Livstids julkalender: Livstid tar plats i etern

Välkommen till Studio Livstid, vår egen podd!

Det här året har Livstids bloggande gått på sparlåga, av flera orsaker - alltifrån livsutrymmesbrist till alternativa utloppsmöjligheter för skrivklådan. Men nu rockar vi loss med 24 kalenderluckor som vi hoppas att du hittar en liten tidslucka varje dag för att öppna.

I första luckan döljer sig något som vi länge har längtat efter, men inte riktigt lyckats knö åt oss det där livsutrymmet för att förverkliga: första avsnittet av vår egen podd, Studio Livstid! För dig som hellre lyssnar än läser (eller kanske vill göra både och), kan du här höra Sara och Maria resonera om livet och tiden, med ett nytt tema för varje avsnitt. Ta med dig Studio Livstid till tvättberget, i bilen eller på promenaden!

Avsnitt 1: 360-gradersmänniska (2013-11-28)
Premiäravsnittet vrider och vänder på begreppet 360-gradersmänniska - som för oss handlar om att vara en människa som tål att just vridas och vändas på, och framstå som hel och genuin från alla riktningar.

Observera: Avsnittet är verkligen vårt första, vi har inte övat innan, och inte riktigt skaffat oss den utrustning som behövs för att ljudet ska bli tiptop. Men när vi väl hade spelat in det här testavsnittet tyckte vi i all vår blygsamhet att det vore synd att inte delge världen våra visdomar. Alltså; ljudkvalitén på vår podcast blir bättre nästa gång! Om innehållet vågar vi inget lova…

Jag är en brobyggare!

Under promenaden från föreläsningslokalen till Stockholms central denna höstsolsfriska novemberdag, som också råkar vara min 45:e födelsedag, kom jag på det. Vem jag är. Vad just jag är riktigt bra på. Jag bygger broar mellan skilda världar! En vän till mig och Sara sa en gång att Livstids största styrka är att vara den där bryggan mellan det det andliga - eller "lite flummiga", om man så vill - och vardagen och dess alldeles vanliga människor, alla vi Svenssonar som trampar runt i våra livshjul och inte tillbringar all vår tid på ett ashram i Indien. En annan vän uttryckte något liknande häromdagen. Och själv har jag bloggat om mina kontrasterande sidor, att jag inom mina 360 grader rymmer båda världarna: universumstankarna och vedbacksslitet i samma kit, liksom.

Idag insåg jag att jag nog har en förmåga som kommer till uttryck inom fler områden. Att jag, genom min bakgrund och tillhörighet i olika sammanahang, kan överbrygga barriärer mellan människor som kanske inte så ofta möter - eller förstår - varandra. Som broar mellan forskning och klassrumsverklighet. Eller som idag, när jag föreläste efter några damer från Skolinspektionen. Stämningen i föreläsningssalen efter den ganska så rejäla sågningen av Sveriges förenade engelsklärarkår var relativt irriterad. Så klev jag upp på scenen. Plockade upp en hel del av det inspektionen hade sagt, men utan att göra det till pekpinnar - visade i stället på möjligheter. Jag förstod hur Skolinspinspektionen tänkte. Jag förstod hur lärarna tänkte. Och jag byggde broar emellan dem där de inte själva riktigt kunde mötas!

Med fötterna på vedbacken och blicken mot universum

Vad jag njuter av att bli äldre och bry mig allt mindre om vad andra människor tycker och tänker om hur jag väljer att leva mitt liv. Så gott det känns att få lov att leva alla mina 360 grader. Att jag en dag sitter på möte på Universitetskanslerämbetet, tillsammans med allvarsamma professorer med ENORMT HÖG KOMPETENS stämplat i pannan. Att jag en annan dag står där på min vedbacke och klyver vedklampar så stora och tunga att de ger mig såväl skrapsår på benen som en värkande rygg, men massor av frisk luft och starka armar - samtidigt som öron och tankar fylls av inspirerande livsberättelser från Sommar i P1. Att jag en stund senare växlar om till författarjaget och skriver på min dator så tangenterna glöder. Att jag ännu senare steker pannkakor till sex hungriga barn, några egna, några lånade. Att jag samma kväll sitter i mitt meditationsrum och öppnar mina chakran för universum och gör spännande övningar på kursen i medial utveckling. Och hela tiden känner jag mig som jag, i lite olika roller, men med samma kärna. Jag får vara med och uppleva alla de här sammanhangen och känna att jag passar in i dem alla. Jag får lov att vara såväl akademiker som grovarbetare som författare som mamma som superflummare - i en och samma kostym! Precis som en vän till mig och Sara sa en gång - att vi var bra på att fungera som broar och bryggor mellan olika världar. Fötterna på vedbacken och blicken mot universum.

80 procent vatten - hur många procent dig själv?

Äntligen tog jag mig tid att lyssna på härliga Charlotte Rudenstam när hon i Tendens berättar om sitt passionerade liv som 100 procent sig själv. Jag bjuder dig att lyssna - det är 29 väl investerade minuter!

För Charlotte var sex och närhet några av de saker hon led mest av att inte få leva ut, innan hon tog sina stora steg till ett annat mer levande liv. För dig eller mig är det kanske något helt annat. Jag tror det här får bli tema för några samtal framöver, med vännerna säkert, men också med Mannen: I vilka sammanhang är jag fullt ut mig själv tillsammans med honom, och när stänger jag in mig själv i mönster som inte är mina egna? Hur är det för honom, och hur kan vi bli mer oss själva större del av tiden? Ett sommaruppdrag kanske, att hjälpa varann med det.





PS. Vill du ha mer av Charlotte och hennes tankar? Läs bloggen 100% Charlotte! Ett ställe att börja kan vara den spännande berättelsen Vägen till Ja! som gick som adventsföljetong i julas. Här är första inlägget! DS

Varumärke i 360 grader

Hur står det till med varumärket idag? Det personliga menar jag. För ett sånt har du väl? Jo, förmodligen, vare sig du vill eller inte. Men varifrån kommer det?

Jag har nyss haft extra anledning att tänka över hur mitt varumärke ser ut och hur jag vill presentera det. Som nybliven medlem i ett professionellt nätverk var det dags för det obligatoriska presentationsföredraget. Inför mina ännu knappt vunna vänner berättade jag om mig själv – om mitt stora intresse för livstiden och vad vi gör med den, om min mamma som visste att livet var dagarna som kom och gick, men som inte hann fylla 45 innan hennes pott var slut. Om barnen och min bottenlösa tacksamhet för dem och för Mannen vid min sida. Om vad jag just nu tänker att jag ska bli när jag blir stor, och om att vad det än blir så bjuder jag på 100 procent av mitt engagemang och min kompetens, men inte 100 procent av min tid.

Det var härligt att få gott gensvar på en öppen och personlig beskrivning av mig själv. Men det starkaste i upplevelsen var känslan av att mitt personliga varumärke inte är klistrat på utsidan utan rotat i maggropen. När jag yogar och vi står där med fötterna höftbrett isär, knäna lätt böjda, ögonen slutna och gungar lätt för att hitta tyngdpunkten; då känner jag exakt var mitt varumärke är rotat: strax nedanför och bakom naveln. Känns det bra där så är jag hemma.

Det gör mig också så tacksam, att jag får vara allt det där: bloggande statstjänsteman, yogande rotarian, fåfäng miljömupp, högengagerad deltidare. Vårt vackra hus samsas på tomten med ett fallfärdigt presenningskrälle till uthus. Och vissa av mina mest effektiva arbetsdagar börjar med en tung magklump av diffus otillräcklighet. Till och med det är okej.

Att gå runt sjön

… vet varje växjöbo vad det betyder; den drygt fyra kilometer långa promenaden runt Växjösjön, som börjar bara ett stenkast från stadens centrum. Där gås det, cyklas, joggas, raglas, rullas barnvagn ut mot stadsdelen Teleborg, som rymmer ett femsiffrigt antal ”vanliga” växjöbor plus hela universitetscampus med tillhörande studentkoloni.

Igår fick jag veta att det finns människor som undviker att gå runt sjön på söndagförmiddagarna, även om de egentligen skulle vilja. De upplever promenadstråket som en catwalk för de lyckade, och de räknar inte sig själva dit. Eller är det att de utgår från att andra inte gör det? Den nyseparerade kvinnan vill inte gå där ensam och möta kollegan med make och efter dem grannparet, vänligt hälsande men ändå så oåtkomliga i sin tvåsamhet. Den med dåliga tänder och slitna skor vill inte bli mätt mot andras Canada Goose-jackor och bländvita leenden.

Vad jag inte heller visste var att en promenad runt Växjösjön kan vara det avgörande tecknet på att en ny relation faktiskt är något att räkna med. En ny aspekt på Livstidsbegreppet 360-gradersmänniska: Är du beredd att gå alla de 360 graderna runt Växjösjön med mig, oavsett vem vi möter?
Sist men inte minst fick jag ett tips för promenader runt Växjösjön – eller på helt andra ställen: En vän berättar att han och hans fru går rundan runt sjön var och varannan helg. De pratar om allt möjligt utom om två saker: jobb och konsumtion. Det vill jag pröva, med ett tabuområde till: praktiska aspekter av familjelivet. Fixar man det i fyra kilometer - ja, då har man garanterat tänkt ett par nya tankar.

En slarvig strukturmupp!

Ikväll vill jag bjuda in er till ett litet inre rum i mig, där jag då och då funderar över hur en och samma människa kan ha så diametralt olika egenskaper (ett ämne jag började nosa på i inlägget Dr Jekyll och Mr Hyde för längesedan). Det innebär också att jag plockar fram några av mina sämre sidor ur garderoben. Kanske kan det få dig som läser att känna dig lite lite bättre? Eller, i alla fall, lite mindre ensam, för dubbelnaturer är vi väl alla? Sån är jag själv - slappnar av när jag får höra om andras sprickor i perfektfasaden. Och så ligger det förstås i linje med vår konstanta Livstidsuppgift: att våga visa upp fler av våra 360 grader. Här är några av mina dubbelheter:

* Med barnen: en ofta ganska så tålmodig, pedagogisk och medvetet närvarande mamma men också en mamma som emellanåt har tålamod som en treåring med blodsockerfall eller fokus på Facebook i stället för på barnens cirkuskonster i vardagsrummet (se här)

* Med mannen: en förhoppningsvis ganska kärleksfull, omtänksam och respektfull fru som anstränger sig för att relationen ska fungera, men också en som ibland gnäller över minsta fel hos min man eller gör mig till barnslig martyr över ännu en bajsblöja eller diskmaskinsutplockning

* Med ordningen: en inom somliga områden oerhört välorganiserad strukturmupp (all e-post i mappar, alla papper i pärmar och alla foton i album) med ett högkvalificerat jobb, men också en superslarva som konstant tappar bort nycklar, solglasögon och vantar, glömmer och vimsar till det (fråga mina barn om hur pinsam jag var när jag handlade på ICA, betalade, gick ut ur affären och glömde all maten på bandet, och fortsatte glömma ända tills jag kom hem och upptäckte att de där goa bullarna vi skulle ha till fikat inte fanns...)

* Med att få saker gjorda: ofta en supereffektiv madame som får lika mycket gjort på en halvtimme som många får på tre dagar, men också en som kan gå i evighet och dra på saker som känns lite motiga (röja ur gästrummet som är fullt av för små babysaker, prylar från äldstadotterns tid hemma och annat som ligger på helt fel plats) eller lite läskiga (ringa samtal till folk som ligger mittemellan nära vänner och helt främmande myndighetspersoner)

* Med städningen: en ständigt röjande och plockande liten hustant som avskyr när saker ligger framme överallt på golv, bord och bänkar, men också den som har långa dammråttor under sängarna, spindelväv i taket och ett kylskåp som jag skäms över om någon gäst kikar in i när jag glömt att torka ur allt syltburkskladd och utspilld fil

* Med maten: när jag bestämt mig för att gå ner i vikt en oerhört disciplinerad typ som räknar Viktväktarpoäng, äter sallad till lunch och hoppar över kakan till fikat, men också en livsnjutande gourmand som i perioder fyller gom och mage med betydligt mer onyttigheter än vad som är bra för mig, därav behovet av de där kurerna alltemellanåt
* Med ekonomin: när det behövs en riktig Spara, en mästare på att leva billigt, göra matlådor, handla på extrapris och rea, men också, när pengarna flödar in lättare, en Slösa, som gärna äter ute, handlar, upplever och reser

* Med miljön: delvis en riktig miljömupp som handlar ekologiskt och begagnat, använder tvättnötter och åker tåg i stället för flyg, men också en helt vanlig ohållbar liten människa som trots klimathotet inte kan motstå shoppingsuget, som äter exotiska frukter transporterade långväga och ibland flyger till solen i alla fall

* Med meditationen: i perioder en hängiven meditatör som kan fokusera och leda mitt busiga tankejag vid handen tillbaka till andningsankaret i magen när tankarna svävar iväg, men lika ofta en person som - trots att jag vill - inte kommer till skott och som även när jag gör det inte lyckas leda tillbaka det där busiga tankebarnet (det här inlägget kom exempelvis susande sist jag mediterade)

Men varför inte bara acceptera alla de här konstigheterna, le lite vänligt åt mig själv och försöka se mig som en alldeles lysande operfekt förebild för mina barn och min övriga omgivning. Vad har du själv för dubbelnaturer som brottas om dig i ditt liv?

Tillbaka till de 360 graderna

Ett återkommande tema på vår blogg är att Sara och jag arbetar mot att vissa upp HELA våra komplexa människojag, alla 360 graderna i cirkeln. Att inte stoppa undan våra innersta tankar längst in i garderoben, utan våga dela med oss av dem till er där ute i cyberspace, vänner och kollegor, kända och okända. Vi utmanar hela tiden oss själva, tar djupa andetag, blundar och hoppar - och växer förhoppningsvis något lite för varje gång. Samtidigt riskerar vi att få oss en och annan känga av den som inte tycker eller tänker som vi. Eller som inte tycker att det vi skriver om lämpar sig för att släppas ut ur garderoben.

Häromsistens var det Sara som släppte in oss i sängkammaren och idag tänker jag låta ett annat litet garderobsspöke pysa ut. I mitt fall är det tankarna på vad som händer med oss efter döden och min sedan många år ganska så starka övertygelse om att vi lever vidare i någon form, att vi kanske faktiskt kommer tillbaka hit i ny skepnad och att det i min tankevärld inte är omöjligt att det går att komma i kontakt med dem som inte finns här hos oss längre. Min tro på det senare (och som rimmar illa med mitt yrkesjags krav på att allt måste bevisas) fick sig en rejäl duvning för tio år sedan, då jag tillsammans med en god vän besökte ett medium som flera personer jag kände hade haft goda erfarenheter av, men som misslyckades totalt med att identifiera vare sig några av mina anhöriga eller något av det som låg framför mig.

Så för en tid sedan gjorde en kvinna i min närhet ett besök hos en annan andlig vägledare - ett besök som gjorde ett mycket starkt intryck - och jag blev nyfiken och bestämde mig för att göra ett nytt försök. Kände att det passade in i mitt sökande efter att hitta just min mening med livet efter fyrtio, just det där som jag ältar så mycket på bloggen. Ville framförallt veta om jag är på rätt spår när jag tittar mig om efter en ny möjlig karriär efter den akademiska men kom också dit med en längtan att få till någon sorts kommunikation med min pappa.

Det här besöket var inte heller helt tillfredsställande (börjar fundera på om det är just jag som är svår att få tag i?), men framförallt två saker tar jag med mig ut i livet efter konsultationen. Jag ÄR på rätt väg - kort beskrivet: från kontroll till existens - och jag kan känna tilltro till livet eftersom jag kommer att få den hjälp jag behöver, när jag behöver den. Det andra jag tar med mig är att jag och min syster inte är ensamma i allt det som har med min mammas demensutveckling att göra - vår pappa finns där vid vår sida. När jag var hos mamma dagen efter kände jag det starkt, och för första gången på väldigt länge kunde jag uppleva ett stråk av kärlek - den som kommit bort i all förvirring och frustration.

Om den andevärld jag så gärna vill tro på verkligen existerar eller inte hoppas jag att det dröjer många år till innan jag får komma upp (eller ner?) och bekräfta, men även om alltihop bara finns i min hjärna och mitt hjärta så har jag fått den coachning och tröst jag så väl behövde.

Att skriva eller inte skriva?

De senaste månadernas utveckling har fått mig att fundera över mitt bloggande. Jag är ju van vid att spotta ur mig om allt möjligt som pågår i min vardag och hjärna, och att stundtals vara ganska utlämnande när det gäller mig själv. Men eftersom mycket av både praktisk verksamhet och tankedito just nu kretsar kring min mammas demens, blir jag tveksam. Kränker jag mammas integritet, även om hon inte läser vad jag skriver eller ens vet att jag gör det, och även om det handlar om mina tankar och känslor och inte om detaljer kring hennes sjukdom? Är det värre att blogga om upplevelsen av att vara dotter till en dement mamma än om det hade handlat om en annan sorts sjukdom, som cancer eller hjärtproblem? Skulle jag alls tveka då?

Jag har nyligen läst två böcker skrivna av kvinnor med dementa - och vid skrivtillfället levande - mödrar, Maj Fants Att vara mamma till sin mamma och Karin Flygares Det är så konstigt nuförtiden. Båda ger ganska utlämnande porträtt av mammorna och deras relationer med sina döttrar, och båda är mycket öppna med sina egna känslor - även de mindre vackra. Man förstår att skrivandet har varit ett verktyg för författarna att bearbeta sin situation, och jag som läsare är tacksam för böckerna. De ger mig en känsla av tillhörighet i en värld där jag annars känner mig ensam och främmande - de flesta vänner i min egen ålder har pigga, starka mödrar och får fortfarande vara döttrar till sina mammor.

Bloggen har ju blivit min ventil där tankar och känslor får pysa fritt och där jag stundtals får intressant respons av mina läsare. Kanske har jag aldrig behövt den så mycket som nu. Jag känner igen mig i det som Lotta Gray, vimmelreporter som fått tarmcancer och varvar cellgift och väskinköp i sin blogg, säger i SVT:s program Annas eviga - att när man redan är bloggare är det svårt att utelämna något som utgör en stor del av ens liv (i hennes fall cancern). Det handlar om det där 360-gradersperspektivet som jag och Sara och jag strävar efter - att vara hela människor, även på nätet. Skulle vara väldigt tacksam för era synpunkter.

Ett år på Livstid

Idag skriver Sara och Maria sitt allra första (men inte nödvändigtvist sista) gemensamma inlägg här på Livstid. Just idag, den 8:e november 2009, är det nämligen på dagen ett år sedan vår blogg kom till världen hemma i Marias kök, efter två fyrtioårskriser och en gemensam tidsfest – och därtill några glas rödvin på lördagskvällen.

Tidsfesten krönte en lång periods festplanering som även inkluderade många spännande diskussioner om tiden och livet - och allt detta hade gett mersmak. Bloggen har blivit vår kanal för att fortsätta diskussionerna, med oss själva och med varandra, och även om huvudsyftet med bloggandet var – och fortfarande är – att fungera som vårt lilla sortera-älta-grubbla-över-livet-och-tiden-projekt, så har bloggen också kommit att bli lite mer än så.

Förutom att fungera som en viktig ventil för våra tankar och ett stöd i vår personliga utveckling, har den också hjälpt oss i riktning mot att vara 360-graders-personer. Här försöker vi våga visa oss, för alla och ingen, som de hela och komplexa individer (professionella och privata) vi faktiskt är.

Vi är också oerhört glada över att det vi skriver berör våra läsare, vilket avspeglar sig såväl i en hel del ”tummen upp” på Facebook (där vi brukar marknadsföra våra funderingar) som i följande kommentarer:

• ”Jag har läst på er blogg och ville bara säga att den är fantastisk!”
  
• ”Inspirerande och kreativt!”
  
• ”På pricken!”
  
• ”Jag har djupdykt i er blogg idag och vill bara säga hur bra den är! Ni skriver med mycket insikt, känsla och klokhet!”
  
• ”Hittade till er fantastiska blogg efter reportaget i PS! Befinner mig själv i en omfattande livsstilsförändring och inspireras mycket av er blogg!”
  
• ”Så underbart att ni har startat detta!”
  
• ”Det här är min nya favoritblogg! Igenkänningometern går i topp!”
  
• ”Vilka kloka kvinnor ni är! Livsbejakande, nyfikna och kritiska...”
  
• "Fantastiskt, jag ska läsa så ofta jag kan! Sånt här får en att känna verklighet i livet vi så ofta bara rusar igenom!"

Drygt 18o inlägg har vi lyckats åstadkomma under det här året, alltså i genomsnitt nästan ett varannan dag, även om vi har en viss berg- och dalbanetendens som gör att det ibland går långt emellan, medan vi ibland sprutar ur oss våra tankar, och ofta ungefär samtidigt. Hittills har bloggen omnämnts i två artiklar, en i lokaltidningen Smålandsposten (då Livstid fortfarande bara var ett projektskelett), dels i tidskriften PS! Personlig utveckling och psykologi. Inom kort kommer den att skymta fram i en artikel i tidskriften Laura.

När vi nu avrundar vår lilla tillbakablick vill vi göra det med två uppmaningar till våra läsare:

• Gå gärna tillbaka och läs det vi har skrivit tidigare, eftersom den här bloggen inte är någon tidsbunden dagboksvariant utan snarare en ständig cirkelrörelse där våra funderingar återkommer och utvecklas undan för undan. Ett sätt att hitta inlägg om det som intresserar just dig är att använda bloggmolnet med nyckelord till höger.
  
• Vi tycker också att det skulle vara väldigt spännande att få kontakt med fler av er som läser. Statistiken säger oss att mellan 15 och 30 personer besöker bloggen dagligen. Lägg gärna till er som bloggföljare och skriv en kommentar till det här eller något annat inlägg, gammalt eller nytt!

Tack för att ni finns och för att ni läser! Allt gott i höstmörkret!

Maria och Sara

Dr Jekyll och Mr Hyde

Gång på gång noterar jag och fascineras av människors komplexitet. Märker att det är något jag uppskattar alltmer i skönlitteratur jag läser - när karaktärerna inte är svartvita utan t.ex. porträtteras med såväl goda som mindre goda sidor, eller andra motstridiga drag. Ett exempel jag minns är Sara Kadefors Fågelbovägen 32 som utforskar just begreppet godhet. Kan man både vara en riktigt fin människa som vill andra gott och samtidigt göra gott för egen vinnings skull?

Komplexiteten finns förstås också överallt omkring mig. Sara bloggar om sitt dubbla förhållande till konsumtion, där miljömedvetenhet trängs med shoppingglädje och fåfänga. Vännen och bloggfontänen K bloggar om hur hennes vänner ifrågasätter hur hon samtidigt kan vara så djup och så ytlig (hittar tyvärr inte blogginlägget just på grund av den där fontänkaraktären hon har...).

I sin bok Hångla mer - en bok om att ge sig hän beskriver Klas Hallgren insikten att man samtidigt kan vara både poeten med de höga idealen och drömmen om att nå människors hjärtan OCH affärsmannen som begriper sig på hur budskapet ska paketeras för att verkligen ta sig in i dessa hjärtan.

Själv känner jag igen mig i samtliga ovan beskrivna komplexiteter, men den jag kanske upplever som mest framträdande är den som handlar om akademikern Maria och flummaren Maria. I min yrkesvärld handlar mycket om ordning och reda, tydlighet och objektivitet, och visst känner jag mig hemma där. Samtidigt har jag alltid varit en sökare, med många mer eller mindre mystiska lästa böcker och genomgångna kurser på min meritlista. Vi snackar meditation, reiki, kristallterapi, affirmationer och en hel del annat - och jag har ofta valt att hålla tyst om mina erfarenheter vid fikabordet.

Går det att förena dessa båda världar och låta akademikern och flummaren få lov att dansa tango med varandra i dagsljus? Ja, jag tror att jag är på väg dit i och med att jag mer och mer vågar visa upp även min mindre kända sida. Det sista året har flummaren till och med letat sig in i min tjänsteplanering - i form av de stresshanteringsgrupper jag leder på arbetstid och där vi tar upp åtskilliga av de "flummiga" företeelser som jag ägnat mig åt genom åren. Om jag får som jag vill kommer min framtid att innehålla mer jämnt fördelade proportioner mellan min Dr Jekyll och min Mr Hyde.