En ros tar semester

Så du min fina snutteburk, nu är det bara du och jag. Eller egentligen jag och jag. Din bildskärm är ju min spegel, ditt tangentbord min förlängda arm. En arm i vars ände det sitter en oftast vänligt sinnad webbkamera. Den hjälper mig att se mig själv utifrån, men utifrån mig själv, inte utifrån andra. Jag ska bara bli kompis med detta Word 2010, gränssnittet som ska vara så intuitivt. Visst, ge mig ett par nya händer och förklara för mig att de nya är mycket mer intuitiva än de jag hade innan. Sure, som barnen säger. Inte för mig, som är halva Polishusets informella korridorstöd i gammel-word. Inte än, men det kommer väl.

På skrivbordet till denna min alldeles egna hjärnfilial har jag lagt en vacker ros från skolavslutningens utflykt till Rosenparken i exotiska Araby. En ros som ser ut som jag känner mig ibland, och vill känna mig resten av tiden. Helt klart en ros, med något visset blad, lite ovanlig färg och alldeles öppen.

Nu börjar fem veckors semester och eftertanke inför en höst som är ett steg. Ena foten är lyft, det känner jag. Det passar bra att vi håller oss i Sverige i år. Jag vill öva mig på att vara där jag är, även om det råkar vara ståendes på ett ben. Fokus, min käre Watson, inte minst på ett ben behövs fokus. Ett indianläger och en kajakcampingtur är nog ett bra recept. Får se om jag och kajaken kan lära oss (rock’n’)rollen, det skulle göra mig glad. Kajaken som min sjöjungfrustjärt.

De flesta prylar kan man undvara. Min dator och min kajak skulle jag sörja. Nu öppnar jag mina kronblad för semestern.

Namaste!

Kommentaren som växte

Jag är ju inte så bra på att skriva kort... Det här började som en kommentar till bloggen En ny livsstil, men kan allt duga som blogginlägg också.

Hej kära Fembarnsmamman!

Nu har jag läst din blogg från A till Ö och är verkligen imponerad. Du känns som en bergsklättrare som metodiskt tar dig uppåt, ett grepp i taget, med säkringar längs vägen som gör att du tål att glida tillbaka en bit nån gång emellanåt.

En av Marias och mina gemensamma upptäckter är vilken nytta vi kan ha av olika professionella färdigheter om vi vänder dem mot vårt inre liv. Struktur, analys, listor - torrt och tråkigt kanske, men emellanåt kan såna verktyg penetrera svåra livsfrågor som svärd i solvarmt smör. Och om Maria kärvänligt utnämnt mig till überstrukturmupp bugar jag mig nu ödmjukt för min överkvinna!

Sen har vi tillfällena då kontrollen är till för att tappas, då det är dags att go with the flow, glida fram med kajaken... (som jag just nu är besatt av, den vänder mitt hjärta från yogan, eller kanske tar med yogan ut på vågorna, havsandning heter det ju). Men just nu verkar det vara strukturen du behöver. Jag önskar dig all lycka och känner mig säker på att din framtid är i trygga händer - dina egna.

Kram/Sara

PS. Du kom åt en av mina ömma tår när du skrev om ordning i hemmet som ett mål. På det området inser jag att jag inte är överens med mig själv. Vet inte om jag avstår röjning för att jag inte litar på min förmåga att slutföra det, eller för att det faktiskt är mindre viktigt än annat jag väljer att lägga tiden på. En hemläxa till mig. DS

Kvinna för sin kajak?

Ringer ett kajakcenter i Stockholm för att kolla läget innan jag åker dit och provar modeller. Ett steg i den mer jordnära delen av mitt kajaksvärmeri: skaffa Kajaken. Blir glatt överraskad när kvinnan som svarar, trots att hon vistas i hufvudstaden, tycks ha både tid och intresse av att ventilera mina bryderier om vad jag vill ha och möjligen avstå från bland en kajaks alla egenskaper. (Vad jag vill betala var vi lyckligtvis inte inne på.)

Eftersom jag blir glad av att paddla i vågor vill jag ha en kajak som också blir det. Men den måste också rymma packning för några dagar eller kanske en vecka (då jag fantiserar om att ha med mig en dator i vattentät förpackning och sedan sitta på en kal kobbe och blogga). När vi pratar packvolym nämner jag siffran 140 liter, det har mannen i sin kajak som är den jag känner bäst hittills, och mindre vill jag inte ha.

Genom att i förbigående nämna mannen bidrar jag kanske själv till vad hon säger sen, apropå snabb kontra surfrolig kajak: "Sen ska du kanske tänka lite på vad din man har för kajak, så det inte blir för jobbigt för dig om ni vill hålla ungefär samma tempo. " "Grrrr", säger jag. Inte. Men tänker efteråt. Varför sa hon inte: "När du sedan har skaffat det du vill ha kanske din man får tänka över vad han har för kajak, om han vill hänga med i ditt tempo/surfa samma vågor som du." Brukar hon kanske råda män att inte köpa för snabba kajaker?

Att hon utgår från att jag är klenare tänkte jag inte på först. (Undrar vad hon hade sagt om jag sagt "Ska jag hålla hans tempo får jag nog köpa en kanadensare, hahaha.") Men att jag - mitt i brottandes med mina egna spretiga önskemål - ska väga in att jag ska orka hålla någon annans tempo! Vill vi paddla tillsammans får vi väl sätta oss i våra fritt valda favoritkajaker och jämka ihop oss med varann, han till mig och jag till honom.

Meningen med hobby

Till mitt inlägg Mera mening lägger Linnea en kommentar om att det jag söker kanske är en hobby. Först blir jag nästan förnärmad: skulle mina existensiella i-lands-men-ändå-bekymmer kunna lindras av något så trivialt som en ... hobby?

Ordet hobby är rätt illa slitet och förknippas - åtminstone av mig - mer med att hålla på med något utan syfte och mening än tvärtom. Om jag istället översätter Linneas råd till "Fyll ditt liv med sådant som känns meningsfullt och/eller gör dig glad!" så blir det genast mycket svårare att avfärda. Att göra sig själv glad är ju en mening i sig, lika viktig som att göra andra glada.

Inte blir det lättare att strunta i hobbyrådet när jag under den gångna veckan fastnat rejält för en aktivitet som gästspelat i utbudet tidigare: att paddla kajak. Har ni hört Björn Gustafssons låt till Carina Berg? Jag tror jag ska skriva en om kajakpaddling, som har ingredienserna: jag kan!, miljömärkt, Liseberg, tyst, nära, natur, fort, rytm, följsamhet, meditation, väder ...
Återkommer när rimmen är på plats!

Som alla hobbyer innehåller också kajaksfären prylar och därmed följande prislappar, val, fikonspråk och nördar. I det första trevande sökandet efter vad som skulle kunna bli min kajak hittar jag hemsidan utsidan.se med tillhörande diskussionstrådar. Åh, ni fantastiska män som vet hur man angör en brygga ... och hur man ägnar 25 inlägg åt att diskutera två rodertyper på samma kajaktyp. Som en kvinnlig forummedlem uttryckte saken när någon, med självironi, konstaterar att den största massan av kajakköpare inte är kajaknördar: "Vi andra behöver ju inte, vi har ju vänner som dig :-)". Jag håller med: Tack nördar för att ni finns!