Torsdag kväll 18.23

Jag sitter i väntrummet utanför E:s danssal med datorn framför mig. Börjar på några trådar men ingen har en krok som drar mig med sig. Funderar på att sura för att jag inte tog med vandrarkängorna och tog en promenad i de stora snöflingorna istället. Men att bli sur är ju nästan alltid onödigt. Ingen stress här vid datorn, bara ett intuitivt fiskande i medvetandet för att se vad som kan behöva fiskas upp och vridas och vändas på.

Vrida och vända, ja… Under den här veckan har jag hunnit vrida och vända på mycket, på arbetstid. Jag har en bredvidgångare, en kollega från en annan ände av organisationen som vill vidga sina vyer genom att se vad jag gör. På köpet får jag mitt synfält breddat och coachning som med vanlig timtaxa skulle kosta multum. Plus ett stort antal goda skratt. Ansvariga i den här organisationen visste nog vad de gjorde när de tussade ihop oss två. Eller så visste de det inte …

Bland mycket annat pratar vi om den stora förmånen att ha hyfsad koll på var man har sig – vad man tycker, hur man jobbar, vad man kan och inte kan, vilka sammanhang man vill vara i och vilka som får en att vissna.

Och där tog det lilla fönstret av inspiration och skrivro slut. Mest beroende på de fyra 17-19-åringar som bubblar fram sin konversation i sofforna bredvid mig i väntan på sin danslektion. Mycket identitetsbyggande, fasadputsning och försiktiga trevanden efter godkännande, kanske lite mindre magkänsla och närvaro. Men jag tänker att de säkert också är på väg åt sina rätta håll.

Att få styr på'at

Just nu läser jag Majgull Axelssons bok Den jag aldrig var. Fastnade för henne när bokcirkeln läste och diskuterade hennes senaste bok Is och vatten, vatten och is. In under mitt skinn kryper hennes sätt att beskriva människors oförmåga att hitta sin inre kompass och att, om de råkar få tag på den, uttolka dess budskap på något konstruktivt sätt.

Huvudpersonen i Den jag aldrig var konstaterar: ”Jag vet inte hur man gör när man väljer. Jag blev vald. Sådana som jag tar vadhelst som bjuds, för vi vet inte vad man annars skulle kunna göra...”

Det är inte det att jag blir förbannad på deras oförmåga, den är lätt att förstå utifrån den bakgrund som tecknas. Jag känner nog mer som när man nästan krockat i en vägkorsning – en bultande lättnad. I bilen tänker jag ”Puh, det där kunde gått illa”, när jag läser boken tänker jag ”Puh, det där är inte jag!” Men jag verkar inte helt övertygad om att det inte kunde ha varit jag. Om jag träffat en diabolisk förförare från Borås istället för en grundad al dente-man från Köping. Om jag inte hittat kraften att krångla upp några av de hårda knutarna från mitt förflutna.

Är det ”om” det handlar om, eller kan folk sorteras upp i dugliga och mindre dugliga från början? Och vad är i så fall dugligt? MaryMarie i Den jag aldrig var är biståndsminister. Visserligen på – och så småningom förbi – randen till sammanbrott, men ändå.

Vissa människor tror jag ändå går att skilja ut, om än först i efterhand: De som har förmågan att tidigt se och konstatera ”Såhär behöver det inte vara.” och ”Sån tänker jag inte bli.” Och sedan lyckas leva upp till det. En sådan person är Johann Neumann, vars vinterprogram hördes häromdagen. En osannolikt svår uppväxt som kunde gjort vem som helst obotligt destruktiv, men uppenbarligen inte honom.

En annan sådan person var min farmor, som satt instängd i den mörka skrubben under trappan som liten och tänkte att det här ska jag inte låta påverka mig, dagen kommer när jag gör som jag vill. Hennes liv krävde sitt, och inte heller hon var den perfekta föräldern. Som farmor var hon dock bra nära. Den riktning hon tog ut åt sig, där i skrubben, brukar jag tänka att hon gick så långt hon kunde, och jag hoppas att vi barn och barnbarn håller åt samma väderstreck men var och en hittar vår egen kurs.

Att ordna det för sig

Jag måste säga att jag är väldigt nöjd med mig själv som ressällskap, eftersom jag ofta ordnar det så bra för mig. Även om jag har svårt att ta det till mig är jag faktiskt riktigt bra på att packa, bara jag får göra det i mitt eget meditativa tempo utan synpunkter från omgivningen på den till synes kaotiska ordningen jag hämtar fram saker i. Det är egentligen helt logiskt: I varje givet ögonblick hämtar jag den av prylarna jag har i huvudet där risken och/eller konsekvensen av att glömma den är störst.

När det gäller att ordna det för sig känner jag mig ibland som systrarna Tilda och Elida i boken Potensgivarna när de åker till stan och vet precis vad som ska ligga i handväskan för att resan ska bli trygg och trivsam. De gånger jag kommer ihåg plockar jag med mig de danska kronor och euro som redan finns hemma. Har man en gång sett tyska nattågs bistro minuscule inser man poängen med att packa ner en riktigt go macka och en drickyoghurt till morgonen i ett madrasserat kuvert (=minikylväska) tillsammans med en kylklamp.

Jag är den enda jag känner som väljer tåg istället för flyg både till Münster och Haag; för att jag trivs med det, och för att jag på något konstigt sätt får ihop tre fulla dagars arbete+studier på tre dyngs bortavaro, plus en hel del glimtar av annat. Jag skulle kunna skriva en uppsats med alla små knep för nattågsåkare, åtminstone för dem som väljer det mindre glamorösa liggvagnsalternativet. Nöjer mig dock med mitt bästa råd: välj överslafen. Lite varmt, och knöligt att komma ner, men å andra sidan ett eget litet kungadöme med god tillgång till sitt bagage utan andras fötter däri.

Havet fick jag exempelvis en glimt av, eftersom jag hade sinnesnärvaro att fråga efter havsutsikt när jag checkade in. Till fönstret släpade jag sedan den blytunga bäddsoffan så jag kunde se hav och hela solnedgången under de fyra timmar jag satt där och förberedde nästa dags uppdrag.

Jag gjorde till och med det som enligt tester är svenskens värsta mardröm när det gäller social interaktion med främlingar: att klaga på maten! Den lilla godbit jag ville ha till kaffet efter lunchen visade sig vara en trehektos kakbit. Trots att jag hade smakat lite på yttersta tippen innan jag bestämde mig tog servitrisen ut den igen utan knot när jag vänligt påtalat vad jag frågat efter och lugnt lämnat över beslutet till henne. Bra, Sara!

(En fotnot: I kursboken läser jag just nu om Skinner, mannen med de behaviouristiska råttexperimenten där råttor belönades och bestraffades för att lära sig dra i rätt spakar. Trots vad eftervärlden sedan fäst sig vid betonade Skinner faktiskt att belöning var mycket mer effektiv än bestraffning, eftersom det senare i bästa fall tar bort det oönskade beteendet medan det förra ökar sannolikheten för det önskade. Jag borde kanske skaffa mig en sån där liten ”klickmanick” som folk har för att uppfostra sina hundar, och använda den på mig själv. Vänligt men bestämt klaga på kaka = många klick!)

Att ordna det för mig själv när jag reser är att visa mig själv uppskattning, att använda det faktum att jag känner mig själv väl, att vara generös mot mig själv så som jag vill vara mot andra jag tycker om, och folk jag inte känner alls när jag är på det humöret.

En sak att tänka på bara: Jag vill inte att allt det där ordnandet, och kunskapen om hur jag helst vill ha det, att det stelnar från en extra bonus till något som måste uppfyllas för att exempelvis en resa ska bli en positiv upplevelse. Som vid systrarna Elida och Tildas resor till stan, innan grannen Klemens dök upp och skakade om deras tillvaro. På det området kan man säga att jag har en del bestämda och begränsande tendenser att brås på.

Kom ihåg det Sara: Man kan besöka en ny stad med behållning utan tid/skor/karta för att gå på smågatorna istället för att åka anvisade bussar och spårvagnar. Man kan flyga och man kan en himla massa andra saker som jag kanske inte skulle välja i första hand, men som kan tillföra något nytt och oväntat. Tack så mycket för den här turen och minns denna hemläxa!