besöken hos en karriärcoach för en tid sedan lärde jag mig att sätta upp vettiga mål utifrån en modell där ett av kriterierna handlade om att välja lätt eller rätt. Och det är ju precis vad det här handlar om: meditation är inte lätt, men kanske ändå rätt för mig just nu?

Har provat mig fram lite försiktigt ett par kvällar utan några prestationskrav. Inte var det skönt för ryggen nu heller, men den kan jag säkert träna upp. Inte var det lätt att släppa tankarna, men jag är övertygad om att jag kan bli bättre - där har jag nytta av min träning i medveten närvaro, som förstås är en viktig komponent i mediationsträningen. Jag vill gärna åka bort en helg eller kanske gå en längre kurs. Har du tips på bra ställen, eller annat som kan vara bra att ha med i bakhuvudet? Skriv en kommentar här på bloggen!