My heart is with you

Så har ännu en Circle Way-vecka knutits ihop. Nedtrappningen blev för min del lite annorlunda den här gången. Direkt från Mundekulla bar det hem till Växjö för att ta emot amerikanska släktingar som vi inte träffat förr. En bra övning: omöjligt att vara ett steg före, ha förberett, hålla fasad. Nej, lite lagom tältsvettiga tog vi gästerna med oss in på Konsum. Över kundvagnen pratade vi oss igenom frukostvanor, vegetariska alternativ och svenskens svaghet för lösgodis.
Efter knappt två lättsamma dygn tillsammans har de nu dragit vidare. Vi packar upp det sista och får tillfälle att begrunda veckan som gått. I den sista ”ta-med-hem-cirkeln” talade jag om känslan av att göra samma saker för andra och tredje gången och känna att det håller än, ger minst lika mycket. Närheten i den lilla fasta basgrupp/klan som varje deltagare ingår i. Kombinationen av trygghet och känslomässig råstyrka i kvinnocirkeln. Känslan av att verkligen ha mött också de deltagare jag inte hann prata med. Familje- och vänskapsbanden som stärks på ingen bekostnad alls.

En svårighet kvarstår: Jag lyckas inte förklara bättre nu än tidigare år vad Circle Way är och ger. Å andra sidan upptäckte jag på Livstids lilla men naggande goda workshop att jag ändå har lyckats fånga några av beståndsdelarna redan – den med rätta mytomspunna kvinnocirkeln, några av erfarenheterna man kan få med sig och hur de kan integreras i ansatserna inför ännu en vardagssäsong.

Något nytt ändå: Att få se Circle Way genom ögonen på några som upplever det för första gången, nu när jag börjar bli garvad. Min svärmor som förundras över värmen i barngruppen och lugnet mellan barn och föräldrar. Hennes livskamrat som verkar känna kraften i konceptet även om formerna känns nog så främmande för honom. Och så en av lägrets nyblivna funktionärer, Stephen Hinton från Omställning Sverige, som fick ännu mindre utrymme än planerat, men som trots det och sin erfarenhet av andra kreativa, människovänliga sammanhang var milt sagt lyrisk över Circle Way-lägret och dess potential.
 
Jo, det kan nog sägas med till visshet gränsande sannolikhet: We’ll be back. Tack alla – ganska precis 70 – människor som lämnade era bidrag till Circle Ways sprakande färgpalett 2013!

Come, come to the Circle Way!

Ni som följer Livstidsbloggen har knappast kunnat undgå våra lovsånger under och efter Circle Way-lägret i Mundekulla förra sommaren. Circle Way är något som genomsyrar våra liv på flera olika sätt. Vi använder den enkla samtalsmodellen (med en talsten som går runt och där alla lyssnar utan att kommentera när den som har stenen pratar) hemma vid köksbordet, i vår bokcirkel, i vår egen Livstidscirkel och i diverse olika sammanhang där vi verkar, var och en eller tillsammans. Vi håller också på att lära oss ännu mer om hur Circle Way kan appliceras i olika organisationer, alltifrån små föreningar till stora företag. Och med denna enkla modell följer också en annan viktig tanke - om allas lika värde, och om vikten av att respektera varandra och jorden vi lever på. Det tänket kommer man snabbt in i när man vistas i Mundekulla - om det inte redan är en självklarhet.

Till sommaren är det dags igen! Då håller Livstid i arrangörstrådarna (utan ekonomisk vinning) för Circle Way - samtalet i centrum (8-12 juli) på den fantastiskt vackra kursgården i Mundekulla, mitt i den småländska utvandrarbygden. Här får alla deltagare en chans att komma nära sig själva och sina känslor, möta andra människor på ett nytt sätt, i en varm och kärleksfull miljö. Som min då sjuåriga dotter uttryckte det: "Alla är så snälla här!". Vi får möta Medicine Story, stamäldste i Wampanoagstammen, som sin höga ålder till trots (i år fyller han 84!) håller igång och står för en stor del av innehållet i lägret tillsammans med sin underbara fru Ellika. Utöver detta blir det även andra spännande workshops, naturaktiviteter för barnen, musik och andra roligheter.

Mer om lägret kan du läsa här. Om du anmäler dig senast den 30 april får du boka-tidigt-rabatt! Och har du frågor kontaktar du oss på hej@livstid.nu.

Vill du läsa mer om vad vi har skrivit på bloggen om våra upplevelser av Circle Way? Här är några inlägg som kanske kan inspirera:

• Ett nytt projekt tar form (2012-07-21)
• Circle Way - bringing it home! (2012-08-06)
• Mundekulla i Målajord (2012-09-26)

I denna video kan du också få en liten känsla av stämningen (även om den inte är inspelad i Mundekulla) och en glimt av Medicine Story (precis i början).

Varmt välkommen till Mundekulla i juli! Hoppas verkligen att vi ses där!

Mundekulla i Målajord

"Ejeisjön, ejeisjön" sjunger två-och-ett-halvtåringen och jag och systrarna anstränger oss till tusen för att förstå vad det är han vill få fram. Efter många mödosamma försök, både från hans sida att artikulera och från vår sida att förstå, kommer tioåringen på det: "Mamma, han sjunger Return to Creation!" En av sångerna vi lärde oss under Circle Way Camp i Mundekulla, och som vi ibland lyssnar till på skivan vi köpte där. En sång om vikten av att vara tacksamma och respektera naturen och allt levande omkring oss.

Detta är bara ett av en rad exempel på att det blev med Mundekulla just sådär som jag hoppades när vi packade in tältet och alla grejer och tuffade hem (med saknadsgråtande barn), den där fredagseftermiddagen i mitten av juli. Att vi, precis som Sara och jag workshoppade om näst sista dagen, skulle kunna ta med något av den atmosfär och klokskap som vi upplevde under lägerveckan. Häromdagen sjöng samma två-och-etthalvtåring en annan sång från lägret: Ma Te Aroha, en maorisk visa vars titel översätts med 'Där det finns kärlek, där finns det liv'. På kylskåpet hänger en vacker bild av Medicine Story och Ellika, och påminner oss om budskapet vi fick med oss - att lyssna mer, respektera mer och visa mer kärlek. Alltemellanåt går lilleman fram och plockar ner kortet, tittar på det och ropar "Toji och Ellika!".

Vi kör fortfarande klanmöten så ofta vi har en möjlighet, antingen vid frukostbordet, till lunchen om det är helg eller till kvällsmat. New and Good står ständigt på programmet, och det sätter oss alltid i god stämning, och ibland blir det en runda till, med Appreciation (där var och en säger något uppskattande om sig själv och så fyller övriga på) eller med egenpåhittade Vad jag önskar att jag har eller är, ett sätt för alla i familjen att på ett enkelt och avslappnat sätt definiera någon personlig liten vision att sträva mot. Jag tycker också att vi bråkar lite mindre och lyssnar lite mer på varandra än tidigare. Det kan förstås vara min subjektiva önskan och tolkning, men jag tänker i alla fall oftare på vad jag säger och gör, och jag försöker verkligen att lyssna mer och inte vara så snabb att döma och skälla. Jag tror också att jag har blivit bättre på att säga förlåt när jag halkar in i gamla gnäll-och-skällbanor.

Min nästa fokusmånad i projektet Memento Vivere (som jag bloggar om tillsammans med min äldsta dotter) har temat Family, med definitionen pay more attention and listen more, give more appreciation - verbal and physical - and be more generous, så vi fortsätter att bygga ett litet mini-Mundekulla mitt i vardagen härhemma i Målajord!

Circle Way Camp - bringing it home!

Allt det Maria skrev häromveckan om Circle Way Camp kan jag också skriva under på. Om tveksamheten inför och självklarheten väl där. Nu ligger flera intensiva sommarveckor mellan mig och veckan i Mundekulla. Vad har då jag med mig hem?

- Upplevelsen av en fullständigt turbulensfri landning i semesterlivet som började där och då, något som är allt annat än självklart för mig.

- Ännu större respekt för tårarnas helande kraft. ”När jag hör ett barn gråta här på lägret blir jag glad. Det smärtsamma har redan hänt, nu börjar läkningen.” Manitonquat - Medicine Story

- En kusligt vacker skogstjärn, inte stor men svart i sitt omätbara djup. Det är bilden av mina största sorger i livet, en bild som dök upp framför mig i en samtalsstund på lägret. Jag vet var den finns, ja tjärnen är helt och hållet min egen. Ibland behöver jag dyka ner i den, djupt tills lungorna nästan sprängs. Men valet att göra det är mitt, och upp kommer jag alltid.

- Glädjen i att se två av mina bästa vänner få uppleva den magiska närvaron och oändliga kärleken förmedlad av ”världens bästa talpinne” – Ellika Lindén – under kvinnocirkeln.

- En av alla pärlor från sista dagens uppskattningscirkel: ”Sara, du kan berätta för människor om hjärtat.” Livstid i ett nötskal.

- Livstids minst planerade och bästa workshop hittills. Som gav deltagarna - inte minst mig - en lista med konkreta sätt att ta med sig den indianska visdomen hem.

- Och, som en vägvisare mot kajakexkursionen som följde på lägret: ”Kroppen är själens tempel – och dess nöjesfält!” Maria L

Vill du veta mer om Circle Way Camp? Läs inbjudan till 2012 års läger för att få en bild av upplägget. Livstid räknar med att arrangera lägret igen 2013 - den här gången utan minsta tvekan inför! Du är varmt välkommen till Mundekulla den 8–12 juli 2013!

Ett nytt projekt tar form

För nästan precis tre år sedan var jag för första gången på kursgården i Mundekulla, på Kvinnofestivalen. I den varma kärleksfulla atmosfären blev kontrasten till min jobbtillvaro markant, och där i tältet började jag skissa på den framtid (i form av ett paraply med små luddiga idémoln under sig) som jag nu har kommit ett stort steg närmare. Jag ville ha mindre av armbågar och mer av sammanhang att växa i, och för knappt en månad sedan lämnade jag in nyckel och passerkort och sa tack och farväl kära universitet. Nu är jag min egen och tänker leva resten av mitt yrkesliv med utgångspunkt i min magkänsla och med kreativitet och goda möten i centrum.

Det som ofta händer när pusselbitar faller på plats inom ett område i livshjulet är att man känner hur det skaver någon annanstans. Under förra veckans Circle Way Camp i Mundekulla hittade jag mitt nya fokus: familjen, och hur vi talar med och lyssnar på varandra. Indianen Medicine Story och hans fru Ellika, som står för en stor del av innehållet under lägret, pratade mycket om vikten av att vi vuxna lyssnar mer på vad våra barn har att säga, att vi ofta utövar "adulterism", alltså att den vuxnes perspektiv är det enda rätta. Och jag kände så väl igen mig, trots många goda intentioner.

För varje dag på lägret blev det tydligare för mig att familjeklimatet ska vara mitt nya fokus, då jag ägnat mycket tid under senare år åt att få syn på mina egna drömmar. Så fint då att hela familjen var med på lägret och själva fick pröva på samtalscirklar, där var och en får tala till punkt utan att bli avbruten, så länge man har talstenen eller -pinnen i handen och inte har sagt "ho", och där alla andra lyssnar uppmärksamt och intresserat. De fick också uppleva den kärleksfulla atmosfären, och i bilen på väg hem grät båda döttrarna och pratade om hur snälla alla varit, och hur alla brytt sig om varandra under lägerveckan. Som Astrid Lindgren har sagt: "Ge barnen kärlek, mera kärlek och ännu mera kärlek, så kommer folkvettet av sig själv".

Nu är vi hemma i vardagen och jag tycker faktiskt att saker och ting har förändrats i rätt riktning bara på den här korta tiden. Om det har bara med lägerveckan att göra kan jag förstås inte veta, men bråken mellan systrarna har varit betydligt färre (sista nätterna har de till och med valt att sova i samma säng), vårt tålamod har varit bättre (kan ju också ha att göra med att vi har semester...) och stämningen känns överhuvud taget ovanligt positiv härhemma. Nästan varje dag har vi kört ett litet klanmöte med talsten, på något av våra favoritteman från lägret: "New and good" (där var och en rapporterar om något positivt som hänt sen sist) eller "Appreciation" (där man först får säga något bra om sig själv, och sedan fyller övriga på med positiva omdömen). Att lyssna uppmärksamt på den som talar är fortfarande svårt, inte minst för barnen, men jag tror att vi alla verkligen vill gott, och det är en god början.

Magkänslevarning eller rädsla?

Ibland är det svårt att veta om en liten inre röst som säger "Nej!!!" innebär att min inre kompass varnar mig för något som inte är bra för mig, eller om den helt enkelt bara visar på min rädsla för att kliva ut ur komfortzonen och pröva något nytt och okänt. Jag och familjen är hemma i vardagen igen efter fem fullkomligt magiska dagar på kurs- och retreatgården Mundekulla, där jag och min Livstidsvän hjälpt till att arrangera det för tionde året i rad genomförda Circle Way Camp, ett läger med indiansk samtalstradition i centrum. Andra lägret för Sara, första för mig, och ända sedan beslutet togs i vintras om att vi skulle hålla i trådarna för lägret har vi båda känt oss tveksamma till om det här var vår grej - trots att vi båda älskar Mundekulla.

Så glad, så glad jag är att jag den här gången inte lyssnade på den där lilla rösten som tyckte att vi skulle dra oss ur. Det blev ju SÅ bra. Fem dagar fyllda av möten, samtal, starka känslor, tårar, sång, dans, kärlek och insikter. Jag hittade mitt nya fokus, och det ska jag blogga om snart. Och kanske blir det lite lite lättare nästa gång jag tvekar, att känna efter om min tveksamhet handlar om en rädsla som jag bör utmana, eller något jag faktiskt ska ta på allvar. 

Välkommen till Circle Way Camp

Äntligen har vi petat färdigt i hemsidestexter, stämt av än hit än dit, kommit till skott: Härmed går en inbjudan ut till alla som vill andas ut hela vägen och känna sinnena slappna av, och som vill göra det i ett sammanhang där alla – också du själv – ser varje människa runtomkring som en källa till vänskap och visdom. Armbågarna hade du kunnat lämna hemma, om det nu inte vore så praktiskt att kunna vinkla armen när du ska stoppa in Mundekullas fantastiska lunchmat i munnen.

Jag pratar om Circle Way Camp i Mundekulla, 9–13 juli, och jag är definitivt part i målet. Förra året hamnade jag och familjen där lite av en slump (kan vi ju inbilla oss i alla fall). Mundekulla är Småland i sitt esse, det vet alla som besökt denna kurs- och retreatgård strax utanför Emmaboda. De som håller i stämgaffeln för Circle Way Camp – indianen Medicine Story och hans hustru Ellika Lindén – skapar en vänlig, tillåtande, närvarande atmosfär bara genom att vara dem de är, och då blir vi andra så lätt detsamma.

”The Circle” i lägernamnet är samtalscirkeln, och anknyter en hel del till tanken i Marias inlägg häromdagen om att samtal med andra än redan kända goda vänner kan ge minst lika mycket som med dem man känner sedan länge. Nog är man ofta mer öppen, närvarande och tacksam över att få ta emot någons berättelse när man inte kan ta den för given? Och samtidigt, samtalsmetodiken från Circle Way Camp har bidragit väldigt till ett öppnare samtalsklimat i vår familj, där jag-budskapen numera dominerar och vi allt oftare lyckas bryta oss ur de låsta rollspelen. Att se barnen finna sina roller i samtalscirkeln, vara med på sina villkor och skapa egna relationer med vuxna och yngre lägervänner var för oss föräldrar en upplevelse i sig. Och alla knöt vi starka band i lägerdagarnas ”klaner”, de små, slumpmässigt sammansatta grupperna som sågs varje morgon för korta förutsättningslösa samtal.

I år är vi alltså tillbaka, nu tillsammans med Livstids-Maria med familj, och nu med rollen som ”hållihopare” och workshopledare. Hör så gärna av dig om du tror att Circle Way Camp kan vara något för dig! Och sprid så gärna tipset om att det finns till vänner som du tror kan vilja vara med. Många deltagare återkommer år efter år, men här finns gott om plats för fler!

Hur skulle det kännas?

Myser i efterglöden från Circle Way Camp i Mundekulla. Hur beskriver jag den här upplevelsen på ett sätt som gör den begriplig för dig som inte har varit där och som kanske aldrig skulle få för dig att åka på något liknande? Eller för dig som – precis som jag ibland – skulle kunna få för dig att göra en cynisk krök på läppen om någon berättade om cirkelsamtal, gemenskap och ringdanser med (från början) vilt främmande människor?

Om vi prövar såhär: Hur skulle det kännas

... att se ut över 40-talet nya vänner som för fem dagar sedan var främlingar. Du kan sedan länge alla namn, ser det goda i alla och får små hjärtknip av ömhet för dem du har hunnit prata lite närmare med.

... för dig som är förälder att se dina barn bemötas med intresse och respekt av alla, och uppleva deras sätt att svara med samma mynt.

... för dig som är kvinna att vistas fem dygn på ett ställe där benrakning, sminkning och behåbärande är precis lika valfritt som det är accepterat. OK if you do, OK if you don’t.

... att sitta på vägen hem med en kappsäck full av alla de positiva saker som din ”klan” (ungefär basgrupp) öste över dig under sista dagens uppskattningsbombning. Har du familj med dig sitter ni där med var sin lika värdefull skatt i knät.

... att ha haft ett par tillfällen varje dag där du i fullständig trygghet kan prata om precis det du tycker är viktigast just nu, med full uppmärksamhet och support från dina klanvänner.

... att få en påminnelse om människors fantastiska förmåga att hantera de mest krävande svårigheter, resa sig ur dem, bygga vidare på sina liv och skapa sina egna versioner av familj och nära sammanhang.

... att upptäcka att en ny samtalskanal har öppnats mellan familjens medlemmar. Du blir snart nog varse att den inte sänder för jämnan, men när den gör det inbjuder den till lyssnande och öppenhet.

De praktiska metoderna kan jag gärna berätta mer om. Så länge kan vi nöja oss med att de är enkla och tillåtande, banala skulle någon kanske säga. Men, som jag har skrivit tidigare, banalt är nästan alltid bra. Och varför inte ägna en semestervecka åt det som vi alla egentligen vet är vårt gemensamma mål. Vad det kan vara? Hör här!

Att spara i kvinnovaluta

I samtalscirkeln på Mundekulla Circle Way Camp konstaterar jag att jag samlar på olika slags anknytningar till min mamma. Inte maniskt men stillsamt. Till och med en liten släng av hennes migrän kan vara välkommen, så länge den är liten och jag är övertygad om att det är ett arv från henne. En annan mamma-anknytning är mitt kartotek av kvinnor från generationerna före mig, ofta personer som jag möter i vardagen. Jag kanske inte kommer dem jättenära men jag lär känna dem tillräckligt för att hitta sidor och talanger som jag uppskattar och kan inspireras av. Ofta också en känsla av ömsesidig respekt och uppskattning. Istället för att ha en hel mamma att inspireras av och älska har jag en spargris som jag fyller med guldpengar från många olika håll. Den blir tung och värdefull, min spargris. Och verkar kunna förränta sig.

Ett nytt bidrag till spargrisen får jag där i samtalscirkeln i form av cirkelledaren Ellika Lindén. Ellika leder cirkeln, eller är den kanske, cirkeln som omsluter oss alla? Avspänt, lättsamt och samtidigt med fullständig närvaro. Grunden i samtalscirkeln är att fokusera all sin positiva uppmärksamhet på den som talar. Mer än att lyssna behöver man inte göra. Ska inte göra, åtminstone om man inte är säker på att kunna göra det med bibehållen närvaro och fokus på den som talar. Att tänka ut vad man ska säga stjäl ofta vår koncentration från den som talar. Och de där kloka sakerna vi vill säga, hur ofta är de avlastning för oss själva, eller glädjen i att berätta att vi har kommit på en sak, vet något, kan något. Kort sagt: det där ansvaret vi ofta känner för att bidra med något konstruktivt till den vi lyssnar på, det ansvaret skulle många samtal må bättre utan.

Men Ellika vet hur man gör, hon talar inte utifrån sin erfarenhet, hon tar rollen som vår inre röst, säger det som den borde ha sagt för länge sedan, och kanske har sagt, men utan att få gehör. Genom henne får den det. Jag känner hur mina sinnen är vidöppna. Utan medveten ansträngning suger de in hela hennes sätt att arbeta och vara i cirkeln. Och så får jag njuta av fem egna minuter med Ellika och den varma stödjande cirkeln runtomkring.

Några timmar senare finner jag mig som den stora famnen åt någon annan som just då behöver en sån. Det har väl hänt förut, men aldrig så naturligt, aldrig utan att först fundera på ”ska jag gå fram, hon verkar ledsen, kan det vara okej att jag kramar om henne, vad ska jag säga”. Plötsligt är det lika naturligt som när mina barn är ledsna: Kom nu här och var ledsen hos mig så funderar vi på varför senare, om du vill, om det behövs, på ditt sätt. Jag har fått en guldpeng i Ellika-valuta. Tack, den ska jag ta väl hand om!

Livstids julkalender: Mmmm...mundekulla

Som höstpresent gav jag mig själv två helger av eftertanke, levande samtal, spännande människor, kärlek, dans, öppenhet, yoga, underbar mat och det vackraste av Småland. Det gjorde tolv andra kvinnor också, på kvinnocirkelkurs i Mundekulla. Jag har förstås tänkt blogga om vårt gemensamma äventyr, men varför ska jag skriva något som någon annan redan fått på pränt så bra? Tack för det Charlotte! Och tack Anne och alla ni andra!