Jill hjälper till

Från oväntat håll får jag vatten på den av mina kvarnar som tuggar äkta varumärke. Via ett presentkort hamnar jag på konsert med Jill Johnson. Jag är betydligt mer inlyssnad på människan än på musiken, tack vare ett sommarprogram som jag tyckte mycket om.

”Allt är ju så ytligt nu för tiden.” Jo tjena! När började läckra country-pop-rock-stjärnor kunna tala öppet om familjens vinterkräksjukor – från scen, med svartblanka tajtsen på och bibehållen credd, sex appeal och konserstämning? Sådär anno 2012 skulle jag vilja säga. Vi får vara hela människor nu för tiden, påstår jag. Helare i alla fall. Om vi vill och vågar. Inte alla klarar det lika bra som Jill, och ingen klarar det varje dag. Men om vi vill kan vi försöka.

Det känns som en liten välplanerad lyckträff att jag stötte på dig just nu, Jill. Till mig behöver du inte be om ursäkt för att du spelar nästan bara från nya skivan. Just den verkar kunna bli min ingång i din musikvärld, via texterna och dina berättelser däremellan. Som den om kärleken till barnen – den verkar vara en gemensam hörnpelare i våra liv. Trots det pumpande arret kvillrar en tår i ögonvrån och faller så småningom, när du sjunger I’m never far. Tack!

Varumärke i 360 grader

Hur står det till med varumärket idag? Det personliga menar jag. För ett sånt har du väl? Jo, förmodligen, vare sig du vill eller inte. Men varifrån kommer det?

Jag har nyss haft extra anledning att tänka över hur mitt varumärke ser ut och hur jag vill presentera det. Som nybliven medlem i ett professionellt nätverk var det dags för det obligatoriska presentationsföredraget. Inför mina ännu knappt vunna vänner berättade jag om mig själv – om mitt stora intresse för livstiden och vad vi gör med den, om min mamma som visste att livet var dagarna som kom och gick, men som inte hann fylla 45 innan hennes pott var slut. Om barnen och min bottenlösa tacksamhet för dem och för Mannen vid min sida. Om vad jag just nu tänker att jag ska bli när jag blir stor, och om att vad det än blir så bjuder jag på 100 procent av mitt engagemang och min kompetens, men inte 100 procent av min tid.

Det var härligt att få gott gensvar på en öppen och personlig beskrivning av mig själv. Men det starkaste i upplevelsen var känslan av att mitt personliga varumärke inte är klistrat på utsidan utan rotat i maggropen. När jag yogar och vi står där med fötterna höftbrett isär, knäna lätt böjda, ögonen slutna och gungar lätt för att hitta tyngdpunkten; då känner jag exakt var mitt varumärke är rotat: strax nedanför och bakom naveln. Känns det bra där så är jag hemma.

Det gör mig också så tacksam, att jag får vara allt det där: bloggande statstjänsteman, yogande rotarian, fåfäng miljömupp, högengagerad deltidare. Vårt vackra hus samsas på tomten med ett fallfärdigt presenningskrälle till uthus. Och vissa av mina mest effektiva arbetsdagar börjar med en tung magklump av diffus otillräcklighet. Till och med det är okej.