19 minuters njutning

I våras sprang jag en del. Sen kom jag plötsligt av mig. Ett tag innan dess var det inte så kul längre men jag visste inte varför. Mannen sa: skaffa dig en träningskompis, sätt upp mål, som lopp att springa eller tider att nå i träningsspåret.

Jag hade faktiskt redan börjat snegla på klockan lite, efter ett antal veckors mjukstart för knän och leders skull. Upptäckte till min förvåning att jag springer ju helt okejfort för att vara motionär. Och orkar ju faktiskt öka på avståndet. Jag satte musik i öronen för att distrahera mig, mätte väglängder på kartan och var alltid inställd på att orka minst den distans jag sprungit förra gången. Ungefär då blev det tråkigt, och mannens råd kändes nu helt fel.

Paus och omtag. Hur kan jag göra det här på ett annat sätt? Kan jag jogga yoga-style? Vad är det min yogafröken brukar säga? Känn att du är i din kropp här och nu. Lyssna på kroppen och gör så mycket som den vill och orkar just idag. Varför ska det plötsligt inte gälla bara för att jag springer? Alla mina motiv för att springa är kanske inte så yogiska: flexibel och tidseffektiv motionsform, skönont stramande i benen efteråt, fåfängan som en del i min livsluf/st, känslan av att jag och min kropp är kapabel. Men hur kan jag göra på ett nytt sätt?

Hörlurarna fick stanna hemma, åtminstone tills jag hittat musik som gör mig mer istället för mindre närvarande. Min mobil har en sportfunktion med träningsdagbok och grejer. Där hade jag börjat lägga in hur långt jag sprang och till och med kilometertider på slutet. Bort med den rutinen. Okej att hålla koll på hur ofta och hur länge jag springer, men inget tidkollande under tiden. I rubriken för varje träningstillfälle skriver jag istället något kort som får mig att minnas just det tillfället. Som ”Stocken”, från campingen på Orust med samma namn, eller ”Blå lucka”, som var vad jag såg mellan molnen i en sista uppförsbacke.

Den senaste springturen, i morse, fick heta ”Här”. Med utgångspunkten att sluta springa närhelst jag känner för det, tar jag en tur i bokskogen. Inget sällskap att försöka känna av signalerna från, ingen musik. Mobilen i bakfickan och blicken framåt. Jag springer här, här, här. Som att se mig själv suddig och dubbel i en kikare och sakta skruva på ratten. Känslan när de båda bilderna smälter ihop. Fokus och skärpa. Jag är här. Hela jag är här. Här är jag.

Några korta såna stunder. Däremellan spretande tankemoln om postorderbeställningar och kajaker, men ändå lugn och lätthet. Ingen plats för jobbmage eller oro mellan ögonbrynen. Ingen trötthet eller smärta. Jag känner igen situationen: Detta är något som jag spontanaffirmerat om, sett framför mig hur jag springer avspänt utan att längta till slutet, med samma stillsamma fokus inåt som jag kan ha när jag går. Nu har jag gjort det på riktigt en gång.