Påfyllnad i tankeskafferiet

Hela tiden hittar jag nya radiofavoriter som gör såväl kvällspromenader, som tvättsorteringar, som bilturer till och från jobbet till fina små lyssnar- och tankebubblor. Sommar, Vinter, Tankar för dagen, Allvarligt talat och så nu senast har jag fått upp öronen för P1 dokumentär. Ett helt jätteskafferi med välgjorda och intressanta program som ger massor av tankeföda. Det kan låta dystert när man listar upp vilka människoöden jag har trakterat öronen med på sistone, kanske inte det man i första hand tänker sig som ljudfond till en ljummen majkväll i skogen:

* Emma som fick cancer vid 25 års ålder, mitt under uttagningsproven till polisutbildningen

* Erik som levde sina tio första år i en källare och misshandlades fysiskt och psykiskt av sina föräldrar

* Nadja som gång på gång sviks av sina båda syskon

* Nina som efter en dykolycka för femton år sedan är bunden vid en respirator

* 6-åriga Anna som fick en hjärntumör konstaterad efter ett rutinbesök hos skolsköterskan

* Emma som kämpar mot omgivningens fördomar sedan hon fick HIV för sex år sedan

Men förutom att ge mig intressanta stunder i nya tittskåp, bjuds jag på välbehövliga perspektiv. Egna små bekymmershärdar - som trilskande tioåringar, plagierande studenter och ett kök som hämtat ur en knarkarkvart - känns genast futtiga i jämförelse, och jag hittar i stället fram till stor tacksamhet över allt jag har - och inte har. Och tack underbara Sveriges Radio för en fantastisk guldgruva som aldrig sinar.

En ros tar semester

Så du min fina snutteburk, nu är det bara du och jag. Eller egentligen jag och jag. Din bildskärm är ju min spegel, ditt tangentbord min förlängda arm. En arm i vars ände det sitter en oftast vänligt sinnad webbkamera. Den hjälper mig att se mig själv utifrån, men utifrån mig själv, inte utifrån andra. Jag ska bara bli kompis med detta Word 2010, gränssnittet som ska vara så intuitivt. Visst, ge mig ett par nya händer och förklara för mig att de nya är mycket mer intuitiva än de jag hade innan. Sure, som barnen säger. Inte för mig, som är halva Polishusets informella korridorstöd i gammel-word. Inte än, men det kommer väl.

På skrivbordet till denna min alldeles egna hjärnfilial har jag lagt en vacker ros från skolavslutningens utflykt till Rosenparken i exotiska Araby. En ros som ser ut som jag känner mig ibland, och vill känna mig resten av tiden. Helt klart en ros, med något visset blad, lite ovanlig färg och alldeles öppen.

Nu börjar fem veckors semester och eftertanke inför en höst som är ett steg. Ena foten är lyft, det känner jag. Det passar bra att vi håller oss i Sverige i år. Jag vill öva mig på att vara där jag är, även om det råkar vara ståendes på ett ben. Fokus, min käre Watson, inte minst på ett ben behövs fokus. Ett indianläger och en kajakcampingtur är nog ett bra recept. Får se om jag och kajaken kan lära oss (rock’n’)rollen, det skulle göra mig glad. Kajaken som min sjöjungfrustjärt.

De flesta prylar kan man undvara. Min dator och min kajak skulle jag sörja. Nu öppnar jag mina kronblad för semestern.

Namaste!

Osäker, tvärsäker, osäkrad

Jag har alltid haft svårt för De Tvärsäkra. Känt mig ungefär som vår enmeters varghund när grannens taxar bjäbbade runt hasorna. Helt glömsk av sin kapacitet att freda sig bligade han bekymrat neråt och gjorde fåfänga ansatser att lyfta på alla fyra tassarna samtidigt.

Jag som har letat efter den inre kompassen så mycket i mina dagar drabbas nu allt oftare av känslan flyttfåglarna har när de flyger – inget att diskutera, ditåt ligger det som är det rätta. För mig i alla fall. Och när jag uttrycker det jag känner lyssnar folk mer än jag kunnat drömma om, avfärdar mig sällan eller aldrig, och tar till och med själva prövande steg åt mitt håll.

För mig är det en överrumplande kick varje gång jag uppfylls av den där självklara övertygelsen – plötsligt skär en laserstråle genom degigt inre dividerande och svaret är givet. Det gäller nästan alltid frågor som har en etisk eller värderingsdimension, där jag kan vara tvärsäker på var jag själv står, men fortfarande ge utrymme för andras hållningar. Nyligen fick jag en kommentar av någon som jag lyssnar mycket på: ”Jag lyssnar mycket på vad du säger, jag lyssnar nog mer än vad du tror”. En liten hint om att jag inte behöver utnyttja taxretoriken?

Några figurer med tvärsäker framtoning blir ändå tillgångar för mig – dem med en glimt av självdistans i ögonvrån, eller i alla fall i bemötandet när jag tar mig för att reagera på deras utspel. Gaia är en, en annan är kollegan från förr som alltid lämnade mig med ett vimmelkantigt leende efter intensiva lunchsamtal. Och så dottern som alltid vet vad hon vill och där vi gemensamt hittat humorn som möteszon. Ni vädrar ur mitt ibland segdragna tänkande. Påminner mig om att det är okej, ibland bättre, att tänka efteråt istället.

Vi vinner en förhandling

Jag tycker jag gör en del framsteg i livet. Idag har jag till exempel tänkt samtidigt som jag grälade. Med dottern förstås. Det är nästan bara med dem jag grälar. Eller... henne. Med mannen pratar jag och på jobbet tänker jag ett bra tag, sedan är jag tydlig. Men nu grälade jag alltså. E ville inte åka och dansa som hon brukar på torsdagar. Ryggmärgsreflexen säger: det-blir-roligt-när-du-kommer-dit, man-får-allt-gå-terminen-ut-innan-man-slutar, nu-har-vi-slängt-i-oss-middagen-för-att-hinna. På toppen ett jag-fick-lära-mig-att-nya-banken-tar-100-kronor-i-övertrasseringsavgift-när-jag-glömde-just-det-autogirot.

Men visst, fröken E har sina poänger: hon sa faktiskt redan förra veckan att hon inte var sugen, pengarna är ju redan betalda och middan istressad, och inte är det många gånger kvar på terminen heller. Det blir ju bara körigare för henne och mej om vi stressar iväg nu. Nånstans i bakhuvudet flimrar ett antal gamla ofyllda tiokort på allsköns inrättningar förbi. Dom var visst mina dom...

Mitt i den bitvis heta, bitvis truliga diskussionen stannar jag upp och tänker, flera gånger faktiskt. Under tiden blir det tyst och E följer mig med en intresserad (road?) blick. Jag funderar på hur det blir om vi gör si eller så. Nu och sen. Hur väger egentligen argumenten? Vilka blir de prejudicerande effekterna? Kan det bli något bra av det här, inte minst för mig?

Till slut kommer jag med förhandlingsbudet att E slipper dansa om hon hänger tvätten medan jag - i ensamt majestät - åker och handlar i min egen takt och bubbla. Enligt den ursprungliga planen skulle det ha skett i sällskap av H och med tidspress medan E dansade.

E accepterar glatt. En win-win-situation är nådd, kännetecknet för en lyckad förhandling. Fråga mig bara inte vem som är mästare och vem som är lärjunge i just det här exemplet. Det är jag inte så säker på.

Stressed or desserts? En reflektion om livets efterrätter

Ett palindrom av det engelska ordet "stressed" blir "desserts" och här har vi temat för mitt inlägg idag. "Barnbarn är livets efterrätt", brukar man säga, men vet ni vad: Jag tror att jag har börjat ta för mig av den där efterrätten redan nu. Inte måste man väl vänta tills man blir pensionär eller får barnbarn?

I samband med bloggens ettårsjubileum bestämde Sara och jag oss för att trycka upp visitkort med tre små centrala tankar:

FÖRundran

EFTERtanke

MITT i livet

Dessa små ord innehåller precis det som allting handlar om för mig. I stället för att stressa fram utan riktning - vilket jag har gjort alldeles för mycket i mitt liv - ägnar jag allt större del av mitt liv åt FÖRundran, att vara här och nu och verkligen njuta av allt härligt som finns omkring mig. Vidare tillbringar jag många minuter av mitt vakna jag till EFTERtanke, inte minst när jag sitter här vid datorn. Som Sara och jag konstaterade i jubileumsinlägget hjälper bloggandet oss i vårt vridande och vändande på oss själva och vår tillvaro med alla dess vindlingar. Och det bästa av allt är att jag njuter av efterrätterna FÖRundran och EFTERtanke redan nu - MITT i livet!