Livstids julkalender: Nu gäller det att andas lugnt!

De där veckorna före jul då alla andra är stressade brukar jag vara lugnare än lugnet. Av någon outgrundlig anledning är det sällan särskilt mycket på jobbet och trots att vi är julälskare gör vi jul på vårt sätt - med väldigt mycket mys men utan annat än helt och hållet självpåtagna måsten (sånt som den gamla fina julkrubban med mosslandskap och granris på köksgolvet). I år blev det lite annorlunda och lugnet sätts på hårda prov. Det var fortfarande ganska stillsamt på jobbet tills jag blev liggande sjuk i fyra dagar. Det jag gör kan man liksom inte sjukskriva sig ifrån, och tro att någon annan fixar till det - det är ju jag som måste skriva om den där forskningsartikeln och ge respons på fjorton masterkursuppgifter före jul.

Utöver jobb och julpyntande står följande på min Att-göra-lista för de närmaste sex dagarna:

* två födelsedagskalas för den stundande tioåringen (ett med kompisarna, ett med släkten)
* en kursuppgift som ska skrivas klart och presenteras i Jönköping, där jag är student i höst
* ett grammatikbokskorrektur som ska läsas, rättas och skickas till förlaget
* Livstidsböcker som ska postas eller levereras personligen
* en Livstids-intervju för tidningen Hälsa
* ett julspel på flickorna skola
* ett tandläkarbesök för sexåringen
* en bokcirkelkväll som jag är värdinna för
* ett besök av tioåringen-to-be:s största idol (just på hennes födelsedag har han nämligen den goda smaken att hälsa på i köpcentret i vår lilla stad, men sssssch, det är superhemligt!)
* inhandling av pappas små röda älsklingstulpaner som ska sättas tillsammans med tänt ljus på hans grav
* julkalenderbloggande varannan dag
* ett heldagsbesök i snart-tioåringens skola som jag i ett svagt ögonblick lovade att genomföra just på hennes födelsedag
* inhandling av ytterligare ett par julklappar, en födelsedagspresent och en herrans massa mat, eftersom vi som vanligt blir ett stort härligt gäng härhemma till jul

Och så förstås allt det där vanliga vardagspysslet, med diskmaskin, tvätt och räkningar. Vilken tur att vi är flera i familjen som kan hjälpas åt med det! Vilken tur att jag är delad världsmästare i effektivitet-struktur-och-vardagslogistik-när-det-verkligen-gäller! (Ni kan ju gissa vem jag delar den titeln med...). Vilken tur att värdinneskapet i vår bokcirkel inte är mer betungande än att koka te och handla bröd och pålägg! Vilken tur att jag inte är den typen av kalasmamma som inte skulle överleva med färdigköpt pizzadeg! Vilken tur att kursuppgiften jag ska skriva handlar om begreppet "good enough" - då kan jag tillämpa det på uppgiften också! Vilken tur att jag kan lyfta blicken från Att-göra-listan och skriva lite i mitt eget ex av Älskade Lista! en stund innan jag somnar!

Och tack och lov att min inställningen till julen själv är den att så länge jag får tillbringa den med min stora fina familj så spelar det ingen roll om det är lite skit i hörnen. Julgodiset och julmaten lagar vi tillsammans och dan före dopparedan äter vi alltid hämtpizza. Annars skulle jag nog bli lite lätt ljummen i pannan och darrig i knävecken just nu...

Livstids julkalender: Taube-rap och Potter-frossa

Emellanåt känner jag mig - trots alla goda föresatser om "good enough mothering" som jag burit med mig under tio års tid" - inte som den där mamman jag skulle vilja vara. Den som alltid lyssnar, alltid är närvarande, alltid intresserar mig för allt i alla mina fyra barns små universum, alltid har tålamod. Inte den mamman som facebookar eller bloggar samtidigt som nån unge behöver hjälp med att lösa ett världsmysterium, eller som skäller som en ölandstok för att frukostmackan aldrig blir uppäten trots att klockan obevekligt närmar sig det magiska talet 7.25, då familjen behöver vara i det läge som med svärmors uttryck betecknas RPS, "Röva på sätet!" (hm, ja, alltså inte på Rikspolisstyrelsen, som Sara har lärt mig att den förkortningen också kan betyda).

Eller, förresten, om jag vore sådär så skulle jag nog bli en ganska usel mamma, en alldeles för perfekt sådan, en som gav mina telningar prestationsångest inför sina egna stundande föräldraskap. Jag facebookar och skäller alltså vidare lite lagom med någotsånär obefläckat samvete i vetskapen om att jag ändå är hyfsat good enough i många av mina föräldrastunder, om än inte alla (läs mitt inlägg här om du vill möta inte-ens-good-enough-mamman från förra hösten!). Och så har jag hittat på ett litet knep för att ibland göra vårt umgänge så stimulerande att Facebook förlorar i konkurrensen om min närvaro, och vi alla har så kul att vi glömmer att bli osams. Vi skapar helt enkelt projekt tillsammans, stora som små, de flesta mer eller mindre galna, men med ett innehåll som vi alla går igång på. Några exempel:

* Projekt "lära oss en massa låtar av Evert Taube", trubaduren som jag numera diggar utan att skämmas för nördstämpel (vilket jag inte vågade som barn). Lite kulturarv till ungarna, vältrande i sköna barndomsminnen för mig, och de tycker att han är en lattjo kille, en typisk "båtluffare", som sexåringen konstaterade när jag frågade henne varför det var så mycket fartyg i hans sånger. På min systers fyrtioårskalas i lördags lät vi Evert möta rap i vårt framförande av Frithiof och Carmencita - mycket uppskattat!

* Projekt Harry Potter. Vi njuter och flämtar oss andlöst igenom Krister Henrikssons underbara uppläsning, bok för bok, och är just nu lite i skön tidsnöd för att hinna färdigt Fången från Azkaban till tisdag, då vi måste lämna tillbaka den till biblioteket, vilket innebär att vi tvångsfrossar under helgen - yummie! Till frukosten, till kvällsmyset i sängen med en unge på varje arm och en stund då och då däremellan, när lillebror inte låter för mycket för att hindra förståelsen. Efter varje bok ser vi filmen, och vi tänker köra fram till femman. Sedan censurerar storasyster (21-åringen) som har totalkoll (skriver just nu sin C-uppsats i engelsk litteraturvetenskap om existentialism i HP) och vet att därefter blir det för läskigt för småtöserna. De sista böckerna och filmerna får ligga till sig lite.

Mindre mamma-barn-projekt den senaste veckan har omfattat förvandlingen av ett havererat pepparkakshusbygge till familjen Weasleys Kråkbo, samt en nypåhittad lek där vi byter ut ord med ett visst antal stavelser i olika sånger. Idag blev det ordet kycklinglår, som passade perfekt i "Kycklinglår, kycklinglår, åhåhåh, som ett kycklinglår högt upp i det blå" (satellit), "Åhåhåhåh kycklinglår" (cadillac), "Du kära lilla kycklinglår, här kommer jag igen" (snickebo), "Du ska inte tro det blir kycklinglår ifall inte nån sätter fart" (sommar) och "Nu tändas tusen kycklinglår" (juleljus). Knäppt men kul!

Fler tips på skoj-i-vardagen-projekt för barn och föräldrar emottages tacksamt!

Livstids julkalender: Den perfekta julklappen till alla hundägare...

… verkar ännu inte finnas i sinnevärlden. För vem har sett en bok om good enough-mattande? Nej, nej, på hundfronten är devisen ”gör rätt alltid och från början annars förvandlas din rara lilla valp till ett livsfarligt monster som du inte kan visa för folk eller ha i möblerade rum”. Begreppet good enough är en favorit för oss på Livstid och hängde från början ihop med moderskap, i begreppet good-enough-mothering, som myntades av den engelske barnläkaren, psykiatrikern med mera Donald Winnicott. Just med mammandet tycker jag att det har gått rätt bra, men med mattandet är det värre.

Å ena sidan är varje ögonblick med en hund livsavgörande, att döma av den hundlitteratur jag hunnit sätta i mig det senaste halvåret. Å andra sidan har vi TV-programmen där kvinnor och män med övernaturlig hundförmåga rättar till helknäppa beteenden på 25 minuter med avbrott för reklam. Det är nåt skumt med det här!

Det går upp ett adventsljus

Utsövd, ny-yogad och med ett hus där det inte längre krasar under fötterna när man går är jag redo att ta rygg på tillvaron igen. I takt med att andningen blir lugnare och når nedanför revbenen börjar också hjärnan fungera. Den kommer på idén att jämföra min självbild på jobbfronten den senaste tiden med ett antal färska vittnesmål utifrån. Hjärnan upptäcker en diskrepans (som betyder skillnad; nån enda människa utanför akademin måste ju förbarma sig över de där hopplösa och oälskade orden ibland). Varför tror jag inte på mig själv? Och varför tror jag inte på andra när de säger att de tror på mig?

Jo, för att jag den senaste tiden inte har gett 100 och lite till procent av mitt engagemang på de 75 procent jag arbetar. Kanske bara 95, eller till och med 90. Och då kan man väl inte vara okej, eller? Då kan man väl inte få gå omkring ostraffat och känna sig hyfsat nöjd ändå, bara lite mindre nöjd än annars? Jag går sällan för annat än full engagemangsmaskin. Det gäller inte bara på jobbet. Mannen säger: Det är bara när du är såhär trött som du inte är expansiv, vill mera än det som är.

Det kanske är dags att ta nästa delkurs i good enough-skolan: GE på jobbet del 2. Grundkursen har jag redan: Jag kan välja bort att göra vissa arbetsuppgifter onödigt bra, en del kanske till och med hafsa över. Det var längesen jag insåg att jag inte kan göra som alla andra vill, särskilt inte samtidigt. Ibland gör jag bara som jag vill för att jag tror att det blir bäst så. Men delkurs två får handla om engagemanget. Det är en av mina främsta naturtillgångar – jag skulle aldrig vara mig själv utan det – så bort ska det inte. Men som alla naturtillgångar ska engagemanget brukas med förstånd, så återväxten hinner med. Alltså är det jag genomgår nu inte en seg novembersvacka utan en… verksamhetsförlagd del av min utbildning till en hållbarare människa. Jo, så måste det vara.

När good enough blir en boja

För ganska länge sedan blev jag kompis med uttrycket good enough, ett av inneorden i den stora floran av artiklar och böcker med fokus på personlig utveckling som dykt upp de senaste tiotalet åren. Jag har nog haft ganska stor nytta av att tänka i sådana banor, prestationsprinsessa som jag är, och begreppet har använts flitigt här på bloggen. Men nu har jag - utifrån flera oberoende händelser - kommit att inse att good enough ibland kan stjälpa mer än hjälpa.

Första gången: Jag pratar med min terapeut när det är som svårast med mamma och baby. Hon säger: "Maria, jag vet att du gillar good enough, men ibland orkar man inte ens vara good enough! Ibland är livet så eländigt att måste man få vara skitdålig."

Andra gången: Vid vår bokcirkelträff samtalar vi om senaste boken Ur vulkanens mun av Helena von Zweigbergk, och de flesta enas om att skildringen av det totala relationshaveriet är välbeskrivet. Haveriet handlar inte bara om föräldrarnas relation till varandra utan också om deras (och i synnerhet den kvinnliga huvudpersonens) relation till barnen, hennes känsla av att vara en totalt misslyckad förälder. Hon kan baka bullar, men hon vet inte hur hon ska hantera sina barn, hur hon ska tala med dem. Allt blir fel - nästan hela tiden. Långt ifrån good enough.

Jag erkänner mig skyldig till att i värsta fall ha spätt på dåliga föräldrasamveten genom blogginlägg som good enough mothering. För där handlar det om att jag - trots att jag ser mina tillkortakommanden - ändå känner att jag är i grunden bra. Hur känns det när man inte har några sådana känslor överhuvudtaget? När man upplever sig själv som totalt misslyckad som (exempelvis) förälder? Skam. Skuld. Tabu.

När jag tänker i de här banorna känner jag en sorts befrielse. Att våga säga rent ut att jag är INTE good enough. Jag misslyckas, inte hela tiden, men ibland, och ganska ofta under de senaste jobbiga månaderna. Ibland skäller jag på mina barn mycket mer än jag kramar dem. Ibland tapetserar jag eller hänger på Facebook mycket mer än jag spelar fia. Ibland har jag inte alls orken och tålamodet att vara en sån där skön, glad, lugn fyrabarnsmamma som leker och har intressanta samtal med mina barn om liv och död och allt däremellan. Så, nu är det sagt. Och det är OK. Jag har ett existensberättigande, jag duger ändå. Det handlar helt enkelt om acceptans.

Meditation i mikroformat

Den goda vanan att meditera en stund varje kväll fick sig en rejäl käftsmäll (och har inte återhämtat sig) när lille underbare terroristen kom till världen för (idag faktiskt exakt) nio månader sedan. Jag kan inte skylla på tidsbrist - det handlar förstås om prioritering, precis som allt annat - men jag har helt enkelt inte haft tillräckligt med ork att ta itu med detta vid sidan om projekt flytta-mamma-till-äldreboende, projekt få-bebis-att-sova-lite-mer-på-nätterna och projekt få-min-kropp-i-trim-igen (idag firar jag förresten minus-tio-kilo-jubileum! Är det hejaklacken jag hör där i bakgrunden?).

Däremot har jag bestämt mig för att det är alldeles "good enough" om jag ägnar mig åt mikromeditation lite närsomhelst på dygnet: i bilen, ute på promenad med barnvagnen, under tandborstningen, när jag tankar eller ammar. Enkelt är det också. Djupt andetag in - tänker "Energi, kraft och glädje in" - och djupt andetag ut - tänker "Trötthet, stress och oro ut". Ett par gånger med den lilla affirmationen och jag känner lugnet sprida sig inuti.

Våga misslyckas

Varför, varför, varför har jag så svårt att acceptera mina misslyckanden? Det finns ett begrepp som beskriver den här "sjukdomen" så bra: prestationsbaserad självkänsla. Trots alla år där jag jobbat med min personliga utveckling - gått i terapi och coaching, ältat i huvudet, med vännerna och här på bloggen - för att försöka lära mig att acceptera mig själv, är jag fortfarande alldeles för ofta kvar i det där träsket där jag inte duger som person, utan beräknar mitt människovärde utifrån mina prestationer. Och då blir minsta lilla motgång eller misslyckande genast ett bevis på att jag inte är "good enough".

I perioder av "flow" har jag överseende med det som inte går så bra, men så fort jag är lite trött, stressad eller låg av någon annan anledning glider jag ner i självkritikdiket igen. Tänk om jag kunde ta till mig av alla kloka budskap på det här temat som plötsligt dyker upp från alla håll:

• "Den verkliga lyckan var att misslyckas" (Anna Ström, framgångsrik ekonom som hoppade av en toppkarriär och bytte bana, ur PS!, 8/09)
• "Jag behöver inte vara älskad av alla!" ("good enough"-coachen Elizabeth Gummesson, ur PS!, 9/09)
• "Jag har insett att misslyckanden, oavsett om de är personliga, professionella eller till och med andliga, är nödvändiga för att vi ska växa som människor. De får oss att utvecklas. [...] Det finns inga misstag - bara lektioner" (ur boken Munken som sålde sin Ferrari, av Robin Sharma)

Nu är jag visserligen av åsikten att man inte ska älta det som är negativt mer än nödvändigt, men kanske skulle det vara enklare om vi alla var lite generösare med att bjuda på våra misstag, helt enkelt för att sådana som jag ska kunna känna att jag inte är ensam om att inte vara sådär lyckad precis hela tiden? Kanske jag rentav skulle starta en "Våga misslyckas"-grupp på Facebook? :-)

Nyförvärvad livsvisdom

Vad härligt det är att läsa Saras sprudlande livsbejakande inlägg Formidabelt!, inte minst som jag själv har levt i ett nästan konstant tillstånd av "flow" den här hösten och så innerligt önskar människor i min närhet detsamma. Efter denna långa period av hög energinivå och många glädjekickar är det kanske inte mer än mänskligt att nu - när jag går in i de sista månaderna av min graviditet och höstmörkret tränger sig på - är lite tröttare och lite mer sårbar än tidigare. De senaste veckorna har också kännetecknats av mer frekvent återkommande och tyngre motgångar än höstens första halva.

Det handlar om min identitet som forskare och känslan av att det jag gör inte accepteras och värdesätts. Det handlar också om att i olika utbildningssammanhang få kritik för sådant som jag inte själv bär skulden för - men där jag ändå får stå till svars och agera måltavla.

Visst kan det kännas tungt emellanåt, men på två områden märker jag ändå att jag har tillägnat mig lite livsvisdom. För det första har jag blivit bättre på att inte skuldbelägga mig själv i alla sammanhang, utan att faktiskt kunna se igenom systemet och upptäcka att det är det som ofta hindrar mig från att prestera maximalt. Här kommer också "good enough" in som ett praktiskt tankeverktyg - att jag helt enkelt gör så gott jag kan utifrån givna förutsättningar och om det inte duger är det inte per automatik mitt fel. För det andra har jag utvecklat en större tolerans för mina "lågvattendagar" och lärt mig se dem som en naturlig del av livet snarare än som översta steget på källartrappan ner till helvetet, eller som Bodil Jönsson uttrycker det: "Stilla dig, det går över!".

Sedan har jag förstås stor nytta av att jag blivit en sådan hängiven samlare av orsaker till vardagsglädje. Som en god vän kommenterade en av mina ovanligt griniga statusrader på Facebook: "Ta det lugnt och njut av vad du finner i din omgivning!". Och visst finns glädjeämnena i överflöd där: i det sovande barnet i sängen bredvid mig och det andra i rummet intill, i lättnaden över att äldsta dottern äntligen har hittat en väg ut ur mörkret, i babykorgen i taket som nu hänger redo att ta emot ännu en liten familjemedlem, i alla andra nära och kära som finns där och stöttar upp mig i motvind och gläds med mig i medvind. Tack alla för att ni finns!

Tillräckligt bra - något att skriva hem om?!

I helgen hade vi besök av vår franske vänstudent. En sån kan man få genom universitetet om man vill prata engelska, kanske lite franska, vidga vyerna och, skulle det visa sig, få hjälp att måla huset. Det var nämligen vad vår nye vän föreslog när vi vid vår första fikaträff undrade vad han ville hitta på nästa gång. Inte som vi trodde; paddla kajak, göra en skogsutflykt eller åka till någon sevärdhet i området.

Så i söndags förmiddag kom han cyklande på sin gamla damcykel. Innan dess skämtade Mannen och jag med varann om att vi hoppades att vår vän bar sin röda mössa nu när det är älgjakt. I tysthet var vi nog båda lättade när han väl dök upp. Sedan målade vi, och så var det dags för lunch. Då gjorde vi som vi brukar på helgerna: plockade fram ett antal big back-burkar med resterna från de närmaste dagarna och så är det "sju små rätter" som gäller, dvs alla kombinerar och mikrar som man vill. "Alla äter ju olika saker!" konstaterar vår franske vän förundrat.

Efter ytterligare några timmars målande och en kort trattkantarelltur blir det mat igen, den här gången tortillas med köttfärs och grönsaker. Till efterrätt big packar igen, den här gången med glass i och fasters lemon curd som tillbehör. Räknar man med de små svampsnittarna (trattisarna räckte till tre mackor på fem personer) och de franska ostarna som åkt med på pakethållaren blev det ju faktiskt en fyrarättersmiddag. Studentvännen verkar tillfreds. Han lodar fortfarande omkring i ett hopplock av våra jobbarkläder som han fått låna för att inte frysa eller måla ner sina egna. Han stoppar disk i diskmaskinen och konverserar så gott det går med barnen på deras begränsade engelska.

Denne unge man bor i Paris med en tjänstemannapappa och en hemmafrumamma. Kanske har han aldrig förut ätit en restlunch som inte försöker se ut som något annat, eller slevat lemon curd direkt ur burken. Och har han gjort det är det sannolikt inte med en svensk man i underställ och dennes osminkade hustru med vita färgfräknar. Det kanske inte är så jag alltid vill behandla mina gäster men jag frågar mig: När blev det så lätt att vara good enough? När jag fyllde 40? Eller när jag kom på tanken att se mig själv och min familj som ett exotiskt inslag i någon annans liv? Det synsättet ger onekligen ett ganska stort handlingsutrymme för vad som helst. Till exempel att bara vara som man är...

Good enough mothering

I senaste numret av Mama (11/09) identifierar jag ett återkommande tema som jag vet ger många av oss mammor huvudvärk och tunga tankar - den där mammaskulden som medför att vi aldrig tycker att vi är tillräckligt bra i vår föräldrarroll, trots att vi härjar och sliter för att tillfredsställa såväl arbetsgivare som telningar. Undrar om våra barns fäder lika ofta ägnar sig åt sådana funderingar?

I Mama är det dels skribenten och programledaren Ann Söderlund som har dåligt samvete för att hon under tre veckor lämnar barnen hemma för att delta i fyrans dokusåpa Kändisdjungeln. En annan som grubblar är vimmelreportern Lotta Gray som efter sitt cancerbesked förra året är orolig för att inte vara tillräckligt bra för sin son, i synnerhet som hon inte vet om hon bara kommer att leva några månader eller tills hon blir 90...

Min senaste mammaskuld infann sig när man häromsistens i media med oro konstaterade att en stor del av befolkningens barn äter frukost ensamma framför morgon-TV i stället för tillsammans med övriga familjen. Som jag bloggat om tidigare har vi valt bort griniga morgnar vid det gemensamma frukostbordet till förmån för lugna curlingmorgnar till Bolibompa, medan jag och min man i lugn och ro kan läsa morgontidningen i köket utan bråk om mat och för ljusa lampor.

Å andra sidan tror jag att just den här lilla skulden snart går över. Jag VET att jag är en bra mamma ändå, eller åtminstone har jag lärt mig att anamma begreppet "good enough mothering" som jag först hörde talas om för många år sen, den där gången när jag var på väg in i väggen bl.a. på grund av ständigt dåligt samvete - antingen för att jag var med mitt barn i stället för på jobbet eller på jobbet i stället för med mitt barn.

Sedan dess har jag arbetat mycket med att intala mig att jag duger som mamma, trots att mina barn inte får lagad middag varje kväll, trots att jag tycker det är dödstrist att leka rollekar, trots att jag vägrar spela schack eller Bondespelet (fast jag gillar fia och Drakborgen), trots att jag ofta jobbar sent och ibland reser bort från mina älsklingar flera dagar i sträck. Jag läser mycket för dem, jag pratar mycket med dem, jag berättar ofta hur mycket jag älskar dem och jag kramar dem ofta - och jag tror att det räcker!

Jag får dessutom bekräftelser av barnen själva med jämna mellanrum med fraser som "Du är VÄRLDENS bästa mamma!" eller "Jag vill ALDRIG ha nån annan mamma!". Sen får jag förstås också höra att jag är världens dummaste när de små änglarna inte får som de vill. Fast när yngsta dottern på sistone har gett mig onda ögat så har det flera gånger skett i samband med att hon gett mig epitetet "Din elaka fähund!" - hämtat från Astrid Lindgren. Och då ler jag lite för mig själv och tänker att om inte annat har jag lyckats förmedla ett litet stycke svenskt kulturarv till mina stackars ungar...

Mitt hem är mitt slott

I gårdagens facebook-logg skrev jag att jag "ser ut över skoröran i farstun och tänker: Det är jag som är drottning här. Jag bestämmer att det ska se ut just såhär i min farstu." Fick påfallande många tummen-upp från vännerna, liksom från mig själv när jag genom en freudiansk tangenthalkning råkade klicka in mig själv i "gillar"-skaran.

Ge mig ett gott skäl till att inte alltid känna så! De flesta av oss har ett ställe på jorden som är vårt eget. Vi betalar, inreder, sköter, i vissa fall bygger det själva. Och så är vi många som lägger alldeles för mycket energi på att se och värdera detta hem genom någon annan påhittad felsökares ögon.

Häromdan hörde jag mig själv säga att mitt tidsmotto var: "Det jag inte gör är inte viktigt." Där ser man, tänkte den stora del av mig som hörde detta för första gången. Det var nog Freud som var framme igen. Ju mer jag tänker på det desto klokare verkar det, och återigen tycker majoriteten av mig att jag lever upp rätt bra till det mottot. Den delen är riktigt nöjd med hur jag prioriterar; i helgen innebar det exempelvis att olja plankor istället för en hel massa saker, bland annat att städa farstun. Men den del av mig som sköter kamerabevakningen - genom en osynliga utombordarkamera som jag beskrivit tidigare - är en mästare i härskartekniken dubbel bestraffning. Hur jag än gör så borde jag gjort annorlunda. Vad jag än gör borde jag gjort något annat.

Och jag vill inte ha mer av det. Jag vill känna mig som en drottning i mitt slott och i min slottspark. Det ser ut här och levs här så som det ska se ut och levas, just nu. Statsbesök mottages mer än gärna. Men vad skulle det vara för mening med dem om vårt lilla kungarike var en kopia av något annat istället för ett original av sig själv?

Jag planterar små frön...

Som jag varit inne på tidigare, är det i min lilla yrkesbubbla, universitetsvärlden, vanligt att jobba mycket - väldigt mycket. Det är också populärt att prata i fikarummet om hur mycket man jobbar. Lite av en statusgrej. Lite som att den som rättat flest tentor under helgen kommer först till himlen. Och nu snackar vi obetald övertid - annars skulle det muttras mindre.

Nu vill jag inte på något vis förneka att vi har ett kravfyllt arbete med ständigt neddragna resurser och ofta uppgifter som måste lösas med extremt kort varsel - precis som det är inom så många andra yrkesområden. Men jag hävdar bestämt att det till viss del också handlar om ett förhållningssätt.

Efter min sjukskrivning i samband med "vidbrändhet" för drygt åtta år sedan omvärderade jag min inställning till jobbet ganska radikalt. Jag upptäckte att det går att ha en normal arbetstid och ändå åstadkomma ett bra resultat - ibland blev till och med resultatet bättre när jag lade mindre tid på vissa arbetsuppgifter. Ända sedan dess har jag hållit mig till en genomsnittlig 40-timmars arbetsvecka. Det håller inte varje vecka, men då ser jag också till att kompensera övertiden genom att gå hem tidigare eller ta en ledig dag. Till min hjälp har jag mitt eget lilla smörgåsbord med strategier att plocka ifrån.

Jag märker att mitt sätt att förhålla mig till jobbet kan provocera min omgivning. Häromsistens tittade en kollega förbryllat på mig när jag berättade om min egen "stämpelklocka", en tidsregistreringsmall som jag använder för att hålla koll på såväl hur mycket jag jobbar som hur min tid fördelar sig på olika arbetsuppgifter. Idén om att låta tiden styra vad jag hinner göra i stället för att låta det som ska göras styra min tid verkade främmande. Något för administratörer, kanske, men så kan väl inte vi lärare och forskare tänka?!

När jag i förra veckan var inbjuden för att prata om mina erfarenheter vid ett annat universitet satt ett antal professorer med armarna i kors och stirrade skeptiskt på mig. Antagligen tyckte de att jag tutade i deras doktorander - som är vana att slava på för att tillfredsställa sina handledare - vansinniga dumheter. De kunde ju rentav få för sig att det inte är normalt att jobba dygnet runt, gudbevars! Nåväl, doktoranderna (och prefekten dessutom) tyckte i alla fall inte att det var några dumheter jag kom med.

I vårens stresshanteringsgrupper har jag också försökt sälja in mina tankar om att man själv kan påverka sin situation (helt enkelt ta ansvar för sin egen historia), och känt att jag har fått gehör från många, om än inte alla. Och häromdagen sa en kollega och nyfunnen vän: "Vad bra, Maria, att du är en förebild för oss andra!". Det gjorde mig glad och rörd. Nu är jag inte så naiv att jag tror att det går att förändra organisationens livstempo över en natt. Men jag tror att om fler vågar börja ifrågasätta självklarheten i att se på jobbet som ett kall så kan det också hända saker.

Jag gör mitt bästa för att plantera små, små frön, vattnar och gödslar lite då och då, och så hoppas jag helt enkelt på att de ska börja gro här och var. De kanske inte växer till kokospalmer, men en liten hemtrevnad är ju alltid en början.

Inspiration från honungsbinas hemliga liv

Häromdagen läste jag ut The Secret Life of Bees (av Sue Monk Kidd), den andra boken i vår bokcirkel (eller vår "litterära salong" som vi föredrar att kalla den - det låter lite mer glamouröst...). Alla vi i salongen hade reagerat på olika aspekter av boken, och vännen Angela skriver t.ex. i sin blogg om att bygga livet på honung - hon fascinerades mycket av berättelserna om biodling och möjligheterna att bygga ett helt liv runt honung. Skildringen fick henne att inse att hon saknar ett eget "tema" att bygga sitt liv på.

Själv fastnade jag för några specifika citat. Sedan jag började blogga har jag blivit en dammsugare som sörplar i mig mer eller mindre kloka eller intressanta tankar i allt jag läser - på ett helt annat sätt än tidigare - ofta för att kunna ta med mig hit och resonera kring. I den här boken var det i synnerhet följande som fångade min uppmärksamhet:

"The hardest thing in life is choosing what matters" (s. 183) - det tema som egentligen ligger till grund för hela den här bloggen och som baseras på min egen och vännen Saras respektive 40-årskriser, då vi var för sig, tillsammans och under en gemensam tidsfest grottat ner oss i just detta: Vad är det egentligen som betyder något och vad får oss att känna fotsulorna mot marken respektive lyfta blicken ?

"You think too much. I would do you a world of good to stop thinking and just go with your feelings once in a blue moon" - ja, även om jag älskar mitt grubblande väsen och lär mig kolossalt mycket om mig själv därmed så blir jag stundtals vansinnigt trött på mitt ständiga funderande och vridande och vändande på allting - alla dessa tankar som jag inte ens lyckas sätta stopp för under meditation...

"You can be bad at something, Lily [bokens 14-åriga huvudperson], but if you love doing it, that will be enough" (s. 208) - hmmm, är det inte lite "good enough"-tänk här mitt i biodlingen?

"It was plain Rosaleen had fire in her too. Not hearth fire like August, but fire that burns the house down, if necessary, to clean up the mess inside" - vackert uttryckt om hur en eld antingen kan vara trygg och huslig eller vild, farlig och renande.

Även om det här kanske inte var en av de böcker jag kommer att sätta på min livstids pocket-topp så gav den mig förutom de här tankarna också styrka genom sin kvinnokraft (blev ännu mer sugen på att åka på Kvinnofestival i Mundekulla, som jag klurat lite på tidigare). Det kan finnas något djupt attraktivt och vackert i en samling starka kvinnor, som i fallet med bokens åtta Daughters of Mary, som beskrivs såhär i bokens sista stycke: "I go back to that one moment when I stood in the driveway with small rocks and clumps of dirt around my feet and looked back at the porch. And there they were. All these mothers. I have more mothers than any eight girls off the street. They are the moons shining over me."

Med siktet inställt på att guppa som flötet

Min självkänsla har alltid varit ganska kass, trots hyfsat bra självförtroende i vissa situationer. Precis som Alexandra Pascalidou berättar om i en intervju i Amelia (7/09) handlade min barndom mycket om att få uppskattning för mina prestationer, vilket jag misstänker har bidragit till att jag fortfarande alldeles för mycket förknippar det jag är med det jag gör. Vilket i sin tur leder till att om jag (tycker att jag) misslyckas (ibland kanske ingen annan ens tycker det) så sjunker jag som en stor sten till botten. Snabbt och tungt.

Men kanske är något på väg att hända, sakta sakta. För ett tag sedan bloggade jag om att jag fick en bild under ett träningspass där jag boxade och sparkade sönder den dåliga självkänslan. Och de senaste veckorna har det hänt flera saker som fått mig att fundera på om jag är på väg i rätt riktning. Här är några exempel:

• Jag har äntligen insett att de problem jag hade med en student förra terminen låg helt hos honom, inte hos mig. Samma problem har uppstått med samtliga hans övriga lärare.
• När jag senast blev påhoppad av en kollega, som varit fientligt inställd till mig sedan jag blev hans överordnade, insåg jag också att det var likadant där. Problemet ligger inte hos mig utan i hans svårighet att hantera auktoriteter - det intygar alla kollegor som känt honom längre än jag. Jag kunde ganska snabbt skaka av mig känslan av obehag.'
• När jag häromdagen fick lite halvtaskig respons hos publiken som jag föreläste för insåg jag att det nog mer berodde på att det var fredagseftermiddag före påsklovet, att de hade lyssnat på en tretimmarsföreläsning under förmiddagen och att solen sken ute, än på mig (inte minst som jag har fått väldigt mycket uppskattning för motsvarande föreläsning på andra ställen).
• Jag tycker också att jag den senaste tiden alltmer lyckats applicera mitt "good enough"-tänk på nya situationer i tillvaron.

Igår bestämde jag mig för att skriva ner allt jag kunde komma på som stärker mig - inklusive de här nya insikterna - och så titta tillbaka på det jag har skrivit nästa gång jag känner mig liten och låg. Förhoppningsvis kan det hjälpa mig att ligga kvar och guppa kvar på vattenytan som flötet i stället för att sjunka med blytyngden: Jag duger faktiskt, precis som jag är!

En kick- och boxduell av sällan skådat slag

Så var jag där igen... Varför är min självkänsla fortfarande så låg trots all positiv bekräftelse jag får i mitt jobb och trots all kärlek från familj och vänner? Hur kommer det sig att det behövs så lite för att jag ska glömma alla goda föresatser om att vara "good enough" och acceptera mig själv för den jag är? Ett småkritiskt uttalande från en kollega, en negativ kommentar i en utvärdering och jag faller handlöst - blir liten och ledsen och grubblande igen. Värdelös.

Men idag upplevde jag något intressant. Det hände när jag tränade body combat, ett sorts kampsportsinspirerat konditionspass i grupp med influenser från bl.a. karate och kickboxning som jag ägnat mig åt de senaste tre åren. Här boxar och kickar man så svetten stänker utan att göra en fluga förnär och har jag några uppdämda aggressioner inombords när jag går dit så är de definitivt utagerade när jag går därifrån.

Först höll jag på där och sparkade och slog som vanligt. Den här gången såg jag för mitt inre en energitjuv i min omgivning, en man som bara vill se verkligheten ur sitt eget trånga perspektiv och gärna sparkar på mig och andra verbalt för att hävda sig själv - gissningsvis för att hans självkänsla är låg. Sparkarna blev hårda och slagen likaså. Så förvandlades plötsligt föremålet för min fiktiva våldsutövning till min egen dåliga självkänsla. Och jag riktigt såg den framför mig - som en stor oformlig klump som liksom krympte ihop till ett skrynkligt russin där på golvet framför mig.

Nu är jag inte fullt så naiv att jag inbillar mig att min självkänsla plötsligt blir enormt mycket bättre efter den här underliga upplevelsen. Jag om någon har ju insett att vissa förändringar måste man jobba med hela livet. Men jag tänker i alla fall leva i känslan så länge den varar.

Livet som buffé - revisited

I ett av våra allra första inlägg beskrev Sara livet som en buffé och oss själva som "hungriga på livet". Jag skulle vilja spinna vidare på metaforen eftersom jag just nu är inne i en fas där jag provsmakar extra friskt bland olika bufférätter. Det jag syftar på är förstås sökandet efter strategier för att hantera ett liv som (åtminstone för en utomstående betraktare) skulle kunna upplevas som stressfyllt och ganska kaotiskt, där jag navigerar mellan ett stundtals kravfyllt lektorsjobb, läromedelsskrivande, tre barn, ett jättehus och ett stort socialt nätverk.

Kanske är anledningen till det intensiva sökandet just nu en kombination av höstens 40-årskris och den här vårens stresshanteringsgrupper, där jag försöker erbjuda deltagarna ett "buffébord" med många olika strategier att smaka på, med förhoppningen att alla ska kunna hitta åtminstone någonting som retar gommen. Här är några exempel på de rätter jag provsmakar för tillfället...

... träning i medveten närvaro eller mindfulness, alltså att leva mer i nuet och ägna mindre tid åt ältande av misstag och oförätter i det förflutna eller oro inför framtiden, och att lära sig att uppskatta små anledningar till vardagsglädje i livet

... andningsövningar - läser just nu boken Lär dig andas av Inga-Lill Valfridsson och inser hur viktig andningen är för vårt välbefinnande

... identifiering av energigivare - t.ex. familj och goda vänner, läsande, min nystartade bokcirkel, träning, frisk luft och varma bad till skön musik (just nu går Timo Räisänens skönt avskalade coverplatta And then there was Timo varm i badrummets CD-spelare)

... träning i att bli mer "smartlat" och mindre "dumduktig" (med inspiration från artikeln Jobba mindre, få mer gjort i tidningen PS, 2/09) - att bli mer effektiv på jobbet bl.a med "good enough"-tänk som en av de centrala ingredienserna

Medan förespråkarna för respektive strategi ofta ser just sin metod som allena saliggörande ser jag fördelen med buffébordet - att kunna plocka ihop sin egen tallrik, gräva djupare i vissa karotter och bara skrapa på ytan i andra - lite som Sara varit inne på tidigare (Plura själv). Och som sagt, det handlar om ett livslångt lärande, där jag ibland tar två steg framåt och ibland ett bakåt, beroende på hur mycket det blåser runt omkring.

Bitterfittan och jag

Utläst sedan några veckor, men Bitterfittan lever med mig och gör gott. På tidsfesten i höstas angav jag ”jämföra sig med andra” som energitjuv, men när jag lyckas göra det utan att hamna i över-/under-lägsenhetsfällan kan det funka bra. En skillnad mellan Sara i boken och mig är den stora MAMMASKULDEN. Det där tärande dåliga samvetet vid dagislämningar, sena eftermiddagar eller mindre pedagogiska ilskeutbrott känner jag inte igen.

Jag tror min mamma löste den skulden åt mig – jag minns hennes glada tjoande när hon äntligen kom hem från en sen dag på jobbet. Visst hade jag längtat efter henne och velat ha henne hemma tidigare, men återseendena var härliga stunder upplysta av hennes sprudlande energi. Något helt annat än om hon kommit smygande med försvarsmasken på eller urskuldande blick och en mutpresent från Uno-X. Jag rannsakar mitt föräldrabeteende, det gör jag, men mest som indata för ”bättre-lycka-nästa-gång”.

Om nu mammaskulden är avbetald av tidigare generationer så känner jag igen mig desto mer i dåligt samvete-missbruket i allmänhet (som Maria bloggade om igår, helt utan samkörning) och, i synnerhet, svårigheten att möta mina behov och önskningar med samma respekt som jag tillmäter min mans.

Jag tycker det är bra att han åker skridskor någon dag per helg nu när den sällsynta chansen finns, även om glasrummet som står på min årsönskelista får mindre tid. Jag glädjer mig åt att han ska ägna tre marsveckor åt egen skidåkning efter familjens gemensamma fjällvecka. Den här söndagen väljer jag att vara hemma och röja i huset för att slippa höra smulorna krasa under fötterna den kommande veckan. MEN: Några timmar efter att han åkt med ispiken i högsta hugg börjar mitt mod att sjunka. Framåt eftermiddagen känner jag mig som en riktig bitterfitta.

Vad är då detta fråga om? Med dammsugningen ogjord sätter jag mig och skriver det här och kommer kanske på det: Jag är inte sur på mannen och hans livsbejakande aktiviteter. Jag är inte rädd att han ska hindra mig från att ta motsvarande eget utrymme när jag behöver det. Jag är rädd att JAG ska hindra mig! Få saker äter energi och städhumör så som att misstro sig själv. Lyckligtvis kommer energin tillbaka med råge när jag kommer på mig själv och blir heligt förbannad.

Här ska inte has några jävla dåliga samveten! Här ska – som jag tänkt sen Bitterfittan sidan 20 – resas på egen hand och drickas vin på balkong och kanske till och med åkas flygplan till den där balkongen, även om det kräver klimatkompensation och gör miljömannen bestört. Här ska yogas och bloggas när jag behöver, för då behöver jag. Begrips!

Så. Nu går jag och dammsuger.

Till mina barn

Det goda livet har skänkt mig tre fantastiska döttrar, och ibland funderar jag över vad jag kan och vill ge dem - utöver sanslöst mycket kärlek. Det finns värderingar jag gärna vill förmedla, även om jag naturligtvis är fullt medveten om att det ofta hör till att man som barn - åtminstone under en period i livet - markerar sin självständighet gentemot föräldrarna genom att tycka precis tvärtom. I mitt fall handlar värderingarna jag vill förmedla bland annat om alla människors lika värde och ett ekologiskt tänkande. De minsta är så små ännu, men jag gläds åt att äldsta dottern - som är 18 och om hon nu ville revoltera borde ha gjort det redan - delar de flesta av mina värderingar.

Något jag däremot hoppas slippa föra vidare är den prestationsfokusering som varit min trogna följeslagare under många år och som jag kämpar att lämna bakom mig. Som barn fick jag väldigt mycket uppskattning för saker jag gjorde och lyckades med, inte minst att få höga betyg. Det var däremot mindre vanligt att mina föräldrar gav mig uppskattning för den jag var eller gladde sig åt min glädje över sådant som kärlek och resor.

Det är så lätt att oreflekterat berömma goda prestationer (och det behöver nog inte var något fel med det), men jag känner att det är minst lika viktigt att finnas där och bekräfta barnen precis som de är och att dela deras glädje över sådant som inte handlar om vad de har presterat. Minns en diskussion med Sara för några år sedan. Hon berättade då att när barnen kom och visade sina teckningar så försökte hon att inte berömma deras duktighet, utan snarare ställa intresserade frågor om färger och motiv. Det har jag tagit till mig och försöker tillämpa så gott jag kan. Jag märker att jag återigen glider in på området good enough – detta att man inte måste vara bäst på allt för att duga i sina egna eller andras ögon. Skulle så innerligt önska att jag kunde bidra till att mina barn inte behöver så jobba så mycket med detta som vuxna som jag har gjort och fortfarande gör.

Sedan vill jag gärna ge mina barn många glada skratt och lite galenskap – visa att man kan bjuda på sig själv och skratta i såväl med- som motgång. Mark Levengood skriver i Sucka mitt hjärta men brist dock ej så kärleksfullt om sin skrattade och smågalna mamma, som föredrog att ligga på soffan och röka och läsa romaner framför att laga mat, baka bullar och göra annat som vi tenderar att tillskriva det goda moderskapet. Här har vi en kvinna som verkligen har anammat devisen om good enough mothering. Och Mark konstaterar nyktert att ”bland de största gåvorna ett barn kan få är modet att gå sin egen väg. Mamma satt aldrig på Moderskapets Piedelstal, det var för svårt att balansera soffan där. Men hennes skratt och hennes mod byggde trygga väggar runt vårt hem. Hon fick fyra barn som skrattar hos psykologen i stället för att gråta där. Mycket mer kan man inte begära av en barndom.”

Medan jag skriver detta kastar sig min fyraåring runt halsen på mig, trycker en blöt puss på min kind och säger: "Du är för snäll mamma som lagar så god mat till oss...". Och då är den kulinariska utsvävning hon syftar på helt i klass med Marks mammas - flingor och mjölk...

Nyårslöften i fårakläder

Precis som Sara är jag skeptisk till att lova en massa saker just vid årsskiftet. Jag ger hellre mig själv små utmaningar till förändring året runt. Men igår kväll upptäckte jag att jag vid årsskiftet förra året faktiskt hade skrivit ner en lång lista (junkie som jag är!) med tankar inför 2008 - fast jag bara inte kallat dem "löften". Skulle snarare se det som en önskelista - som jag skickade till mig själv i stället för till tomten och efter jul i stället för före. Anledningen till listan var att 2007 hade varit ett fruktansvärt tungt år både yrkesmässigt och privat, med en ny arbetsplats, extremt mycket jobb, och därtill en tonåring som mådde väldigt dåligt. Jag kände att det här nya året måste bli ett bättre år och att jag själv hade huvudansvaret för att försöka få det att (med Mark Levengoods ord) "puttra i rätt riktning".

Blev lite nyfiken på vad det var jag hade önskat (inte lovat!) genomföra eller förändra och huruvida några av mina föresatser och förhoppningar om det nya året hade infriats. Glädjande nog och diverse 40-årskriser till trots insåg jag att en hel del faktiskt hade gjort det och att somligt åtminstone var en bit på väg. Vad gäller de områden där det inte hänt något ännu så känner jag konstigt nog ingen stress utan bara lugn och trygghet i förvissningen om att det som verkligen hade förändrats var "good enough" så här långt.

Insikten gav till och med inspiration till en ny liten önskelista (med ett och annat överflyttat från förra årets) inför 2009. Den här listan liknar delvis - upptäckte jag efter att jag funderat fram den - en lista som coachen Elizabeth Gummesson (liksom jag en f.d. "duktig flicka" som insett att "good enough" räcker långt) presenterade i Aftonbladet idag som ett alternativ till traditionellt tråkigt prestationstyngda nyårslöften. Jag vill (men lovar inte att!):

• ägna mer tid åt familjen och vänner som ger mig energi och glädje
• ägna mer tid åt vila, avslappning och medveten närvaro
• ägna mindre tid åt jobb på kvällar och helger
• jobba vidare med att bygga upp min självkänsla
• handla mindre (och mer hållbart)
• läsa mer
• vara mer utomhus
• våga satsa mer på mindre säkra kort

Låtom oss vara stolta över vårt engagemang

Med glädje läser jag i senaste numret av Amelia (26/2008) - och ja, jag vet, det är jag som läser Mama, Amelia och tittar på TV4 och Sara som läser Vi och lyssnar på P1, men det står jag för :-) - att svenska folkets engagemang i omvärlden ökar, i synnerhet hos den yngre generationen. Vi skänker miljarder till välgörande ändamål, och då tycker jag att vi kan få vara stolta över det i stället för att någon som gör mer än skänker pengar trycker ner i halsen på oss att vi gör det för att döva vårt dåliga samvete. So what, de som är i nöd skiter väl i vilket givarens motiv är så länge hjälpen kommer fram och gör skíllnad. Sen skulle självklart många fler kunna göra mycket mycket mer.

På tal om Saras inlägg om att handla begagnat läser jag också att vi skänker mer och mer av våra kläder och prylar till Myrorna och liknande organisationer. Visst är det något att glädjas åt mitt i julkonsumtionshysterin! Många många människor lägger ner massor med ideellt arbete på allt ifrån idrottsföreningar till strumpstickning åt hemlösa och verksamhet av typen jourhavande medmänniska. Och alltfler söker jobb som volontärer i utvecklingsländer.

Just nu är kanske mitt engagemang i omvärlden utifrån sett lägre än tidigare. Jag delar inte längre ut flygblad för ett av de politiska partier som jag tycker mest stämmer överens med mina övertygelser. Jag har hoppat av mitt uppdrag som medlem i den ideella språklärarföreningen o.s.v. Ett krävande jobb och en stor familj tar en alltför stor del av engagemanget just nu.

Men eftersom jag har bestämt mig för att försöka leva efter principen good enough väljer jag att i stället vara nöjd över det lilla jag faktiskt gör. Vi har ett fadderbarn i Burkina Faso, vi ger pengar till diverse organisationer, vi skänker alla kläder vi har vuxit ur eller tröttnat på och om det ger mig lite mindre dåligt samvete så kan det väl få göra det? Jag tror också att jag har blivit en bättre lyssnare som faktiskt engagerar mig mer i mina familjemedlemmars, vänners och kollegors liv och välbefinnande än när jag var yngre. Och åtminstone det tycker jag är ett engagemang jag kan vara stolt över.