Mamma på vift

På tåget igen. I oktobermörkret, på väg mot en stad där jag ska föreläsa i morgon. Vidare till en annan del av Sverige direkt därefter, för ny föreläsning i övermorgon. Så ser mitt liv ut ibland. Det har egentligen gjort det länge, långt innan jag hoppade av fasta-anställnings-tåget och blev frilans, men det händer lite oftare numera.

Det går nästan alltid väldigt bra att vara borta. Både för mig själv och för familjen som jag lämnar hemma i kaoshuset. Världens bästa pappa finns ju där och fixar allt, ibland med lite barnvaktsassistans av farmor, extrafarmor eller den utflyttade storasystern när det kör ihop sig. Jag njuter av bubblan jag vistas i: tågresor i ensamhet, oavbruten nattsömn och stillsamma hotellfrukostar. Sådant som det kanske är extra lätt att uppskatta när man är van att leva i en ganska högljudd miljö, med många viljor som ska samexistera. Effekten? Jag blir extra kreativ. Effektiv. Glad.

Just idag var avskedet lite sorgesamt, med en hjärtskärande åttaåringsgråt, kanske för att vi varit tillsammans så intensivt hela helgen, på besök hos släkten. Kontrasten blir då tydligare när familjen inte längre är intakt. Åttaåringen är den som har svårast att acceptera min frånvaro. Treåringen kan vara ledsen just när jag åker, men glömmer fort. Elvaåringens värld är god bara hon har sin dator och sina kompisar på en armlängds avstånd, fysiskt närvarande eller online.

Men alltsomoftast reser jag iväg med fina avskedsbilder i hjärtat. Som för någon månad sedan. Då åkte jag hemifrån med bilden av en treåring med bar överkropp och köksbordet fullt av fingerfärgsburkar. En trött men nöjd åttaåring i soffan framför tv:n efter en intensiv kalas-översovning-simhalls-helg. En elvaåring som för omväxlings skull varit hemma utan kompisar hela helgen, vilken i stället ägnats å tre nyfynna passioner - kakbak, virkning och lillebror. Den ömme fadern i full gas vid diskbänken. En tjugotreåring levererad till sin nya kärlek, rollerderby-träningen. 

Ensamma hotellkvällar skypas det, med datorn placerad på soffbordet eller i dubbelsängen därhemma, och tre ungar som slåss om att synas och höras mest. Det berättas om vad som hänt på dagis, skola och fritidsaktiviteter, skickas sånger och sagor fram och åter, skapade med hjälp av smileys och bilder i Skype. Kaosmamman kan till och med få för sig att ta en liten joggingtur i hotellrummet för att underhålla sina telningar. Och hon får möjlighet att sakna de där tre högljudda och deras pappa, känna tacksamhet för att de finns, längtar och breder ut sina stora famnar för henne när hon kommer hem igen.

Intrycken hopar sig

Läste en gång att Lasse Winnerbäck sällan läser böcker. Det blir mer inspiration per tidsenhet än han kan hantera med sitt vidöppna sinne. Att resa, om än bara till Åland, verkar ha en liknande effekt på mig.

Nu har jag till exempel proppat i ett par lurar i öronen för att inte frestas att lyssna på paret vid bordet bredvid. De pratar om halvvuxna barn, jämför sina sätt att hantera pengar, relationer och oro när det gäller barnen. Kan de ha träffats här på båten? Nej, de känns lite för avslappande för det, inte fullt så måna om att ge den andre rätt intryck. Är de bara kompisar? Nej, fötterna nuddar varandra under bordet, ingen drar undan. Kanske första turen iväg för att se om det här kan bli nåt?

Och så har vi utsikten från min tillfälliga arbetsplats, längst fram i fören på den halvöde Cinderella-båten. Passerade just sista fyren och kobben före öppet vatten i strålande solsken. Vackert, och framför allt så helt annorlunda.

Föreläsningen jag höll igår var förstås också en upplevelse, men eftersom det var jag själv som pratade mest blev det ju ändå måttligt med överraskningar. Mysig åhörargrupp, deras vänliga uppmärksamhet fick mig att tänka på våra Circle Way-läger.

Minst lika väl som föreläsningen kommer jag att minnas människomötena när jag åkte den här färjan åt andra hållet, på vägen till uppdraget i Mariehamn. Bordsplacering vid middagsbuffén, mitt emot en tystlåten man i 30-årsåldern, bredvid ett yngre pensionärspar. Sökte vägar att inte köra över mittemotmannen med min ”här-kommer-jag-och-är-socialt-kompetent-svada”. På nåt sätt förmedla att jag vet att du har din historia även om den inte kommer att komma fram här, för det är inte din stil.

Paret bredvid och jag pratade om sårbara 10-12-åringar, samtalscirklar i Älta kyrka (och det var inte jag som ledde in oss på ämnet!) och att en kvällstidning kan vara en fantastisk arbetsplats som ger stöd i de svåraste stunder.

Resan hem har bara börjat, men jag har redan mött den dansante Mariehamnsbon med vännen som har tappat stora delar av sina minnesfunktioner efter en canceroperation. Min resväska står i deras hytt och jag har fått veta exakt vad som gäller på den här turen för att den ska bli så bra som möjligt.

Om mina nya vänner har rätt väntar fler remarkabla upplevelser innan vi är i hamn. Jag tror jag skulle behöva stänga av en stund och bara smälta alla intryck. Men när det gäller verkligheten runtomkring är det om möjligt ännu svårare än att lägga ifrån sig en fängslande bok…

Livstids julkalender: Drive!

En av alla dessa mörka morgnar. För en gångs skull samåker Mannen och jag in till stan. I bilen den här gången, och inte som ibland på varsin cykel. I bil blir det murriga vädret inte en oväntad uppfriskare utan just det sänke för humöret som det utger sig för att vara. Tänk om vi bara kunde fortsätta köra. Sådär lagom långt, ett par tre timmar. Med fikapaus på ett kafé som bara behöver vara okej. Fortsatt gråväder, men långsamt lite ljusare. Glesa samtal med fria associationer och otvungna tystnader. Kanske lite radio. Mer än så önskar jag mig inte den här morgonen.

Lättare packning?

Sommarspaning, publicerad i Smålandsposten 2010-07-27:

På min blåa sommarhimmel finns ett gråtråkigt moln som stör, och som blir större ju fler äventyr och utflykter som sommaren rymmer. Jag har börjat kalla det packningsfobi. Det är förstås en överdrift, men det känns ändå bra med en diagnos.

Det är inte så enkelt som att jag ogillar att packa. Nej, det första som händer är att packningsprocessen förvränger min självbild. Jag tar mig an packandet med en envis övertygelse om att jag inte kommer att klara det. Så känner jag inför få andra uppgifter, särskilt när jag egentligen vet att jag klarar av dem.

Jag gör det inte heller lätt för mig. Flera av mina favoritresesätt innebär en stor andel oumbärligheter som ska packas på mycket begränsat utrymme, i kajak eller cykelväskor. Den här sommaren ställer jag upp i ytterligare en gren i behandlingsprogrammet för packningsrädda: tre veckor i ett land jag aldrig besökt, där jag ska träffa folk jag inte känner och delta i aktiviteter med en dress code jag inte har en susning om. Dit paddlar jag lyckligtvis inte.

Det andra som påverkas av packningsskräcken är mitt humör, särskilt om det finns andra personer inblandade som jag kan vara arg på. Temat brukar vara att det bara är jag i det här huset som tar ansvar och begriper hur mycket som måste göras innan vi åker.

Jag söker förstås botemedel och strategier. Tankestrategin ”vad är det värsta som kan hända” funkar i många sammanhang, men inte alltid här. Exempelvis inte på scenariot att jag paddlar ut i obebodd skärgård med färskvattnet kvar på land.

Pä senare tid har jag börjat föra över strategier från yrkesrollen till privatlivet och tvärtom. Jag försöker också leva upp till komplimangen jag fick en gång (jo, det var en sån) att jag är en seriös flummare. För mig betyder det en del struktur, strategi och systematik, en del känsla och intuition.

Struktursidan får sitt i sommarens åtägrdspaket genom ett excelark med sinnrikt konstruerade kolumner, dels för packningsbara ting, dels för varje enskilt resprojekt. Det delar jag gärna med mig av – eller inte. Kanske patentera istället?

På mjukissidan:
1. Fantasier/målbilder om hur jag under resan konstaterar att packningen innehåller allt jag behöver.
2. Mitt bästa knep i alla lägen –träna tacksamhetsmuskulaturen: Jag äger fler saker än jag får plats med i en resväska. Tack. Jag har ett jobb som ger mig råd att åka iväg, och semester att göra det på. Tack. Jag har ett hem att lämna och vänner att besöka. Tack.

Förresten, såg du vart det där mörka molnet tog vägen?

Förtankar

Vaknar för tidigt idag igen. Vet inte om det är resfeber eller bara att det är så ljust ute. Nu ska vi i alla fall ut på äventyr, hela familjen. Det är så det känns och det känns bra. En resa som också vi vuxna får lite magpirr av, till det stora landet i väster. Många ingredienser; lite jobb och (vad vi inbillar oss) avspänd representation, svenskbygder, svenskättade sysslingar, hyrbil, storstad och slutligen Canada och vänner vi känner sedan tidigare.

Jag tror barnen plockar ut andra delar som huvudingredienser: åka flygplan (äntligen!!!), prata engelska, bada pool. För oss alla blir det ovant att vara tillsammans så mycket utan en himla massa nyttigvarande från min och Mannens del. Måla här, snickra där är den vanliga hemmavisan. Vi kommer att vara tillsammans, men med folk omkring oss nästan hela tiden – det är vi inte heller vana vid, hemmaråttor som vi är. Många av dem vi ska träffa känner vi inte. Eller jo, det kanske vi gör litegrann, efter månader av försiktigt kontaktskapande per mejl.

I detta ska vi inte bara manövrera, utan också vila, slappna av, fira vår semester. Det kan bli en övning i munkhjärta detta; att kunna möta människor med värme, öppenhet och utan oro. Också sig själv.

Titta en tidlucka

... och det mitt i december då dom är så sällsynta! Ungarna sover, Mannen är på julfest och så länge jag sitter upp i sängen finns chansen att jag är vaken en stund till. Även om jag går upp tidigt imorgon bitti och sedan hänger i byggställningar hela dan och skrapar färg från fönstren i vårt tillbygge, så definierar jag mig som ledig, och det har hjärnan skickat signalsubstanser om sen tidigt i eftermiddags. Förtida uttag i miniformat. På mejlen hittar jag bokningsbekräftelsen för fjällveckan i mars. Den ska man kanske börja smutta lite på i smyg?

Tredje gången (av fem) som vi åkte till samma ställe för en familjevecka i vinterfjäll fick jag ge en tyst upprättelse till alla som år-efter-år-semestrar på samma ställe, och som jag tidigare betraktat med skepsis. Det handlar förstås om förtida uttag det också, den här gången på resekontot!

När vi åkte till vårt fjällställe första gången var det nytt och spännande, men också lite osäkert. Hur funkar det här nu då? Var ligger toaletterna och hur mycket förväntas man sköta själv och socialisera med andra? År två kopplade av när jag kom innanför fjällstationens väggar där allt var sig likt och brasan sprakade. År tre blev den systematiska delen av hjärnan kvar på perrongen i Alvesta. För varje år blev det alltså fler avkopplade timmar på lika lång semestervecka. Ibland är det viktigare än nya vyer och historierna man ska berätta när man kommer hem.

Nu tror jag tidluckan är slut, ögonlocken kommer liksom i vägen. Jag lägger mig och visualiserar välorganiserade förråd och vackra telemarkssvängar. I säkert tre minuter. Gonatt!

Att ordna det för sig

Jag måste säga att jag är väldigt nöjd med mig själv som ressällskap, eftersom jag ofta ordnar det så bra för mig. Även om jag har svårt att ta det till mig är jag faktiskt riktigt bra på att packa, bara jag får göra det i mitt eget meditativa tempo utan synpunkter från omgivningen på den till synes kaotiska ordningen jag hämtar fram saker i. Det är egentligen helt logiskt: I varje givet ögonblick hämtar jag den av prylarna jag har i huvudet där risken och/eller konsekvensen av att glömma den är störst.

När det gäller att ordna det för sig känner jag mig ibland som systrarna Tilda och Elida i boken Potensgivarna när de åker till stan och vet precis vad som ska ligga i handväskan för att resan ska bli trygg och trivsam. De gånger jag kommer ihåg plockar jag med mig de danska kronor och euro som redan finns hemma. Har man en gång sett tyska nattågs bistro minuscule inser man poängen med att packa ner en riktigt go macka och en drickyoghurt till morgonen i ett madrasserat kuvert (=minikylväska) tillsammans med en kylklamp.

Jag är den enda jag känner som väljer tåg istället för flyg både till Münster och Haag; för att jag trivs med det, och för att jag på något konstigt sätt får ihop tre fulla dagars arbete+studier på tre dyngs bortavaro, plus en hel del glimtar av annat. Jag skulle kunna skriva en uppsats med alla små knep för nattågsåkare, åtminstone för dem som väljer det mindre glamorösa liggvagnsalternativet. Nöjer mig dock med mitt bästa råd: välj överslafen. Lite varmt, och knöligt att komma ner, men å andra sidan ett eget litet kungadöme med god tillgång till sitt bagage utan andras fötter däri.

Havet fick jag exempelvis en glimt av, eftersom jag hade sinnesnärvaro att fråga efter havsutsikt när jag checkade in. Till fönstret släpade jag sedan den blytunga bäddsoffan så jag kunde se hav och hela solnedgången under de fyra timmar jag satt där och förberedde nästa dags uppdrag.

Jag gjorde till och med det som enligt tester är svenskens värsta mardröm när det gäller social interaktion med främlingar: att klaga på maten! Den lilla godbit jag ville ha till kaffet efter lunchen visade sig vara en trehektos kakbit. Trots att jag hade smakat lite på yttersta tippen innan jag bestämde mig tog servitrisen ut den igen utan knot när jag vänligt påtalat vad jag frågat efter och lugnt lämnat över beslutet till henne. Bra, Sara!

(En fotnot: I kursboken läser jag just nu om Skinner, mannen med de behaviouristiska råttexperimenten där råttor belönades och bestraffades för att lära sig dra i rätt spakar. Trots vad eftervärlden sedan fäst sig vid betonade Skinner faktiskt att belöning var mycket mer effektiv än bestraffning, eftersom det senare i bästa fall tar bort det oönskade beteendet medan det förra ökar sannolikheten för det önskade. Jag borde kanske skaffa mig en sån där liten ”klickmanick” som folk har för att uppfostra sina hundar, och använda den på mig själv. Vänligt men bestämt klaga på kaka = många klick!)

Att ordna det för mig själv när jag reser är att visa mig själv uppskattning, att använda det faktum att jag känner mig själv väl, att vara generös mot mig själv så som jag vill vara mot andra jag tycker om, och folk jag inte känner alls när jag är på det humöret.

En sak att tänka på bara: Jag vill inte att allt det där ordnandet, och kunskapen om hur jag helst vill ha det, att det stelnar från en extra bonus till något som måste uppfyllas för att exempelvis en resa ska bli en positiv upplevelse. Som vid systrarna Elida och Tildas resor till stan, innan grannen Klemens dök upp och skakade om deras tillvaro. På det området kan man säga att jag har en del bestämda och begränsande tendenser att brås på.

Kom ihåg det Sara: Man kan besöka en ny stad med behållning utan tid/skor/karta för att gå på smågatorna istället för att åka anvisade bussar och spårvagnar. Man kan flyga och man kan en himla massa andra saker som jag kanske inte skulle välja i första hand, men som kan tillföra något nytt och oväntat. Tack så mycket för den här turen och minns denna hemläxa!