Vem är jag på jobbet – och när blev jag sån?

Jag har fått en ny arbetsuppgift – att leda en arbetsgrupp med ett ganska flummigt uppdrag. Riktningen är tydlig men banan ostakad. Ingen vet exakt var målet finns eller hur det faktiskt ser ut där. Här Finns Inget Facit. När jag fick uppdraget var min stilla bön: ”Min uppdragsgivare brukar ha gott omdöme. Hoppas att det gäller den här gången också!” Och kanske är det så.

I vår grupp arbetsgrupp knådar vi, bollar, bryter idéer. Går från struktur till fritt flöde, makar ihop oss igen. Knölar, misstycker och hittar sedan vidare. Efter varje möte är jag helt slut i huvudet – och alldeles upplivad. Övertygelsen om att vi säkert har en och annan låsning och svårforcerad klyfta framför oss gör det på något sätt bara lättare för mig att njuta av framstegen vi gör i vår egen outgrundliga koreografi.

Tänk så annorlunda det var en gång, för sådär 15 år sedan. För en C-uppsats finns ramar och form men långt ifrån något facit. Jag bollade då med, än med den ena, än med den andra. Alla delgav mig sina käpphästar, kändes det som, lika tvärsäkra som jag var vilsen. Ingen stadga, inre kompass, intuition, inget självförtroende fanns som kunde få mig att komma vidare. Jag kom till slut igenom. Först när jag på allvar tänkt tanken att låta bli hittade jag igen lusten att fortsätta, och jag blev fri nog att börja experimentera efter eget huvud. Jag minns att jag klippte citatremsor ur mina utskrivna intervjuer, markerade dem med bokstäver, sorterade dem i olika kuvert och kom loss.

En annan sak som har ändrat sig någon gång, utan att jag märkt det är mitt sätt att prioritera på jobbet. Det fanns en tid då jag bara kunde behandla sammanhängande, långsiktiga frågor kvällstid eller folktomma dagar på jobbet, som veckan före semester. Det berodde visst på arbetssituationen men inte bara. Jag höll med i fikarummet när folk sa: ”Man hinner ju aldrig till det där långsiktiga, liksom.”

Nu är jag uppe i samma belastning som då men det som blir liggande nu är de kortare frågorna, ”ärendena”. Utan att blinka lägger jag en halvdag på att bearbeta och sammanfatta vad arbetsgruppen har kommit fram till, allt medan posthögen växer och de olästa mejlen droppar in – dripp, dropp. När jag cyklar hem är jag mycket nöjd och laddar inför morgondagen som blir det stora provet – att rota runt i och sätta sprätt på så många av dessa småärenden som möjligt. När skedde den förändringen?

Jobbet - mitt patentrecept

Häromdagen mötte jag kollegan från vedboden för första gången på länge. Den här gången i livs levande format och inte bara som uppiggande minnesbild. Vi kom att prata om balansen mellan frihet och sammanhang i det professionella livet. Han får ihop balansen genom att växla mellan extremerna; först några år på en riktig mitt-i-smeten-funktion med ledarskap, ansvar och kommunikation i fokus, hela tiden i relation till andra. Sedan några år i forskarbubblan där själv är ende dräng och ingen egentligen är direkt beroende av att man åstadkommer det man lägger så mycket krut på att åstadkomma.

Jag försöker nog snarare – som vanligt – att hitta den ultimata balansen i ögonblicket, eller åtminstone på månads- eller halvårsbasis. Jag skulle nog inte klara att vistas i den ena änden av skalan särskilt länge utan att längta ihjäl mig efter den andra.

Med analys- och begreppsglasögonen på näsan (influerad av den gångna månaden som universitetsstudent) ramlar nyckelorden över mig när det gäller vad det är jag behöver och vill ha av mitt jobb:
Utöver att i stilla hammockrytm svänga fram och åter på skalan Sammanhang–Frihet är det viktigt för mig att känna mig Behövd, Uppskattad, Kapabel och På väg.

Behövd och Uppskattad är sånt som drar åt Sammanhangshållet på skalan, men jag måste också känna mig tillräckligt Kapabel i mig själv, och alltid, alltid På väg i någon slags utveckling. De båda sista faktorerna får mig att spärra ut armbågarna och söka Frihet när sammanhanget blir för trångt. På väg behöver inte betyda en resa framåt-uppåt, hellre i kringelikrokar, men jag skulle aldrig klara att stå helt stilla!

Där jag är nu i yrkeslivet känner jag att balansen är god stor del av tiden. Faktiskt att jag har hittat en ”jordmån där jag kan blomstra”, som jag skrev i en närmast desperat affirmationsliknande anteckning för tre-fyra år sedan. Här får jag utvecklas och uppskattas för mitt bidrag till helheten. Ibland känner jag mig till och med mer uppskattad än behövd – det borde fler få uppleva, motsatsen är nog betydligt vanligare, inte minst i många kvinnodominerade yrken.

Å andra sidan: Behövd+Kapabel = Viktig, och då menar jag Viktig på det där livsbejakande sättet som inte handlar om att bräcka nån annan utan mer om att komma med ett bidrag som gör skillnad (och, jag erkänner, lite om att ge egot en kopp kaffe). Ska jag ha nån synpunkt på dagsläget är det: Kan jag få be om liiite mer Behövd, tack? Jag tror jag ser vägar dit.

Hjälp att få

Apropå livslångt lärande: Hittills har jag sökt professionellt stöd för att komma vidare i livet vid fyra tillfällen, tre på egen hand och ett tillsammans med Mannen. I fyra kortare eller längre perioder har jag fått hjälp att utforska mina inre irrvägar och varggropar.

Att söka hjälp första gången var att kliva över en hög tröskel, men det var inte mycket lättare andra gången. I mellanperioden där hade jag nämligen intalat mig att jag var färdig. Och då är man, som Maria är inne på, illa ute.

Tredje och fjärde omgången var det mycket lättare. Emellanåt växer det sly i min själ, tänkte jag då. Ibland reder jag inte ut att siktröja på egen hand och då har skogsbrukarna omkring mig lärt mig att det är dags att anlita entreprenörer.

Vid den senaste (jag säger inte sista) omgången samtalsterapi hade jag för första gången synpunkter på vad som levererats. Jag tyckte att min samtalskontakt uttryckligen hade uppmuntrat mig att agera på ett sätt i en livsfråga, ett sätt som jag efter en del våndor insåg att jag inte ville eller kunde göra till mitt. Jag tog upp det efter att vår samtalsserie var avslutad. Hon förklarade hur hon hade tänkt, vad hon tyckt sig göra. Jag var mycket nöjd med samtalens innehåll och resultat i övrigt, jag kunde följa hennes resonemang också på den punkt vi diskuterade, men jag släppte inte min tolkning för det, lät den inte ogiltigförklaras av ett ”Jaha, var det så du menade, ja då så.”

Den händelsen kunde ha varit ett nerköp, men det blev den största boosten. Om jag – på ett ödmjukt, respektfullt men enträget sätt – kan hävda min åsikt och upplevelse mot den största emotionella auktoritetsrollen efter mina föräldrar; vem kan stoppa mig nu! Jag har uppnått … beställarkompetens! Och efter det börjat tro mer på min egen förmåga att hantera både röjsåg, lie och ömsint omplanterande.