Alla dessa våra ungar

Sommar i P1 med Nanne Grönwall och Svinalängorna på dvd (denna sommar är Sommar-program till matlagningen och filmkvällar när barnen somnat frekvent förekommande inslag i min semestervardag). Båda på temat uppväxt i missbrukarmiljö. Det gör så ont att jag nästan slutar andas när jag hör talas om barn som far illa för att deras föräldrar inte kan hantera alkohol. Och så tänker jag att hur usel jag än kan känna mig som mamma vissa stunder så är i alla fall detta något som mina ungar inte behöver uppleva. Aldrig har våra barn sett (eller ska de få se) sina föräldrar berusade. Aldrig händer det att våra fester går över styr. Tack alla fina vänner för att ni tänker likadant! Jag ska försöka minnas och trösta mig med, när jag känner mig otillräcklig, att även om jag ofta gör tokigt, säger dumt, har för dåligt tålamod, inte lyssnar ordentligt, kunde mycket bättre, så har mina ungar det ändå så mycket bättre än många många barn i världen.

PS! Lyssna på Nannes sommarprogram. Vilket fantastiskt maskrosbarn denna lilla kvinna är - jag hade ingen aning...

PS2! På Afrikas horn (liksom såklart på många andra håll i världen) kämpar mängder av små för sina liv just nu, medan vi sjunker djupare i TV-soffan med vår lördagsgodispåse. Ge vad du kan, exempelvis till Rädda Barnen eller Röda Korset.

PS3! Kortet är taget på mitt sommarparadis, som jag bloggat om flera gånger, och som jag just återvänt ifrån. Den här gången blev paradisvistelsen lite mer av sin motsats, vilket jag kanske återkommer till i ett senare inlägg - om inte annat så för att trösta den som fått för sig (och kanske stört sig över) att jag går omkring i ständig rosaskimrande förundran över livets ljuvlighet.

Mitt hem är mitt slott

I gårdagens facebook-logg skrev jag att jag "ser ut över skoröran i farstun och tänker: Det är jag som är drottning här. Jag bestämmer att det ska se ut just såhär i min farstu." Fick påfallande många tummen-upp från vännerna, liksom från mig själv när jag genom en freudiansk tangenthalkning råkade klicka in mig själv i "gillar"-skaran.

Ge mig ett gott skäl till att inte alltid känna så! De flesta av oss har ett ställe på jorden som är vårt eget. Vi betalar, inreder, sköter, i vissa fall bygger det själva. Och så är vi många som lägger alldeles för mycket energi på att se och värdera detta hem genom någon annan påhittad felsökares ögon.

Häromdan hörde jag mig själv säga att mitt tidsmotto var: "Det jag inte gör är inte viktigt." Där ser man, tänkte den stora del av mig som hörde detta för första gången. Det var nog Freud som var framme igen. Ju mer jag tänker på det desto klokare verkar det, och återigen tycker majoriteten av mig att jag lever upp rätt bra till det mottot. Den delen är riktigt nöjd med hur jag prioriterar; i helgen innebar det exempelvis att olja plankor istället för en hel massa saker, bland annat att städa farstun. Men den del av mig som sköter kamerabevakningen - genom en osynliga utombordarkamera som jag beskrivit tidigare - är en mästare i härskartekniken dubbel bestraffning. Hur jag än gör så borde jag gjort annorlunda. Vad jag än gör borde jag gjort något annat.

Och jag vill inte ha mer av det. Jag vill känna mig som en drottning i mitt slott och i min slottspark. Det ser ut här och levs här så som det ska se ut och levas, just nu. Statsbesök mottages mer än gärna. Men vad skulle det vara för mening med dem om vårt lilla kungarike var en kopia av något annat istället för ett original av sig själv?