Hej bloggen - saknar dig!

Det är så sällan nu som jag hittar de där stunderna att sjunka ner i fåtöljen med datorn och låta tankarna flyta ut genom fingrarna. Och jag saknar det. Ingen idé ändå att klandra mig själv. Jag ser helt enkelt inte vad jag skulle kunna köra ut ur livet just nu för att kunna släppa in något annat. När man som jag just nu börjar fantisera om att kunna sträcka ut tiden som ett gummiband, då är det dags att ta sig en funderare. Hur väljer jag egentligen?

På senaste tiden har Livstid blivit mycket snack och mycket verkstad. Fem föreläsningsuppdrag under april är all time high! Det var en medveten tanke från oss, att vi vill ut och möta människor igen efter allt skrivande, men inte riktigt istället för allt skrivande. Som både Maria och jag har skrivit om innebär de här uppdragen mängder av möten, intryck och funderingar som skulle behöva ut någonstans. I resbubblan på väg hem från Åland gick det ju bra, men i vardagen är det värre.

Vad är det då som har klämt sig in över tröskeln – och är det något värt att prioritera? Ja, absolut, måste jag säga. Livstidandet IRL är ju hur kul som helst. Utöver det är det främst en sak som har tillkommit: att samordna en cykelskola för ungdomar och vuxna. Ett meningsfullt projekt som helt enkelt måste få bli av, och där jag inte kunde blunda för att jag passade väl för uppdraget.

Så det gör jag nu när jag har en stund över: ordnar med deltagarnas kölistor och Rotaryklubbarnas frivilliga funktionärer. Stämmer av med övriga i planeringsgruppen så cyklar, hjälmar och reflexvästar finns där de ska.

Aktiviteter som är nära kvalstrecket – i nedåtgående riktning – är hemmaadministration och -underhåll. På senaste tiden har vi har fått ett par tre påminnelser på räkningar som vi (jag) missat. Det fanns en tid när såna missar hamnade på självkänslans minuskonto. Nu tycker jag bara det är opraktiskt att behöva rensa upp och surt att betala påminnelser. Alltid något!

Tillsammans med bloggandet är det ett antal saker som står på kö och vill komma in i mitt liv. Hemmafixande är rätt kul emellanåt, när jag lyckas vara i det och inte tänka att det stjäl tid från annat. Och vill vi slippa frysa i vinter är det bara att greppa klyvyxan och se så glad ut som man känner sig.

Mitt svåraste dilemma är dansen. Såna upplevelser som den kan ge måste det vara tjänstefel för en närvaro- och njutningssökare som jag att ens tveka. Men att få in dans regelbundet i mitt liv ser svårt ut, även om jag skulle vara beredd att pruta på yogan. Och jag skulle så gärna ha med mig Mannen, som redan tycker att vi har alldeles för mycket för oss.

Om det här var årets självdeklaration på livstidsfronten så är väl dansen… återbäringen som jag inte lyckas få utbetalad. Än. Hur ser din balansräkning ut?

Sånt som kan hända när Sture är med

Det är nog bara vi tre som kliver på Cinderella när hon lägger till i Mariehamn; jag, Sture och hans vän som behöver hjälp att hålla reda på saker och ting. Jag hinner knappt ombord förrän de erbjuder mig att ställa mina saker i deras hytt. Några andra alternativ syns inte till så jag hakar på. Väl i hytten på ankarplan visar Sture upp sina tejpade skor – tejpade på undersidan för bästa möjliga dansglid.

- Så kommer du på kursen då, med Tony Irving klockan 11?

Det är nu jag börjar ana att det här kan bli en i raden av märkliga dansupplevelser på tjänsteresa. Vi har foxtroten bland barborden i Lyon, salsakursen i Münster, julfesten som visserligen är på hemmaplan och nu kanske en ny minnesvärd upplevelse. Inte bara en, ska det visa sig.

På förmiddagen jobbar jag, och bloggar om att jag nog har fått en överdos av intryck på den här resan. Hmm. Klockan 11 infinner jag mig i Fun Club på plan 8. Och ta mig tusan, Tony Irving är där. Vi ska lära oss dansa cha-cha. Och det gör vi, ett tiotal mer eller mindre frivilliga par: först med armarna, sedan med benen, så småningom med hela kroppen och till slut par om par. Sture tar mig under sina vingar, efter att Tony i inledningen har ropat ut i micken: Och så vill jag säga ett särskilt välkommen till vår 42-veckor-om-året-gäst… Sture!!!

Sture och jag dansar alltså cha-cha. Rätt bra om vi får säga det själva. Tony klagar inte heller nämnvärt. När danstimmen är slut för Sture mig resolut till Nöjescafét en våning ner. Där har bandet inte spelat upp än, men förinspelad musik är också musik. Jag tänker Scent of a woman (tangoscenen) möter Lost in translation möter… 44-åring i G-star-jeans och pensionerad Mariehamnsskeppare i skjorta och väst. De där borta som vrider nackarna ur led för att titta på oss, tycker de att vi dansar bra? Att vi inte är kloka? Eller undrar de bara ihjäl sig över detta omaka par?

Trodde du Tony var en sträng danslärare? Då har du inte träffat Sture. ”En, två, tre... Jag vill att du tar ettan bakåt... Sikta på min axel så kommer du rätt... Och så börjar du om efter sexan härefter, inte åttan...” Jag som aldrig har kopplat in en enda siffra i mitt dansande låtsas att jag förstår och anstränger mig istället till det yttersta för att följa.

”Nåjo. Rätt bra för att vara nybörjarbugg.” Jag sväljer stoltheten och bestämmer mig för att jag har fått en komplimang.

Efter allt detta följer danstävlingen där Sture med dam snuvar mig och min kavaljer på ett kryssningspresentkort, jakten på den försvunna mobilen, som återfinns, för att inte tala om när Sture med bestämda steg för mig och några andra skyddslingar ner till utgången som går snabbare, på däck fem, förbi alla sittande som nog anser sig vara före oss i kön. Det är sånt som kan hända när Sture är med.

Livet som en dans

Kolla det här klippet med 92-årig salsadanse-dam! Jag har ju sagt att salsa är något man bara måste. Kanske kommer jag dit 2012. Annars blir det 2013, eller när tiden är mogen. Det verkar ju inte vara någon brådska...



Jag säger till Humlan: "Tänk om du får en son som jag dansar salsa med när jag är 90 och han 30, Hur blir det?

Humlan: "Jättepinsamt."

Livstids julkalender: Att ta emot

Maria skriver om att hitta andning och lugn när mycket ska presteras. Det är inte alltid enklare när man inte är den som ska göra’t, utan den som ska ta emot. Men om man lyckas… då önskar man inte mycket mer den dagen.

Konsten att lyssna – utan att ha i tanken vad man själv ska svara – står högt i kurs hos oss på Livstid. Den är ett exempel på förmågan att ta emot, en förmåga som man aldrig blir fullärd i. En annan som fångat mig totalt är att följa i pardans. Har ni sett filmen Scent of a Woman/En kvinnas doft, med Al Pacino? Där huvudpersonen bjuder upp en okänd kvinna och dansar med henne som om de vore absoluta proffs – och inte en blind gamling och en snärta som aldrig förr har dansat tango. Den scenen är inte så osannolik som man kan tro – tror jag numera efter ett antal magiska ögonblick av absolut närvaro och samspel på dansgolvet. Mina ögonblick ser kanske inte ut som scenen i filmen – men de känns så, och tanken på dem gör mig knäsvag långt efteråt.

Den här konstartens alla varianter är små pärlor att samla i en ask. Den samlingen påbörjade jag visst för drygt ett år sen, då med poesi, flamenco och trolleri. Tillsammans med lite pardans och mycket lyssnande – vad mer kan man begära?

Samtal igen, i takt eller otakt

I senaste numret av tidningen Shortcut – som tycks betydligt mer livaktig än sin tillhörande community – handlar en artikel om förmågan att lyssna. Jag blir lite generad när jag läser ett av de goda råden: koppla och referera inte allt du hör till dig själv och dina upplevelser. Stanna istället hos den som berättar!

Det där känner jag igen alltför väl i mitt eget samtalsbeteende, och från mannens synpunkter på detsamma. Från mitt håll är det, åtminstone oftast, i största välmening, för att visa att jag upplevt något liknande, du är inte ensam, såhär blev det för mig … det tankespåret. Sen är det säkert ibland så att jag helt enkelt vill prata lite själv också, inte ”bara” lyssna. Men, inspirerad av rådet, ska jag pröva att lägga band på mig oftare och se vart det leder samtalen.

En annan lite mer svårfångad sida av samtalandet är beredskapen att följa med dit det bär, närvarande i ögonblicket, något som Maria skrivit om, nyss och tidigare. Jag associerar till att våga och kunna följa i en dans, utan att vara fixerad vid att ett visst steg eller en viss tur måste komma med. Då menar jag inte att undergivet följa den jag samtalar med, utan att vara följsam mot själva samtalsprocessen, stämningen och ögonblicket. Två samtal nyligen är exempel på sådärbra sådana försök:

I det ena samtalet var jag mån om att visa att jag var någon att räkna med, värd att lyssna på. Eftersom jag har blivit äldre än när jag var yngre tror jag inte det märktes så mycket. Dessutom tror jag att min motpart var upptagen av något liknande och då – förstås – inte riktigt kapabel att ta in min sida av kommunikationen. En lite klumpig och ryckig dans blev det, med diskreta inslag av dragkamp. Jag är ganska säker på att vi inte fick vad vi hade kunnat ge varandra av nya insikter och inspiration.

Det andra samtalet var helt oväntat, på tåget, där en medresenär fick syn på boken jag läste och kom med en massa oväntade tankar. Jag fick en känsla av att han hade något att ge mig, att det fanns en mening med att jag träffade just honom när jag skulle börja läsa just den boken. Samtidigt blev jag lite fixerad vid att förklara omständigheter kring mig och boken som hade föga betydelse. Överdriven redovisningsplikt tar också kål på danspirationen. Vilket ansvar har jag för att andra drar förhastade slutsatser? Och gör det något? Jag kan inte ta ansvar för fler än mina egna dansfötter. Men tänk om jag oftare kunde göra det, hitta den där kombinationen av tillit och koncentration - och sväva iväg.

Något att se fram emot

Jag har hittat en salsakurs i vår lilla stad! Första tillfället om en månad. Förra tillfället var ju en upplevelse utöver det vanliga.

Samtal i utveckling - utveckling i samtal

På väg hem i bilen är jag slagfält för kampen mellan förnöjsamma och sänkande tankar.
F: Tänk, nu har jag hållit fem av sex utvecklingssamtal, och bra har dom känts också.
S: Fem stycken, ja. När har du tänkt hinna dokumentera dom?
F: Det är onekligen frågan. Jag kanske kan hitta ett annat sätt än tidigare, som tar med det vi behöver men är mindre tidsödande att skriva. Punktform kanske...
S: Ja, för du är ju en textpetare.
F: Men det brukar bli ganska bra också!
S: Okej, men är det verkligen en effektiv tidsanvändning?
F: Nja, det kanske är en viktig process. Jag kanske smälter intrycken när jag sitter där och flyttar komman.
S: Kanske!
F: Jag är iallafall nöjd med att jag kände mig så närvarande, faktiskt under varje enskilt samtal. De kändes som lyxiga parenteser av gemensam eftertanke.
S: Då var du säkert för snäll. Eller dom. Utvecklinssamtal ska inte vara bara lama klappar på axeln.
F: Det kan ju faktiskt vara så att gruppen funkar riktigt bra och att folk är kloka och har självinsikt. Även om jag ville tror jag inte att man kan ändra en människa särskilt mycket. Särskilt inte om man inte är beredd att först ställa sig precis bredvid och försöka se saker från samma håll.
S: Men hur gick det med hållpunkterna för samtalen? Fick du med allt?
F: Det är ju just det som jag är så nöjd med, att jag funderade mindre på körschemat än på vad vi fick fram i själva mötet. Men visst, jag tittade en del på fusklappen.
S: "Tittade en del på fusklappen..." Du är ju otrolig!
F: Ja, men det var ju det jag kom på när vi pratade utvecklingssamtal på ledarskapsutbildningen! Du minns han som berättade om sin följsamhet i intervjuerna han gjort. Och jag insåg vilken idiot till innantilläsare jag hade varit istället för att följa med, som att följa i dansen. Visst, i ett utvecklingssamtal kan jag köpa att det är jag som för, men det kräver inte mindre inkänning det.
S: Men samtalen måste hur som helst dokumenteras!
F: Tänk efter nu: Hade du hellre haft fem väldokumenterade men usla samtal än fem bra som ännu inte hunnit hamna på papper? Just det. End of discussion.

Tro om gott - på salsakurs

Jo, jag gick till den tüska zalzakursen, med pumpsen i tygväskan och affirmationen "jag kan gå därifrån precis när jag vill" i huvudet. Betalar inträde, kliver in i konsertlokalen, tar en öl i baren och känner mig så grymt bortkommen som en människa kan vara och fortfarande försöka hålla masken.

Vid baren står en man som ser ut som en försynt tysk. Efter vissa våndor går jag fram och frågar honom om stället, om dansen och om kursen. Jag förklarar att jag känner mig rätt lost och att han får säga till om jag är i vägen.

Det visar sig att han har dansat salsa varje onsdag i nåt år. Saken blir både lättare och svårare av att han är minst så försynt som han ser ut. Lika bortkommen som jag är på okänt territorium är han av min oväntade framryckning. Frågan är om han inte är ganska bortkommen annars också. MEN - han kan dansa salsa precis lagom bra, han minns fortfarande hur svårt det kan vara i början, och han visar inga tecken alls på att ta min framfusighet som en övertydlig invit till något annat. Från min egen sida kan jag konstatera att varningen jag fått från en väninna - dansa bara salsa med din man, annars kan det gå illa - i det här fallet är helt obefogad. Inte en zündig tanke passerar min hjärna under kvällen.

Vi deltar i den korta kursen före konserten tillsammans med ett tiotal andra par. Tack vare min framfusighet har jag ju nu en kavaljer och slipper paras ihop med annan ensam kvinna och dansa herrstegen. Ein, zwei, drei säger salsafröken och -magistern. Vad de säger mer fattar jag huvudsakligen genom att se hur de andra gör. Efter kursen blir Christian, som han heter, uppbjuden av en av sina salsakursväninnor. När han lämnar mig vid bardisken för att dansa går väninnan resolut tillbaka och hämtar mig, placerar mig i en stol vid deras bord och presenterar sig som Monica.

Efter några danser i skarpt läge och en häpnadsveckande begriplig konversation på tyska med Monica, drar jag mig tillbaka som Askungen, fem i tolv, mycket nöjd med mig själv och med Christians fundersamma fråga: "Är det säkert att du inte har dansat salsa förut?"

Från alla håll: Tro om gott!

Tänk hur signalerna runt om (och i) oss ibland samverkar på ett alldeles förunderligt vis. Här sitter jag på mitt hotellrum i Münster och funderar på om jag vågar gå på salsakonsert ikväll, inklusive inledande entimmes salsakurs. På tyska, förmodar jag, och på egen hand för min del, eftersom jag inte har något sällskap med mig.

Jag oroar mig för att jag ska känna mig utsatt som ensam kvinna, att män ska uppfatta mig som tillgänglig och att jag kanske – just genom att signalera distans och vaksamhet – ska kliva in i den rollen och sabba möjligheten att ha oskyldigt kul med de omkring mig som inte är ”ute efter nåt”. Då utspinner sig den här tanke- och händelsekedjan:

1. Jag kommer att tänka på Elizabeth Gilbert i boken Eat, pray, love. Hon berättar om sin förmåga att få vänner överallt där hon vistas. Hon är förstås en naturtalang, men nåt borde man ju kunna lära sig av henne. Hur gör hon då? Jo, hon verkar vara väldigt öppen, inte försöka visa upp en perfekt bild av sig själv och – inte minst – så tror hon sig själv om gott när det gäller förmågan att hitta vänner, och de nya vännerna tror hon om gott när det gäller att förvalta hennes vänskap.

2. Vid närmare eftertanke har ju "tro om gott" länge varit en av mina mest framgångsrika strategier i jobbsammanhang. Jag har alltid varit skeptisk till de där konspiratoriska berättelserna om kollegers, chefers och andra avdelningars illasinnade planer och agerande. Dels för att jag är säker på att det oftast är en väldigt skev bild av verkligheten, men framför allt för att man gör sig själv en otjänst om man agerar utifrån den bilden. Man blir defensiv och man har en negativ utgångspunkt i mötet med människorna det gäller. När jag var gräsänka några veckor tidigare i år insåg jag att jag hade mycket att vinna på att medvetet tillämpa samma princip i umgänget med barnen. Om jag utgår från att de ska hinna packa sina saker på morgonen får vi en mycket behagligare morgon, vilket väl egentligen är viktigast, och oftast hinner de fixa det de ska. Något jag kan överföra till dagens dilemma?

3. Av en händelse – för första gången på månader – går jag in på bloggen Networking just när jag sitter och funderar på det här. Och vad hittar jag i första inlägget? Jo, ett resonemang om ”faciliterande ledarskap” som när man läser bakgrundsinläggen visar sig vara ett annat uttryck för precis samma princip.

Kanske betyder de här sammanstrålande signalerna att jag ikväll med öppet sinne ska bevista en tysk salsakurs? Hellre det i alla fall än den Entdeckungsreise Beckenboden - upptäcksresa i bäckenbotten – som var vad jag hittade när jag googlade på Münster + yoga…

Energikompassen pekar rätt ännu en gång

Iskallt logiskt tänkande säger:
Dans = energikick
Julfest = dans
ergo
Julfest = energikick = gå dit!

Och jag går dit, mot alla magkänslor i världen. Fast jag känner mig som ett utsketet äpplamos och inte har träffat familjen samlad på hela veckan.

Kicken infinner sig i form av en rundlagd glasögonprydd man; en Karlsson på taket i skala 2:1. Vingarna har han på fötterna. Jag flyger med. Aldrig har jag dansat så bra!

Ännu en lukrativ energiinvestering hemräknad. Där satt den. Gonatt.