Nu vill jag inte på något vis förneka att vi har ett kravfyllt arbete med ständigt neddragna resurser och ofta uppgifter som måste lösas med extremt kort varsel - precis som det är inom så många andra yrkesområden. Men jag hävdar bestämt att det till viss del också handlar om ett förhållningssätt.
Efter min sjukskrivning i samband med "vidbrändhet" för drygt åtta år sedan omvärderade jag min inställning till jobbet ganska radikalt. Jag upptäckte att det går att ha en normal arbetstid och ändå åstadkomma ett bra resultat - ibland blev till och med resultatet bättre när jag lade mindre tid på vissa arbetsuppgifter. Ända sedan dess har jag hållit mig till en genomsnittlig 40-timmars arbetsvecka. Det håller inte varje vecka, men då ser jag också till att kompensera övertiden genom att gå hem tidigare eller ta en ledig dag. Till min hjälp har jag mitt eget lilla smörgåsbord med strategier att plocka ifrån.
Jag märker att mitt sätt att förhålla mig till jobbet kan provocera min omgivning. Häromsistens tittade en kollega förbryllat på mig när jag berättade om min egen "stämpelklocka", en tidsregistreringsmall som jag använder för att hålla koll på såväl hur mycket jag jobbar som hur min tid fördelar sig på olika arbetsuppgifter. Idén om att låta tiden styra vad jag hinner göra i stället för att låta det som ska göras styra min tid verkade främmande. Något för administratörer, kanske, men så kan väl inte vi lärare och forskare tänka?!
När jag i förra veckan var inbjuden för att prata om mina erfarenheter vid ett annat universitet satt ett antal professorer med armarna i kors och stirrade skeptiskt på mig. Antagligen tyckte de att jag tutade i deras doktorander - som är vana att slava på för att tillfredsställa sina handledare - vansinniga dumheter. De kunde ju rentav få för sig att det inte är normalt att jobba dygnet runt, gudbevars! Nåväl, doktoranderna (och prefekten dessutom) tyckte i alla fall inte att det var några dumheter jag kom med.
I vårens stresshanteringsgrupper har jag också försökt sälja in mina tankar om att man själv kan påverka sin situation (helt enkelt ta ansvar för sin egen historia), och känt att jag har fått gehör från många, om än inte alla. Och häromdagen sa en kollega och nyfunnen vän: "Vad bra, Maria, att du är en förebild för oss andra!". Det gjorde mig glad och rörd. Nu är jag inte så naiv att jag tror att det går att förändra organisationens livstempo över en natt. Men jag tror att om fler vågar börja ifrågasätta självklarheten i att se på jobbet som ett kall så kan det också hända saker.
Jag gör mitt bästa för att plantera små, små frön, vattnar och gödslar lite då och då, och så hoppas jag helt enkelt på att de ska börja gro här och var. De kanske inte växer till kokospalmer, men en liten hemtrevnad är ju alltid en början.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar