Livstids julkalender: Dags för fri skrivning?

En av mina väldigt tidiga, och mycket tydliga, yrkesdrömmar var att bli författare. Bok efter bok påbörjades, oftast med inspiration från den senast lästa, och ett eller två kapitel skrevs, men eftersom jag var ett bokslukarbarn hade jag ju strax hunnit läsa en ny bok som inspirerade till att påbörja ett nytt skrivprojekt. Och så växte papperskassen med det som min pappa kärleksfullt döpte till "Marias ofullbordade". Jag tappade bort skrivandet någon gång i de tidiga tonåren, och de enda tillfällena då jag släppte loss den kreativa vildhjärnan en smula var i skolans fria uppsatser. Dem fick jag visserligen positiv respons på, men återkopplingen handlade om bra struktur, korrekt grammatik och ett lämpligt ordförråd - jag fick sällan någon bekräftelse på om språk eller innehåll berörde den som läste.

Livet vindlade vidare, jag började plugga språk och plötsligt hade jag i stället för författare (eller kirurg, som också stod högst på drömlistan under många år) blivit lärare - ett yrke som aldrig ens funnits med på den där listan. Så halkade jag in i universitetsvärlden och blev kvar där - i nästan femton år. Vad hände då med skrivandet? Jodå, visst började jag ägna mig åt det igen, men det handlade om torr akademisk avhandlingstext, så långt ifrån mina fantasifulla barnbetraktelser man kan komma. Det skönlitterära kändes oerhört avlägset.

Kanske var det lite för mig som för Majgull Axelsson, den idag mycket populära romanförfattaren, som i Sommarpratarna på TV berättar om hur hon inte vågade skriva skönlitteratur till en början utan satsade på att bli journalist. Tydligare ramar, mer faktainriktat, mindre utrymme för (eller krav på, beroende på hur man vill se det) fantasi. Och precis som hon så småningom vågade ta steget från det trygga strukturerade till det fria skrivandet så känner jag att jag tar ett litet steg i taget på den vägen.

Det började med läromedel för sju år sedan. Fortfarande mycket fakta och struktur, men ändå med lite mer av min personliga röst i texten än i avhandling och forskningsartiklar. Fyra år därefter togs nästa steg, då Sara och jag började blogga, och rösten blev tydligare. Jag har alltmer kommit att uppleva hur mycket Livstids-skrivandet ger mig. Det förstärker min glädje och förundran, och det hjälper mig att hantera det sega eller svåra.

Frågan jag brottas med nu är om jag har modet och förmågan att ta det sista klivet ut i öppnare vatten och börja skriva skönlitterärt igen - på så sätt skulle ju cirkeln samtidigt slutas. Och jo, jag ska nog våga, till en början i tryggt sällskap med någon som jag vet kan det där, min äldsta dotter. Vi har börjat skissa på en barnboksserie baserad på lillasysters underbara ordvändningar och målet är att skriva så att både barn och vuxna längtar till läsandet. Kanske jag vågar försöka mig på en vuxenroman därefter?

Går du också i skrivdrömmar? Kanske är det dags att börja blogga, eller satsa stort direkt och dra igång ett bokprojekt? På Facebook-sidan Skriva bok kan du få tips och stöttning av andra skribenter, varav många skriver sin allra första. Och även om du bara vill fylla byrålådan (eller hårddisken) så kan skrivandet i sig ge välsignad kraft.

Till en skärm nära dig...

...kommer också i år Livstids julkalender: ett blogginlägg om dagen, som kontrast till vår annars ganska oförutsägbara skrivarfrekvens. Sådär en 150 inlägg om året brukar vi landa på, men när på året de dyker upp och om de kommer i flock eller regelbundet droppande som från en otät kran, det kan man aldrig så noga veta.

Det senaste året har vi bloggat lite glesare än vanligt, samtidigt som Livstid har tagit större plats i våra liv än någonsin: vi har gjort bok av bloggen, ett bokmärke för antecknande (bokcirkel-)läsare och nu senast vår ögonsten Älskade lista! – boken med vackra bilder, finaste pappret, några av våra texter men framför allt en räcka listrubriker med liv- och luststema att fylla i eller bara inspireras av. Den perfekta presenten/julklappen insåg vi när vi öppnade var sitt provex och själva blev lätt betagna. Som vanligt: vi börjar med att göra något som vi tycker att andra behöver, sen inser vi att vi själva är vår främsta målgrupp. Böcker och bokmärken kan förstås beställas av oss.

Livstid har också vänt tillbaka till källan: det goda, givande mötet och samtalet – IRL. Ni som har hängt med ett tag vet att allt började med en lite annorlunda 40-årsfest, bloggen kom till som en fortsättning på de samtal om livet och tiden som satte igång där. I höst har vi fått leda ett par inspirations- och samtalskvällar, i både jobb- och fritidsmiljö. Att man kan få ut så mycket av att bara samlas och berätta för varandra vad vi tänker!

Men, som sagt, nu är det snart december och skrivandet står högst på agendan. Äntligen är det dags att krypa in i skrivarbubblan en stund var och varannan dag, med julkalendern som alibi. Till våra män och barn säger vi kanske att vi måste för att vi har lovat våra bloggläsarvänner det, men vi vet ju alla vilka som längtar mest efter de där inläggen…

Vi hoppas förstås att du ska ta dig några minuter varje dag ända fram till julafton för att stanna upp och fundera en liten stund tillsammans med oss. Det kommer liksom förra gången att vankas såväl eftertanke som förundran från flickorna i Småland som emellanåt försöker lyfta blicken och samtidigt stå med fötterna stadigt på sina respektive vedbackar. Vi ses - lite oftare än vanligt!

Humor och sorg - komplicerad kombo

Som Maria har skrivit tidigare var omdömena från Målajords litterära salong väldigt splittrade när det gällde Sista boken från Finistère. Jag var den som satte det allra lägsta betyget, en tvåa på vår gammeldags femgradiga skala (inga grundskole- eller gymnasiereformer biter på den). Innan någon blir djupt förnärmad å Bodil Malmstens vägnar vill jag förtydliga att det är min läsupplevelse jag betygsätter, inte boken. Så har det i alla fall varit hittills – vi har lyckligtvis inte haft några böcker som jag har varit beredd att sätta mig till doms över och såga. Eller kanske bara lite, nån gång…

Nåväl, det är när betygen spretar eller är låga som diskussionerna i salongen blir som mest intressanta – ingen glömmer exempelvis Charlotte Roches Våtmarker som diskuterades livligt en decemberkväll i sken av kamin och stearinljus. Var och en av oss får verkligen tänka till och formulera sig när de igenkännande nickningarna plötsligt inte infinner sig från alla håll runt bordet.

Malmsten är en alldeles egensinnig språkvirtuos, inget snack om den saken. Här talar vi avancerad ”masturbation mentale”, som Madame C i boken kallar allt tänkande som inte leder vidare till handling. Underbar formulering för övrigt, kanske Livstids nya underrubrik? Men det är något med hennes omskrivna etiketter på personer och fenomen (de tre onda männen, staden nära Nantes) och med den ständiga repetitionen av dessa etiketter som får mig att associera till kåseriet. Ett ytligt, lätt, putslustigt kåserande över den stora sorgen? Där förlorar Bodil mig och jag henne.

Kanske är jag för funktionalistisk: Ska man igenom en sorg måste man nämna saker vid deras rätta namn, basta! Jag följer berättarjagets sorg som genom en tjock, blank glasruta. Genomskinlig, visst, men avståndsskapande. När jag cyklar hem tänker jag vidare. Just metaforen glasruta får mig att tänka på första meningen i min egodikt:
Helst vill jag
braka genom isen…

Jag tror känslan av yta skrämmer mig. Att söka skydd bakom den ägnade vi oss alldeles för mycket åt när min mamma dog. Av hänsyn till varann, tänkte vi nog, jag, min far och min bror. Efteråt har jag tänkt att vi borde satt oss runt ett bord, vi tre, med en packe hjärteknipande familjefoton, en rulle hushållspapper och rentav en flaska whiskey om det hade behövts, för att bryta igenom den där förbaskade isen. Kanske är det därför jag inte klarar Bodil Malmstens – som jag upplever det – distanserande stilgrepp.

Att humor hjälper i sorgen, det var vi däremot helt överens om i salongen. För oss som inte finner vägen in i Malmstens version av den kombon finns exempelvis, förutom Marias favorit John Irving, Jonathan Troppers How to talk to a widower/Konsten att tala med en änkling. Och så finns ju verkligheten. Som den gången, ett halvår efter min mammas död, när hennes gamla barndomskompis ringer och frågar efter henne. Jag blir så ställd att jag ber henne vänta ett ögonblick, håller för luren och berättar för min pappa att någon söker min mamma. Just det, att jag ber väninnan vänta ett ögonblick innan jag återkommer till luren och berättar att den hon söker inte lever längre, gör situationen än mer absurd. Och när samtalet är slut skrattar vi – sorgkantat, befriande, tillsammans.

Mittemellan skratt och gråt

Böcker som lyckas skildra sorg och humor utan att det blir krystat har alltid tilltalat mig. Ingen kan konsten som John Irving, framförallt i de rent magiska Garp och hans värld och Hotell New Hampshire. Tragiska så det värker och samtidigt så galet roliga emellanåt. En annan favorit är Jonathan Troppers Konsten att tala med en änkling. Inte lika slipad som Irving, och lite för skruvad för min smak emellanåt, men också mycket vacker, sorglig, rolig och tänkvärd. Och så älskar jag Mia Skäringers svarta humor. Som jag njutit av hennes inpå-skinnet-krypande krönikor och blogginlägg. Snart kommer hennes föreställning på TV och jag kommer att sitta bänkad!

Men nu var det egentligen inte de här författarna jag skulle blogga om, utan en bok som jag precis har läst ut (och som jag därmed ännu inte vet i vilken mån den kommer leva kvar och påverka mig framöver). Boken är senaste bidraget i Målajords Litterära Salong (vår extremt oprettiga bokcirkel med det extremt prettiga namnet): Bodil Malmstens Sista boken från Finistère. Aldrig under våra två och ett halvt år tillsammans har vi haft så olika uppfattningar om en bok - den fick alltifrån en tvåa till en femma i betyg - och diskussionerna blev mer spännande än någonsin. Tänk att man kan uppleva samma text på så olika sätt!

Denna - i min mening - lilla pärla på dryga 230 sidor handlar om Malmstens verkliga eller fiktiva (vilket vet vi inte) väg från beslutet att lämna sitt älskade (verkliga eller fiktiva) Finistère, och den förtvivlan det beslutet medför. Med ett som vanligt poetiskt språk gestaltar hon en människa i uppbrott, hennes sorg, vrede, vemod, nostalgiska tillbakablickar och mitt i alltihop en underfundigt distanserad humor, fyndighet (som en del av oss, inklusive undertecknad uppskattade medan andra definitivt inte gjorde det). Längs vägen sår hon mängder med små tankefrön (om det var vi överens i litterära salongen!). Ett stilgrepp som vi däremot var i allra högsta grad oeniga om effekten av var hennes ständiga upprepningar av tankegångar och begrepp (som "De tre onda männen i staden nära Nantes"). Somliga störde sig enormt, medan de för mig blev ett lysande sätt att levandegöra den förtvivlades ältande (been there, done that!) och jag tyckte dessutom att upprepningarna gav hela boken en sorts poetisk melodi - känslan av medeltida balladers omkväden. Läs den och avgör själv om det är en bok som rör dig eller stör dig!

Det här är mitt bidrag till etapp fem i bloggutmaningen ”Berika & värna livet” på bloggen Punctum saliens.

PS. Du som gillar böcker och har en bokcirkel eller gärna skulle vilja hitta en, och som bor i Växjötrakten - boka redan nu in den 15:e november! Då arrangerar Livstid evenemanget Vidga dina (bok)cirklar i samarbete med Stadsbiblioteket i Växjö.

PS2. Vår bokcirkels bästa boktips hittar du under en egen flik här på bloggen.

Patti säger: Gör något nytt!

Det var ju inte alls cyklande jag hade tänkt skriva om när jag satte mig vid datorn efter den litterära salongens sammanträde för någon vecka sedan, utan boken vi hade läst och pratade om. Patti Smiths Just Kids valdes lägligt, dagen före nyheten att Patti Smith utsetts till Polarprisvinnare.

Jag satte högst betyg av oss alla den här gången, 4 -, och det gjorde mig nöjd. Dels för att jag inte fastnade i att läsa boken extra kritiskt för att just jag hade valt den, dels eftersom boken inte var den sorten jag brukar falla för. Jag som gillar rom-coms, lyckliga slut, innerliga och inifrånbyggda personporträtt föll för en bok nästan helt utan känslobeskrivningar, med ett rakt och kärvt språk och en ännu rakare tidslinje som berättarteknisk ledstång.

Den där enkelspåriga kronologin blev en av bokens finesser för mig, andra tyckte istället att den förde tankarna till mellanstadiets skoluppsatser om sommarlovet. På radio hörde jag någon säga att tidningar berättar historien framlänges, medan historieböckerna går från andra hållet. Den här boken börjar från början och slutar i slutet, utan förnumstiga ”och-som-vi-alla-vet-blev-ju”-blinkningar till läsaren – och det trots att både vi och författaren vet en hel del om hur det faktiskt slutade.

I mina ögon har den här boken en tydlig sensmoral: Framgång står inte stämplad i pannan på alla som så småningom når dit. Vad tror ni att en Idol- eller Talang-jury hade sagt om den besökt det trånga rummet på Chelsea Hotel, där Patti Smith och Robert Mapplethorp sitter i sängen och klipper bilder till collage, skriver dikter och trär pärlhalsband med flugfiskefjädrar och dödskallepärlor? Hur sannolikt är: ”Klart att du blir en av epokens viktigaste rockpoeter och du en världsberömd fotograf, det syns ju lång väg.”

Det andra som slår mig är hur oerhört moderna de var, Patti och Robert (boken handlar lika mycket om dem båda och om deras konstnärskap). Att vara androgyn i sin framtoning, homo- eller bisexuell, sammanboende ogift, till synes ointresserad av allt som kan förknippas med ett Svensson-liv – det går väl an nu, men här handlar det om människor födda på 1940-talet i allt annat än avant garde-familjer, bland de första kullarna som fick tillfälle att slå en liten lov in i ungdomskulturen på vägen mellan barn- och vuxenliv. Den moderna känslan förstärks av bokens foton av huvudpersonerna: De skulle båda kunna vandra Växjös, Stockholms eller New Yorks gator fram idag och betraktas som intressanta, stilsäkra och åtråvärda.

Just det får mig att tänka på att boken har sitt fokus på sent 1960-tal–tidigt 1970-tal. Den tidsperioden har verkligen något särskilt som inte bleknar i första taget. Kanske har min bror berett vägen för den insikten, han som började digga Stones som åtta-tioåring i början på 1980-talet och som har gråtit äkta salta tårar över att aldrig någonsin få uppleva Woodstock-festivalen. Han gav mig en bakgrundsdos av Sympathy for the Devil, Crosby, Stills, Nash & Young och allt det där. Patti Smith romantiserar inte, men om nutidens mantran är ”upplev” och ”var lycklig” så var nog den tidens, i hennes kretsar, ”vad du än gör, gör något nytt”.

Mitt bibliotek är min borg!

... skrev jag på min statusrad häromdagen efter att än en gång ha förflyttat min arbetsplats från det vanliga kontoret till vårt fantastiskt fina stadsbibliotek. Tidigare i veckan tillbringade jag en timme i uppfriskande tystnad och ensamhet på det charmiga minibiblioteket i vårt närmsta samhälle, i väntan på dotter på gympa och med ett roligt jobbuppdrag att ägna mig åt. Det är något med stämningen som gör mig så oerhört inspirerad och kreativ.

Kärlekshistorien startade tidigt. Biblioteket var ett av de ställen vi nästan alltid besökte vid barndomens sällsynta bussresor till stora lilla staden. Under åren som högskolestudent blev det mitt andra hem mellan dagislämning och -hämtning. Här hämtade jag böcker och läsglädje, och skapade rutiner i den flummiga pluggvardagen. Idag söker jag mig gärna tillbaka för att jobba, trots eget fint kontor på universitetet. Här finns ju allt jag behöver - arbetsbord, sköna fåtöljer, internetuppkoppling och trivsamma Café å Läs. På resande fot mutar jag också gärna in ett bibliotek som arbetsplats: Medborgarplatsens i Stockholm är en favorit i all sin 70-talstristess när jag förärar huvudstaden ett besök, och på måndag möts våra vägar vi igen.

Alla mina barn har blivit lästa för och medsläpade till biblioteket långt innan de kunnat gå, prata eller förstå vad en bok egentligen är för något och det medvetna valet har burit frukt. Idag älskar de miljön allihop. Nu är det äldsta dotterns tur att vara student och emellanåt fly dit från korridorsrummet, och hennes kärlek till böcker, läsande och skrivande är om möjligt ännu större än min. Mellantjejerna stortrivs bland böcker och pannkakor på bibblan; den största är i värsta bokslukaråldern och ställer klockan en halvtimme tidigare på morgonen för att hinna läsa en stund före skolan, medan den minsta stavar sig igenom ord och meningar, och ser kvällens godnattsaga som dagens höjdpunkt. Lillkillen sorterar gärna i bokhyllan - hemma och på biblioteket - på sitt sätt, samtidigt som han erövrar talspråket dag för dag.

I mitt nästa liv vill jag bli bibliotekarie - inte i egenskap av misslyckad författare utan helt enkelt av vidunderlig kärlek.

Vad sägs om en... fotbollsbok?

På prototypen till min nästa uppfinning - förvillande lik ett blad ur en anteckningsbok - har jag noteringarna från dagens boktips: Spela på bästa fot av Pia Sundhage och Elisabeth Solin. Handlar om Sundhages coachning av USA:s damfotbollslag fram till OS-guld i Kina 2008. Fullt läsbar för den som helt saknar fotbollsintresse - bara en sån sak!

Titeln antyder vad det handlar om: att leda med fokus på positiva exempel, tilltro och glädje. Dagboksberättat av Pia, kommenterat av ledarskapsmentorn Elisabeth. Båda med befriande enkelt språk. Några av punkterna jag skrev upp:

• Vi är varandras miljö, vi gör varandra bra.


• Visualisering: Pia beskriver en framtid när folk pratar om USA-damernas starka anfallsspel. Bild av en genomförd förändring.


• Att våga vänta in dem man leder, stöttar eller ska försöka influera - lägga paketet i deras knä och låta dem öppna när de är mogna för det.


• Istället för att kritisera: kommentera en företeelse neutralt och ställ öppna frågor: "jag ser att du gör såhär, hur ser du på det?".


• Seriös och lekfull - det ideala mentala tillståndet enligt amerikanske filosofen och pedagogen John Dewey


• "Jag har en förmåga att välja lycka." - Pia Sundhage om sig själv


• "Det bästa med en förlustmatch är nästa match."


• Att inte förstå för fort


• Pias allra viktigaste lärdom - vikten av att tro på laget, och visa det

En annan läsare plockar säkert andra russin ur denna kaka. Rekommenderas!

Läsa sig till visdom

"Var får du din själsliga näring?" frågar chefredaktören för tidningen Leva, Catharina Hansson" i sin krönika i nummer 10/09, och konstaterar att för henne känns det skrivna ordet lika livsviktigt som luft och mat. Just det här numret av tidskriften har en litteraturspecial på temat "Böckerna som lär dig leva". Vid sidan av intervjuer med några kända svenskar (t.ex. Åsa Nilsonnne, Bodil Jönsson och Henrik Fexeus) om deras syn på läsning bjuder man bland annat på en massa boktips av olika slag.

I mitt förra inlägg ställde jag frågan om man kan arbeta aktivt för ökad visdom. Många av svaren på livets många frågor söker jag i litteraturen. Sedan vi startade vår bokcirkel tror jag också att jag läser skönlitterära romaner mer medvetet, mer sökande - vilket inte på något sätt förtar själva njutningen, utan snarare förhöjer den. Att sedan mötas och diskutera det lästa ger nya intressanta perspektiv som jag själv inte hade uppmärksammat.

Jag tycker också om att läsa böcker som på olika sätt tar upp livets olika frågor i mer faktabetonad eller instruerande form. "Självhjälpsböcker" avfärdas ofta lite lättvindigt som ytliga och "quick fix"-betonade, och visst finns det en och annan som lovar lite för mycket guld och gröna skogar, bara man följer ett visst recept. Samtidigt tycker jag att de flesta av dem ger mig åtminstone någon ny tanke. Och som den buffé- eller smörgåsbordsälskare jag är plockar jag russinen i kakorna snarare än att sluka biffstekarna med hull och hår.

Mitt sängbord är ständigt belamrat av böcker, och hur mycket jag än läser minskar aldrig mina högar - här funkar inga köp- eller lånestopp. Men det gör mig aldrig stressad - bara lycklig över alla spännande läsupplevelser som väntar mig. För tillfället ligger där bland annat Majgull Axelssons Is och vatten, vatten och is, Robin Sharmas Munken som sålde sin Ferrari och Tinni Ernsjö Rappes och Jennie Sjögrens Diagnos: duktig. Ofta har jag flera på gång samtidigt.

Skulle det mot förmodan bli tomt bredvid sängen, finns det gott om sajter och bloggar för att hämta inspiration till nytt läsande:

• Bokcirklar.se
• Vi läser
• Boktipset
• Nittonde Stolen

Här, cirkelkompisar, ska vi väl kunna hitta mer "food for thought" framöver!

Bokprat

Aidan Chambers, en känd brittisk barn- och ungdomsboksförfattare har lanserat uttrycket bokprat, att låta skolelever verkligen diskutera böcker utifrån sina egna upplevelser och tankar, snarare än att bara redogöra för innehåll för att bevisa för läraren att de faktiskt har läst. Mycket klokt, tycker jag! Bokprat är något vi ägnar oss åt med stor förtjusning i min älskade bokcirkel, och jag fascineras varje gång av det faktum att vi alla har fastnat för olika (men ibland samma) partier av boken eller aspekter av läsupplevelsen.

Häromsistens gjorde jag en mycket amatörmässig analys av vad det är som får just mig att uppskatta ett skönlitterärt verk. För det första behöver det ha en handling som driver (framåt eller bakåt eller fram och tillbaka - det kan kvitta). Jag är inte mycket för romaner som bara filosoferar eller beskriver utan behöver bli fångad i en intressant historia. Någon gång ibland räcker det med detta, t.ex. i en riktigt spännande deckare, men ofta vill jag ha något mer dessutom.

Jag vill också gärna ha person- och miljöskildringar som ger mig en stödstruktur för att skapa min egen lilla film inne i huvudet - är inte någon vän av avskalade berättelser där jag inte får många ledtrådar till den värld som författaren har byggt upp. Och sist men inte minst vill jag gärna att karaktärerna ska dela med sig av olika betraktelser över livet. Det är dock inte alla typer av funderingar som går hem; där behöver finnas någonting som talar till just mig, vilket dock inte på något sätt innebär att vi måste ha samma kulturella referensram.

Mitt recept för en bok som ska hitta in i mitt hjärta är alltså en skön mix av medryckande handling, bra beskrivningar och intressanta funderingar. Precis det som jag har fått i flera av våra bokcirkelböcker: Elisabeth Gilberts Eat, Pray, Love, Sue Monk Kidds The Secret Lives of Bees, Chimamanda Ngozi Adichies Half of a Yellow Sun och nu senast Linda Olssons Sonat till Miriam. Olssons första bok Nu ska jag sjunga dig milda sånger var också en sådan. Och som den flitiga bloggföljaren märkt ger böckerna jag läser ofta inspiration till egna betraktelser här på bloggen.

Inspiration från honungsbinas hemliga liv

Häromdagen läste jag ut The Secret Life of Bees (av Sue Monk Kidd), den andra boken i vår bokcirkel (eller vår "litterära salong" som vi föredrar att kalla den - det låter lite mer glamouröst...). Alla vi i salongen hade reagerat på olika aspekter av boken, och vännen Angela skriver t.ex. i sin blogg om att bygga livet på honung - hon fascinerades mycket av berättelserna om biodling och möjligheterna att bygga ett helt liv runt honung. Skildringen fick henne att inse att hon saknar ett eget "tema" att bygga sitt liv på.

Själv fastnade jag för några specifika citat. Sedan jag började blogga har jag blivit en dammsugare som sörplar i mig mer eller mindre kloka eller intressanta tankar i allt jag läser - på ett helt annat sätt än tidigare - ofta för att kunna ta med mig hit och resonera kring. I den här boken var det i synnerhet följande som fångade min uppmärksamhet:

"The hardest thing in life is choosing what matters" (s. 183) - det tema som egentligen ligger till grund för hela den här bloggen och som baseras på min egen och vännen Saras respektive 40-årskriser, då vi var för sig, tillsammans och under en gemensam tidsfest grottat ner oss i just detta: Vad är det egentligen som betyder något och vad får oss att känna fotsulorna mot marken respektive lyfta blicken ?

"You think too much. I would do you a world of good to stop thinking and just go with your feelings once in a blue moon" - ja, även om jag älskar mitt grubblande väsen och lär mig kolossalt mycket om mig själv därmed så blir jag stundtals vansinnigt trött på mitt ständiga funderande och vridande och vändande på allting - alla dessa tankar som jag inte ens lyckas sätta stopp för under meditation...

"You can be bad at something, Lily [bokens 14-åriga huvudperson], but if you love doing it, that will be enough" (s. 208) - hmmm, är det inte lite "good enough"-tänk här mitt i biodlingen?

"It was plain Rosaleen had fire in her too. Not hearth fire like August, but fire that burns the house down, if necessary, to clean up the mess inside" - vackert uttryckt om hur en eld antingen kan vara trygg och huslig eller vild, farlig och renande.

Även om det här kanske inte var en av de böcker jag kommer att sätta på min livstids pocket-topp så gav den mig förutom de här tankarna också styrka genom sin kvinnokraft (blev ännu mer sugen på att åka på Kvinnofestival i Mundekulla, som jag klurat lite på tidigare). Det kan finnas något djupt attraktivt och vackert i en samling starka kvinnor, som i fallet med bokens åtta Daughters of Mary, som beskrivs såhär i bokens sista stycke: "I go back to that one moment when I stood in the driveway with small rocks and clumps of dirt around my feet and looked back at the porch. And there they were. All these mothers. I have more mothers than any eight girls off the street. They are the moons shining over me."

Lätt eller rätt?

Länge länge har jag velat lära mig meditera. Provade en kurs för väldigt många år sedan men fann det helt outhärdligt att sitta stilla så länge och bara vara, utan att göra något!!! ("Jag gör, alltså finns jag till", ni vet...) Det värkte i ryggen, mängder av oinbjudna tankar hindrade min uppmärksamhet och jag smet iväg med svansen mellan benen efter ett par ynkliga försök. När jag ser tillbaka på den här upplevelsen inser jag att jag förstås var på gröngölingsstadiet i min mentala utveckling.

Men kanske börjar jag bli redo för att återigen anta utmaningen. Kanske hänger det samman med min beslutsamhet och längtan efter att sänka mitt livstempo. Ännu mer inspirerad blev jag när jag läste boken Eat, Pray, Love (av Elizabet Gilbert). Så väl jag känner igen mig när jag läser om hur Liz kämpar mot alla oinbjudna tankedemoner som stör koncentrationen och får henne att resa sig upp mitt i meditationsstunden och gråtande rusande därifrån: "We are meant to sit for an hour in silence, but I log the minutes as if they are miles - sixty brutal miles that I have to endure. By mile/minute forteen, my nerves have started to go, my knees are breaking down and I'm overcome with exasperation".

Men så inser hon att det faktiskt handlar om att härda ut - för att så småningom kunna uppleva friden. Hon testar till och med en extrem form, Vipassana, där man inte får röra sig överhuvudtaget under hela meditationen. Myggorna bits, men Liz vägrar ge upp för impulsen att klia sig och härdar ut: "When it was all over, I stood up, walked to my room and assessed the damage. I counted about twenty mosquito bites. But within half an hour, all the bites had diminishes. It all goes away. Eventually, everything goes away".

Det påminner mig om när jag väntade mitt tredje barn och gick på gravidyoga. Då tränade vi på att uthärda lite smärta (diverse obekväma rörelser) för att inför förlossningen lära oss att möta och vara närvarande i smärtan i stället kämpa emot den. Och jag tror att det hjälpte mig - tillsammans med andningsövningarna. I alla fall var min tredje förlossning oerhört mycket bättre än de tidigare två - jag var så oerhört mycket mer närvarande i stället för att fokusera på striden.

Och det är nog just hit jag måste komma även när det gäller meditationen. Många andra typer av avslappning är omedelbart tilltalande i och med sin enkelhet, men just nu vill jag ta ett steg till, gå vidare, dyka djupare. Vid ett av besöken hos en karriärcoach för en tid sedan lärde jag mig att sätta upp vettiga mål utifrån en modell där ett av kriterierna handlade om att välja lätt eller rätt. Och det är ju precis vad det här handlar om: meditation är inte lätt, men kanske ändå rätt för mig just nu?

Har provat mig fram lite försiktigt ett par kvällar utan några prestationskrav. Inte var det skönt för ryggen nu heller, men den kan jag säkert träna upp. Inte var det lätt att släppa tankarna, men jag är övertygad om att jag kan bli bättre - där har jag nytta av min träning i medveten närvaro, som förstås är en viktig komponent i mediationsträningen. Jag vill gärna åka bort en helg eller kanske gå en längre kurs. Har du tips på bra ställen, eller annat som kan vara bra att ha med i bakhuvudet? Skriv en kommentar här på bloggen!

En gammal dröm har blivit verklighet

I många, många år har jag gått och drömt om en bokcirkel. Det känns som om alla andra har en - min syster och flera kompisar på annan ort - men inte jag. Jag älskar ju att läsa och jag minns hur fantastiskt spännande det var att byta läsupplevelse med andra när jag pluggade litteraturvetenskap på universitetet för längesen. Och precis som när det gäller livsförändringar så är det bloggen som hjälpt mig på traven med att få drömmen att bli verklighet.

För en tid sedan bloggade jag om min kärlek till läsandet och la ut en liten försiktig förfrågan om någon skulle vara intresserad, och vips hade en nyfunnen vän nappat. Stärkt av detta vågade jag mig på att också fortsätta fråga på Facebook. Poff, så var vi plötsligt nio stycken läshungriga som ville samma sak.

Igår träffades fem av deltagarna för första gången och vi kände alla samma sak när vi skildes åt - här har vi hittat en ny energigivare! Självklart har vi egentligen inte tid med en massa jobb och barn och hus som ska skötas, men vi har bestämt oss för att prioritera något som får oss att må riktigt bra. Med sådana energikickar blir vi troligtvis både gladare mammor och mer effektiva på jobbet. Och strunt samma om dammråttorna samlas i hörnen: låt dem ha kul med varandra!

Ninaninaninana....

Den som liksom jag var barn på sjuttiotalet kan knappast ha undgått Boktipset med Stefan Mählkvist - den suggestiva melodisnutten och den fantastiska regnbågssoffan. Jag älskade detta barnprogram, där Stefan med sin lugna röst läste korta avsnitt ur spännande bilderböcker som väckte lust att läsa mer och mer och mer.

Jag älskar fortfarande att läsa - med ögonen eller öronen (gärna i bilen!) - och till min glädje verkar alla mina tre barn har ärvt denna hunger. När jag läser eller lyssnar på en bra bok eller artikel är jag 100% medvetet närvarande - glömmer att grubbla över det som varit eller fundera på det som ska komma.

Här är några romaner som berört mig:

* Carl-Johan Vallgren: Den vidunderliga kärlekens historia (så långt ifrån Harlequin-kärlek man kan komma, oändligt vemodigt och ändå hoppingivande)

* John Irving: Garp och hans värld (ingen kan som Irving blanda tragedi med komik utan att det blir patetiskt)

* Khaled Hossein: Flyga drake (om en afgansk killes uppväxt, flykt till USA och återkomst till hemlandet - ger många nya perspektiv och insikter om en värld så långt från vår svenska skyddade verkstad)

* Linda Olsson: Nu vill jag sjunga dig milda sånger (vemodigt och mycket vackert skrivet om sorg, saknad och kvinnlig vänskap)

* Åsne Seierstad: Hundra och en dag (intressant om den stundtals mycket absurda vardagen som krigskorrespondent mitt i Irakkriget)

* Sara Kadefors: Fågelbovägen 32 (träffsäkert och tankeväckande om maktstrukturer, rika och fattiga, svenskar och icke-svenskar och vad godhet egentligen är för något)

Nu drömmer jag om att få starta en bokcirkel för att också kunna dela läsupplevelser med andra och låta våra olika perspektiv mötas. Intresserad? Hör av dig!