Mål...-a in dig i ett hörn, eller i din dröm

Några betraktelser om mål:

- Inne i en löparperiod igen, inspirerad av hurtiga kolleger med löparappar på mobilerna och tydliga tempomål. Jag blir nyfiken, laddar ner en app jag med och kollar hur fort jag springer. Plötsligt är jag långt ifrån den jogga-yoga-style som gjorde mig någorlunda vän med denna genialiskt enkla träningsform. Taggas av att jag skulle kunna vara med i matchen till det utsatta datumet. Springer och lyssnar på kilometertider – men nåt vidare skönt är det ju inte. Vaden strejkar, skorna får bytas ut och jag tagga ner. Mobilen får hållas i fickan och mäta lite i smyg bara. När vaden hämtat sig får jag min första riktiga löparkick: det här är mitt tempo, mitt driv, mitt flås, och mina temporegleringar efter behov. Och då säger appen att jag har sprungit snabbare än nånsin!

- Från skolan rapporterar Etta att det inte går en dag utan en genomgång i något ämne där hon och klassen får veta att ”Nu ska vi börja med området X. Ni som siktar på A i betyg måste kunna det här, vill ni ha B ska ni åtminstone göra det här…”. På min fråga hänvisar lärarna till kraven de har på sig att kommunicera betygskriterier till eleverna. Visst, transparens är ju bra, men tänk om min arbetsgivare kom och petade i mina prestationer var och varannan dag. Störde mig i mitt flow för att tala om vad som duger och inte. Misstrodde mitt omdöme och min kapacitet så pass?

- Maria Och Sanna kör vidare med sitt årslångt projekt, fullt av utmaningar och målsättningar. Tidigare i höst skrev jag om hur det inte var något som lockade mig för ögonblicket, och vikten av att marinera alla såna övningar i kärlek till sig själv. Om just det skriver sedan Sanna/Miranda strax därpå, till råga på allt med löpning som exempel:

If I can change my behaviour to feel better in the present, not to be a better person in the future, I think it will be easier for me to stay motivated and to let go of the pressure of doing everything right every time. Countless times I have given something up because of one failure. From now on, instead of focusing on whether or not I will reach the goal, I will focus on making the best of every new situation there and then. That way I can regard the goal as a bonus rather than the only acceptable outcome of my work. One day, I might be ready for a marathon, but when or if that happens doesn’t matter now.

- En lunch med Micke Gunnarsson säger mer än tusen ord (som vi väl i och för sig också hann med). Inte en affärsplan eller genomtänkt marknadsföring så långt ögat når, men en människa som ger ett ovanligt genuint och … ja faktiskt, lyckligt intryck.

* * *

Så vad blir mina personliga tumregler när det gäller mål? Jodu, Sara:

- Var inte närsynt, varken när du sätter dina mål eller utvärderar dem. Med målen precis framför näsan missar du utsikten. Du riskerar att snubbla på stockar och stenar som kunde ha varit vackra att betrakta eller sköna att vila på om du bara varit öppen för möjligheten.

- Om du prompt ska sätta mål - glöm dem sedan gärna! Skriv in dem i mobilen med en pipsignal om ett halvår, och bli inte förvånad om du då både har uppnått målet och glömt bort varför du satte det.

- Sätt bara upp mål för dig själv när du är din egen bästis. Alltid för att locka och leda, aldrig för att straffa eller bli en bättre människa. Vem har inbillat dig att du kan eller behöver bli det?

Jag springer med lätta steg!

Tänk så svårt ibland att leva som man lär, att applicera en uttänkt strategi på ett nytt område. Så lätt att att dra gnällbältet lite hårdare runt midjan i stället för att släppa ut några hål och andas lättare. Häromdagen kom jag på mig själv - igen. I fyra månader har jag stått där i min trappa och tänjt min stackars förtjockade hälsena 90 gånger om dagen, suckat och stönat och haft så trååååååååååååååååkigt. Inte något trolla med tråket här inte. Inte en endaste liten gnutta acceptans.

I stället: skulle ju ta alla tillfällen att skapa små fina mellanrum av de där trista väntestunderna. Tänka lite finurliga tankar eller kanske bara vara där och då utan att tänka alls. Eller varför inte ta till en av mina gamla inarbetade livlinor: affirmationer och visualisering. Hädanefter står jag i min trappa och tänker "Jag är frisk och stark och springer på lätta ben". Och inom mig ser jag mig sväva fram som en heliumballong genom skogen, förbi de gamla kära stenarna och kottarna och med öronen fulla av Marillion, My Chemical Romance, Lars Winnerbäck, Jimmy Eat World och Within Temptation. Tillfreds. Både i trappan och på skogsstigen i mitt huvud.

Jag på riktigt och jag på skoj

Jag är nöjd med min förmåga att vårda relationen till mig själv, att fortsätta överraska mig fastän jag har känt mig så länge. Idag har jag till exempel begått löparpremiär för i år. Det märkvärdiga är inte att det bara är den 7 feburari utan att jag har visat mig vara en sådan som alls begår löparpremiärer (ibland många på ett år). Det hade jag inte trott.

Och att jag gått och blivit pudelägare. Inte bara hundägare, vilket är tillräckligt chockerande, utan ägare av en livs levande pudel. Jag höjer ögonbrynen och ler överseende när jag hittar hundgodis i fleecen som hängt med till konferensen. Detta kan väl ändå inte vara allvar?

Det finns ett antal företeelser som känns väldigt tydligt JAG, medan andra roller känns mer som att jag leker dem. Mamma är jag exempelvis på blodigaste självklaraste allvar. Jag är en stolt tigerhona, och döttrarna - they're my pride and joy. Råka inte komma där emellan för då sitter du löst. Barn har jag vetat att jag vill ha sen jag var sådär 10-12. Det där med långtidskontrakterad man däremot är en tanke jag successivt har vant mig vid, och lärt mig uppskatta. Nu känns det helt naturligt att vara någons fru.

Sen har vi rollerna som jag inte riktigt tar på allvar. Hundägare och löpare är som sagt två exempel. Utövare av fysisk träning över huvud taget känns som att jag nog bara låtsas, utom just när jag gör det, då känns det emellanåt väldigt påtagligt. Friluftslivet är en annan sak, och präktigheten med allt evinnerligt cyklande. Jag vill och väljer att göra det, men blir mest full i skratt när jag hör bilden av mig själv utifrån ur någons mun; den där schablonbeskrivningen kan väl ändå inte vara jag?

Är jag formlös som plockar upp intressen från höger och vänster? Vad är det för skillnad på det där som känns okomplicerat "jag" och det andra? Finns det nån poäng i den där distansen mellan vissa delar av det jag gör och är, och det som känns som mig själv? Är det helt enkelt bra sätt att hålla uppe spänningen i min relation till mig själv? Vem vet, nästa gång jag kollar läget har jag kanske blivit ... husvagnsfantast?

Det spritter i benen!

Det är söndagskväll och jag är hemma igen efter en springrunda i kvällssolen. Det går inte fort efter fem månaders träningsuppehåll, men oj så välgörande det är! En dag med potentialer - ingenting inbokat och bara lugn och ro och mycket tid med barnen - blev i stället en skitsöndag, fylld av trötthet och frustration över att mina uttänkta och med mannen grundligt diskuterade strategier för att hantera syskonbråk och åttaåringstjureri inte fungerar det allra minsta utan det i stället bara blev en massa gnäll och skäll.

Men i skogen, med nya löparskorna på fötterna och bland annat The Sharpest Lives med My Chemical Romance och Pain med Jimmy Eat World i ena örat och fågelkvitter i det andra, springer jag ifrån min irritation, och tröttheten flyttar ut ur huvudet och ner i benen. En så mycket mer behaglig känsla. Och om ett par veckor avslutas frysningen av mitt gymkort och då ska jag äntligen få sparka och skuggboxas till hård musik på hög volym igen (sist var jag i sjunde månaden och ledaren tittade lite oroligt på min stora mage och trodde nog att mina hoppsparkar skulle sätta igång förlossningen).

Så vad är det som har hänt? När blev jag beroende av att röra på mig? Jag som tyckte att gympa var skolans tristaste ämne (om vi inte spelade basket eller volleyboll) och som genom åren har släpat mig iväg till träningspass, där jag bara längtat till duschen efteråt. Om jag kände det minsta lilla kill i halsen tog jag det som en förevändning att stanna hemma. Vändpunkten kom på en friskvårdsdag med jobbet för tre-fyra år sedan, då jag tröttade ut kroppen totalt under en heldag med stavgång, rodd, pilbågsskytte och golf. Det gav en sanslös känsla och lägligt nog fanns möjligheten att skriva upp sig för en testvecka på ett gym i stan. Sen dess är jag fast i endorfinträsket - ett beroende jag inte vill bli befriad från.

19 minuters njutning

I våras sprang jag en del. Sen kom jag plötsligt av mig. Ett tag innan dess var det inte så kul längre men jag visste inte varför. Mannen sa: skaffa dig en träningskompis, sätt upp mål, som lopp att springa eller tider att nå i träningsspåret.

Jag hade faktiskt redan börjat snegla på klockan lite, efter ett antal veckors mjukstart för knän och leders skull. Upptäckte till min förvåning att jag springer ju helt okejfort för att vara motionär. Och orkar ju faktiskt öka på avståndet. Jag satte musik i öronen för att distrahera mig, mätte väglängder på kartan och var alltid inställd på att orka minst den distans jag sprungit förra gången. Ungefär då blev det tråkigt, och mannens råd kändes nu helt fel.

Paus och omtag. Hur kan jag göra det här på ett annat sätt? Kan jag jogga yoga-style? Vad är det min yogafröken brukar säga? Känn att du är i din kropp här och nu. Lyssna på kroppen och gör så mycket som den vill och orkar just idag. Varför ska det plötsligt inte gälla bara för att jag springer? Alla mina motiv för att springa är kanske inte så yogiska: flexibel och tidseffektiv motionsform, skönont stramande i benen efteråt, fåfängan som en del i min livsluf/st, känslan av att jag och min kropp är kapabel. Men hur kan jag göra på ett nytt sätt?

Hörlurarna fick stanna hemma, åtminstone tills jag hittat musik som gör mig mer istället för mindre närvarande. Min mobil har en sportfunktion med träningsdagbok och grejer. Där hade jag börjat lägga in hur långt jag sprang och till och med kilometertider på slutet. Bort med den rutinen. Okej att hålla koll på hur ofta och hur länge jag springer, men inget tidkollande under tiden. I rubriken för varje träningstillfälle skriver jag istället något kort som får mig att minnas just det tillfället. Som ”Stocken”, från campingen på Orust med samma namn, eller ”Blå lucka”, som var vad jag såg mellan molnen i en sista uppförsbacke.

Den senaste springturen, i morse, fick heta ”Här”. Med utgångspunkten att sluta springa närhelst jag känner för det, tar jag en tur i bokskogen. Inget sällskap att försöka känna av signalerna från, ingen musik. Mobilen i bakfickan och blicken framåt. Jag springer här, här, här. Som att se mig själv suddig och dubbel i en kikare och sakta skruva på ratten. Känslan när de båda bilderna smälter ihop. Fokus och skärpa. Jag är här. Hela jag är här. Här är jag.

Några korta såna stunder. Däremellan spretande tankemoln om postorderbeställningar och kajaker, men ändå lugn och lätthet. Ingen plats för jobbmage eller oro mellan ögonbrynen. Ingen trötthet eller smärta. Jag känner igen situationen: Detta är något som jag spontanaffirmerat om, sett framför mig hur jag springer avspänt utan att längta till slutet, med samma stillsamma fokus inåt som jag kan ha när jag går. Nu har jag gjort det på riktigt en gång.

Jag cyklar!

Efter en svajig vecka med gallkänningar, allmän matthet och dålig aptit (!) verkar kroppen vara på gång igen. När jag cyklar in till jobbet lämnar den ett styrkebesked, som sportjournalisten skulle uttrycka det. Kroppen vill cykla!

Det är bra det. Bilen i hushållet befinner sig nämligen på andra äventyr 40 mil bort. Det finns ingen anledning att fundera på om jag ska cykla de åtta kilometrarna till jobbet eller inte. Det är bara en fråga om hur lång tid det ska ta, hur behagligt det ska vara och hur blött det möjligen ska kunna bli (känns främmande denna heta vecka men åskvarningar har utfärdats).

Den här cykelturen blev en puff framåt, in i den nya dagen.

Prioriteringar och pluskonto

Jag hör många omkring mig beklaga sig över allt de inte hinner med mitt i livet som småbarnsföräldrar i karriären: träna, läsa, gå på bio, umgås med vänner... Naturligtvis slipper en och annan suck emellanåt över mina läppar också. Det är inte lätt att få ihop tillvarons alla små och stora komponenter när man sitter där klämd i våffeljärnet - i mitt fall med såväl småbarn som tonårsbarn och en gammal mamma - förutom jobb, hus och trädgård.

Ändå upplever jag att jag lyckas skapa alltmer utrymme för mig själv mitt i alltihop. Jag mediterar nästan varje kväll, tränar flera gånger i veckan, tar ett långt bad flera gånger i veckan, läser och har startat en bokcirkel, bloggar, Facebookar, har ett ganska aktivt socialt liv. Visst är det så att dygnet bara har 24 timmar, men samtidigt inser jag allt mer hur rätt Bodil Jönsson har när hon säger att tid är det enda vi har, och att det är vi själva som bestämmer vad vi gör med den. Det handlar om prioriteringar, och därför är det mycket ärligare av mig att konstatera att jag faktiskt inte har prioriterat det ena eller det andra, snarare än att jag inte har haft tid.

Vill jag verkligen träna så måste jag prioritera det, boka in det och säga nej till annat. Samma sak när det gäller att ringa gamla vänner, se en film eller läsa en bok. Jag kanske inte hinner alltihop, men det är JAG som prioriterar vad jag väljer att göra eller inte göra! Jag har slutat att släpa med mig jobb hem var och varannan helg och kväll, och jag störs inte heller nämnvärt av dammråttor eller oputsade fönster.

Och så tillämpar jag en utomordenligt praktisk princip: hos mig finns inget minuskonto, bara plus (eller i alla fall är det så jag försöker tänka). Det innebär att varje gång jag tränar, läser, ser en film, ringer en vän så hamnar jag på plus på kontot. De gånger något inte blir av undviker jag att se det som ett minus. Mycket behagligt!