Livstids julkalender: Duktig, kapabel eller möjligen både och

Jag funderar på varför jag gillar ordet kapabel bättre än duktig, för det gör jag. Förmodligen är det orättvist av mig.

Duktig har tagit stryk av ”duktig-flicka”-begreppet som det viftas med i många olika sammanhang. Ibland när man vill frigöra flickor och kvinnor från kraven på att vara perfekta och göra allt rätt, hela tiden. Andra gånger – har Maria uppmärksammat mig på – har duktig-flicka-debatten ett stråk av härskartekniken dubbelbestraffning. När dagisflickor, gymnasietjejer och vuxna kvinnor väl kliver fram, tar plats, ger uttryck för sina förmågor, är både snygga och smarta – då tycker något slags underliggande patriarkal strömning att det måste vara dags att trycka till, punktera, ifrågasätta. Att gapa efter så mycket kan väl ändå aldrig vara bra, i alla fall inte för kvinnor. Det måste bli för mycket för deras späda små axlar att bära.

Kapabel har sluppit kopplingar som gör grundbetydelsen mindre klockren. I min värld handlar kapabel mindre om jämförelse med andra än vad duktig gör. En ettåring som börjar gå fascinerar oss – trots att alla ettåringar med de fysiska och mentala förutsättningarna börjar gå. Ettåringen är inte duktig – hon har bara lyckats manifestera kapaciteten som hon har haft vilande inom sig tills tiden var mogen.

En annan sak som är mycket sympatisk med begreppet kapabel – och som kan vara viktigt att tänka på denna intensiva tid på året – är att man faktiskt inte alltid behöver göra allt det där man kan för att känna sig kapabel. Med duktig är det värre, vem säger att någon är duktig bara för att personen kan en viss sak? Nej, duktig blir man först när man faktiskt gör det.

Så - med tanke på att detta är mitt hittills enda bidrag till Livstids julkalender 2012 - bestämmer jag mig för att jag även denna december är en kapabel bloggare, men kanske inte så duktig.

Livstids julkalender: Surtant javisst - men en jämställd sådan!

Igår var en sån där dag som man helst vill sudda bort ur kalendern. Nog för att den innehöll en del trevligheter. Mysfrukost med hela storfamiljen, min egen och min systers. En skogspromenad i det vackra snölandskapet för att hugga julgranar och plocka mossa till julkrubban. Kakelugnsbrasan med nybakade lussebullar, glögg och Tordyveln flyger i skymningen med tjejerna precis före läggdags. I övrigt var det mest en skitdag.

På väg hem från Skåne hamnade vi efter TVÅ snöplogar som plogade båda motorvägsfilerna i bredd, så att absolut ingen bil kunde komma förbi utan vi fick rulla hemåt i 40 länge länge. I affären glömde jag de tre mest centrala varorna och fick gå tillbaka och ställa mig i kön en gång till. Väl hemma blev det - trots alla goda föresatser den senaste tiden - ett sånt där skrikbråk då båda parter (11 resp 44 år) beter sig som om de snart skulle fylla tre. Han som faktiskt ska göra det lyckades mixa ner ett teskedsmått i lussebulledegen så att jag fick jaga små vassa plastbitar. Till det några utspillda mjölkglas, små kladdiga degbitar över golv och kökssoffa och lite annat smått och gott. Det var med andra ord en riktig Häxan Surtant som gick omkring där och kastade ilskna blickar omkring mig.

När barnen äntligen kommit i säng tänkte jag sura vidare i badet. Med mig hade jag senaste bokcirkelboken, Skriet från kärnfamiljen. Men faktiskt lyckades de sista sidorna få rätsida på den här tjuriga dagen. Boken handlar om jämställdhet i hemmet och jag har rakt igenom läsandet känt att vi nog är rätt bra på det. De sista sidorna innehöll 25 uppmaningar för ett mer jämställt hem och jag läste dem som ett test, där jag gav oss 1 poäng i de fall jag tyckte att vi lever precis så som man beskrev, och ett halvt om jag kände igen mig åtminstone delvis. Summa summarum: 23,5 poäng!

Helpoäng checkade jag bl.a. av när det gäller föräldraledighet (eller är vi ojämställda där, eftersom min man varit hemma längre än jag?), att båda valt att jobba deltid, hämtning/lämning på dagis och skola, vabbande, genusdiskussioner med barnen (ofta på deras initiativ!), fördelning av hushållssysslor och tid för egna intressen. Ett av de få områden där vi inte riktigt fick full pott handlade om i vilken mån jag själv gör "typiskt manliga" aktiviteter i hemmet, t.ex. sådant som har med bilar och byggande att göra. Jag är urkass på och fullkomligt ointresserad av bilar och jag har en alldeles för slarvig personlighet för att ha tålamod att göra ritningar, dra om rör och annat som kräver noggrannhet och precisionsarbete. Å andra sidan är jag en fena på att klyva och köra ved, klippa gräs, skotta snö, måla och tapetsera! Så en liten halva kan jag väl få där?

Ett annat område handlade om den stora mammaskulden. Här är jag nog den som är lite mer bekymrad om det blir en lång dagisdag eller tycker att vi är för dåliga på att spela fia. Å andra sidan  har jag oftast inte dåligt samvete (utan njuter kolossalt) när jag tar mig tid till egna kvällsaktiviteter i form av träning, bokcirklande och liknande, eller när jag åker iväg för att jobba på annan ort och bara rå om mig själv. Det fick bli en halva där också.

Det intressantaste är att alla de här sakerna - som det i boken nämns att man ofta måste förhandla om - har varit så fullständigt självklara för oss. Vi har aldrig fört någon kamp om föräldraledighet och jag kan inte minnas att jag någonsin har behövt tjata om städning eller tvätt. Den slutgiltiga bekräftelsen på att det inte är jag som skönmålar kom när jag berättade om testet och min man höll med mig på alla plan. Jag tror faktiskt att vi kan klappa oss lite på axeln och säga att när det gäller jämställdhet är vi i alla fall goda förebilder för våra barn.


PS. Nu ska ingen tro att jag inte tycker att man får vara en surtant emellanåt. Det får man visst det! Det är bara så att när man blivit så van vid att för det mesta må så gott som jag gjort den senaste tiden - välmåendeknarkare kallar jag det, ärtprissessa säger Sara - så blir toleransen för sådana surdagar lägre än annars, tror jag. Får nog jobba lite på det...

Bra, bäst, duktig!?!

Inkubatorn i Kronoberg AB har som mål att samla och stötta lovande nya företag som har stor potential, som kan bli bäst också i ett internationellt perspektiv. Det verkar gå bra, mycket bra, att döma av den engagerade och målinriktade föredragning jag nyligen hörde med tf VD Helena Collin. MEN: få eller inga kvinnliga företagare anmäler ens intresse för att försöka kvala in.

Helena beskriver hur man söker upp kvinnliga företagarnätverk och frågar vem som vill komma och bli bäst hos Inkubator – och får inget napp alls. Vissa vill helt enkelt inte växa. Andra är, som Helena säger, duktiga flickor som inte anser sig behöva någon hjälp. Duktiga flickor är de säkert, tänker jag, men jag är inte alls säker på att den där sista förklaringsmodellen stämmer mer än i undantagsfall.

Om det är så att Inkubator-retoriken i mötet med de duktiga flickorna är besläktad med den som användes vid föredraget jag hörde så har jag en helt annan teori. Att jag vågar uttala mig beror på att jag är född andra generationen duktig flicka av storasysters grad. Sedan har det hänt en del och mitt spektrum har breddats, men vissa ränder sitter där de sitter.

Säg ”bli bäst” till tio duktiga flickor, och jag hävdar att nio av oss (minst) associerar till prestation, jämförelse och konkurrens. Just det som så många av oss har kämpat hela vår uppväxt med att hantera. Vårt problem har aldrig varit att prestera, tvärtom, utan att lyckas höra och följa våra egna inre röster, att hitta och utveckla våra egna unika kombinationer av talang, vilja och intresse – huvudnycklarna till det där mycket framgångsrika företagandet som Inkubatorn letar efter. Den inre rösten har ibland dränkts just i omgivningens hurrarop, och samma omgivnings ivriga pekande FRAMÅT!!! har gjort det svårt att i farten hinna se de viktiga avstickarna i livet. Och när vi äntligen börjat inse hur lite prestation, konkurrens och "bästhet" betyder jämfört med att hitta rodret och kompassen på insidan, så kommer någon och frågar om vi vill bli bäst! Om det vore så enkelt, tänker vi och skakar omärkligt på huvudet...

Vill du få utrymme och stöd för att satsa all din kapacitet, din lust och ditt engagemang på idén som du brinner för och tror på? Är du tillräckligt bra kan du få det hos oss. Och får du det kan du bli hur bra som helst på just det du vill. Now we’re talking!

Kvinna för sin kajak?

Ringer ett kajakcenter i Stockholm för att kolla läget innan jag åker dit och provar modeller. Ett steg i den mer jordnära delen av mitt kajaksvärmeri: skaffa Kajaken. Blir glatt överraskad när kvinnan som svarar, trots att hon vistas i hufvudstaden, tycks ha både tid och intresse av att ventilera mina bryderier om vad jag vill ha och möjligen avstå från bland en kajaks alla egenskaper. (Vad jag vill betala var vi lyckligtvis inte inne på.)

Eftersom jag blir glad av att paddla i vågor vill jag ha en kajak som också blir det. Men den måste också rymma packning för några dagar eller kanske en vecka (då jag fantiserar om att ha med mig en dator i vattentät förpackning och sedan sitta på en kal kobbe och blogga). När vi pratar packvolym nämner jag siffran 140 liter, det har mannen i sin kajak som är den jag känner bäst hittills, och mindre vill jag inte ha.

Genom att i förbigående nämna mannen bidrar jag kanske själv till vad hon säger sen, apropå snabb kontra surfrolig kajak: "Sen ska du kanske tänka lite på vad din man har för kajak, så det inte blir för jobbigt för dig om ni vill hålla ungefär samma tempo. " "Grrrr", säger jag. Inte. Men tänker efteråt. Varför sa hon inte: "När du sedan har skaffat det du vill ha kanske din man får tänka över vad han har för kajak, om han vill hänga med i ditt tempo/surfa samma vågor som du." Brukar hon kanske råda män att inte köpa för snabba kajaker?

Att hon utgår från att jag är klenare tänkte jag inte på först. (Undrar vad hon hade sagt om jag sagt "Ska jag hålla hans tempo får jag nog köpa en kanadensare, hahaha.") Men att jag - mitt i brottandes med mina egna spretiga önskemål - ska väga in att jag ska orka hålla någon annans tempo! Vill vi paddla tillsammans får vi väl sätta oss i våra fritt valda favoritkajaker och jämka ihop oss med varann, han till mig och jag till honom.

Tassar du - kväser jag?

Ta ansvar för sina egna behov, som Maria råder alla bitterorgan att göra, är inget dåligt mantra – och precis som sådana behöver det upprepas ofta för att få effekt. Det är knappast roligare att vara en bitter man än en bitter kvinna, men jag tror det är lättare för kvinnor att hamna i just den fällan. Precis som Anna säger ”väljer” vi så lätt efter våra gamla mönster.

Sen är det ibland svårt att upptäcka sina egna behov innan de väljs bort av hjärnans automatlåda, inte minst när det gäller riktigt viktiga saker. Då står så mycket på spel så att blotta sin önskan, ställa frågan – och så kanske få ett nej av den som måste säga ja – kräver mycket mod. Kanske enklare att låtsas att behovet, önskan, viljan inte finns där.

Det är så lätt att bli den som utan att märka det tassar runt i en relation utan att ta sina behov på allvar. Då kommer de aldrig ens upp på förhandlingsbordet och det fria modet krymper utan att man förstår varför. Om kvinnor lättare hamnar där är den andra extremen, den kväsande, en traditionell mansroll (för ett paradexempel, studera pappan i Bitterfittan). En som inte respekterar andras personer och önskningar utan använder dem som slagpåsar. Inte är det så ovanligt att två personer i ett diaboliskt samspel växlar mellan de båda rollerna – en familjemiddag med ett sådant par är gratis Norén-underhållning. Om man nu vill ha det.

I efterhand kan jag se att mannen i mitt liv vann den positionen bland annat genom att klara mitt omedvetna tassa-kväsa-test under vår första period tillsammans. Han visade sig ha precis rätt sammansättning av empati och kraft, rätt för att matcha min egen blandning. Hans medkänsla gör det lättare att sätta ner hela fötterna där jag går bredvid honom. Den stillsamma styrkan har för länge sedan lärt mig att utesluta tjuvnyp och gliringar ur handlingsalternativen. Sammantaget blir det … al dente, liksom.

Bitterfittan och jag - nästa insikt

Det var inte riktigt som jag trodde, då i söndags när dammsugningen fick vänta. Det insåg jag i ett långt kvällssamtal med mannen och av att jag förstod kommentarerna till blogginlägget precis men kände att de inte passade in på mig – den här gången.

Det som surade ihop mig var inte att jag själv var hemma och dammsög – det var faktiskt att jag hade synpunkter på mannens tidsprioritering. Lite läskigt, man vill ju inte vara en av de där … bitterfittorna … genom historien som har snörpt på munnen och diskat så flisorna rykt ur proslinet när partnern prioriterar fritidspassionen, Arbetet eller det geniala Skapandet. Och om jag har synpunkter på mannens egenutrymme bjuder jag ju in honom att ha synpunkter på mitt.

Men vänta här nu, är det inte så att han har haft synpunkter på mitt egenutrymme, synpunkter som jag har tagit till mig? Då gällde det ekonomiskt utrymme, där jag tar för mig betydligt mer än han gör. Att inte använda pengar på ett sätt som sabbar möjligheterna att göra det vi båda vill, det var temat då. Vi satte en gräns för ”lekpengar” per månad. En gräns som mannen aldrig är i närheten av och som jag nyligen beslöt att flytta från dåligt-samvete-mappen till verktyg-för-ett-gott-liv i mitt interna kartotek.

Nej, jag är inte ute efter att mäta vår egentid med stämpelklocka. Jag vill gärna pussa lycklig man med frost i skägg och se honom mäta tillryggalagt avstånd med en sytråd på kartan, berättandes om havsörn och råkar. Men jag har bett honom fundera på sitt användande av tid i förhållande till våra gemensamma mål, precis som han bad mig fundera över mitt användande av pengar. Känns både rätt och "inte mer än rätt".

Bitterfittan och jag

Utläst sedan några veckor, men Bitterfittan lever med mig och gör gott. På tidsfesten i höstas angav jag ”jämföra sig med andra” som energitjuv, men när jag lyckas göra det utan att hamna i över-/under-lägsenhetsfällan kan det funka bra. En skillnad mellan Sara i boken och mig är den stora MAMMASKULDEN. Det där tärande dåliga samvetet vid dagislämningar, sena eftermiddagar eller mindre pedagogiska ilskeutbrott känner jag inte igen.

Jag tror min mamma löste den skulden åt mig – jag minns hennes glada tjoande när hon äntligen kom hem från en sen dag på jobbet. Visst hade jag längtat efter henne och velat ha henne hemma tidigare, men återseendena var härliga stunder upplysta av hennes sprudlande energi. Något helt annat än om hon kommit smygande med försvarsmasken på eller urskuldande blick och en mutpresent från Uno-X. Jag rannsakar mitt föräldrabeteende, det gör jag, men mest som indata för ”bättre-lycka-nästa-gång”.

Om nu mammaskulden är avbetald av tidigare generationer så känner jag igen mig desto mer i dåligt samvete-missbruket i allmänhet (som Maria bloggade om igår, helt utan samkörning) och, i synnerhet, svårigheten att möta mina behov och önskningar med samma respekt som jag tillmäter min mans.

Jag tycker det är bra att han åker skridskor någon dag per helg nu när den sällsynta chansen finns, även om glasrummet som står på min årsönskelista får mindre tid. Jag glädjer mig åt att han ska ägna tre marsveckor åt egen skidåkning efter familjens gemensamma fjällvecka. Den här söndagen väljer jag att vara hemma och röja i huset för att slippa höra smulorna krasa under fötterna den kommande veckan. MEN: Några timmar efter att han åkt med ispiken i högsta hugg börjar mitt mod att sjunka. Framåt eftermiddagen känner jag mig som en riktig bitterfitta.

Vad är då detta fråga om? Med dammsugningen ogjord sätter jag mig och skriver det här och kommer kanske på det: Jag är inte sur på mannen och hans livsbejakande aktiviteter. Jag är inte rädd att han ska hindra mig från att ta motsvarande eget utrymme när jag behöver det. Jag är rädd att JAG ska hindra mig! Få saker äter energi och städhumör så som att misstro sig själv. Lyckligtvis kommer energin tillbaka med råge när jag kommer på mig själv och blir heligt förbannad.

Här ska inte has några jävla dåliga samveten! Här ska – som jag tänkt sen Bitterfittan sidan 20 – resas på egen hand och drickas vin på balkong och kanske till och med åkas flygplan till den där balkongen, även om det kräver klimatkompensation och gör miljömannen bestört. Här ska yogas och bloggas när jag behöver, för då behöver jag. Begrips!

Så. Nu går jag och dammsuger.