Trolla med tråket

Alla de där vardagssysslorna som ständigt nafsar oss i hälarna. Hur ska man stå ut ett helt långt liv med att tusentals gånger plocka ur diskmaskinen, sortera tvätten, handla, klippa gräset, gå på toa och borsta tänderna? Visst kan man (i alla fall än så länge) satsa på lilla Rut (det du, mormor!) och få hjälp med ett och annat (utom kanske tandborstningen), men för mig känns det inte som ett lockande alternativ. I stället satsar jag på att utveckla strategier för att inte tråka ihop.

Jag gör något jag gillar samtidigt som jag tråkar, som att läsa favorittidningarna PS! och Leva när jag borstar tänderna (dem får jag bara läsa på toaletten så det blir nästan som en högtidsstund att få gå dit, inte minst nu i babytider!) eller att lyssna på radion när jag klipper gräs, klyver ved eller sorterar tvätt. Sedan jag återupptog mitt kärleksförhållande till radion för ett par månader sedan, har jag lyssnat sönder gummiplopparna på mina lurar så att jag har fått nickelallergi i öronen... Men oj vad många vedklampar som blivit klyvna och inkörda i boden!

Jag skapar tråkrutiner, som att tvätta all tvätt en eller max två gång(er) i veckan och inte var och varannan dag så att det alltid hänger tvätt i vardagsrummet (vår tvättstuga erbjuder tyvärr inga hängutrymmen). Det var ju en självklarhet på den tiden vi bodde i lägenhet och tvättade i gemensam tvättstuga, men när man får eget hus är det lätt att tvätten invaderar konstant. Med min nyfunna rutin kan jag räcka lång näsa åt tvättmaskinen om den skulle få för sig att påstå att det är tvättdags någon annan dag.

Jag gör tråksakerna långsamt och väldigt medvetet närvarande (ofta på grund av att det hänger en baby i sele på magen, vilket drar ned mitt annars höga tempo rejält) - en socka här, en handduk där eller ett paket flingor i vagnen här, tio apelsiner i korgen där - och upptäcker att det nästan blir lite meditation över det hela, och plötsligt faktiskt lite mindre tråkigt.

Jag passar på att utnyttja tråktiden (som ju faktiskt sällan kräver något stort intellektuellt arbete) till kreativitet. Exempelvis tog stommen till det här blogginlägget form under en stund med gräsklipparen häromdagen.

Jag förvandlar tråkeriet (om det är av lite mer fysisk natur) till vardagsmotion i form av träningspass i mitt hemmagym, som är gratis, har schyssta parkeringsmöjligheter och mycket flexibla öppettider - samt spa-avdelning vid behov. Vedhantering och gräsklippning är mina favoritpass just nu och i vintras körde jag hårt på snöskottningspasset redan ett par veckor efter förlossningen (hm, glömde det där med klen bäckenbotten, men det gick ju bra ändå).

Jag försöker tillämpa strategin som både Sara och jag bloggat om - att vända på steken och se det jag tenderar att uppleva som negativt som något att vara tacksam för. Tänk att jag får klippa gräset i den här stora härliga trädgården! Tänk att vi har så mycket fina kläder att tvätta och sortera! Tänk att jag har en diskmaskin och inte behöver diska för hand!

Det går inte att trolla bort tråket, men det går att göra ett och annat för att det ska kännas lite mindre betungande. Och vet ni vad? Egentligen tror jag att det allra mest handlar om tid. Nu när jag har så mycket av den varan märker jag att tråket faktiskt inte är så himla tråkigt, utan till och med kan kännas lite småputtrigt mysigt emellanåt. Problemet är nog ofta att vi har så proppfullt i våra liv att tråket liksom puttar ut allt där roliga vi vill hinna göra. Härmed, i mina bloggläsarvittnens närvaro, svär jag en ed om att aldrig mer jobba heltid! Snälla, påminn mig om det om jag skulle komma på andra tankar...

Fly, fly away

Stor del av tiden balanserar jag ovanpå det hastigt rullande livshjulet – springer med korta snabba steg allteftersom hjulet rullar. Som en steppartist eller cirkushund med köttfärspaketet i famnen – on top of things.

Men nu har nåt hänt. Jag vet inte riktigt vad som fick mig att tappa balansen. Några varv åkte jag bara med ruuuunt och blev rätt mörbultad. Nu är jag uppe igen på hjulet men får springa attan för att inte halka av, och ju mer jag tar i när jag springer, desto mer ökar jag på hjulets hastighet.

Jag och mina metaforer, hur märks det här i verkligheten? Jo, helgens vara-hemma-och-fixa-i-lugn-och-ro-utan-nåt-inbokat blev en syndaflod av måsten – gör man en sak hittar man tio till. Ungar som inte hjälpte till och som tyckte att vi vuxna var tråkiga, vilket dom ju hade helt rätt i. Strax före middagen tänkte jag: ”En motgång eller sur kommentar till och jag tar bilnycklarna och bara åker.”

På jobbet känns det som att arbetsuppgifter jagar mig istället för att jag manövrerar och prioriterar bland dem.

När jag står där med gråten i halsen på lördageftermiddagen känner jag mig dessutom dum. Varför låter jag allt detta påverka mig så? Varför härskar måstena över mig och inte tvärtom? Hur gick det här till? Fast den känslan tar jag faktiskt kommandot över. Om jag nu känner mig lite eländig och mindre superkapabel än vanligt ska jag väl inte dessutom gå runt och känna mig dum? Nån måtta får det vara. Och så börjar jag visualisera hur jag sitter på planet på väg långt bort. Jobbet är i välbäddat semesteride och packningen genomtänkt packad – och jag är nöööjd. Den sover jag gott på.

Man borde inte borda

Jag vill ha en siren som ljuder när jag tänker ”Egentligen borde man…” samtidigt som det tynger till i mittersta magtrakten. Reaktionen kan utlösas av någorlunda seriösa men ändå larminriktade rapporter i media, eller av tvärsäkra människor, som ändå på något sätt vunnit tillräckligt av mitt förtroende. Ibland lyckas jag upptäcka och ifrågasätta känslan direkt när den kommer, men ofta händer det att jag inte får syn på den förrän jag utsätts för motgiftet – ett nyanserat inlägg om att sambanden kanske inte är så himla självklara.

Häromkvällen, till exempel, bevistade jag en föreläsning om vad unga gör på Internet. Sodom och Gomorra, övervakning och förbud mot webbkamera var vad jag väntade mig (jag som precis börjat överväga att köpa en). Men den här föredragshållaren visar sig istället vara vaccinet mot det jag befarade – han avdramatiserar, är nyanserad, visar på hur alla nya medier och umgängesformer genom tiderna mötts med stor skepsis, men tipsar också om konstruktiv vuxenmedverkan på nätet. Som stöd för sitt resonemang hänvisar han till en världstillvänd forskare - Elza Dunkels - och hennes båda bloggar. Tacka vet jag akademin ibland!

Akademin bistår mig faktiskt i ännu en borde-fråga. Borde vi inte ha fler kvantitativa mål för det jag ansvarar för på jobbet? Kanske – men det är faktiskt inte säkert. Kvantitativa mål kan bidra till en bättre verksamhet, men också till det motsatta. Visste jag ju egentligen; behövde bara få höra det i rätt stund och rätt sammanhang för att brotta mig upp ur underläget och inse att nyttan av detta avgör faktiskt vi själva.

Det finns en massa andra exempel: Man borde inte sova när natten faller på - ett av de mer befängda enligt min mening, åtminstone om man är trött. Så finns det ju också den om att vara ute när det är så fint väder. Men allvarligt talat: Vill du vara ute, gå ut. Annars var inne.

Vad tillför detta snack om att man borde? En ton av ängslan, dåligt samvete och avsaknad av lust - det är det enda jag kan komma på.

Semester 2009, del 2: Semestergöra

Själva sjösättningen i semesterhavet gick bra. Jag gled ner som en lagom strömlinjeformad båt från min jobbtrailer och landade utan tumult. Under sista arbetsveckan hade jag lyckats varva ner, dels för att jag kände hyfsad koll på jobbet, dels för att familjen var bortrest så hemmalivet var otroligt stillsamt.

Efter de första dagarnas premiärtur har det dock gnisslat lite i det mentala maskineriet. Dels handlar det väl om att byta livsform, tydligen inte helt självklart även om det borde vara lättare i riktning från jobb till semester än tvärtom. Jag älskar visserligen mitt jobb men har aldrig längtat till jobbet när jag har semester, något jag hört en och annan person göra.

Jag hamnar i "gör-jag-rätt-sak-nu?-fällan", som jag skrivit om tidigare, just ur semesterperspektiv. Det händer ju på jobbet med ibland, men faktiskt alltmer sällan. Det där att jag sitter med en uppgift och tänker på andra som också behöver göras, istället för att fokusera på den jag håller på med först, och ta resten sen. Dags att importera ännu en strategi från jobbet till privatlivet!?

Kanske också dags att ta en brottningsrond med mitt ganska nypåhittade tidsmotto "Det jag inte gör är inte viktigt." Som också kan omformuleras som "Det jag gör är viktigt." Eller "Det jag gör är det jag ska göra." Gemensamt för dem är att de kan användas som stöddiga påståenden eller vändas till ödmjuka kontrollfrågor. Utgångspunkten är att min spontana prioritering är den rätta. Om jag inte städar mina förråd (som jag ju har nån slags hang-up kring) beror det på att det är viktigare för mig att bygga glasrum eller blogga. Samtidigt vet jag ju att vissa saker är lättare att prioritera än andra och att jag ibland behöver gå emot delar av mig själv för att livsmixen ska bli bra. Det kan vara vanan, lättjan, rädslan, pliktkänslan eller min egen utifrån-bedömning av mig själv.

Som nu, när jag bloggar i morgonrock fast jag kanske borde... Men jag har väl tänkt mig att jag ska blogga lite under semestern, eller? Jo, det är ju sant. Och nu gör jag det, är inte det bra då? Alltså gör jag det jag ska göra. Smöret står i kylen, tvätten hinner torka till resan i morgon även om den inte hamnar i maskin än på någon timme. Barnen håller på med sitt, mannen snickrar på vårt glasrum, so what's the problem?

Jag skrev en gång i versform till en kollega:
Pernillas fiende och vän är demonen Göra Rätt
Tämj honom med OC-spray – finn sen DITT rätta sätt!

Det där gäller ju så mycket mig också. Och för oss båda gäller att motmedlet måste vara mycket mer konstruktivt och långtidsverkande än det jag föreslår i versen.

Projekt semester, återblick

Mannen och jag förbereder förhandlingarna om årets semesterplanering. I familjen alltså. Fyra olika individer vars viljor flyter ihop och isär i alla tänkbara konstellationer, och mindre gemensam semestertid än vi varit bortskämda med tidigare. En bra början vore ju om varje individ visste säkert vad den ville, men det gäller åtminstone inte för mig. Då hittar jag en betraktelser jag skrev för två år sedan. Det är alltså inte bara på vift i storstad som det kan vara komplicerat att semestra:

Okej, vi stannar hemma denna sista semestervecka. Vi har ju farit och flängt en del under de tidigare veckorna, vi varvar väl nytta med nöje här hemma och anpassar oss till vädrets nycker.
Det låter ju som en utmärkt avslappnad ambition för en semestervecka, en sån som får pluspoäng i rådgivningsspalterna, och som för övrigt bara de vågar yttra som vet att omgivningen vet att man skulle ha råd och kraft att göra något annat om man skulle vilja.

Men vad det känns hopplöst! Som att försöka springa i sirap, som i mardrömmarna där jag måste fly eller hinna med tåget där barnen finns men inte kommer ur fläcken.
Varva nytta med nöje, vad innebär det? Jo, exempelvis att vi äter en lång frukost med tidningsläsning och en tjuvtitt på sudokut som man fortfarande inte lyckats lösa. Man sliter sig motvilligt från siffrorna och går ut i det glasrum vi håller på att inreda. I bästa fall hinner man jobba där 1,5-2 timme, dvs precis komma igång, innan alla blir jättehungriga och man får gå in igen och skrapa ihop vad vi har av rester till lunch.

Under den där lilla tiden som produktiv snickare har barnen varit ute hos oss ett antal gånger och bett om hjälp med att sy en kjol eller fixa ett koppel till gosekaninen. Det kan man ju tycka att barnen gör rätt i när de har sommarlov och vi är hemma, men de här dagarna har den egna lekförmågan varit så gott som obefintlig.

Efter lunch är det för varmt att jobba i glasrummet som vetter mot söder, åtminstone om man ska ta lite semestrisk hänsyn till sitt eget fysiska välbefinnande. Samtidigt är regnrisken för stor för att vi ska kunna åka och bada. För övrigt VILL BARNEN INTE BADA! De säger ”Men vi badade ju i går!” Jag blir helt mållös och alltmer övertygad om att allt detta är en surrealistisk mardröm.

Oavsett vad jag tar mig för på eftermiddagen är det fel. Följer jag med barnen och rider på grannens shettisar är jag onyttig, gör jag det inte är jag en dålig mor. Städar jag är jag dålig på att ge mig själv kvalitetstid och när jag nu sitter och skriver det här är det bara ännu ett fåfängt försök att starta en blogg- eller podcasthobby som jag antingen inte kommer att ha kraften att sätta sta på riktigt, eller som kommer att ta för mycket tid i höst då vi borde bli klara med glasrummet.

I mitt huvud snurrar en tombola av dåliga samveten. Det här ska ju dessutom inte vara vilka dagar som helst, de här dagarna ska jag kunna stå upp för och – utan att ljuga – försvara när jag kommer tillbaka till mitt fortfarande ganska nya jobb på måndag. Och plötsligt kommer jag på att jag hade dåligt samvete när vi var iväg också, helt enkelt för att vi inte var hemma.

På kvällarna blir det oftast lite bättre. Dagens alla möjligheter har krympt ihop till några få alternativa sätt att tillbringa kvällen på. Kanske skulle man gå upp lite tidigare imorgon…

Måstena manövrerar

Pratade idag med vännen Magnus, som har ett alldeles eget ”livstidsprojekt” - Projekt Sol. Med en hemsida som plattform samlar han sina andliga upplevelser och bjuder in oss andra att läsa och att träffas för yoga och meditation.

Vi pratade om balansen i livet och att dom där utvecklande projekten också kan kräva tid, bli en press – något som Maria och jag pratade om inför starten av Livstid. Magnus har sin strategi klar: han har kommit fram till att han jobbar för att kunna ha tid och pengar att ägna åt sitt projekt, snarare än att han håller på med sitt projekt för att orka med jobb och vardag. Också ett sätt att se på saken.

Måsten, krav och böranden kan man hitta överallt om man är på det humöret. Innan bloggandet fanns i min sinnevärld fantiserade jag ibland om att skriva tidnings- eller radiokrönikor. Tänk de som vecka efter vecka lägger fram lagom många spaltmillimeter med tänkvärd text. En eller kanske två veckor skulle jag klara, inte mer. Tänkte jag.

När Maria och jag började blogga sa vi till varann att vi skulle göra som man ska på en blogg; skriva korta inlägg som inte blir betungande för läsaren. Så kan man inte säga att det har blivit, och jag kommer på mig själv med att tycka att jag inte riktigt gör som man bör. Men tänk om jag kunde vara nöjd nån gång - nu skriver jag ju mina krönikor, och fler än två har det blivit!