Stjärnorna i Hovmantorp

Idag är jag tacksam över att ha fått vara med om Livstids första homeparty à la cirkelsamtal. Ni som gillar Stjärnorna på slottet hade känt er som hemma. Skrattat, torkat en tår, fascinerats och förundrats. 
Så mycket liv, erfarenheter och klokskap man kan hitta i ett helt vanligt vardagsrum i Hovmantorp! Och värme. Och humor. Vi, Maria och jag, stod för en inspirationspuff i början, lite introduktion i den superenkla samtalstekniken och tidtagning med mobiltimer vid samtalen i slutet.

Tänk så lite som behövs för att ett i allra högsta grad självgående och kapabelt sällskap, som känt varann länge, ska hitta lite nya infallsvinklar till varandra. Och, i det här fallet: bestämma sig för att testa formen igen med jämna mellanrum.

Maria och jag åkte hemåt i januarikvällen uppfyllda av allt det här. Och jag tror vi kommer att göra det igen, från andra vardagsrum. Till skillnad från vissa superkockars och Kirchsteiger-filurers kreationer så är det här något som blir bättre hemma än på TV. All heder åt Malena Ernman, Lasse Åberg & co, men att sitta rörd och förundrad över sina vänners tankar och upplevelser är ändå snäppet närmare själva livet.

Livstid rekommenderar: Do try this at home!

Circle Way – så mycket bättre

Har du sett återträffen av Så mycket bättre? Det tog en stund innan jag kom på varifrån jag känner igen stämningen, den öppna, orädda, varma; skrattet och tårglimtarna. Den lever jag ju själv i varje år, på Circle Way Camp.

Vi tycker ibland att det är svårt att beskriva ”det där vi håller på med i Mundekulla” så att den som frågar kan få den blekaste hint om vad det handlar om. Men nyss gick jag direkt från TV-play-versionen av Så mycket bättre till ordinarie premiärsändning av Stjärnorna på slottet och insåg att båda delar är Circle Way på bästa sändningstid, med några små skillnader.

Likheter

Så mycket bättre och Stjärnorna på slottet vs Circle Way Camp:

• upptåg – spontana och planerade
• samtal 
• sång, musik och dans 
• god mat 
• somrig och vacker omgivning 
• tårar och skratt 
• förunderligt ömsesidigt förtroende 

Skillnader

På Circle Way Camp:

• något enklare boende 
• individuella minuter istället för individuella dagar 
• inga frågor, om du inte öppnar för det 
• ingen solosång – om du inte gärna vill 
• lilla hemmagruppen, men också hela stora gänget 
• inga kameramän, synkningar eller omtagningar 
• alla är lika välkomna – du också!

Livstids julkalender: Julen och tiden

Julen och tiden har mycket ihop. Upplevelsen av tidsbrist innan (med undantag för julproffs som Maria J), de där utdragna dagarna i väntan på julklappsöppning, eller timmarna vid matbordet med dem man kanske inte träffar dagligdags, eller träffar ofta, men då med tajt tidsschema.

Sen har vi julen som djupborrare i vår historia. Traditioner – som Sara ofta har haft svårt att förstå finessen med – knyter ihop generationerna. Så sa Fredrik Lindström i något sammanhang (kan det ha varit i Historieätarna?) och plötsligt kändes alltihop så mycket mer begripligt och meningsfullt. Så länge man tar med i beräkningen att den ständiga förändringen och förvanskningen av traditionerna hör till den med.

Åt tiden har Livstid nu ägnat sitt andra och senaste avsnitt av podradioprogrammet Studio Livstid. Du kan lyssna på det i spelaren här nedan. Eller titta in på vår Studio Livstid-sida, om du exempelvis vill hitta tidigare avsnitt eller få lite podtekniska tips.

 Nu säger Livstid God Jul och Gott Nytt År. Vi önskar er alla ett 2014 som är rikt på riktigt – fyll i själv vad det betyder för dig!

Livstids julkalender: Luciamorgon

Står och låser cykeln vid jobbet i det glåmiga november…förlåt decembermörkret. Då stannar kollegan till och undrar var jag har varit på solsemester. Det har han minsann inte hört talas om att jag skulle.
Kanske är det lystern från reflexvästen som förvillar honom. Kanske är det bara så lätt att se färgstark ut i den svartvita film som denna morgon spelar upp. Eller är det den milda peelingen av mikroskopiska Växjöduggdroppar som har fått mina kinder att glöda?

Hur som helst träder jag in i trapphuset med de svävande steg och det milda leende som bör prägla varje luciamorgon. På huvudet cykelhjälm istället för ljuskrona, men därunder strålar i smyg ett litet tårtljus som bara kan tändas av en oväntad vänlig kommentar.
En god och glad Lucia till er alla!

Livstids julkalender: Livstid tar plats i etern

Välkommen till Studio Livstid, vår egen podd!

Det här året har Livstids bloggande gått på sparlåga, av flera orsaker - alltifrån livsutrymmesbrist till alternativa utloppsmöjligheter för skrivklådan. Men nu rockar vi loss med 24 kalenderluckor som vi hoppas att du hittar en liten tidslucka varje dag för att öppna.

I första luckan döljer sig något som vi länge har längtat efter, men inte riktigt lyckats knö åt oss det där livsutrymmet för att förverkliga: första avsnittet av vår egen podd, Studio Livstid! För dig som hellre lyssnar än läser (eller kanske vill göra både och), kan du här höra Sara och Maria resonera om livet och tiden, med ett nytt tema för varje avsnitt. Ta med dig Studio Livstid till tvättberget, i bilen eller på promenaden!

Avsnitt 1: 360-gradersmänniska (2013-11-28)
Premiäravsnittet vrider och vänder på begreppet 360-gradersmänniska - som för oss handlar om att vara en människa som tål att just vridas och vändas på, och framstå som hel och genuin från alla riktningar.

Observera: Avsnittet är verkligen vårt första, vi har inte övat innan, och inte riktigt skaffat oss den utrustning som behövs för att ljudet ska bli tiptop. Men när vi väl hade spelat in det här testavsnittet tyckte vi i all vår blygsamhet att det vore synd att inte delge världen våra visdomar. Alltså; ljudkvalitén på vår podcast blir bättre nästa gång! Om innehållet vågar vi inget lova…

Att fylla 45

Att fylla år en lördag. Att få hemlagad hotellfrukost i present. Att räfsa löv och långkalsonghänga med familjen till lunch, liksom när goaste grannarna kommer med barnteckningar, fina stenar och choklad.
Att tala med brorsan om att vår mamma aldrig blev såhär gammal. Att hon var så ung. Att för första gången se det från hennes håll – hur det kan ha varit att behöva lämna så tidigt.
Att läsa alla hälsningar på Facebook. Att ha ett långt ostört samtal med Mannen, där vi knör en del, och finner varann just därför. Att äta cheesecake och fruktsallad till Ulf Dagebys toner. Att natta en dotter i sovsäck hos kaninerna.
Att skriva tack till er alla som är del av mina 45 hittills och 45 kommande.

Pappornas parad

Idag skrev jag på Facebook om pappor, men det tog inte slut med det...

"Jag ser glada unga pappor runt mig idag. En som gungar sin unge i parken nära där jag parkerar. En annan som skuttar jämfota bakom kundvagnen, halv fem fredag eftermiddag, och får sin lilla att kvillra av skratt. Se där något som går åt rätt håll. God helg!"

När jag skrivit klart stoppar jag mobilen i fickan igen och hämtar mig en egen kundvagn. Väl inne på Maxi ser jag ytterligare två pappor med barn i just den där åldern då man helst inte handlar med dem, särskilt inte utan understöd av andra vuxna. Papporna pratar med sina små, ser dem, bär dem fram och tillbaka mellan kundvagn och hyllor samtidigt som de samlar på sig matvarorna. Inga mammor med småbarn i sikte. Nej, idag är uppenbarligen de pedagogiska tålmodiga pappornas dag i min mataffär.

Strax efter grönsakerna ser jag killen med kundvagnsskutten igen. För visst är det väl  han? Jag följer min första impuls och går fram och frågar just det; var det du som skuttade fram med kundvagnen ute på parkeringen? Han ser inte mer förvånad ut än man kan vänta sig, svarar ja med viss vaksamhet. Jag visar honom mina Facebook-rader på mobilen. Han skrattar gott - och kanske lite lättad. Jag tänker att han väl knappast blir en sämre pappa av det här. 

 

Möt hösten med Livstid!

Just nu spinner vi på Livstid tanketrådar kring två spännande höstaktiviteter i vår hemstad Växjö.

I den första (2/10) utforskar vi under rubriken Duktig flicka eller kapabel kvinna olika sidor av att vara en människa som dels vill göra och prestera, dels vill vara och finna vila. Vi utgår från egna texter, erfarenheter och inspirationskällor, men skapar också utrymme för deltagarna att reflektera själva i cirkelform. För arrangemanget står studieförbundet Sensus, och all information hittar du här.

Den andra punkten på höstens Livstidsprogram är Circle Way Day, en heldag med samtalet i centrum, ett andrum i vardagen med utrymme för både eftertanke och skratt. The Circle Way handlar om att lyssna, både inåt och utåt, att höra sig själv formulera tankar, frågor och svar och att hylla allt det som är livet. Den 13/10 erbjuder vi ett smakprov på the Circle Way (som är utgångspunkten för de läger vi varit med och arrangerat på Mundekulla kurs- och retreatgård), och vi varvar samtalscirklar i olika storlekar med andra övningar för kropp och själ. Du kan vara med oavsett om du aldrig provat något liknande, om du har erfarenhet av samtalscirklar från annat håll eller om du har varit med på Circle Way-läger och vill återuppleva atmosfären därifrån. Mer information finns här. 

Hoppas vi ses!

Strunta i etiketten

Såhär års är det många nya liv som ska börjas, färska gymkort som verkligen ska nyttjas och familjerutiner som äntligen ska fås ordning på. I den andan åker jag och Etta till Möbelvaruhuset.
Under bilfärdens samtal, circle way style, kommer vi in på att vara periodare. Inte i missbrukartermer utan när det gäller drivkrafter och sinnesstämningar. Om att växla mellan eftertänksam djurrättsetiker och kompisfnissande långnattspratare, till exempel. Att det kan vara lite knepigt när prioriteringarna svänger snabbt, för omgivningen, men också för en själv. Vem blev jag nu? Och vart tog hon vägen som jag var nyss?

Så läser jag några rader ur boken Ingen skam i kroppen - frigör din sexuella kraft av Charlotte Rudenstam:

"Du behöver träna dig på att släppa mycket av det som du tror att du vet (’jag är sådan, inte sådan’) och att erkänna hur den kunskapen begränsar din förmåga att ha en direkt erfarenhet av det pågående ögonblicket. Det är faktiskt så att kunskapen du bär med dig, (med sitt bagage av koncept, fördomar och trosuppfattningar) gör det omöjligt för dig att uppleva ögonblicket. När du erkänner att du inte vet, kan du vara närvarande i varje upplevelse som livet ger dig."

Trista fakta för en sån som jag, som älskar att studera och analysera både mig själv och andra. Inte minst mina arma barn får en hel del etiketter klistrade på sig, etiketter som de säkert kommer att klistra över min stora trut en vacker dag, som Piff och Puff gör med Pluto på julafton. Förlåt, men jag har så svårt att låta bli.

 

I väntan på att jag lär mig släppa det där helt får jag väl trappa ner genom sätta notislappar på mig själv och andra, istället för mormors gummerade syltburkslappar som krävde tio timmars vattenbad för att lossna. Den hyperaktiva fas jag är inne i nu till exempel – sista semesterveckan med Mannen på jobbet och mig själv i värsta terminsstartsformen; frivilligt sättandes väckarklockan, skuttandes mellan målarstegen och datorn, energisk och resultatorienterad.

Det här är inte mitt nya jag. Det är inte heller en villfarelse om livets mening, att skaka på huvudet åt när jag har lugnat ner mig. Det är en del av mig som behöver utlopp just nu. Och när rycket har gått över och jag kanske går in i en vara-mer-än-göra-fas, som i våras, då finns det nymålade garaget kvar som ett bevis på att den här veckans fokus tillförde sitt.

I kön på macken - del 2

Mitt senaste inlägg gav ett par ovanligt snabba positiva reaktioner, och så en tumme ner från någon som inte alls tyckte om det.
Intressant båda delar, eftersom jag tyckte att det var ett ovanligt knepigt inlägg att skriva. Det jag var rädd för var att framstå som nån övermänniska, eller snarare som om jag såg mig som en sådan. Och nu funderar jag förstås vidare på vad jag egentligen var ute efter:

Det jag funderade på där i bensinmackskön var valen vi gör, hur de påverkar oss, hur de påverkar hur andra ser på oss och hur deras bild i sin tur påverkar vår egen självbild. ”Val” är förresten ett intressant ordval – och det funderade jag också på – vilka val hade jag och grabben i kön gjort om vi fötts i varandras familjer, och därmed fått varandras förutsättningar när det gäller uppväxtmiljö?

 

Visst har vi människor gener som spretar hit och dit, men om miljön inte hade avgörande betydelse, varför skulle vi förundras så över framgångsrika personer med ovanlig bakgrund – som för övrigt bara är överrepresenterade på ett ställe: bland våra sommarpratare i P1. De är liksom undantagen som bekräftar regeln. Man blir inte internationellt framgångsrik travtränare med en bakgrund som albansk vallpojke. Jo, Lutfi Kolgjini blev det, men ingen ser någon anledning att ändra sitt grundantagande efter att ha fått veta det. Så stor betydelse tillmäter vi bakgrund och uppväxtmiljö.

Extra känsligt är det att skriva om våra kroppar. Där kan man tycka att arvsanlagen borde vara helt avgörande, men så enkelt är det ju inte heller. Läste nyligen att välutbildade är extremt överrepresenterade i vasalopp och vätternrundor, samtidigt som de – i det här fallet vi – äter bättre och motionerar mer också till vardags.

En infallsvinkel till: Just när jag skriver det här hör jag på radio ett program om klass och muskler, och måste le igenkännande och skamset åt vilka fördomsfulla slutsatser jag själv kan få för mig att dra när jag ser någon med påfallande muskelmassa. Visst är det något liknande jag gör med grabben som står före mig i kön: får en massa idéer om hans liv och bakgrund utifrån hans uppenbarelse och vad han handlar när det är hans tur.

Och allt detta utifrån grundfrågan: Hur kommer det sig att han köper cigg, läsk och en biltvätt medan min nytankade bil med kajak på taket får förbli skitig?

I kön på macken

Killen framför mig i kassakön på OKQ8 köper två sexpack läsk, en limpa Commerce och en biltvättkupong. Jag har grannskapets sunkigaste bil, men en smidig kajak på biltaket som jag lätt ryms i.
Det gör inte han, och det skulle förmodligen inte jag heller göra efter ett halvår med hans livsstil. Tänk om vi hade vuxit upp i varandras familjer, den här grabben och jag. Då hade kanske jag stått före honom och köpt läsk och cigg, han efter mig, solbränd och vältränad, och tänkt vad jag tänker nu; att det där hade kunnat vara jag.

Mina tankar vindlar vidare: Solbrännan och vikten är ju bara yttre attribut, helt oväsentliga i sig själva. Men de tillsammans med livsstilen betyder ändå något. Att vara den som gör och är "rätt" i samhällsnormens ögon ger mig bonuspoäng, gör det så mycket lättare för mig att tycka om mig själv. Jag tror jag håller med dem som inte vill dra en tydlig gräns mellan självförtroende och självkänsla. Att bygga självkänsla är så mycket lättare med bekräftelse från andra, både på vad man gör och vem man är.

Det finns ett orsakssamband åt andra hållet också: genom att ta hand om mig - dessutom på ett sätt som vinner uppskattning från omgivningen - visar jag kärlek till mig själv, ordnar det för mig, manifesterar att jag är värd att ta hand om. Och när man har lärt sig spelreglerna, sina egna och världens, det är då man kan bryta mot dem. Det är djupt orättvist, men också något av det allra bästa med att hitta sin inre trygghet och bli äldre. Nu kan jag stå här, osminkad, med uppenbar skäggstubb på benen och urskitig bil, och känna mig helt okej - för så lyder mina spelregler.

Skulle jag ha styrkan att känna mig lika okej om jag vägde det dubbla och rökte limpvis med Commerce? Å andra sidan, om jag kände mig helt okej, skulle jag verkligen vara beredd att dra i mig alla de där ciggen? Hoppsan, nu är det visst min tur. Lika bra det, det börjar snurra ihop sig alldeles i skallen...

Humlan och melonen

Vid frukostbordet - med appreciation-vanan i ryggmärgen från Circle Way-veckan - passar jag på:
"Jag uppskattar verkligen att du ofta gör sånt här, Humlan, skär upp och serverar melonskivor inte bara till dig själv, utan också till oss."
Hon ler finurligt:
"Och ger er de minsta bitarna."
"Men jag fick ju en stor."
"Ja, men det var den jag tappade på golvet."

Ja du, Humlan, dina klanvänner hade rätt i sin uppskattning av dig. Du är inte bara omtänksam; du är rak och tydlig också, och hittar rätt ord i rätt ögonblick.

My heart is with you

Så har ännu en Circle Way-vecka knutits ihop. Nedtrappningen blev för min del lite annorlunda den här gången. Direkt från Mundekulla bar det hem till Växjö för att ta emot amerikanska släktingar som vi inte träffat förr. En bra övning: omöjligt att vara ett steg före, ha förberett, hålla fasad. Nej, lite lagom tältsvettiga tog vi gästerna med oss in på Konsum. Över kundvagnen pratade vi oss igenom frukostvanor, vegetariska alternativ och svenskens svaghet för lösgodis.
Efter knappt två lättsamma dygn tillsammans har de nu dragit vidare. Vi packar upp det sista och får tillfälle att begrunda veckan som gått. I den sista ”ta-med-hem-cirkeln” talade jag om känslan av att göra samma saker för andra och tredje gången och känna att det håller än, ger minst lika mycket. Närheten i den lilla fasta basgrupp/klan som varje deltagare ingår i. Kombinationen av trygghet och känslomässig råstyrka i kvinnocirkeln. Känslan av att verkligen ha mött också de deltagare jag inte hann prata med. Familje- och vänskapsbanden som stärks på ingen bekostnad alls.

En svårighet kvarstår: Jag lyckas inte förklara bättre nu än tidigare år vad Circle Way är och ger. Å andra sidan upptäckte jag på Livstids lilla men naggande goda workshop att jag ändå har lyckats fånga några av beståndsdelarna redan – den med rätta mytomspunna kvinnocirkeln, några av erfarenheterna man kan få med sig och hur de kan integreras i ansatserna inför ännu en vardagssäsong.

Något nytt ändå: Att få se Circle Way genom ögonen på några som upplever det för första gången, nu när jag börjar bli garvad. Min svärmor som förundras över värmen i barngruppen och lugnet mellan barn och föräldrar. Hennes livskamrat som verkar känna kraften i konceptet även om formerna känns nog så främmande för honom. Och så en av lägrets nyblivna funktionärer, Stephen Hinton från Omställning Sverige, som fick ännu mindre utrymme än planerat, men som trots det och sin erfarenhet av andra kreativa, människovänliga sammanhang var milt sagt lyrisk över Circle Way-lägret och dess potential.
 
Jo, det kan nog sägas med till visshet gränsande sannolikhet: We’ll be back. Tack alla – ganska precis 70 – människor som lämnade era bidrag till Circle Ways sprakande färgpalett 2013!

Lugna gatan vindlar vidare

Ett märkligt - eller kanske helt naturligt - sammanträffande. Tre dagar efter mitt inlägg om Lugna gatan dyker den upp igen, nu som rubrik i nyhetschefs Johan Perssons spalt i Smålandsposten. Texten är ett försvar för den nya, grundligt utskällda bussfilen mellan stadsdelen Teleborg och centrala Växjö.
Jag vågar inte lita fullt ut på Smålandspostens länkar, så här kommer Johans rader:

"Härom morgonen åkte jag Teleborgsvägen in mot centrum i rusningstrafik. En ovanligt behaglig upplevelse.

Rallyracet bort till Norrtullsrondellen för att vinna fyra sekunder var nedlagt. Eftersom det bara fanns en fil för bilarna gled vi fram i en jämn fin ström i sisådär 45 kilometer i timmen. Alla respekterade bussfilen. Igen gasade, knuffades och trängdes för att komma före, men vi kom fram ändå.

Någon dag tidigare hade jag kommit med bussen samma väg. Smidigt var det att vi som åkte kollektivt i en egen fil för ovanlighetens skull kunde glida förbi alla bilister som snällt fick vänta för rött. En belöning för att vi bidrog mindre till utsläpp, buller och trängsel."
(Smålandsposten 2013-06-20)

Det får mig att tänka tanken klart som jag började på vid Cykelfestivalen häromveckan: bland mycket annat så är våra livstempon nu också en säkerhetsrisk i trafiken. De får trafikanter att göra okloka saker, ta risker och lägga energi på att vara arga på varann.

Tack Johan för det parallelltänkandet. Toppar med en vägskylt som borde tas upp i Trafikverkets utbud. Tack Jonna på Skaparladan för den!

Lugna gatan

Parallellt med livet jag ofta lever, tempot jag ofta håller, där finns Lugna gatan. Jag har hela tiden möjligheten att välja den vägen istället för min gamla vanliga. I varje enskilt ögonblick faktiskt. Men det kan gå länge mellan tillfällena då jag kommer ihåg det.

 I kväll fick jag eskort dit av Magnus på Veda. Bakom mina slutna ögonlock såg jag en stadsmiljö där folk lyfter blicken och ser sig omkring, där bilister och cyklister är överdrivet hänsynsfulla mot varann, där kunderna på Konsum stannar till och tittar på fotona i utställningsmontern på väg ut (och för övrigt aldrig köper besprutade bananer). Där den som hastar ler lite generat mot människorna runtomkring, och de svarar med ett omtänksamt ”Ja, nån enstaka gång måste vi ju alla skynda oss.”

För det är ju faktiskt bara någon enstaka gång vi verkligen måste – eller i alla fall har riktigt stor nytta av att – skynda oss, gno och streta, röra oss med så mycket fokus på destinationen att vi längs vägen offrar upplevelsen av att vara där vi är. Och så vill jag inte ha det, mer än i enstaka undantagsfall.

Jag vill flytta in på Lugna gatan. Varje gång jag hittar dit ska jag ha med mig en pinal att lämna kvar, och till slut är jag där.

Feng shui i livstiden

Ljuvligaste lyx, alldeles gratis: att stänga sovrumsdörren om mig kl. 20.58 en söndagkväll. Här inne äger jag min egen tanke och tid tills jag somnar ifrån dem båda om en timme eller så. Långt ifrån att ha löst utmaningen framför mig är jag ändå på gott humör. Jag vet hur den ser ut och det är en bra början.

Jag behöver feng shuia mitt liv. Inte förråden, garderoberna, bokhyllorna… eller jo, det skulle säkert också vara bra, men nu gäller det min tid, uppmärksamhet och almanacka. Där är för fullt!

Det kommer inte att bli lätt. En tid nu har jag använt en helt annan strategi, driven av livslust och inspirerad av Maria: kläm in det roliga i livet så ger det mer energi än det tar, samtidigt som det tråkiga trängs ut i periferin utan att du ens märker det. Och himmel vad mycket roligt och intressant jag har fyllt mitt liv med: bokcirkel, yoga, Tanketrampolin, Livstid på längden och tvären, jobbet förstås, Rotary och en hel del annat. Men nu är det stopp. Överfullt. Och något måste bort.

Det jäkliga är att nästan allt tråkigt verkligen har fått stryka på foten. Dammsugningen outsourcad till barnen, familjeadministrationen reducerad till miniminivå, föräldraambitionerna gentemot skola och barnaktiviteter likaså. Så nu står jag med det roliga kvar och måste lik förbaskat välja bort nåt. Min själ säger nämligen att det känns som att vistas i ett av de där överlastade hemmen där varje pryl är vacker och har en egen historia, men där man inte kan röra sig, knappt andas, utan att man själv eller något annat är i vägen. Som om vårt matbord skulle stå i hallen. Båda delar är precis lagom stora, ändamålsenliga och fina – men inte tillsammans!

För några veckor sen hörde jag mig själv tänka att jag är på väg från göra-fokus till vara-fokus. Ingen dramatisk förändring, mer som att ha båda fötterna kvar i backen men förflytta tyngden från den ena till det andra. Så kändes det, men jag visste inte riktigt vad det betydde i praktiken. Kanske är behovet att skapa ljus och rymd i almanackan en del i det. Önska mig lycka till för det kommer att behövas…

Ögonblicken

Just nu i mitt liv: Så många sekunder per dygn av frid och ro. Jag skulle kunna mäta. Göra ett diagram, som man gör i resultatorienterade organisationer. Det skulle synas skillnad över tid. Men jag skulle INTE kunna sätta mål. Eller sträva, för allt i världen inte sträva. Som att man flyter i vattnet först när tilliten att bli buren får musklerna att sluta försöka.

Inte räkna hem, nollställa, tro att det här är ett nytt normalläge. Det att jag kan somna om närhelst jag vaknar om jag känner att jag behöver det. Det att jag får uppleva dessa långa kedjor av närvarande ögonblick, i de mest oväntade situationer, och ovanpå det tacksamheten över dem.

Inga krav på fortsatt utdelning, jämn tillströmning, eller ökad. Det enda av betydelse: Jag får allt detta nu.

Hej bloggen - saknar dig!

Det är så sällan nu som jag hittar de där stunderna att sjunka ner i fåtöljen med datorn och låta tankarna flyta ut genom fingrarna. Och jag saknar det. Ingen idé ändå att klandra mig själv. Jag ser helt enkelt inte vad jag skulle kunna köra ut ur livet just nu för att kunna släppa in något annat. När man som jag just nu börjar fantisera om att kunna sträcka ut tiden som ett gummiband, då är det dags att ta sig en funderare. Hur väljer jag egentligen?

På senaste tiden har Livstid blivit mycket snack och mycket verkstad. Fem föreläsningsuppdrag under april är all time high! Det var en medveten tanke från oss, att vi vill ut och möta människor igen efter allt skrivande, men inte riktigt istället för allt skrivande. Som både Maria och jag har skrivit om innebär de här uppdragen mängder av möten, intryck och funderingar som skulle behöva ut någonstans. I resbubblan på väg hem från Åland gick det ju bra, men i vardagen är det värre.

Vad är det då som har klämt sig in över tröskeln – och är det något värt att prioritera? Ja, absolut, måste jag säga. Livstidandet IRL är ju hur kul som helst. Utöver det är det främst en sak som har tillkommit: att samordna en cykelskola för ungdomar och vuxna. Ett meningsfullt projekt som helt enkelt måste få bli av, och där jag inte kunde blunda för att jag passade väl för uppdraget.

Så det gör jag nu när jag har en stund över: ordnar med deltagarnas kölistor och Rotaryklubbarnas frivilliga funktionärer. Stämmer av med övriga i planeringsgruppen så cyklar, hjälmar och reflexvästar finns där de ska.

Aktiviteter som är nära kvalstrecket – i nedåtgående riktning – är hemmaadministration och -underhåll. På senaste tiden har vi har fått ett par tre påminnelser på räkningar som vi (jag) missat. Det fanns en tid när såna missar hamnade på självkänslans minuskonto. Nu tycker jag bara det är opraktiskt att behöva rensa upp och surt att betala påminnelser. Alltid något!

Tillsammans med bloggandet är det ett antal saker som står på kö och vill komma in i mitt liv. Hemmafixande är rätt kul emellanåt, när jag lyckas vara i det och inte tänka att det stjäl tid från annat. Och vill vi slippa frysa i vinter är det bara att greppa klyvyxan och se så glad ut som man känner sig.

Mitt svåraste dilemma är dansen. Såna upplevelser som den kan ge måste det vara tjänstefel för en närvaro- och njutningssökare som jag att ens tveka. Men att få in dans regelbundet i mitt liv ser svårt ut, även om jag skulle vara beredd att pruta på yogan. Och jag skulle så gärna ha med mig Mannen, som redan tycker att vi har alldeles för mycket för oss.

Om det här var årets självdeklaration på livstidsfronten så är väl dansen… återbäringen som jag inte lyckas få utbetalad. Än. Hur ser din balansräkning ut?

Sånt som kan hända när Sture är med

Det är nog bara vi tre som kliver på Cinderella när hon lägger till i Mariehamn; jag, Sture och hans vän som behöver hjälp att hålla reda på saker och ting. Jag hinner knappt ombord förrän de erbjuder mig att ställa mina saker i deras hytt. Några andra alternativ syns inte till så jag hakar på. Väl i hytten på ankarplan visar Sture upp sina tejpade skor – tejpade på undersidan för bästa möjliga dansglid.

- Så kommer du på kursen då, med Tony Irving klockan 11?

Det är nu jag börjar ana att det här kan bli en i raden av märkliga dansupplevelser på tjänsteresa. Vi har foxtroten bland barborden i Lyon, salsakursen i Münster, julfesten som visserligen är på hemmaplan och nu kanske en ny minnesvärd upplevelse. Inte bara en, ska det visa sig.

På förmiddagen jobbar jag, och bloggar om att jag nog har fått en överdos av intryck på den här resan. Hmm. Klockan 11 infinner jag mig i Fun Club på plan 8. Och ta mig tusan, Tony Irving är där. Vi ska lära oss dansa cha-cha. Och det gör vi, ett tiotal mer eller mindre frivilliga par: först med armarna, sedan med benen, så småningom med hela kroppen och till slut par om par. Sture tar mig under sina vingar, efter att Tony i inledningen har ropat ut i micken: Och så vill jag säga ett särskilt välkommen till vår 42-veckor-om-året-gäst… Sture!!!

Sture och jag dansar alltså cha-cha. Rätt bra om vi får säga det själva. Tony klagar inte heller nämnvärt. När danstimmen är slut för Sture mig resolut till Nöjescafét en våning ner. Där har bandet inte spelat upp än, men förinspelad musik är också musik. Jag tänker Scent of a woman (tangoscenen) möter Lost in translation möter… 44-åring i G-star-jeans och pensionerad Mariehamnsskeppare i skjorta och väst. De där borta som vrider nackarna ur led för att titta på oss, tycker de att vi dansar bra? Att vi inte är kloka? Eller undrar de bara ihjäl sig över detta omaka par?

Trodde du Tony var en sträng danslärare? Då har du inte träffat Sture. ”En, två, tre... Jag vill att du tar ettan bakåt... Sikta på min axel så kommer du rätt... Och så börjar du om efter sexan härefter, inte åttan...” Jag som aldrig har kopplat in en enda siffra i mitt dansande låtsas att jag förstår och anstränger mig istället till det yttersta för att följa.

”Nåjo. Rätt bra för att vara nybörjarbugg.” Jag sväljer stoltheten och bestämmer mig för att jag har fått en komplimang.

Efter allt detta följer danstävlingen där Sture med dam snuvar mig och min kavaljer på ett kryssningspresentkort, jakten på den försvunna mobilen, som återfinns, för att inte tala om när Sture med bestämda steg för mig och några andra skyddslingar ner till utgången som går snabbare, på däck fem, förbi alla sittande som nog anser sig vara före oss i kön. Det är sånt som kan hända när Sture är med.

Intrycken hopar sig

Läste en gång att Lasse Winnerbäck sällan läser böcker. Det blir mer inspiration per tidsenhet än han kan hantera med sitt vidöppna sinne. Att resa, om än bara till Åland, verkar ha en liknande effekt på mig.

Nu har jag till exempel proppat i ett par lurar i öronen för att inte frestas att lyssna på paret vid bordet bredvid. De pratar om halvvuxna barn, jämför sina sätt att hantera pengar, relationer och oro när det gäller barnen. Kan de ha träffats här på båten? Nej, de känns lite för avslappande för det, inte fullt så måna om att ge den andre rätt intryck. Är de bara kompisar? Nej, fötterna nuddar varandra under bordet, ingen drar undan. Kanske första turen iväg för att se om det här kan bli nåt?

Och så har vi utsikten från min tillfälliga arbetsplats, längst fram i fören på den halvöde Cinderella-båten. Passerade just sista fyren och kobben före öppet vatten i strålande solsken. Vackert, och framför allt så helt annorlunda.

Föreläsningen jag höll igår var förstås också en upplevelse, men eftersom det var jag själv som pratade mest blev det ju ändå måttligt med överraskningar. Mysig åhörargrupp, deras vänliga uppmärksamhet fick mig att tänka på våra Circle Way-läger.

Minst lika väl som föreläsningen kommer jag att minnas människomötena när jag åkte den här färjan åt andra hållet, på vägen till uppdraget i Mariehamn. Bordsplacering vid middagsbuffén, mitt emot en tystlåten man i 30-årsåldern, bredvid ett yngre pensionärspar. Sökte vägar att inte köra över mittemotmannen med min ”här-kommer-jag-och-är-socialt-kompetent-svada”. På nåt sätt förmedla att jag vet att du har din historia även om den inte kommer att komma fram här, för det är inte din stil.

Paret bredvid och jag pratade om sårbara 10-12-åringar, samtalscirklar i Älta kyrka (och det var inte jag som ledde in oss på ämnet!) och att en kvällstidning kan vara en fantastisk arbetsplats som ger stöd i de svåraste stunder.

Resan hem har bara börjat, men jag har redan mött den dansante Mariehamnsbon med vännen som har tappat stora delar av sina minnesfunktioner efter en canceroperation. Min resväska står i deras hytt och jag har fått veta exakt vad som gäller på den här turen för att den ska bli så bra som möjligt.

Om mina nya vänner har rätt väntar fler remarkabla upplevelser innan vi är i hamn. Jag tror jag skulle behöva stänga av en stund och bara smälta alla intryck. Men när det gäller verkligheten runtomkring är det om möjligt ännu svårare än att lägga ifrån sig en fängslande bok…