Att lära av livets bräcklighet

Jag läser ibland artiklar om hur livet ställs på sin spets för människor som på något sätt kommer nära sin egen eller nära anhörigas dödlighet. Det handlar om plötsliga insikter om livets bräcklighet och vad som egentligen betyder något. Sådant som annars tenderar att ta stor plats i våra liv - t.ex. karriär och prylar - ter sig nu ganska oviktigt, och alla små självklarheter i vardagen får plötsligt en helt annan glans.

Själv har jag också varit där. För drygt sex år sedan, strax före jul, fick jag beskedet att jag hade malignt melanom, på två ställen på kroppen. Cancern hade dessutom spritt sig till lymfsystemet och då är det allvarligt och kan gå fort. Tack vare att jag befann mig i rätt stad vid rätt tillfälle lever jag idag. Jag fick en behandling som i alla fall just då bara användes på några få sjukhus i landet. I min stad var det dessutom bara min läkare som använde den - och han finns inte kvar där längre.

Det blev väldigt uppenbart för mig hur snabbt livet kan förändras, att jag kanske inte skulle få finnas där och se mina barn växa upp. Att min äldsta dotter kanske skulle få gå igenom sina tonår utan sin mamma och att min ettåring inte skulle ha några minnen av mig alls. Den här känslan fanns kvar en ganska lång tid efter det att jag förstått att jag nog trots allt skulle överleva.

Men så går åren och de kloka insikterna bleknar. Snart är man tillbaka i sitt ekorrhjul, där jobbet och prylarna har återerövrat sitt självklara abonnemang på uppmärksamheten och där man lätt missar de små självklara glimtarna av vardagsglädje, fartblind som man är. Jag behöver med jämna mellanrum påminnas om hur det var under den där tiden i dödens närhet - hur jag omvärderade livet. Och jag påminns av Mia Skäringer (från Mia och Klara) i Mama (3/09): "Jag har det så jävla bra! Jag behövde kanske bara en reminder". Likaså av Christine Hellqvists ord i en artikel i PS (2/09): "Det blir så tydligt att vi får välja vad vi vill ägna oss åt den korta tid som vi är här på jorden".

Gör ett litet tankeexperiment: Om du visste att du bara hade ett år kvar att leva, hur skulle du då leva ditt liv? Skulle du jobba 50 timmar i veckan, skulle du se till att hålla dammfritt hemma eller skulle du försöka ta för dig av livet så mycket det bara gick?