Feng shui i livstiden

Ljuvligaste lyx, alldeles gratis: att stänga sovrumsdörren om mig kl. 20.58 en söndagkväll. Här inne äger jag min egen tanke och tid tills jag somnar ifrån dem båda om en timme eller så. Långt ifrån att ha löst utmaningen framför mig är jag ändå på gott humör. Jag vet hur den ser ut och det är en bra början.

Jag behöver feng shuia mitt liv. Inte förråden, garderoberna, bokhyllorna… eller jo, det skulle säkert också vara bra, men nu gäller det min tid, uppmärksamhet och almanacka. Där är för fullt!

Det kommer inte att bli lätt. En tid nu har jag använt en helt annan strategi, driven av livslust och inspirerad av Maria: kläm in det roliga i livet så ger det mer energi än det tar, samtidigt som det tråkiga trängs ut i periferin utan att du ens märker det. Och himmel vad mycket roligt och intressant jag har fyllt mitt liv med: bokcirkel, yoga, Tanketrampolin, Livstid på längden och tvären, jobbet förstås, Rotary och en hel del annat. Men nu är det stopp. Överfullt. Och något måste bort.

Det jäkliga är att nästan allt tråkigt verkligen har fått stryka på foten. Dammsugningen outsourcad till barnen, familjeadministrationen reducerad till miniminivå, föräldraambitionerna gentemot skola och barnaktiviteter likaså. Så nu står jag med det roliga kvar och måste lik förbaskat välja bort nåt. Min själ säger nämligen att det känns som att vistas i ett av de där överlastade hemmen där varje pryl är vacker och har en egen historia, men där man inte kan röra sig, knappt andas, utan att man själv eller något annat är i vägen. Som om vårt matbord skulle stå i hallen. Båda delar är precis lagom stora, ändamålsenliga och fina – men inte tillsammans!

För några veckor sen hörde jag mig själv tänka att jag är på väg från göra-fokus till vara-fokus. Ingen dramatisk förändring, mer som att ha båda fötterna kvar i backen men förflytta tyngden från den ena till det andra. Så kändes det, men jag visste inte riktigt vad det betydde i praktiken. Kanske är behovet att skapa ljus och rymd i almanackan en del i det. Önska mig lycka till för det kommer att behövas…

Skrivlängtan tar mig norrut

Sara och jag brukar turas om att vara i bloggform. Den här gången hade vi tappat taget om tangenterna, båda två, på samma gång, länge. Tills idag, då skrivlusten drabbade oss samtidigt (och det är inte första gången det sker). Nu har vi ju visserligen en gång i tiden bestämt att det inte ska kännas som ett påhäng, det här skriveriet, att vi aldrig gör det för någon annan än oss själva. Men på något sätt sörjer vi nog lite grann när vi inte får till det. 

För mig är det ändå en skön känsla att bestämma mig för att det inte handlar om tid, utan prioritering. Att inte uppleva att jag inte har tid (då är det något utom mig som styr) utan att jag inte har prioriterat skrivandet (då är jag fortfarande vid kontrollbordet i någon mån). Jag har helt enkelt gjort andra saker för att de har känts viktigare just nu: nätverkat, lagt mycket Livstidstid på annat (t.ex. planering inför årets Circle Way-läger i Mundekulla), sprungit, mediterat, yogat, varit med barnen, till och med kommit loss vid brödbakarbordet!

Allt det vill jag fortsätta med, men nu har alltså skrivklådan börjat göra sig ordentligt påmind igen. Tänk då att jag om bara en och en halv vecka ska åka på skrivretreat! Och inte ensam utan i sällskap med min äldsta dotter, den människa vid sidan av Sara som jag blir som allra mest kreativ och inspirerad av att umgås med. Jag ryser av välbehag när jag tänker på det (förtida uttag big time!).

Åh vad här ska skrivas! Den gemensamma barnboken ska äntligen ta sin slutgiltiga form, och jag ska försöka låta romanen som bott i mitt huvud i flera år börja hitta vägen ner i datorn (dottern har redan kommit igång med sin). Om jag kan skriva annat än forskningsrapporter, läromedel och blogginlägg, om jag kan ge röst och liv åt en fiktiv gestalt återstår att se, men ett rejält försök tänker jag då göra. Och kanske släpper jag loss en bloggfontän på samma gång. Skrivande föder längtan efter mer skrivande, det märker jag tydligt varje december då vi gör vår Livstidskalender. Älvdalen, here we come!

Hej bloggen - saknar dig!

Det är så sällan nu som jag hittar de där stunderna att sjunka ner i fåtöljen med datorn och låta tankarna flyta ut genom fingrarna. Och jag saknar det. Ingen idé ändå att klandra mig själv. Jag ser helt enkelt inte vad jag skulle kunna köra ut ur livet just nu för att kunna släppa in något annat. När man som jag just nu börjar fantisera om att kunna sträcka ut tiden som ett gummiband, då är det dags att ta sig en funderare. Hur väljer jag egentligen?

På senaste tiden har Livstid blivit mycket snack och mycket verkstad. Fem föreläsningsuppdrag under april är all time high! Det var en medveten tanke från oss, att vi vill ut och möta människor igen efter allt skrivande, men inte riktigt istället för allt skrivande. Som både Maria och jag har skrivit om innebär de här uppdragen mängder av möten, intryck och funderingar som skulle behöva ut någonstans. I resbubblan på väg hem från Åland gick det ju bra, men i vardagen är det värre.

Vad är det då som har klämt sig in över tröskeln – och är det något värt att prioritera? Ja, absolut, måste jag säga. Livstidandet IRL är ju hur kul som helst. Utöver det är det främst en sak som har tillkommit: att samordna en cykelskola för ungdomar och vuxna. Ett meningsfullt projekt som helt enkelt måste få bli av, och där jag inte kunde blunda för att jag passade väl för uppdraget.

Så det gör jag nu när jag har en stund över: ordnar med deltagarnas kölistor och Rotaryklubbarnas frivilliga funktionärer. Stämmer av med övriga i planeringsgruppen så cyklar, hjälmar och reflexvästar finns där de ska.

Aktiviteter som är nära kvalstrecket – i nedåtgående riktning – är hemmaadministration och -underhåll. På senaste tiden har vi har fått ett par tre påminnelser på räkningar som vi (jag) missat. Det fanns en tid när såna missar hamnade på självkänslans minuskonto. Nu tycker jag bara det är opraktiskt att behöva rensa upp och surt att betala påminnelser. Alltid något!

Tillsammans med bloggandet är det ett antal saker som står på kö och vill komma in i mitt liv. Hemmafixande är rätt kul emellanåt, när jag lyckas vara i det och inte tänka att det stjäl tid från annat. Och vill vi slippa frysa i vinter är det bara att greppa klyvyxan och se så glad ut som man känner sig.

Mitt svåraste dilemma är dansen. Såna upplevelser som den kan ge måste det vara tjänstefel för en närvaro- och njutningssökare som jag att ens tveka. Men att få in dans regelbundet i mitt liv ser svårt ut, även om jag skulle vara beredd att pruta på yogan. Och jag skulle så gärna ha med mig Mannen, som redan tycker att vi har alldeles för mycket för oss.

Om det här var årets självdeklaration på livstidsfronten så är väl dansen… återbäringen som jag inte lyckas få utbetalad. Än. Hur ser din balansräkning ut?

Livstids julkalender: Nu blir det Liv(stid) i luckan igen!

Den här hösten har blogginläggen på Livstid - till skillnad från höstregnet - inte direkt stått som spön i backen. Vi tycker ju så väldigt mycket om vårt filurande i bloggosfären, men ibland kommer livet liksom emellan. Sara har byggt och byggt på familjens nya carport och jag har haft min första intensiva termin som egenföretagare, med bland annat ett stort uppdrag för Högskoleverket och en bok att skriva på agendan. Egentligen tycker vi inte om att säga att vi inte har haft tid - tid har vi ju alla lika mycket av - men vi kan väl helt enkelt konstatera att Livstidsbloggandet inte har fått högsta prioritet på ett tag. Frågan var, skulle vi än en gång kunna ta oss tid att blogga varje dag fram till jul?

Men nu kommer den där härliga tiden, då åtminstone jag (Maria) har lite mer luft i systemet, och - som jag har bloggat om förut - hör jag inte till dem som stressar upp sig inför julfixandet. Jag älskar julen men tar den med väldigt mycket ro, så nog ska det gå att roffa åt sig några minuter här eller där för att knappa ner några filuringar. Jag har ganska länge levt utifrån devisen att Allt jag behöver kommer till mig, och häromsistens hände det igen. Precis sådär lagom inför julkalenderdags satt jag där som jag gör varje kväll, på min meditationskudde, med tända ljus och lugn musik i bakgrunden. Den här gången gick dock själva meditationsstunden fullkomligt åt pipsvängen. Eller inte, beroende på hur man ser det. Under de fem minuter jag lyckades sitta kvar på min lila kudde (jodå, allting i mitt mediationsrum är lila så att jag ska kunna låtsas i alla fall lite grann att jag befinner mig på ett ashram i Indien - fast det där med att allt skulle vara lila på ett sånt har jag säkert bara fått för mig...) fick jag nämligen besök av inte mindre än åtta blogginläggsskelett. De trippade förbi i min hjärna, ett efter ett, och jag fick ge upp meditationen för den kvällen och gå och skriva ner alla idéerna så att de inte skulle smyga ut lika ljudlöst som de smög in.

Så bered er på att under årets adventstid bland mycket annat få bekanta er med min mormor, tanketrampoliner, nya måndagstraditioner, komfortkostymer, musiklycka och kaosfamiljens plus och minus. Eller kanske det blir något helt annat som dyker upp och kräver plats? Sara tittar in då och då när hon behöver byta träning av byggmuskler mot träning av skrivmuskler. Hoppas att du vill hänga med på vår resa, och om du känner någon annan som du tycker borde ta sig några minuters daglig paus i pepparkaksbak, korvstoppning eller vad man nu ägnar sig åt fram till jul, får du gärna tipsa om oss!

PS! Om du är i Växjötrakten idag så finns Sara på plats och säljer våra böcker - Livstid - förundran, eftertanke, mitt i livet och Älskade Lista! Från måsten till lust - bokmärken och bokmärkeskartotek på Smålands museums Julmarknad mellan 11 och 16! Självklart går det bra att handla julklappar direkt från oss också, men vill du vara säker på leverans före jul så mejla oss senast 15/12 på hej@livstid.nu! Mer info hittar du under fliken Våra böcker m.m.

Världens bästa mamma

"Du är världens bästa mamma!" och "Jag älskar dej mamma för du är så snäl" står det på två små lappar på min datorskärm på jobbet. Jag upptäcker dem just när jag ska stänga dörren till mitt kontor och gå för dagen. Lapparna är det enda personliga som finns kvar i rummet jag snart ska lämna, och där jag just tömt de sista av alla 143 pärmar jag lyckats fylla under mina femton år. På lätta ben går jag därifrån och känner att de där lapparna får sitta kvar och värma mig under den månad jag ska jobba kvar.

Och såklart! Jag är världens bästa mamma. Inte för att jag alltid är en pedagogisk, kärleksfull, lyssnande, tålmodig, närvarande mamma (jag får ofta höra att jag inte lyssnar, inte kommer när något barn ropar, är orättvis eller hänger för mycket vid datorn). Nej, jag är världens bästa mamma för att jag gör val som jag tror gynnar både mig och barnen. Jag går och tränar, jag bokcirklar och livstidscirklar, facebookar och bloggar för att det ger mig styrka och energi. Jag väljer bort ekonomisk trygghet för friheten i egen regi som ger mig sammanhang att växa i och luft att andas. Allt i övertygelsen att en glad mamma är roligare att leva med än en som offrar sig själv och sitt eget liv på mammaaltaret. 

Allt det där formulerade jag i mitt huvud i bilen på väg till kvällens livstidscirkel - för dagen i walk-and-talk-form runt stadens fina sjö - och precis som vanligt blev den en skön energiboost. När vi sitter där i den ljumma majkvällen och pratar igenom dagens upplevelser, ringer Saras mobiltelefon. Det är till mig (som glömt min telefon i bilen), och i luren möter jag två gråtande döttrar, som just i kväll inte alls tycker att en bra mamma är en mamma som prioriterar livstidscirkel framför sina barn. Puff, där sprack min ballong! Det dåliga samvetet gör sitt bästa för att visa fram sitt fultryne, men får snällt finna sig i att segla iväg igen. Det är ju inte så att jag varit borta i tre veckor utan bara sedan i morse, och reaktionen är troligtvis bara lite abstinens efter fyra lediga dagar tillsammans (varav två i eget majestät med mamma utan uppmärksamhetskrävande lillebror).  

Barnen blir lovade att få vara uppe tills jag är hemma, cirkeln avslutas, och snart ligger vi där i sängen alla tre och myser, pratar igenom hur de har känt sig och avslutar med en liten Harry Potter-stund. När vi säger godnatt viskar sjuåringen att "Ibland är det ganska skönt att gråta" och fem minuter senare sover hon djupt. Då tänker jag att jag är nog världens bästa mamma i alla fall. Till just de där fyra ungarna jag har varit med om att skapa. (Fast kanske inte när jag låg i 120 på 80-vägen hem - det kunde blivit en bra mamma mindre i den här världen av det...)

Kort kvalitet

Telefonen börjar blinka mitt i eftermiddagens föreläsning. Det är hemifrån. Jag går ut och svarar. Humlan har just kommit hem och hon har fått ett litet men irriterande sår på ett dumt ställe. Två minuter senare smyger jag in i salen igen, helt nöjd med min prioritering. Jag tror det kallas kvalitetstid.

Om lyckan i en bokcirkel

Jag är månadens gästbloggare på Punctum Saliens.

Livstids julkalender

Välkommen till Livstids egen julkalender! I år tänkte vi göra vårt bästa för att lysa upp våra förmodat julstressade läsares decembermörker, och bjuda på en liten kort stunds förundran eller eftertanke varje dag ända fram till dopparedan.

Nu har bloggen Livstid levt sitt eget liv i mer än två år. Förra året firade vi ettårsdagen med pompa och ståt, men tvåårsdagen gled förbi helt obemärkt. Kanske beror det på att Livstid helt enkelt har blivit en sådan självklar del av vår verklighet (och i bästa fall även er), vilket inte på något vis innebär att den är mindre betydelsefull för oss än tidigare.

Vi hoppas att ni, trots alla verkliga eller eventuellt bara upplevda måsten, väljer att prioritera in ett par minuters egentid framför datorn varje kväll för att öppna alla tjugofyra luckorna. Det är ni faktiskt värda. Trevlig läsning!

Maria mediterar - igen

Ni som följt Livstid ett tag kanske minns att jag förra våren bjöd in läsarna till mitt rum för sinnesro, där jag satte igång projekt meditation - och faktiskt fick riktigt bra snurr på projekthjulet, även om jag var tvungen att släppa alla tankar på hur man bör göra, för att i stället göra på mitt sätt. Under senare delen av graviditeten fick jag för svårt att fokusera (och sitta skönt) för att det skulle kännas meningsfullt, och jag ersatte därför meditationsstunderna med sköna bad till avslappnings-CD, promenader och annat. Sedan min son föddes har det känts som fullt tillräcklig meditation att bara vara medvetet närvarande tillsammans med honom.

Men i takt med att jag kommit igång med fysisk träning igen återvänder också lusten till lite mer fokuserad mental sådan, och idag var det dags igen. Eftersom kvällen var sådär underbart försommarljum valde jag att förlägga premiären utomhus, till fågelsång och ett och annat myggsurr. Precis som vanligt var det svårt att styra bort tankarna, men jag fick ändå en skön liten stund efter att alla barn kommit i säng och mina inbillade måsten var avklarade. Nu gäller det bara att minnas min devis om att det där med att inte ha tid är en illusion. Jag måste helt enkelt prioritera in mina små meditationstillfällen och prioritera bort en och annan tvätthög eller diskmaskin. Choosing what matters...

Vem är jag på jobbet – och när blev jag sån?

Jag har fått en ny arbetsuppgift – att leda en arbetsgrupp med ett ganska flummigt uppdrag. Riktningen är tydlig men banan ostakad. Ingen vet exakt var målet finns eller hur det faktiskt ser ut där. Här Finns Inget Facit. När jag fick uppdraget var min stilla bön: ”Min uppdragsgivare brukar ha gott omdöme. Hoppas att det gäller den här gången också!” Och kanske är det så.

I vår grupp arbetsgrupp knådar vi, bollar, bryter idéer. Går från struktur till fritt flöde, makar ihop oss igen. Knölar, misstycker och hittar sedan vidare. Efter varje möte är jag helt slut i huvudet – och alldeles upplivad. Övertygelsen om att vi säkert har en och annan låsning och svårforcerad klyfta framför oss gör det på något sätt bara lättare för mig att njuta av framstegen vi gör i vår egen outgrundliga koreografi.

Tänk så annorlunda det var en gång, för sådär 15 år sedan. För en C-uppsats finns ramar och form men långt ifrån något facit. Jag bollade då med, än med den ena, än med den andra. Alla delgav mig sina käpphästar, kändes det som, lika tvärsäkra som jag var vilsen. Ingen stadga, inre kompass, intuition, inget självförtroende fanns som kunde få mig att komma vidare. Jag kom till slut igenom. Först när jag på allvar tänkt tanken att låta bli hittade jag igen lusten att fortsätta, och jag blev fri nog att börja experimentera efter eget huvud. Jag minns att jag klippte citatremsor ur mina utskrivna intervjuer, markerade dem med bokstäver, sorterade dem i olika kuvert och kom loss.

En annan sak som har ändrat sig någon gång, utan att jag märkt det är mitt sätt att prioritera på jobbet. Det fanns en tid då jag bara kunde behandla sammanhängande, långsiktiga frågor kvällstid eller folktomma dagar på jobbet, som veckan före semester. Det berodde visst på arbetssituationen men inte bara. Jag höll med i fikarummet när folk sa: ”Man hinner ju aldrig till det där långsiktiga, liksom.”

Nu är jag uppe i samma belastning som då men det som blir liggande nu är de kortare frågorna, ”ärendena”. Utan att blinka lägger jag en halvdag på att bearbeta och sammanfatta vad arbetsgruppen har kommit fram till, allt medan posthögen växer och de olästa mejlen droppar in – dripp, dropp. När jag cyklar hem är jag mycket nöjd och laddar inför morgondagen som blir det stora provet – att rota runt i och sätta sprätt på så många av dessa småärenden som möjligt. När skedde den förändringen?

Munken som sålde sin Ferrari och sammanfattade mitt liv

Jag har just läst ut Robin Sharmas Munken som sålde sin Ferrari, en liten och lättsmält histora, som sålt i många miljoner exemplar och översatts till mängder av språk. Här sammanlänkas uråldrig österländsk livsvisdom med västerländsk framgångspsykologi i form av en berättelse om en amerikansk f.d. toppadvokat som bränner ut sig, får en hjärtinfarkt, flyr till ett gäng mystiker i Himalaya, återvänder totaltransformerad till kropp och själ och startar sitt uppdrag om att sprida mystikernas budskap genom att under en natt berätta om det för en f.d. vän och kollega.

Boken upplevs säkert som ytlig, flummig, orealistisk, floskeltyngd och "töntigt amerikanskt newage-ig" av många, och den är definitivt inte någon litterär höjdare, men för mig blev den en snyggt förpackad summering av en del av de tankar jag tänkt och de förändringar jag har gjort under de senare åren. Det gjorde mig glad och rentav lite upprymd att inse att jag faktiskt lever ett ganska annorlunda liv nu jämfört med tidigare, samtidigt som det blev tydligt att det finns områden där jag definitivt behöver fortsätta skrynkla min hjärna (och kropp).

Jag har t.ex.

• blivit bättre (om än på somliga plan - såsom när det gäller självkänslan - långt ifrån mästare) på att ta herraväldet över mina egna tankar
• börjat ägna mer tid åt fysisk aktivitet, meditation, avslappning och reflektion
• insett vikten av att prioritera och kunna säga nej
• lärt mig att fokusera mer på här och nu, njuta av och vara tacksam för de små vardagliga finsakerna i livet

Däremot kan jag definitivt komma mycket längre t.ex. när det gäller att

• äta bättre, t.ex. mindre kött (inte så svårt), mer vegetariskt (inte så svårt) och mycket mindre socker (väldigt, väldigt svårt...)
• våga utmana mig själv mer och se motgångar som någonting att lära sig av, personligt eller professionellt
• göra saker för andra, vilket inte bara berikar deras liv utan även mitt ("En liten gnutta av doften från rosorna dröjer sig alltid kvar vid den hand som överräckt dem", s. 179)

Nu ska jag kasta mig från en ytterlighet till en annan och sätta tänderna i nya bokcirkelboken Våtmarker av Charlotte Roche. Från livsvisdomar och andlighet till kvinnliga kroppsvätskor av alla de slag. Undrar vad det kan bli för blogginlägg av den...

Det här med livspusslet

Så ofta man läser och hör människor tala om LIVSPUSSLET, det där som vi alla jobbar med att få ihop bitarna till. Ofta har ordet negativa associationer, men Sara erkänner att hon tycker att pusslet är kul att lägga och jag kan inte annat än att hålla med henne. Visst kan man bli trött och sliten emellanåt av all vardagslogistik, men för det mesta tycker jag att det ändå flyter på förvånansvärt bra - trots våra två heltidsjobb, tre barn och ett på väg, stort hus och fullt av aktiviteter.

Många i min bekantskapskrets är dränerade på energi, och jag får nästan lite dåligt samvete när jag inte känner igen mig i deras berättelser... Igår läste jag om ännu en av dessa kvinnor (det är nästan alltid kvinnor som pratar om hur trötta och dränerade de är) i Jennie Sjögrens och Tinni Ernsjö Rappes Lycka till! Om balans i livet och andra floskler (den är SÅ bra!).

I boken återgavs ett mail från en läsare som beskrev en ledig dag då hon skulle "bara vara", men drunknade i tvättmaskiner som skulle laddas, barn som skulle skjutsas hit och dit, mat som skulle planeras och förberedas och så vidare i all oändlighet. Plötsligt hade hela dagen gått och inte hade hon hunnit "bara vara"... Och då lever hon ändå i ett jämställt förhållande där båda parter hjälps åt! Kvinnan stressas och frustreras över budskapen i livstilsmagasinen om att "njuta av naturen och sexlivet", "strunta i dammråttorna" och "unna sig lite spakänsla i badkaret", och skriver "Kan vi inte unna oss att må lite skit under småbarnsåren?".

Självklart måste hon få känna så, och samtidigt så är det något inom mig som protesterar när jag läser - för jag tror på att man faktiskt kan ha det där stora projektet och ändå få rum att njuta av livet. Jag har ju det så själv! Det måste helt enkelt handla om vad man prioriterar och hur mycket man ser till att fylla på energidepåerna för att få kraft att orka med även det tunga. Jag väljer t.ex. att träna, facebooka, blogga, göra hemmaspa, läsa böcker och umgås med trevliga människor för att det ger mig glädje, kraft och energi.

Därmed måste jag självklart prioritera bort något annat. Läsaren skriver "Ska jag strunta i att hämta barnen också, i att köpa skor till dem när de växer, i att laga middag?" Självklart inte! Men kanske en del av det andra som fyllde hennes lediga dag, som att...

... byta lakan i alla sängar varannan vecka (sker betydligt mer sällan hemma hos oss)
... vika om barnens kläder som hennes make vikt "på fel sätt" (vadå fel?)
... planera och laga middag (hemma hos oss äter vi ofta flingor, mackor eller stekt ägg till kvällsmat och barnen växer och mår bra ändå)
... vara ansvarig för föräldraföreningens nyhetsbrev, och därmed ha åtta sidors anteckningar från senaste mötet att läsa och sammanfatta (jag har varit dålig på att engagera mig i sådana här saker, men jag står för att jag tycker att det ska vara var och ens fria val)
... gå till posten för att betala räkningar (här spar ju internet massor av tid)

Jag vill inte på något vis förringa arbetande småbarnsmammors tuffa tillvaro, och naturligtvis måste vi få vara trötta och gnälliga emellanåt, men jag envisas med att hävda att vi inte måste finna oss i att "må lite skit", i alla fall inte större delen av tiden. Jag har sagt det förr och jag säger det igen: Var och en har ansvar för att skapa sitt livs historia.

Att göra i augusti

Augusti - efter övergången från semester till jobb - handlar mycket om att göra. Skriva noteringar i almanackan med skolstartsförtjusning. Tänka igenom det ordinarie veckoschemat för familjen – som sedan de flesta kommande veckor blir undantag från. Slutföra hemmaprojekt och säkert starta något nytt under pågående bromssträcka. Ta vara på de nya hobbyidéerna som stått på vänt (kajak och salsa – mannen har kommit på att salsans höftmoves blir en tillgång vid eskimåsväng, så han är också med på att prova).

Och så börjar jobbet klättra på den mentala topplistan över Viktiga sysslor. Där ska ju också en del nya tag tas. Allteftersom kräver jobbet mer mental energi och tempot sjunker på de andra områdena. Har jag lyckats sätta några nya vanor kan de bli kvar, men viss prutmån får jag räkna med. När jag tänker på den här processen som en av mina årstidsväxlingar blir den lättare att följa med i utan att spjärna emot.

Semester 2009, del 2: Semestergöra

Själva sjösättningen i semesterhavet gick bra. Jag gled ner som en lagom strömlinjeformad båt från min jobbtrailer och landade utan tumult. Under sista arbetsveckan hade jag lyckats varva ner, dels för att jag kände hyfsad koll på jobbet, dels för att familjen var bortrest så hemmalivet var otroligt stillsamt.

Efter de första dagarnas premiärtur har det dock gnisslat lite i det mentala maskineriet. Dels handlar det väl om att byta livsform, tydligen inte helt självklart även om det borde vara lättare i riktning från jobb till semester än tvärtom. Jag älskar visserligen mitt jobb men har aldrig längtat till jobbet när jag har semester, något jag hört en och annan person göra.

Jag hamnar i "gör-jag-rätt-sak-nu?-fällan", som jag skrivit om tidigare, just ur semesterperspektiv. Det händer ju på jobbet med ibland, men faktiskt alltmer sällan. Det där att jag sitter med en uppgift och tänker på andra som också behöver göras, istället för att fokusera på den jag håller på med först, och ta resten sen. Dags att importera ännu en strategi från jobbet till privatlivet!?

Kanske också dags att ta en brottningsrond med mitt ganska nypåhittade tidsmotto "Det jag inte gör är inte viktigt." Som också kan omformuleras som "Det jag gör är viktigt." Eller "Det jag gör är det jag ska göra." Gemensamt för dem är att de kan användas som stöddiga påståenden eller vändas till ödmjuka kontrollfrågor. Utgångspunkten är att min spontana prioritering är den rätta. Om jag inte städar mina förråd (som jag ju har nån slags hang-up kring) beror det på att det är viktigare för mig att bygga glasrum eller blogga. Samtidigt vet jag ju att vissa saker är lättare att prioritera än andra och att jag ibland behöver gå emot delar av mig själv för att livsmixen ska bli bra. Det kan vara vanan, lättjan, rädslan, pliktkänslan eller min egen utifrån-bedömning av mig själv.

Som nu, när jag bloggar i morgonrock fast jag kanske borde... Men jag har väl tänkt mig att jag ska blogga lite under semestern, eller? Jo, det är ju sant. Och nu gör jag det, är inte det bra då? Alltså gör jag det jag ska göra. Smöret står i kylen, tvätten hinner torka till resan i morgon även om den inte hamnar i maskin än på någon timme. Barnen håller på med sitt, mannen snickrar på vårt glasrum, so what's the problem?

Jag skrev en gång i versform till en kollega:
Pernillas fiende och vän är demonen Göra Rätt
Tämj honom med OC-spray – finn sen DITT rätta sätt!

Det där gäller ju så mycket mig också. Och för oss båda gäller att motmedlet måste vara mycket mer konstruktivt och långtidsverkande än det jag föreslår i versen.

Märkesel och begagnade kläder

Någon försöker bjuda mig på godis på stan. För en gångs skull är jag inte ens sugen, men den unge säljarkillen tror förstås att jag väljer bort påsen för att han med sina säljargument för billig el är vidhäftad påsens ena hörn.

Och som vanligt kommer jag på efteråt vad jag borde sagt, om jag nu hade velat ha godiset och därmed fått några minuter med honom på köpet:
- Tycker du att jag ser ut som någon som måste vända på slantarna för att betala min el? Varför ska jag köpa billig el när jag har råd att köpa miljömärkt? Varför står ingen på stan och förklarar med ungdomlig överlägsenhet hur dumt det är att betala mer än nödvändigt för ... kläderna vi har på oss, till exempel? Ja, varför ska man köpa billig el och dyra kläder? Varför frågar man om payoff-tid på solfångare men inte på bilar?

I påsen har jag en randig tröja från Emmaus för 22,50. Jag har lärt mig bortse från garderobslukten och går dit när suget finns men behovet saknas. Nån secondhand-el finns det väl inte. Än.

Mitt hem är mitt slott

I gårdagens facebook-logg skrev jag att jag "ser ut över skoröran i farstun och tänker: Det är jag som är drottning här. Jag bestämmer att det ska se ut just såhär i min farstu." Fick påfallande många tummen-upp från vännerna, liksom från mig själv när jag genom en freudiansk tangenthalkning råkade klicka in mig själv i "gillar"-skaran.

Ge mig ett gott skäl till att inte alltid känna så! De flesta av oss har ett ställe på jorden som är vårt eget. Vi betalar, inreder, sköter, i vissa fall bygger det själva. Och så är vi många som lägger alldeles för mycket energi på att se och värdera detta hem genom någon annan påhittad felsökares ögon.

Häromdan hörde jag mig själv säga att mitt tidsmotto var: "Det jag inte gör är inte viktigt." Där ser man, tänkte den stora del av mig som hörde detta för första gången. Det var nog Freud som var framme igen. Ju mer jag tänker på det desto klokare verkar det, och återigen tycker majoriteten av mig att jag lever upp rätt bra till det mottot. Den delen är riktigt nöjd med hur jag prioriterar; i helgen innebar det exempelvis att olja plankor istället för en hel massa saker, bland annat att städa farstun. Men den del av mig som sköter kamerabevakningen - genom en osynliga utombordarkamera som jag beskrivit tidigare - är en mästare i härskartekniken dubbel bestraffning. Hur jag än gör så borde jag gjort annorlunda. Vad jag än gör borde jag gjort något annat.

Och jag vill inte ha mer av det. Jag vill känna mig som en drottning i mitt slott och i min slottspark. Det ser ut här och levs här så som det ska se ut och levas, just nu. Statsbesök mottages mer än gärna. Men vad skulle det vara för mening med dem om vårt lilla kungarike var en kopia av något annat istället för ett original av sig själv?

Jag planterar små frön...

Som jag varit inne på tidigare, är det i min lilla yrkesbubbla, universitetsvärlden, vanligt att jobba mycket - väldigt mycket. Det är också populärt att prata i fikarummet om hur mycket man jobbar. Lite av en statusgrej. Lite som att den som rättat flest tentor under helgen kommer först till himlen. Och nu snackar vi obetald övertid - annars skulle det muttras mindre.

Nu vill jag inte på något vis förneka att vi har ett kravfyllt arbete med ständigt neddragna resurser och ofta uppgifter som måste lösas med extremt kort varsel - precis som det är inom så många andra yrkesområden. Men jag hävdar bestämt att det till viss del också handlar om ett förhållningssätt.

Efter min sjukskrivning i samband med "vidbrändhet" för drygt åtta år sedan omvärderade jag min inställning till jobbet ganska radikalt. Jag upptäckte att det går att ha en normal arbetstid och ändå åstadkomma ett bra resultat - ibland blev till och med resultatet bättre när jag lade mindre tid på vissa arbetsuppgifter. Ända sedan dess har jag hållit mig till en genomsnittlig 40-timmars arbetsvecka. Det håller inte varje vecka, men då ser jag också till att kompensera övertiden genom att gå hem tidigare eller ta en ledig dag. Till min hjälp har jag mitt eget lilla smörgåsbord med strategier att plocka ifrån.

Jag märker att mitt sätt att förhålla mig till jobbet kan provocera min omgivning. Häromsistens tittade en kollega förbryllat på mig när jag berättade om min egen "stämpelklocka", en tidsregistreringsmall som jag använder för att hålla koll på såväl hur mycket jag jobbar som hur min tid fördelar sig på olika arbetsuppgifter. Idén om att låta tiden styra vad jag hinner göra i stället för att låta det som ska göras styra min tid verkade främmande. Något för administratörer, kanske, men så kan väl inte vi lärare och forskare tänka?!

När jag i förra veckan var inbjuden för att prata om mina erfarenheter vid ett annat universitet satt ett antal professorer med armarna i kors och stirrade skeptiskt på mig. Antagligen tyckte de att jag tutade i deras doktorander - som är vana att slava på för att tillfredsställa sina handledare - vansinniga dumheter. De kunde ju rentav få för sig att det inte är normalt att jobba dygnet runt, gudbevars! Nåväl, doktoranderna (och prefekten dessutom) tyckte i alla fall inte att det var några dumheter jag kom med.

I vårens stresshanteringsgrupper har jag också försökt sälja in mina tankar om att man själv kan påverka sin situation (helt enkelt ta ansvar för sin egen historia), och känt att jag har fått gehör från många, om än inte alla. Och häromdagen sa en kollega och nyfunnen vän: "Vad bra, Maria, att du är en förebild för oss andra!". Det gjorde mig glad och rörd. Nu är jag inte så naiv att jag tror att det går att förändra organisationens livstempo över en natt. Men jag tror att om fler vågar börja ifrågasätta självklarheten i att se på jobbet som ett kall så kan det också hända saker.

Jag gör mitt bästa för att plantera små, små frön, vattnar och gödslar lite då och då, och så hoppas jag helt enkelt på att de ska börja gro här och var. De kanske inte växer till kokospalmer, men en liten hemtrevnad är ju alltid en början.

Prioriteringar och pluskonto

Jag hör många omkring mig beklaga sig över allt de inte hinner med mitt i livet som småbarnsföräldrar i karriären: träna, läsa, gå på bio, umgås med vänner... Naturligtvis slipper en och annan suck emellanåt över mina läppar också. Det är inte lätt att få ihop tillvarons alla små och stora komponenter när man sitter där klämd i våffeljärnet - i mitt fall med såväl småbarn som tonårsbarn och en gammal mamma - förutom jobb, hus och trädgård.

Ändå upplever jag att jag lyckas skapa alltmer utrymme för mig själv mitt i alltihop. Jag mediterar nästan varje kväll, tränar flera gånger i veckan, tar ett långt bad flera gånger i veckan, läser och har startat en bokcirkel, bloggar, Facebookar, har ett ganska aktivt socialt liv. Visst är det så att dygnet bara har 24 timmar, men samtidigt inser jag allt mer hur rätt Bodil Jönsson har när hon säger att tid är det enda vi har, och att det är vi själva som bestämmer vad vi gör med den. Det handlar om prioriteringar, och därför är det mycket ärligare av mig att konstatera att jag faktiskt inte har prioriterat det ena eller det andra, snarare än att jag inte har haft tid.

Vill jag verkligen träna så måste jag prioritera det, boka in det och säga nej till annat. Samma sak när det gäller att ringa gamla vänner, se en film eller läsa en bok. Jag kanske inte hinner alltihop, men det är JAG som prioriterar vad jag väljer att göra eller inte göra! Jag har slutat att släpa med mig jobb hem var och varannan helg och kväll, och jag störs inte heller nämnvärt av dammråttor eller oputsade fönster.

Och så tillämpar jag en utomordenligt praktisk princip: hos mig finns inget minuskonto, bara plus (eller i alla fall är det så jag försöker tänka). Det innebär att varje gång jag tränar, läser, ser en film, ringer en vän så hamnar jag på plus på kontot. De gånger något inte blir av undviker jag att se det som ett minus. Mycket behagligt!

En gammal dröm har blivit verklighet

I många, många år har jag gått och drömt om en bokcirkel. Det känns som om alla andra har en - min syster och flera kompisar på annan ort - men inte jag. Jag älskar ju att läsa och jag minns hur fantastiskt spännande det var att byta läsupplevelse med andra när jag pluggade litteraturvetenskap på universitetet för längesen. Och precis som när det gäller livsförändringar så är det bloggen som hjälpt mig på traven med att få drömmen att bli verklighet.

För en tid sedan bloggade jag om min kärlek till läsandet och la ut en liten försiktig förfrågan om någon skulle vara intresserad, och vips hade en nyfunnen vän nappat. Stärkt av detta vågade jag mig på att också fortsätta fråga på Facebook. Poff, så var vi plötsligt nio stycken läshungriga som ville samma sak.

Igår träffades fem av deltagarna för första gången och vi kände alla samma sak när vi skildes åt - här har vi hittat en ny energigivare! Självklart har vi egentligen inte tid med en massa jobb och barn och hus som ska skötas, men vi har bestämt oss för att prioritera något som får oss att må riktigt bra. Med sådana energikickar blir vi troligtvis både gladare mammor och mer effektiva på jobbet. Och strunt samma om dammråttorna samlas i hörnen: låt dem ha kul med varandra!

Bitterfittan och jag - nästa insikt

Det var inte riktigt som jag trodde, då i söndags när dammsugningen fick vänta. Det insåg jag i ett långt kvällssamtal med mannen och av att jag förstod kommentarerna till blogginlägget precis men kände att de inte passade in på mig – den här gången.

Det som surade ihop mig var inte att jag själv var hemma och dammsög – det var faktiskt att jag hade synpunkter på mannens tidsprioritering. Lite läskigt, man vill ju inte vara en av de där … bitterfittorna … genom historien som har snörpt på munnen och diskat så flisorna rykt ur proslinet när partnern prioriterar fritidspassionen, Arbetet eller det geniala Skapandet. Och om jag har synpunkter på mannens egenutrymme bjuder jag ju in honom att ha synpunkter på mitt.

Men vänta här nu, är det inte så att han har haft synpunkter på mitt egenutrymme, synpunkter som jag har tagit till mig? Då gällde det ekonomiskt utrymme, där jag tar för mig betydligt mer än han gör. Att inte använda pengar på ett sätt som sabbar möjligheterna att göra det vi båda vill, det var temat då. Vi satte en gräns för ”lekpengar” per månad. En gräns som mannen aldrig är i närheten av och som jag nyligen beslöt att flytta från dåligt-samvete-mappen till verktyg-för-ett-gott-liv i mitt interna kartotek.

Nej, jag är inte ute efter att mäta vår egentid med stämpelklocka. Jag vill gärna pussa lycklig man med frost i skägg och se honom mäta tillryggalagt avstånd med en sytråd på kartan, berättandes om havsörn och råkar. Men jag har bett honom fundera på sitt användande av tid i förhållande till våra gemensamma mål, precis som han bad mig fundera över mitt användande av pengar. Känns både rätt och "inte mer än rätt".