Mundekulla i Målajord

"Ejeisjön, ejeisjön" sjunger två-och-ett-halvtåringen och jag och systrarna anstränger oss till tusen för att förstå vad det är han vill få fram. Efter många mödosamma försök, både från hans sida att artikulera och från vår sida att förstå, kommer tioåringen på det: "Mamma, han sjunger Return to Creation!" En av sångerna vi lärde oss under Circle Way Camp i Mundekulla, och som vi ibland lyssnar till på skivan vi köpte där. En sång om vikten av att vara tacksamma och respektera naturen och allt levande omkring oss.

Detta är bara ett av en rad exempel på att det blev med Mundekulla just sådär som jag hoppades när vi packade in tältet och alla grejer och tuffade hem (med saknadsgråtande barn), den där fredagseftermiddagen i mitten av juli. Att vi, precis som Sara och jag workshoppade om näst sista dagen, skulle kunna ta med något av den atmosfär och klokskap som vi upplevde under lägerveckan. Häromdagen sjöng samma två-och-etthalvtåring en annan sång från lägret: Ma Te Aroha, en maorisk visa vars titel översätts med 'Där det finns kärlek, där finns det liv'. På kylskåpet hänger en vacker bild av Medicine Story och Ellika, och påminner oss om budskapet vi fick med oss - att lyssna mer, respektera mer och visa mer kärlek. Alltemellanåt går lilleman fram och plockar ner kortet, tittar på det och ropar "Toji och Ellika!".

Vi kör fortfarande klanmöten så ofta vi har en möjlighet, antingen vid frukostbordet, till lunchen om det är helg eller till kvällsmat. New and Good står ständigt på programmet, och det sätter oss alltid i god stämning, och ibland blir det en runda till, med Appreciation (där var och en säger något uppskattande om sig själv och så fyller övriga på) eller med egenpåhittade Vad jag önskar att jag har eller är, ett sätt för alla i familjen att på ett enkelt och avslappnat sätt definiera någon personlig liten vision att sträva mot. Jag tycker också att vi bråkar lite mindre och lyssnar lite mer på varandra än tidigare. Det kan förstås vara min subjektiva önskan och tolkning, men jag tänker i alla fall oftare på vad jag säger och gör, och jag försöker verkligen att lyssna mer och inte vara så snabb att döma och skälla. Jag tror också att jag har blivit bättre på att säga förlåt när jag halkar in i gamla gnäll-och-skällbanor.

Min nästa fokusmånad i projektet Memento Vivere (som jag bloggar om tillsammans med min äldsta dotter) har temat Family, med definitionen pay more attention and listen more, give more appreciation - verbal and physical - and be more generous, så vi fortsätter att bygga ett litet mini-Mundekulla mitt i vardagen härhemma i Målajord!