Livslångt lärande

Bland mina humaniorakollegor på universitetet raljeras det ibland över diverse begrepp och uttryck som våra dito på pedagoginstitutionen gärna svänger sig med, ibland kanske lite alltför lättvindigt. Ett av dessa uttryck är det livslånga lärandet. Ett område där jag dock tycker att begreppet har en viktig plats är inom personlig utveckling. Jag blir lätt skeptisk då jag ser eller läser om intervjuer med människor som har gått igenom en eller annan livskris, kommit tillbaka och säger sig ha hittat de perfekta verktygen för att leva ett fullkomligt liv. Jag tror helt enkelt inte på dem!

Själv har jag - sedan jag var på väg in i väggen och blev sjukskriven under två månader för åtta år sedan - jobbat mycket med just detta: att hitta mina strategier för att hantera en gränslös tillvaro. Och på ett sätt har jag lyckats: trots minst lika stora yrkesmässiga och privata påfrestningar som före sjukskrivningen har jag stått på benen med näsan någorlunda ovanför vattenytan. Men det har inte varit lätt och jag känner mig långt ifrån fullärd. Och det är just det som jag tycker är så viktigt att komma ihåg. Man kan hitta strategier och verktyg, men man kommer alltid att råka ut för situationer och faser i livet då de inte fungerar och man riskerar att glida ner i diket igen.

Detta är också något jag betonar för deltagarna i de stresshanteringsgrupper jag just nu leder vid sidan av mitt vanliga jobb. Jag blev lite rädd när jag hörde någon prata om gruppen som en "kurs". Jag tror inte på att man kan gå en kurs, hitta sina strategier och sedan fungera resten av livet. Gruppen är bara en början - ett sätt att kanske väcka en och annan tanke och få några nya perspektiv - men att lära oss att hantera livet med alla dess berg och dalar är något som vi måste arbeta med så länge vi lever.