Om lyckan i en bokcirkel

Jag är månadens gästbloggare på Punctum Saliens.

Humor och sorg - komplicerad kombo

Som Maria har skrivit tidigare var omdömena från Målajords litterära salong väldigt splittrade när det gällde Sista boken från Finistère. Jag var den som satte det allra lägsta betyget, en tvåa på vår gammeldags femgradiga skala (inga grundskole- eller gymnasiereformer biter på den). Innan någon blir djupt förnärmad å Bodil Malmstens vägnar vill jag förtydliga att det är min läsupplevelse jag betygsätter, inte boken. Så har det i alla fall varit hittills – vi har lyckligtvis inte haft några böcker som jag har varit beredd att sätta mig till doms över och såga. Eller kanske bara lite, nån gång…

Nåväl, det är när betygen spretar eller är låga som diskussionerna i salongen blir som mest intressanta – ingen glömmer exempelvis Charlotte Roches Våtmarker som diskuterades livligt en decemberkväll i sken av kamin och stearinljus. Var och en av oss får verkligen tänka till och formulera sig när de igenkännande nickningarna plötsligt inte infinner sig från alla håll runt bordet.

Malmsten är en alldeles egensinnig språkvirtuos, inget snack om den saken. Här talar vi avancerad ”masturbation mentale”, som Madame C i boken kallar allt tänkande som inte leder vidare till handling. Underbar formulering för övrigt, kanske Livstids nya underrubrik? Men det är något med hennes omskrivna etiketter på personer och fenomen (de tre onda männen, staden nära Nantes) och med den ständiga repetitionen av dessa etiketter som får mig att associera till kåseriet. Ett ytligt, lätt, putslustigt kåserande över den stora sorgen? Där förlorar Bodil mig och jag henne.

Kanske är jag för funktionalistisk: Ska man igenom en sorg måste man nämna saker vid deras rätta namn, basta! Jag följer berättarjagets sorg som genom en tjock, blank glasruta. Genomskinlig, visst, men avståndsskapande. När jag cyklar hem tänker jag vidare. Just metaforen glasruta får mig att tänka på första meningen i min egodikt:
Helst vill jag
braka genom isen…

Jag tror känslan av yta skrämmer mig. Att söka skydd bakom den ägnade vi oss alldeles för mycket åt när min mamma dog. Av hänsyn till varann, tänkte vi nog, jag, min far och min bror. Efteråt har jag tänkt att vi borde satt oss runt ett bord, vi tre, med en packe hjärteknipande familjefoton, en rulle hushållspapper och rentav en flaska whiskey om det hade behövts, för att bryta igenom den där förbaskade isen. Kanske är det därför jag inte klarar Bodil Malmstens – som jag upplever det – distanserande stilgrepp.

Att humor hjälper i sorgen, det var vi däremot helt överens om i salongen. För oss som inte finner vägen in i Malmstens version av den kombon finns exempelvis, förutom Marias favorit John Irving, Jonathan Troppers How to talk to a widower/Konsten att tala med en änkling. Och så finns ju verkligheten. Som den gången, ett halvår efter min mammas död, när hennes gamla barndomskompis ringer och frågar efter henne. Jag blir så ställd att jag ber henne vänta ett ögonblick, håller för luren och berättar för min pappa att någon söker min mamma. Just det, att jag ber väninnan vänta ett ögonblick innan jag återkommer till luren och berättar att den hon söker inte lever längre, gör situationen än mer absurd. Och när samtalet är slut skrattar vi – sorgkantat, befriande, tillsammans.

Mittemellan skratt och gråt

Böcker som lyckas skildra sorg och humor utan att det blir krystat har alltid tilltalat mig. Ingen kan konsten som John Irving, framförallt i de rent magiska Garp och hans värld och Hotell New Hampshire. Tragiska så det värker och samtidigt så galet roliga emellanåt. En annan favorit är Jonathan Troppers Konsten att tala med en änkling. Inte lika slipad som Irving, och lite för skruvad för min smak emellanåt, men också mycket vacker, sorglig, rolig och tänkvärd. Och så älskar jag Mia Skäringers svarta humor. Som jag njutit av hennes inpå-skinnet-krypande krönikor och blogginlägg. Snart kommer hennes föreställning på TV och jag kommer att sitta bänkad!

Men nu var det egentligen inte de här författarna jag skulle blogga om, utan en bok som jag precis har läst ut (och som jag därmed ännu inte vet i vilken mån den kommer leva kvar och påverka mig framöver). Boken är senaste bidraget i Målajords Litterära Salong (vår extremt oprettiga bokcirkel med det extremt prettiga namnet): Bodil Malmstens Sista boken från Finistère. Aldrig under våra två och ett halvt år tillsammans har vi haft så olika uppfattningar om en bok - den fick alltifrån en tvåa till en femma i betyg - och diskussionerna blev mer spännande än någonsin. Tänk att man kan uppleva samma text på så olika sätt!

Denna - i min mening - lilla pärla på dryga 230 sidor handlar om Malmstens verkliga eller fiktiva (vilket vet vi inte) väg från beslutet att lämna sitt älskade (verkliga eller fiktiva) Finistère, och den förtvivlan det beslutet medför. Med ett som vanligt poetiskt språk gestaltar hon en människa i uppbrott, hennes sorg, vrede, vemod, nostalgiska tillbakablickar och mitt i alltihop en underfundigt distanserad humor, fyndighet (som en del av oss, inklusive undertecknad uppskattade medan andra definitivt inte gjorde det). Längs vägen sår hon mängder med små tankefrön (om det var vi överens i litterära salongen!). Ett stilgrepp som vi däremot var i allra högsta grad oeniga om effekten av var hennes ständiga upprepningar av tankegångar och begrepp (som "De tre onda männen i staden nära Nantes"). Somliga störde sig enormt, medan de för mig blev ett lysande sätt att levandegöra den förtvivlades ältande (been there, done that!) och jag tyckte dessutom att upprepningarna gav hela boken en sorts poetisk melodi - känslan av medeltida balladers omkväden. Läs den och avgör själv om det är en bok som rör dig eller stör dig!

Det här är mitt bidrag till etapp fem i bloggutmaningen ”Berika & värna livet” på bloggen Punctum saliens.

PS. Du som gillar böcker och har en bokcirkel eller gärna skulle vilja hitta en, och som bor i Växjötrakten - boka redan nu in den 15:e november! Då arrangerar Livstid evenemanget Vidga dina (bok)cirklar i samarbete med Stadsbiblioteket i Växjö.

PS2. Vår bokcirkels bästa boktips hittar du under en egen flik här på bloggen.