Humor och sorg - komplicerad kombo

Som Maria har skrivit tidigare var omdömena från Målajords litterära salong väldigt splittrade när det gällde Sista boken från Finistère. Jag var den som satte det allra lägsta betyget, en tvåa på vår gammeldags femgradiga skala (inga grundskole- eller gymnasiereformer biter på den). Innan någon blir djupt förnärmad å Bodil Malmstens vägnar vill jag förtydliga att det är min läsupplevelse jag betygsätter, inte boken. Så har det i alla fall varit hittills – vi har lyckligtvis inte haft några böcker som jag har varit beredd att sätta mig till doms över och såga. Eller kanske bara lite, nån gång…

Nåväl, det är när betygen spretar eller är låga som diskussionerna i salongen blir som mest intressanta – ingen glömmer exempelvis Charlotte Roches Våtmarker som diskuterades livligt en decemberkväll i sken av kamin och stearinljus. Var och en av oss får verkligen tänka till och formulera sig när de igenkännande nickningarna plötsligt inte infinner sig från alla håll runt bordet.

Malmsten är en alldeles egensinnig språkvirtuos, inget snack om den saken. Här talar vi avancerad ”masturbation mentale”, som Madame C i boken kallar allt tänkande som inte leder vidare till handling. Underbar formulering för övrigt, kanske Livstids nya underrubrik? Men det är något med hennes omskrivna etiketter på personer och fenomen (de tre onda männen, staden nära Nantes) och med den ständiga repetitionen av dessa etiketter som får mig att associera till kåseriet. Ett ytligt, lätt, putslustigt kåserande över den stora sorgen? Där förlorar Bodil mig och jag henne.

Kanske är jag för funktionalistisk: Ska man igenom en sorg måste man nämna saker vid deras rätta namn, basta! Jag följer berättarjagets sorg som genom en tjock, blank glasruta. Genomskinlig, visst, men avståndsskapande. När jag cyklar hem tänker jag vidare. Just metaforen glasruta får mig att tänka på första meningen i min egodikt:
Helst vill jag
braka genom isen…

Jag tror känslan av yta skrämmer mig. Att söka skydd bakom den ägnade vi oss alldeles för mycket åt när min mamma dog. Av hänsyn till varann, tänkte vi nog, jag, min far och min bror. Efteråt har jag tänkt att vi borde satt oss runt ett bord, vi tre, med en packe hjärteknipande familjefoton, en rulle hushållspapper och rentav en flaska whiskey om det hade behövts, för att bryta igenom den där förbaskade isen. Kanske är det därför jag inte klarar Bodil Malmstens – som jag upplever det – distanserande stilgrepp.

Att humor hjälper i sorgen, det var vi däremot helt överens om i salongen. För oss som inte finner vägen in i Malmstens version av den kombon finns exempelvis, förutom Marias favorit John Irving, Jonathan Troppers How to talk to a widower/Konsten att tala med en änkling. Och så finns ju verkligheten. Som den gången, ett halvår efter min mammas död, när hennes gamla barndomskompis ringer och frågar efter henne. Jag blir så ställd att jag ber henne vänta ett ögonblick, håller för luren och berättar för min pappa att någon söker min mamma. Just det, att jag ber väninnan vänta ett ögonblick innan jag återkommer till luren och berättar att den hon söker inte lever längre, gör situationen än mer absurd. Och när samtalet är slut skrattar vi – sorgkantat, befriande, tillsammans.

Kalle och Tim

Få gånger känner jag mig så rik som när jag röjer i köket efter att vi haft gäster. Jag ser det som ett symptom på flera lyckliga omständigheter: jag har vänner som vill hälsa på mig, jag har förmåga och resurser att bjuda dem på mat och, som om inte det vore nog, har jag en diskmaskin som tar hand om det mesta av efterarbetet.

Den här helgen har jag hängt tvätt stupalöst och då förundrats över hur himla mycket kläder den här familjen äger. Och ändå är jag långt ifrån nedan nämnda Kalles kaliber när det gäller att känna tacksamhet för det lilla. Kalle hittade jag i det enda kedjemejl jag fått i modern tid som jag faktiskt har skickat vidare. Till er som har svårt för tydliga budskap och avsaknad av ironi: i slutet av inlägget kommer något också för er!

Kalle är den typen du älskar att hata. Han är alltid på gott humör och har alltid något positivt att säga. När någon frågade honom hur han mådde svarade han:
'Om jag mådde bättre hade jag varit tvillingar'.
Han var en naturlig inspiratör. Om en av de anställda hade en dålig dag var Kalle där och talade om för de anställde hur man kunde se positivt på situationen.

Jag blev nyfiken av att se detta, så en dag gick jag bort till Kalle och frågade honom:
'Hur lyckas du?' Kalle svarade:
'Varje morgon vaknar jag och säger till mig själv: Du har två val idag. Du kan välja att vara på gott humör eller du kan välja att vara på dåligt humör. Jag väljer att vara på gott humör. Varje gång det sker något dåligt, kan jag välja att vara ett offer eller dra lärdom av det. Jag väljer att dra lärdom av det. Varje gång någon kommer och klagar hos mig, kan jag välja att acceptera deras klagan eller att peka på de positiva sidorna i livet. Jag väljer de positiva sidorna i livet.

'Säkert, men det är inte fullt så enkelt', protesterade jag.
'Det är det', svarade Kalle. 'Livet handlar om val. När du tar bort allt runt omkring är varje situation ett val. Du väljer hur du vill reagera påsituationen. Du väljer hur folk skall påverka ditt humör. Det är du som väljer om du vill vara på bra eller dåligt humör.Till syvende och sist är det ditt val hur du lever ditt liv.'

Jag funderade över vad Kalle hade sagt. Strax därefter lämnade jag företaget för att starta eget. Vi tappade kontakten, men jag tänkte ofta på honom när jag gjorde ett val i förhållandetill livet, istället för att bara reagera på det.

Många år senare hörde jag att Kalle varit inblandad i en allvarlig olycka med ett fall på 20 meter från en radiomast. Efter 18 timmars operation och flera veckor på intensiven, blev Kalle utskriven från sjukhuset med skenor längs ryggen. Jag träffade Kalle ca sex veckor efter olyckan. Då jag frågade honom hur han mådde, svarade han:
'Om jag mådde bättre skulle jag ha varit tvillingar. Vill du se ärren?'
Jag avböjde erbjudandet om att se ärren, men frågade honom om vad som försiggick i huvudet på honom under olyckan.
'Det första jag tänkte på var på min ännu ofödda dotter', svarade Kalle. 'Så medan jag låg på marken mindes jag att jag hade två val. Jag kunde välja att leva eller jag kunde välja att dö. Jag valde att leva'.
'Var du inte rädd? Blev du inte medvetslös?' frågade jag.
Kalle fortsatte: 'Ambulanspersonalen var fantastisk. De sa hela tiden att allt kommer att gå bra. Men då de rullade in mig på akutmottagningen och jag såg uttrycken i läkarnas och sjuksköterskornas ansikten, blev jag vettskrämd. I deras ögon stod skrivet: 'Han är döende'. Jag visste att jag måste göra något.
'Vad gjorde du då?', frågade jag.
'Nå, det var en sjuksköterska som skrek frågor till mig', sa Kalle. Hon frågade om jag var allergisk mot något. 'Ja', svarade jag. Läkarna och sjuksköterskorna stannade upp medan de väntade på mitt svar. Jag tog ett djupt andetag och ropade: 'Tyngdkraften'.
Genom deras skratt sa jag till dem:
'Jag väljer att leva. Operera mig som om jag var levande, inte död'.

Kalle överlevde tack vare läkarens skicklighet, men också på grund av sin fantastiska inställning. Jag lärde av honom att varje dag kan vi välja att leva fullt ut. Inställningen är, trots allt, allt. Gör er därför inga bekymmer för morgondagen. Den får själv bära sina bekymmer. 'Var dag har nog av sin egen plåga'. Matteus 6:34

Egentligen är dagen idag den morgondag som du bekymrade dig för igår. Nu har du två valmöjligheter:
1. Radera detta
2. Vidarebefordra det till människor som du bryr dig om.
Jag hoppas att du väljer alternativ 2. Det gjorde jag.

När det känns för j-ligt, tänk så här.....
Jag är tacksam
.......för tonåringen som gnäller för att han måste diska för då är han hemma och inte ute på gatorna
.....för skatterna jag betalar för det betyder att jag har ett jobb
.... för att jag måste städa efter en fest för det betyder att jag har vänner
.....för att kläderna är lite trånga för det betyder att jag har mat påbordet
.... för att gräsmattan behöver klippas, fönster tvättas och hängrännor måste rensas, jag har ett eget hem
.... för skuggan som bevakar mitt arbete, det betyder att jag är ute i solen
.... för alla klagomål på politiker för det betyder att vi har fr iyttranderätt
.... för att parkeringsplatsen är längst bort för det betyder att jag har råd att ha bil
.... för min höga elräkning, den betyder att jag har det varmt
.... för kvinnan i bänken bakom mig i kyrkan som sjunger falskt för det betyder att jag kan höra
.... för tvätthögen på bordet för det betyder att jag har kläder att ta på mig
... för trötthet och värkande muskler i slutet av dagen - jag har kunnat arbeta hårt
.... för väckarklockan som ringer på morgonen, jag lever
.... och sist men inte minst för att jag får många mail, för det betyder att någon tänker på mig.

***

Så den lilla godbiten jag lovade er som gillar när intryck passerar hjärnans cynismcentrum på väg till hjärtat: Tidningen Vi har en avdelning med youtube-tips på sin hemsida. Där hittade jag Tim Minchin som kan det där med självironi och att sätta ett lagom vasst finger på hur mycket vi har och hur lite vi begriper.