Ta ansvar för sina egna behov, som Maria råder alla bitterorgan att göra, är inget dåligt mantra – och precis som sådana behöver det upprepas ofta för att få effekt. Det är knappast roligare att vara en bitter man än en bitter kvinna, men jag tror det är lättare för kvinnor att hamna i just den fällan. Precis som Anna säger ”väljer” vi så lätt efter våra gamla mönster.
Sen är det ibland svårt att upptäcka sina egna behov innan de väljs bort av hjärnans automatlåda, inte minst när det gäller riktigt viktiga saker. Då står så mycket på spel så att blotta sin önskan, ställa frågan – och så kanske få ett nej av den som måste säga ja – kräver mycket mod. Kanske enklare att låtsas att behovet, önskan, viljan inte finns där.
Det är så lätt att bli den som utan att märka det tassar runt i en relation utan att ta sina behov på allvar. Då kommer de aldrig ens upp på förhandlingsbordet och det fria modet krymper utan att man förstår varför. Om kvinnor lättare hamnar där är den andra extremen, den kväsande, en traditionell mansroll (för ett paradexempel, studera pappan i Bitterfittan). En som inte respekterar andras personer och önskningar utan använder dem som slagpåsar. Inte är det så ovanligt att två personer i ett diaboliskt samspel växlar mellan de båda rollerna – en familjemiddag med ett sådant par är gratis Norén-underhållning. Om man nu vill ha det.
I efterhand kan jag se att mannen i mitt liv vann den positionen bland annat genom att klara mitt omedvetna tassa-kväsa-test under vår första period tillsammans. Han visade sig ha precis rätt sammansättning av empati och kraft, rätt för att matcha min egen blandning. Hans medkänsla gör det lättare att sätta ner hela fötterna där jag går bredvid honom. Den stillsamma styrkan har för länge sedan lärt mig att utesluta tjuvnyp och gliringar ur handlingsalternativen. Sammantaget blir det … al dente, liksom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar