Min Sommar-topp

I år gjorde jag något ovanligt. Jag handplockade inte mina Sommar-pratare som jag brukar - efter intresse- och kändisfaktor, utan valde att kliva ur min sköna komfortzon och beta av dem allihop, en efter en. Sådär bara. Alltså har jag denna sommar (och höst) lyssnat mig igenom samtliga årets 58 människors historia (eller, nu ljög jag, med två gav jag faktiskt upp efter en stund, de var bara för trökiga). Att göra på det här viset var spännande. Det innebar att jag bekantade mig med alltifrån travsport till kemi, landsbygdspolitik till melodifestivalande, surdegsbak till afghansk IT-struktur. Och däribland lite kläddesign, armbrytarkonst och väldigt mycket fotboll.

Här är min tolv-i-topp-lista (försökte med tio men det gick bara inte) för den här sommaren - helt utan inbördes ordning:

Lotta Lundgren, matskribent och programledare - för hennes underbara röst, hennes underfundiga formuleringar och humor, och kanske mest för att hon var en av dem jag aldrig hade hört talas om, aldrig skulle ha valt, men som verkligen förgyllde en av mina kvällspromenader i skogen.

Björn Lindeblad, föreläsare och meditationslärare (fd finansvalp resp skogsmunk!) - återigen för en oerhört behaglig röst (tänk att få ha honom hemma i meditationsrummet...), en spännande resa och för hans mod - att först sälja allt han ägde för att bli munk i Thailand, och att sedan återvända till ett vanligt liv i Sverige.

Klara Zimmergren, programledare och manusförfattare, för hennes starka berättelse om sorgen i barnlösheten, där jag känner igen mig, trots att jag idag har fyra små knoddar - men det har funnits en sådan stund, om än ganska kort, i mitt liv också.

Shima Niavarani, skådespelare och artist, för hennes färgsprakande berättelse om vägen till Sverige, till scenen, till drömjobbet, för hennes mod att gå sin egen väg och göra det hon tror på, och helt enkelt för att hon är en härlig kvinna som vågar ta plats

Sara Bergmark Elfgren, författare och manusförfattare, för att hon ger alla oss nördar av olika sort kärlek och en plats i samhället, och för berättelsen om hur hon och författarkollegan Mats Strandberg gjorde valet att låta hjältarna i deras boksuccé vara ett gäng tjejer - ett komplement till den helt underbara (men trots allt ganska så manshjältedominerade) Harry Potter.

Eskil Pedersen, ledare för AUF (Arbeidernes Ungdomsfylking) i Norge, för att han, på årsdagen av Utöya-katastrofen, trots sin sorg, gör ett så vackert program - som sänds i Sverige, Norge, Danmark och Finland samtidigt - om kärlekens seger över hatet, och något av det skönaste i musikväg jag hört ramar in programmet med värdighet.

Daniel Sjölin, författare och fd programledare, för att han överraskar och provocerar, ger gubbstrutten ett ansikte, och ger mig tankeföda för minst ett par timmar till efter programmets slut.

Elise Lindqvist, volontär, för att hon vågar berätta sin förfärliga historia, som samtidigt - liksom Eskil Pedersens - vibrerar av hopp, kärlek och framtidstro.

Märta Tikkanen, författare, för hennes underbara finlandssvenska och hennes kloka ord om orden, och hur mycket de har betytt för henne genom en livsstig som inte alltid varit helt enkel att trampa rätt på.

Heidi Andersson, armbryterska och programledare, och ännu en kvinna som vågar ta för sig - i hennes fall högst bokstavligt, vid armbrytarbordet - i ett, trots allt vårt jämställdhetsskryt, fortfarande på många sätt patriarkalt samhälle.

Amanda Svensson, författare och kulturskribent, som vågar lyfta på locket och beskriva ett kvinnobekymmer som många många drabbas av men som få får rätt diagnos för, och därmed inte heller den hjälp som finns tillgänglig.

Soran Ismail, komiker, slutligen, Soran som jag alltid gillat som komiker och radiopratare, men som i sitt program visar en ny och allvarligare sida, som - i sann storytellinganda - ger integrationsproblematiken lysande bra exempel ur verkligheten, och som har den bästa avslutningen av alla: hur insikten äntligen har nått honom att han inte är halv (halv svensk - halv kurd) utan dubbel!

Många många fler har inspirerat och jag kommer säkerligen att återvända till några av dem i senare blogginlägg. Nu borde jag kanske känna det stora vemodet rulla in: årets Sommar-program är ju slut! Men icke då, nu kör jag en ny step-out-of-the-comfort-zon, lägger i backen och rattar baklänges. Nu ska jag ta mig igenom avsnitten av Sommar och Vinter, från och med de (ytterst få) program jag missade i vintras och sen vidare till förra sommaren, och så sommaren dessförinnan, och sommaren innan dess. Med tanke på att programmen finns arkiverade ända från den 22 juli 1969 lär jag inte ha några sysselsättningssvårigheter de närmaste åren. Och alla eventuella tråkkänslor uppkomna i samband med exempelvis disk- och tvätthantering avväpnar jag raskt med mitt eter-trollspö. Expelliarmus liksom!

Tråktrolleri på jobbet

En av mina allra mest lyckosamma tankestrategier är den som handlar om att försöka trolla bort tråkkänslan i de ständigt återkommande vardagssysslorna. Nu ska jag inte påstå att jag alltid möter varje tvätthög, diskmaskin eller vedinkörning med ett lycksaligt leende eller jubelrop, men mitt motstånd mot tråksysslorna har blivit oerhört mycket mindre massivt sedan jag medvetet började förändra mina tankar kring dem. Någon kanske minns det där med att se snöskottning och vedkörning som gympass, att använda tiden till att få inspiration av ett bra radioprogram (som ett avsnitt ur Sommar/Vinter i P1 ur SR-arkivet), att utnyttja rutinarbetet till att stänga av det yttre flödet och i stället släppa fram den kreativa vildhjärnan and so on and so forth.

Nu är det dags att ta itu med ännu en utmaning - att trolla bort lite jobbtråk. Tyvärr är det aningen svårare att applicera hemmastrategierna där. Gympass erbjuds det inte många tillfällen till i mitt stillasittande jobb framför datorn eller på sammanträden. Kanske skulle jag föreslå en stunds situps och armhävningar på nästa nämndsmöte, då efter-lunchen-dåsigheten börjar smyga sig över oss när det är dags att ta itu med ännu ett oerhört upphetsande utkast till handlingsplan eller verksamhetsrapport?

Lyssna på radio är inte heller så lätt. Alltför få av mina arbetsuppgifter är av en så pass rutinartad karaktär att jag kan sväva ut i ett Sommar-program utan att det skulle få tämligen allvarliga konsekvenser - underliga uppsatskommentarer, felaktiga betyg eller märkliga synpunkter i ett remissvar på en sån där handlingsplan... Samma sak med att stänga av bruset och öppna upp för kreativa projekt. Något enstaka sammanträde kan kanske tillåta en lite lätt utsvävning, men oftast är tiden för dyrbar och det som avhandlas för viktigt för att det ska fungera.

Nej minsann, här går jag bet och behöver hjälp av våra Livstidsläsare! Har ni förslag (kanske hämtade ur egna liknande erfarenheter) på strategier som jag skulle kunna tillämpa? (En som däremot funkar ganska bra just nu, när jag är i avvecklingstider, är att tänka: "Ha! Det här gör jag inte länge till!")

Jag springer med lätta steg!

Tänk så svårt ibland att leva som man lär, att applicera en uttänkt strategi på ett nytt område. Så lätt att att dra gnällbältet lite hårdare runt midjan i stället för att släppa ut några hål och andas lättare. Häromdagen kom jag på mig själv - igen. I fyra månader har jag stått där i min trappa och tänjt min stackars förtjockade hälsena 90 gånger om dagen, suckat och stönat och haft så trååååååååååååååååkigt. Inte något trolla med tråket här inte. Inte en endaste liten gnutta acceptans.

I stället: skulle ju ta alla tillfällen att skapa små fina mellanrum av de där trista väntestunderna. Tänka lite finurliga tankar eller kanske bara vara där och då utan att tänka alls. Eller varför inte ta till en av mina gamla inarbetade livlinor: affirmationer och visualisering. Hädanefter står jag i min trappa och tänker "Jag är frisk och stark och springer på lätta ben". Och inom mig ser jag mig sväva fram som en heliumballong genom skogen, förbi de gamla kära stenarna och kottarna och med öronen fulla av Marillion, My Chemical Romance, Lars Winnerbäck, Jimmy Eat World och Within Temptation. Tillfreds. Både i trappan och på skogsstigen i mitt huvud.

Trolla med tråket

Alla de där vardagssysslorna som ständigt nafsar oss i hälarna. Hur ska man stå ut ett helt långt liv med att tusentals gånger plocka ur diskmaskinen, sortera tvätten, handla, klippa gräset, gå på toa och borsta tänderna? Visst kan man (i alla fall än så länge) satsa på lilla Rut (det du, mormor!) och få hjälp med ett och annat (utom kanske tandborstningen), men för mig känns det inte som ett lockande alternativ. I stället satsar jag på att utveckla strategier för att inte tråka ihop.

Jag gör något jag gillar samtidigt som jag tråkar, som att läsa favorittidningarna PS! och Leva när jag borstar tänderna (dem får jag bara läsa på toaletten så det blir nästan som en högtidsstund att få gå dit, inte minst nu i babytider!) eller att lyssna på radion när jag klipper gräs, klyver ved eller sorterar tvätt. Sedan jag återupptog mitt kärleksförhållande till radion för ett par månader sedan, har jag lyssnat sönder gummiplopparna på mina lurar så att jag har fått nickelallergi i öronen... Men oj vad många vedklampar som blivit klyvna och inkörda i boden!

Jag skapar tråkrutiner, som att tvätta all tvätt en eller max två gång(er) i veckan och inte var och varannan dag så att det alltid hänger tvätt i vardagsrummet (vår tvättstuga erbjuder tyvärr inga hängutrymmen). Det var ju en självklarhet på den tiden vi bodde i lägenhet och tvättade i gemensam tvättstuga, men när man får eget hus är det lätt att tvätten invaderar konstant. Med min nyfunna rutin kan jag räcka lång näsa åt tvättmaskinen om den skulle få för sig att påstå att det är tvättdags någon annan dag.

Jag gör tråksakerna långsamt och väldigt medvetet närvarande (ofta på grund av att det hänger en baby i sele på magen, vilket drar ned mitt annars höga tempo rejält) - en socka här, en handduk där eller ett paket flingor i vagnen här, tio apelsiner i korgen där - och upptäcker att det nästan blir lite meditation över det hela, och plötsligt faktiskt lite mindre tråkigt.

Jag passar på att utnyttja tråktiden (som ju faktiskt sällan kräver något stort intellektuellt arbete) till kreativitet. Exempelvis tog stommen till det här blogginlägget form under en stund med gräsklipparen häromdagen.

Jag förvandlar tråkeriet (om det är av lite mer fysisk natur) till vardagsmotion i form av träningspass i mitt hemmagym, som är gratis, har schyssta parkeringsmöjligheter och mycket flexibla öppettider - samt spa-avdelning vid behov. Vedhantering och gräsklippning är mina favoritpass just nu och i vintras körde jag hårt på snöskottningspasset redan ett par veckor efter förlossningen (hm, glömde det där med klen bäckenbotten, men det gick ju bra ändå).

Jag försöker tillämpa strategin som både Sara och jag bloggat om - att vända på steken och se det jag tenderar att uppleva som negativt som något att vara tacksam för. Tänk att jag får klippa gräset i den här stora härliga trädgården! Tänk att vi har så mycket fina kläder att tvätta och sortera! Tänk att jag har en diskmaskin och inte behöver diska för hand!

Det går inte att trolla bort tråket, men det går att göra ett och annat för att det ska kännas lite mindre betungande. Och vet ni vad? Egentligen tror jag att det allra mest handlar om tid. Nu när jag har så mycket av den varan märker jag att tråket faktiskt inte är så himla tråkigt, utan till och med kan kännas lite småputtrigt mysigt emellanåt. Problemet är nog ofta att vi har så proppfullt i våra liv att tråket liksom puttar ut allt där roliga vi vill hinna göra. Härmed, i mina bloggläsarvittnens närvaro, svär jag en ed om att aldrig mer jobba heltid! Snälla, påminn mig om det om jag skulle komma på andra tankar...