tisdag 18 augusti 2009

Med sopkvasten i högsta hugg - eller?

Många är de artiklar i tidningar om livsstil och föräldraskap som handlar om att vi curlar våra barn för mycket. Det är också en återkommande diskussion vid lunchbordet på min arbetsplats, där många liksom jag själv är föräldrar till tonåringar ur den "bortklemade" 90-talsgenerationen.

När det gäller min förstfödda känner jag mig genast skyldig till många tag med sopkvasten - inte minst efter diverse små försynta kommentarer från min man. Visst har jag burit henne genom livet - t.ex. ställt minimala krav på medhjälp i hushållet och om hon gjort något utöver det vanliga har hon fått betalt. Det jag kan dra mig till minnes av obetalt hushållsarbete är ett halvhjärtat försök att få henne att städa toaletten på övervåningen. Och så var det ju den där perioden när hon lagade nya spännande rätter till oss på fredagskvällarna! I övrigt - nada!

Men hur skulle det nu gå när hon flyttade hemifrån? Katastrofen lurade bakom hörnet. Troligtvis skulle hon svälta ihjäl och dö av förgiftning i ett ostädat hem med otvättade kläder... För att inte tala om ekonomin. Hur skulle hon klara av att sköta den själv? Och tänk så fel jag hade! Här fixas det lagad mat varje dag, det görs veckobudgetar och det tas bussen upp till Maxi för storhandling, det städas och det tvättas i tvättstuga. På sommarens trappstädningsjobb får hon massor av beröm för att hon är så noggrann och ansvarstagande.

Så kanske vi ibland oroar oss i onödan. Hursomhelst har jag lovat mig själv och maken bot och bättring när det gäller den yngre kullen i min barnaskara. Sjuåringen har just kommit igång med ett prydligt kylskåpsschema, där veckopengen endast utbetalas i utbyte mot tre motprestationer (plocka ur diskmaskinen, hänga tvätt, dammsuga o.s.v.). Första veckan tog hon itu med sina uppgifter med stor entusiasm - får väl se hur länge det varar...

Och så har vi det här medvetna och helt självvalda curlandet som jag tycker att man kan få unna sig i de fall de gör livet för alla inblandade lite lättare. I vårt fall handlar det om vardagsmorgnarna. Med två morgontrötta och inte särskilt frukosthungriga småtjejer var det tidigare ett fasligt tjatande och gnäll vid frukostbordet. Det slutade alltsomoftast med ett av modern inte så pedagogiskt och genomtänkt utbrott fem minuter efter att vi redan borde vara på väg till dagis och skola.

Vårt curlingalternativ beslutades under en av min och makens årliga spa-weekender - då vi verkligen tar oss tid att prata med varandra - och ser ut som följer: Vi väcker barnen mjukt och försiktigt, bär in dem hängande som små potatissäckar över axeln och bäddar ner dem under duntäckena i våra sängar. Morgon-Bolibompa är på och frukost och kläder serveras på sängen. Här snackar vi mega-curling upphöjt till tusen... Men gissa om våra morgnar har fått en annan karaktär!

Inga kommentarer: