Jag har precis lyssnat klart på Marcus Birros bok Svarta vykort, vars titel är hämtad från en Tranströmer-dikt. I boken har han skrivit om sin sorg och smärta i samband med att ha förlorat två för tidigt födda barn. Utan skrivandet hade han inte klivit upp ur sängen när det var som värst: "Skrivandet och läsandet räddade mitt liv. Ännu en gång. Jag flyttade in varje uns av behörighet och anledningar att leva till litteraturen". (Och just idag läser jag på Aftonbladet att han blivit pappa - vilken tur att han skrev och överlevde!)
För egen del har jag - utöver ett och annat tämligen pinsamt diktförsök när jag mått väldigt dåligt - inte använt skrivandet så mycket på det här sättet. Däremot använder jag det sedan en tid tillbaka för att sortera mina tankar vid dagens slut. Det handlar inte om något krävande dagboksskrivande där jag måste berätta om allt som har hänt. I stället skriver jag ner några korta reflektioner kring sådant som berett mig vardagsglädje och ber (Gud? universum? mig själv?) om styrka till det jag behöver hjälp med.
Dessutom har jag - som jag bloggat om i ett tidigare inlägg - kommit att inse hur skrivandet för mig kan leda till förändrade tankemönster och beteenden. Och nu syftar jag förstås på bloggen. Gång på gång märker jag hur en massa saker som jag tidigare förstått på ett intellektuellt plan plötsligt går in i hjärteroten och blir verkliga när jag skriver ner dem och läser dem igen och igen. Tack för att du läser - jag hoppas att detta skrivande som ger mig så mycket också kan ha något litet att ge till dig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar